Jag har ofta beskrivit mitt missbruk som ett luftslott. En plats jag både älskade och hatade på samma gång. En plats jag skulle återvända till gång på gång, även när alla mina inre varningsklockor ringde (de hade jag slutat lägga märke till för länge sedan) och smärtan från förra fallet gjorde sig påmind. Där inne fanns en skatt intalade jag mig, värd att satsa allt för. Räddningen med stort R. Lösningen på alla mina problem fanns där någonstans trodde jag. Så nära, men ändå alltid utom räckhåll… Luftslottet är förrädiskt på det sättet. Det är så lätt att tro att det är på riktigt. För det är det ju, men samtidigt inte. Beroendet förvränger allt. Det går inte att lita på vad man ser. Inte vad man tänker heller.

Ibland glimmade det till ordentligt och hoppet vaknade. Jag kunde betala mina skulder och kände mig lätt som en fjäder. Nu skulle allt bli annorlunda! Men det visade sig snart att skatten var av luft precis som allt annat där inne. Snart var pengarna bortspelade, lånekarusellen igång igen och jag insåg att mitt slott inte alls hörde till den typen av slott där man levde lycklig i alla sina dagar. Det var ett fängelse. Eller ännu värre, en illusion av ett fängelse. Inga synliga kedjor eller bojor, men precis lika verkligt. Jag kunde kliva ut när som helst, men friheten kändes som ett värre fängelse så jag klev tillbaka.

Jag ville stänga porten för gott. Men jag kunde inte släppa taget. Jag hade ju tappat bort mig själv där inne. Någonstans inom mig insåg jag att hon var förlorad för alltid. Missbruket hade förändrat henne. Hon skulle aldrig bli densamma igen. Att söka efter mitt gamla jag var dömt att misslyckas. Jag behövde hitta en ny version av mig själv. Och det gjorde jag! Men hon fanns inte i luftslottet. Där har jag lämnat en version av mig som jag äntligen har slutat skämmas för, som jag inte längre identifierar mig med, som jag kan berätta om och känna medlidande med. Hon hade gått vilse, men hon har hittat hem nu. 

Jag har gått vidare och kan se luftslottet för vad det är. Jag är inte en fånge där längre. Är du? Kom ihåg att det finns hopp, även om allt pekar på motsatsen. Men hoppet finns inte i luftslottet vad det än består av. Det finns här. I nuet även om det är bedrövligt. Det finns ingen plats som är så ensam som i ett fängelseliknande luftslott. Men du är inte ensam. Tack för att du läste. Var rädd om dig. 🌸

Idag firar jag 5 spelfria år!! Heja mig. Det känns helt fantastiskt och jag är så otroligt glad att jag inte gav upp när jag mådde som sämst.

Eftersom jag är så förtjust i dikter, så tänkte jag fira min femårsdag med en som jag tycker passar bra just idag. Det är två strofer ur dikten ”Don’t Quit” av John Greenleaf Whittier eller Edgar Albert Guest. Meningarna går tydligen isär kring vem som skrivit den.

"When things go wrong as they sometimes will, 
When the road you're trudging seems all up hill, 
When the funds are low and the debts are high
And you want to smile, but you have to sigh, 
When care is pressing you down a bit, 
Rest if you must, but don't you quit. 

[...]

Success is failure turned inside out - 
The silver tint of the clouds of doubt, 
And you never can tell just how close you are, 
It may be near when it seems so far;
So stick to the fight when you're hardest hit - 
It's when things seem worst that you must not quit."

Jag hade aldrig kommit så här långt om jag gett upp. Så min uppmaning till dig som kämpar är samma som i dikten. Don’t Quit. Sluta inte. Jo, sluta spela förstås om du inte gjort det. Men sluta inte kämpa. Sluta inte gå de där små, små stegen i rätt riktning även om allt ser hopplöst mörkt ut. Ge inte upp. Det kommer ljusna längre fram. Det kan kännas långt borta, men kanske är det närmare än du tror.

Vila om du måste, stanna till och andas lite, ta en paus – inte genom att fly tillbaka till spelbubblan men genom att försöka hitta de små stunderna då du mår lite bättre. Ta en promenad i naturen till exempel nu när våren har kommit och det blivit ljusare ute. Vila om du måste, men ge inte upp. Hämta ny kraft. Kanske genom att gå till självhjälpsmöten. Ta hjälp av andra. Du behöver inte kämpa ensam.

”Success is failure turned inside out –
The silver tint of the clouds of doubt”

Visst är det en fin formulering? Något i stil med följande på svenska:
Framgång är misslyckande vänt ut och in –
Silvernyansen på tvivlets moln.

