Livet bjuder på insikter när man minst anar det.
Det har gått en lång tid sen den där dagen i slutet av november 2007, då jag åkte hem från jobbet och sjukskrev mig. Sen den dagen har jag inte jobbat speciellt mycket – under de senaste fem åren bara en enda dag.
Många har försöken varit att komma tillbaka och leva ett alldeles vanligt liv. Ett liv utanden kamp som kantat en stor del av det. Det stora problemet har varit en extrem trötthet som inte försvunnit genom sömn. Det som hjälpt har varit att undvika att vara med andra människor. Att umgås med en person i taget har för det mesta gått bra, och allra bäst har det fungerat med en människa som förstår mig och finns där nästintill ovillkorligt. För jag kan se att, vad som belastar mig förutom min trötthet, är att min tillit till andra människor är skadad och rädslan för att bli lämnad om och om igen, stor.
Där och då, för över 10 år sedan nu, gav jag mig själv löftet att jag skulle förstå min sjukdomsproblematik och ta mig så nära kärnan av den som möjligt. Och nu befinner jag mig sannolikt på slutet av den långa resan mot förståelse. Jag tror mig nu veta orsaken, ursprunget, till varför det blivit som det blivit. Till varför jag mått som jag mått.
För vi lever livet framåt och förstår det bakåt.
Jag har gjort ett stort forskningsarbete och det har jag gjort främst för min egen skull; för att jag vill må så bra det går att må, och för att fungera väl tillsammans med andra. Speciellt viktigt känns relationen till dem som står mig närmast. Det som fick de sista pusselbitarna att lägga sig på plats var forskning som visar att omvälvande, traumatiska upplevelser tidigt i livet, väldigt fort kan skriva om livsödet för en människa. På bara några få minuter kan hjärnbanor och det limbiska systemets reaktion gentemot omgivningen programmeras om. Från att ha upplevt omgivningen som trygg upplevs den nu istället som oförutsägbar och hotfull trots att där inte finns några hot.
Man befinner sig ständigt i en ständig kamp- eller flyktberedskap, och är nästan ständigt på sin vakt. Man är hyper-uppmärksam på den omgivning som nu upplevs som otrygg. Adversed Childhood Experiences, ACE, beskrivet av Vincent Felitti, är exempel på erfarenheter som traumatiserar ett barns hjärna. Det kan exempelvis röra sig om upplevelser av att ens liv är hotat, eller av att ha utsatts för en svår separation. En upplevelse av denna art gör att, förutom den primära skadan, även motståndskraften vid framtida liknande upplevelser blir sämre. Man blir sämre rustad för livets utmaningar generellt.
En kort och snabb separation skadar tex fort amygdala och ändrar dess uppkoppling mot hjärnan. Även storleken på hippocampus ändras och det blir svårare att minnas.Det blir speciellt svårt att minnas under stress, men även de mest vardagliga saker, som att komma ihåg var glasögon och nycklar lagts, kan bli en utmaning. Den omvälvande negativa händelsen påskyndar mognad av de hjärnkretsar som står för processandet av stress och hot, och detta blir från och med nu hjärnans utgångsläge; default mode.
ACE påverkar även epigenetiskt, om en gen aktiveras eller stängs av. Tidig programmering av neurala kretsar ändrar direkt eller indirekt barnets fysiska, emotionella och kognitiva utveckling och förändringarna blir livslånga om inte personen får möjlighet till relevant behandling där läkning kan ske. ACE ökar således sannolikheten för psykiatriska åkommor såsom PTSD, ångest, labilt humör, psykos och missbruk. Även andra somatiska förändringar och symtom kan ha sitt ursprung i ACE, något som är okänt för de flesta inom läkarkåren.
Speciellt diffusa symtom, så som trötthet och muskelvärk har många gånger sin grund i dessa barndomstrauma. Men när läkaren inte förstår är det många av dem som väljer att misstro patienten och ibland till och med avfärda personen så som inbillningssjuk. Vissa remitteras till psykiatrin. En genomgång av den vårdsökandes livshistoria skulle kunna förklara både somatiska och psykiatriska problem. Speciellt tidig utveckling. Allt har sin början i hjärnans vilo-och kontrollfunktion som påverkas starkt av ACE.
