Femtio mil till en av resans huvudnummer. Normandie och staden Honfleur. Bron Pont de Normandie över floden Seine.
Hotellet hette La Diligence och såg ut precis som man föreställer sig ett franskt hotell och var helt ok både till standard och pris.
Staden Honfleur är väl något av en turistfälla men en trevlig sådan. Massor av uteserveringar, god mat och fullpackat med folk.
Bild att bli glad åt. Positivhalaren i Honfleur. En stolt yrkesman. Lite risig framtidsbranch kanske. Tyvärr.
Blåmusslor i Rochefordostsås. Väldigt gott.
Så till det vi har pratat om i åratal att göra. Åka Route de Cidre, eller calvadosrundan på svenska. Damerna körde. Första stoppet blev hos Apreval där avsmakning gjordes och en flaska Grande Reserve inhandlades. Nästa blev hos Christian Drouin, eller Couer de Lion som det också heter. Där har jag varit en gång tidigare med B-Boys.
Vi möttes av en glad och entusiastisk fransman vid namn Arnold som tog oss med på en guidning i huset.
Destillationsapparaten hos Drouin. Fotat av Per med sitt fisheyeobjektiv.
Tunnor där calvadosen lagras. Vissa kan ligga i trettio år och mer. Trivsamt ställe.
Provsmakning och inköp av några flaskor även här. Det ska erkännas att både svågern och jag var lite småsliriga mitt på blanka förmiddagen men man får ju ta seden dit man kommer. Fransmännen tar ju gärna en liten Calva före lunch.
Turen är ca 5 mil och slingrar sig fram på småvägar och det är förstås mycket fint.
Nästa anhalt blev Domaine Dupont…
..där Mr Etienne Dupont himself bjöd in till provsmakning. En mycket trevlig och humorfylld man som dessutom pratade bra engelska. Dupont är enligt Per och mig en av de allra bästa calvadosmakarna i Normandie. Nu har vi förstås inte smakat alla sorter, det ligger nog inte inom rimligheterna, men Duponts fyraåring är suverän. För att inte tala om de äldre varianterna.
Det hör inte alls till vanlighetrna att jag lägger ut bilder på mig själv men här måste göras ett undantag. Mr Dupont och moij i samspråk vid ett calvadosfat på gården i Normandie. Som att få träffa Keith Richards för ett rockfreak, typ 😉
Sista calvadosgården blev hos Famille Grandval. Mycket fint ställe och även det äppeldestillat av högsta klass. Man kan efter den här turen säga att avecen till kaffet hemma i Forssa är säkrad i flera år framöver.
Lördag. Marknad i Cambremer. Musikanter på torget och matvaror från orterna runt om. Vi köpte Chevrè och Camenbertost, korv, bröd och rödvin till pickniclunch i det fina vädret.
Normandie har ju en minst sagt allvarlig sida med sin krigshistorik också. Nästan varje strandremsa eller by har ett monument eller ett museum. Det går knappt att undvika den delen i den här vackra trakten.
Pont du Hoc. Stället där amerikanska soldater tidigt på invasionsdagens morgon tog sig upp efter bergväggen för att slå ut artilleripjäserna som skulle finnas där, men inte fanns. Däremot en massa tyska soldater som sköt, kastade handgranater och kapade klätterlinorna.
Om inte annat förstår man av monumentet att det var tuffa grabbar som lyckades med den manövern.
Omedveten om den lite allvarliga stämning som råder på en sådan plats satt en liten Hämpling och sjöng sin glada drill.
Omaha Beach är nu en playa. Känns lite… mysko.
Speciellt om man har besökt krigskyrkogården där över nio tusen amerikanska grabbar ligger begravda. Många av dem stupade första dagen på stranden nedanför.
Eller den tyska, mindre kända, men mer än dubbelt så stora krigskyrkogården. Drygt tjugo tusen ligger här. Många blev inte mer än 18-19 år gamla. Även engelsmännen, kanadensarna, polackerna mfl har begravningsplatser i trakterna. Tragik av ofattbara mått.
Nog om den saken. Dags att dra upp mungiporna och dra vidare till Brygge i Belgien. Kommer i nästa inlägg nån gång framöver.
Sista akten i vår historielektion blev besök på Churchill War Rooms i Whitehall. Mycket bra museum även det.
Fint är kanske inte ordet för Kutens Bensin men det är ett givet besök när man är på Fårö. Visserligen fullsatt av turister
zigne.wordpress.com 