the mentality of large groups, the characteristics of a country, or the spirit of a whole age,

så förstår jag inte riktigt vari skillnaden till Foucaults diskurs-begrepp ligger. Enda någorlunda uppenbara skillnaden mellan diskurser som Foucault talade (skrev) om dem och Conkins korta och antagligen ofullständiga definition av intellectual history, är att Foucault inte strävade efter att formulera koncisa teorier över epoker, utan i stället grävde efter hur synen på vissa specifika idéer/företeelser har förändrats under under vissa epoker eller århundraden. Kanske man kan säga att Foucault sysslade med idéhistoria på mikroplanet, dvs. han följde enskilda idéer och företeelser, medan idéhistoriker generellt sätt är mer intresserade av idéernas makroplan, dvs. de stora utvecklingslinjerna.

Håhh. Jaja, vi funderar vidare.

En del vill klämma till Borges genom att hävda att även han skrev i den genre som kallas magisk realism. Personligen tycker jag att det är en lite väl enkel och oproblematisk lösning. För Borges är problematisk. Bara titlarna på hans noveller – Borges skönlitterära produktion bestod alltså främst av noveller – vittnar om detta. Vad sägs t.ex. om titlar som ”The Approach to Al-Mu’tasim”, ”Tlön, Uqbar, Orbis Tertius” (som förresten är ett fantastiskt exempel på hur man med hjälp av enbart en novell kan få gränsen mellan fiktion och verklighet att framstå som suddig), ”Hakim, the Masked Dyer of Merv” eller ”Ibn-Hakam Al-Bokhari, Murdered in his Labyrinth”? (Jag anger nu de engelska titlarna men Borges skrev naturligtvis på spanska.)

En av definitionerna på begreppet magisk realism är att författarna vill och försöker mana fram om en slags ”förhöjd verklighet”, dvs. att de berörda berättelserna visserligen innehåller en intern logik, att de i stort sett är realistiska, men att de ändå tänjer på verkligheten lite grann; att de snuddar eller till och med stundvis övergår i det övernaturliga och oförklarliga. Hos Borges finns det oförklarliga i stora mått; det är mystiskt, konspiratoriskt, och det finns inga band som håller fast berättaren eller berättelsen i det realistiska-naturalistiska. Men magiskt? Nja. Snarare än att kalla Borges litteratur för magiskt realistisk undrar jag vad man brukar läsa in i ordet magisk? Det klingar av gamla traditioner, av folktro, spiritualism och ockultism. Böcker som karakteriseras som magiskt realistiska stiger ofta utanför ramarna för litteraturens traditionella mimetiska modeller, och blandar det övernaturliga med det vardagliga. Tänk Márquez. Tänk Cien Años de Soledad. Det magiskt realistiska greppet är vidare rätt nostalgiskt, och relationer till det förflutna ges särskild plats i det pågående nuet. Sådant stoff finns knappast hos Borges. Han verkar visserligen ha varit tämligen sentimental till sin läggning: ”Art happens every time we read a poem” säger han t.ex. i ”The Riddle of Poetry”, den första av sex Charles Eliot Norton-föreläsningar vid Harvard år 1967-68, och i samma föreläsning säger han att han tror på att ”beauty is always with us” och att ”beauty is lurking all about us”. Jag är ingen Borges-kännare, men min erfarenhet av hans texter är att det dock är svårt att finna spår av denna sentimentalitet i hans fiktiva texter. Borges berättelser är påfallande ofta metafiktiva. De blandar berättarperspektiv och ofta vill berättaren i fiktionen få det att verka som om det inte är fråga om en fiktiv text utan snarare tvärtom, att det handlar om sakprosa, om undersökande efterforskningar. Borges kan sägas skriva fram en slags akademisk och fördjupad verklighet, snarare än en med hjälp av övernaturliga inslag förhöjd sådan. Hos Borges verkar det förflutna vara just det – något förflutet. Upplösningen i tid, som den presenteras i t.ex. Márquez böcker, är inte lika poängterad i Borges litteratur, tycker jag. Det kronologiska, historiska berättandet hålls mer intakt hos Borges än hos Márquez.

Det anglosaxiska forskningen i magisk realism har delat in begreppet i tre olika subgrupper: magic realism, magical realism och marvellous realism. Jag har ingen koll på exakt vad detta innebär, men jag har en känsla av att ett bollande mellan de här tre subgrupperna kunde vara givande för att vaska fram en definition av Borges plats i den sydamerikanska litteraturen.

So insidious has become the influence of the moving image upon our imaginations that many people reportedly compared the destruction of the World Trade Center on September 11th with a horror movie. The planes swooped in towards the twin towers and the buildings collapsed again and again as the film clip was repeated endlessly on television. The additional fact that it was not possible to see the horror inside the planes or the buildings also gave the event a strange quality as spectacle. It was ‘catastrophe observed from a safe distance. Watching death on a large scale, but seeing no one die,’ as Ian McEwan’s character Henry Perowne reflects in the novel Saturday.

Från boken Introduction to Tragedy av Jennifer Wallace.

Guy Debord skrev att vi lever i ett ”society of spectacle”. Ett samhälle där man relaterar till ytan av det som sker, i stället för det som verkligen sker. Ett skärm-samhälle som förvandlar stora katastrofer till bildkavalkader som avlöser varandra. Att vaska fram det tragiska i tillvaron kommer snart att vara omöjligt, eftersom tragedin inkorporeras i vardagen som små bilder på tv-, telefon- och datorskärmar och som korta artiklar i dagstidningar.

Wallace fortsätter:

Given the surplus of images today and the ubiquity of televised or photographed horror, is it any longer possible to be chocked? Does tragedy have a place? And is the sense of chock an ethical necessity anyway?

Det är tragedin som litterär genre som Wallace är ute efter. Vad gör en tragedi till tragedi i dagens läge? Kan man som läsare fortfarande relatera till det groteska och det tragiska i en scen i King Lear där en rollfigur får sina ögon uthuggna, när det enda man behöver göra för att se något liknande utspela sig är att slå på tv:n vilken veckoslutskväll som helst? Frågan om tragedin (eller the sense of chock som hon uttrycker det) är en etisk nödvändighet, lutar sig mot Aristoteles, som med hjälp av begreppet katarsis försökte förklara den funktion som tragedin enligt honom uppfyllde.

What was it that brought me back into the world again? It was the terrible and fascinating reality of my disaster; it was the way things happened. Not that I enjoyed it; I was a self-conscious girl and I suffered a good deal from all this exposure. But the development of events on that Saturday night – that fascinated me; I felt that I had had a glimpse of the shameless, marvellous, shattering absurdity with which the plots of life, though not of fiction, are improvised.

Härliga meningar. Det är få författare som likt Alice Munro ur några sidor text kan ösa så mycket allmänmänskligt, och som kan väva så intrikata och insiktsfulla paragrafer.