En traumatiserad människa upplever omgivningen som mer eller mindre hotfull hela tiden. Detta tar mycket energi och personen upplever ofta därför en större trötthet än andra. Man har också ofta en ökad känslighet för sinnesintryck då dessa snabbt överbelastar hjärnan. Alla sinnesintryck tolkas i utgångspunkt som tecken på hot. Speciellt reaktionen på tillfälliga ljud avslöjar en överaktiv amygdala. Mardrömmar där hot är vanliga förekommer. En känsla av att aldrig riktigt duga till och dåligt samvete för att man nog skulle “ansträngt sig lite mer”. Man försöker också omedvetet undvika miljöer och situationer som påminner om traumat vilket innebära en större eller mindre begränsning i livet.
Många upplever känslolöshet. För att systemet fortfarande befinner sig i en form av chock, en frusenhet. Man är inte tillgänglig för nuet. Rädslan för att, i en nära relation, bli lämnad, kan också göra att man inte förmår känna avslappning i upplevelsen och därmed inte förmår lämna rum för känslor. Allra mest ses detta i en ny parrelation. Andra drag hos en traumatiserad människa är social tillbakadragenhet. Personen kan också lida av en massa grubblerier om katastrofer den befarar ska inträffa. Kanske om saker som kan hända ens allra närmaste eller en själv. De sistnämnda är naturligvis de mest smärtsamma. Men med en hjärna som är inriktad på att försvara sig mot en otrygg och hotfull omgivning är detta en naturlig strategi för att skydda sig. Sålunda rationellt på ett vis utifrån vad personen en gång var med om, men överdrivet i förhållande till den verkliga hotbilden här och nu. De påträngande tankarna kommer automatiskt och kan inte styras av personen.
En liten teoretisk genomgång av den biologiska förklaringen av ovanstående
Det som primärt blir effekten i nervsystemet är en överaktivering av den sk HPA-axeln (hypotalamus-hypofys-binjurarna), vilket ger en låg nivå av morgonkortisol. Låg nivå av morgonkortisol orsakar i sin tur förhöjd produktion av noradrenalin och en ännu högre produktion av glukokortikoider. Glukokortikoider gör att kortikoidernas receptorer blir mindre känsliga vilket leder till att HPA-axeln överaktiveras. HPA-axelns bromssystem sätts alltså ur spel vilket i slutänden ger minskad kortisol. Inte extremt lågt kortisol, men lägre.
Minskad kortisol ger sänkt vakenhet resp. koncentrationsförmåga. Andra effekter är en ökning av serotonin2a-receptorer och en minskning av serotonin vilket ger ångest och depression. Patienter som uppger symtom av trötthet och bristande koncentrationsförmåga ges idag ofta amfetaminpreparat något som i ljuset av ovanstående förhållanden inte blir relevant.
Vid trauma ändras funktionen i Default Mode Network (benämns praktiskt som DMN framöver i texten), i hjärnan. Ett nätverk som är som mest aktivt när vi gör så lite kognitivt belastande uppgifter som möjligt. Detta nätverk skannar av omgivningen och tolkar den utan vårt vetande. Det kan liknas vid den mänskliga hjärnans autoläge. Det är det system som låter oss dagdrömma men även tillåter ältande. Det är även viktig för vårt självnarrativ, hur vi vill beskriva oss själva genom invanda tankesp. Vart de sitter i hjärnan har inte någon betydelse utan det handlar om hur de är förbundna funktionsmässigt, sk funktionell konnektivitet Funktionsförändringar hos DMN kan man speciellt se hos personer med PTSD och man benämner förhållandet som samsjuklighet eller komorbiditet. Människans hjärna förbrukar som mest energi i detta tillstånd. Att balansera DMN borde vara ett större mål vid behandling av trauma. För när det råder obalans rubbas bla självuppfattningen och kan ge symptom som tomhet och att hjärnan bara rusar av sig själv.
DMN, har djup koppling till amygdala och hippocampus, varvid ändringar i funktionen i DMN även ger omfattande förändringar i kroppen.
Obalans i DMN leder till hyperinflammation vilket bla kan ge symtom av muskelstelhet och muskelvärk men praktiskt taget vilka obalanser som helst i kroppen. En ständigt pågående låggradig inflammation kan också ge influensaliknande symtom. Symtomen vid influensa har ju också sin grund i inflammation. Nämligen det stora påslaget av cytokin, lite svepande kallat cytokinstorm. Andra mer osynliga effekter är ökad risk för vissa sorters cancer, ett snabbare åldrande av immunförsvaret samt ett snabbare generellt åldrande pga en påsnabbad telomerförkortning.
Stresshormoner ger ökad inflammation och epigenetiska förändringar och ändrar hur neurala nätverk formas och hur de kommunicerar. Nätverket för hjärnans funktion för att hantera stress. Epigenetik förklaras bäst med en gens av/på-knapp. Hormonerna som påverkas är kortisol, adrenalin och noradrenalin. Balansen mellan dem ger oss våra olika känslor. Kontakten mellan delarna i nätverket och deras känslighet ger oss sedan det fysiska och mentala måendet. Biokemin bestämmer vad vi kan känna, inte intrycken i sig själva.
Ett citat från en översatt artikel ”Hyperkonnektivitet i DMN har associerats med psykopatologi”, (sic), W. Thoricatha. Ja det är det genomgången ovan handlar om. Beskrivning av hur uppkopplingen mellan delarna i DMN orsakar både kroppsliga och mentala problem.
En förhöjd nivå av interleucin i kroppen, de cytokiner som ska stimulera till inflammation vid normalt immunsystem, ger feber, trötthet, aptitlöshet (pga leptin) illamående, diarré, utslag, snabbt hjärta (arytmi), lågt blodtryck, huvudvärk (migrän) samt sänkt koordinationsförmåga. Den ger förhöjd kväveoxidnivå i blodet vilket borde förklara huvudvärken. Den ger även en rad olika födoämnesallergier och kan starkt avleda sökandet efter den ursprungliga orsak till allt, nämligen hyperinflammationen som har sin grund i en störd funktion i DMN och överaktivering av HPA-axeln.
Cytokinstormen ger även upphov till muskelstelhet som kan misstas för höga mjölksyrenivåer som efter träning, men i stället imiterar DOMS (delayed onset of muscle soreness). Speciellt tycks histamin och mastceller orsaka extra inflammation. Det kan därför vara bra att undvika födoämnen med högt histamin eller med höjd förmåga att destabilisera mastcellerna, som oxalat och salicylsyra. Ett tecken på att det troligtvis inte handlar om förhöjd salicylsyra i kroppen, det påverkar mitokondriernas energiskapande arbete, är att det inte finns förhöjda nivåer av laktatdehydrogenas, ett enzym som bryter ner mjölksyra, närvarande. Problem med att bryta ner aminer förekommer också vid kronisk inflammation, vilket även salicylsyra kan orsaka. Avsaknad av ett förhöjt värde på laktatdehydrogenaset, enzymet som bryter ner mjölksyran i musklerna, pekar bort från salicylsyra som orsak. Trötthet och sänkt vakenhet i hjärnan handlar mer om låga kortisolnivåer än om salicylsyrans eventuella hindrande av mitokondriens energiskapande.
En primär insats för att komma tillrätta med obalanserna är således att bearbeta det underliggande traumat. Man behöver även släcka faro-responsen i tanken på det som eventuellt kan hända samt rädslan när triggande upplevelser möts. Sekundärt kan de kroppsliga symtomen balanseras med en kost som är inflammationshämmande. Det finns flera former av behandling och det finns en hel del strategier som kan läras in och användas i vardagen. Vila och att göra saker i sin egen takt är bara en av dem. Mindfulness såsom yoga och meditation är mycket viktiga insatser för att lugna ner DMN. Det pågår intressant forskning på sinnesförändrande substanser som MDMA, psilocybin, LSD och ayahuasca. De tre senare har förmåga att bryta ner och starta om DMN. MDMA öppnar för att kunna prata om sin upplevelse utan faro-respons. En del psykedelika har även dubbla antiinflammatoriska egenskaper, dels via balanseringen av DMN, dels direkt via 5HT2a-receptorerna.
Andra viktiga resurser är en förstående omgivning. Viktigast är den människa som är en allra närmast. Att få öppna sig och “falla fritt” är bland de största av gåvor. Att få falla fritt för att sedan kunna landa bland förstående ord och en lugnande famn. Det är guld värt. När man vet att den andre förstår kan den kroppsliga närvaron kommunicera alltman behöver. Mycket blir liksom underförstått. Den här förståelsen är en förutsättning för en fungerande nära relation.