Jag kände mig enormt misslyckad. Inte bara hade jag misslyckats med att bli spelfri trots KBT-behandling och allt. Jag hade misslyckats med att hålla mina löften – till mig själv, till min man, till min dotter… Jag hade misslyckats så många gånger att hela jag var ett enda stort misslyckande. Åtminstone kändes det så. Men tänk om man kunde vända misslyckandet ut och in. Vad händer då? Om man kunde vända på de där självkritiska tankarna lite. Genom mitt skrivande gjorde jag precis det. Jag vände mina tankar ut och in. Skrev av mig eländet. Jag beskrev dem en gång som fladdermöss, tankarna. Hängande upp och ner i mörkret. När jag skrev ner dem var det som att de flög ut ur mörkret så att jag kunde se på dem i ljuset. Jag vände dem ut och in. Såg på dem från ett annat håll. Det har hjälpt mig mer än jag ens kan beskriva. Det har inte alltid varit långa utläggningar. Ibland bara några korta rader. Men det är ett sätt att få ur sig det som annars äter upp en innifrån. Skammen, skuldkänslorna. självföraktet, ångesten. Om man inte vill skriva ner tankarna, kanske man kan prata av sig med någon man har förtroende för.

De mörka molnen, tvivlens och hopplöshetens moln, har en svag silvernyans om man tittar efter noga. En silver lining! Eller silverkant. Det är en metafor för optimism, dvs att en negativ händelse kan ha en positiv aspekt. Det finns små ljusglimtar om man vet var man ska leta. Och det kanske man inte alls vet, men det fiffiga är att om man bara börjar leta efter dem så vet man snart var de finns. De visar sig liksom bara för den som letar. Lite som det där rummet i Harry Potter-filmerna som plötsligt dyker upp när man behöver det. Annars syns det inte. Det kan vara likadant med ljusglimtarna i livet. Särskilt när man har det tufft. Då kan de vara ganska så undangömda. Eller lite som mitt favorit citat om tacksamhet som jag har upprepat många gånger nu för dig som följt mig ett tag. ”A heart in search of reasons to be grateful is a magnet for beauty and magic” av Brooke Hampton.

Jag gillar att det inte står ett tacksamt hjärta, utan ett hjärta som letar efter anledningar att vara tacksam. Det är skillnad. Jag kanske inte känner mig särskilt tacksam. Jag kanske inte kan komma på en enda sak att vara tacksam över. Men om jag bestämmer mig för att leta så kanske jag hittar något. Det har jag gjort. Även när det såg riktigt mörkt och eländigt ut. Och när jag väl hittat en anledning så kom jag på flera. Det blir som en dominoeffekt. Plötsligt ser jag att molnen visst har ett silverskimmer. Även om de fortfarande är fyllda av tvivel och frågor. Hur ska det bli med allt? Ja, det visar sig med tiden. Kanske är vändpunkten närmare än det ser ut. Don’t Quit. Ge inte upp nu. Då missar du din silver lining. Vad det ska bli för positiv aspekt av allt elände du gått igenom. Kanske är det just din berättelse som kommer att bli någon annans räddning en vacker dag. Vila om du måste på vägen, be om hjälp, men ge inte upp! ❤️

Skrev den här dikten för ett tag sen på tal om norrsken och solstormar och… ja, livets stormar i allmänhet.

Lite orättvist kan man tycka att när solen får ett utbrott och slänger ur sig en massa partiklar (eller vad det är), så bildas det något så vackert ändå som ett norrsken när dessa kolliderar med jordens magnetfält (eller hur det nu går till). Nu kan jag inte särskilt mycket om rymden som ni förstår, men jag kan en del om stormar. Jag har ju haft min beskärda del av dem. Och man önskar ju att de kunde mynna ut i ett magiskt norrsken. Då skulle kanske stormen kännas lite lättare att gå igenom om man kunde hålla utkik efter det där norrskenet, som plötsligt lyser upp ens mörka himmel för en stund.

Nu kanske det låter som att jag har sett massor av norrsken så jag vet precis vad jag pratar om, men det har jag inte. Jag har inte sett ett enda så där jättetydligt över hela himlen som jag drömmer om att göra. Även fast jag har varit ute på en hel del norrskensjakter. Tyvärr är inte min man lika villig att sitta ute på sena, kyliga höst- och vinterkvällar med kameran i högsta hugg och vänta på att ett eventuellt norrsken ska dyka upp och jag vill inte sitta ensam i mörkret… Jag får försöka skaffa mig en norrskensjägarkompis till hösten när mörkret återvänder, som är lika fascinerad och desperat över att se norrsken som jag. De jag har lyckats se hittills har varit knappt synliga, men skam den som ger sig. 😊 Jag kommer fortsätta jaga norrsken när det nu finns chans att se dem ordentligt på mina breddgrader, jag har tyvärr missat alla tillfällen hittills. Det är den enda nackdelen med att vi går mot ljusare tider. Jag ska dessutom till Norrland i sommar, typiskt. Fel årstid ju. Det mörknar knappt alls när jag är där, så jag lär inte se några norrsken.

Något jag lärt mig är i alla fall att norrskenet mycket väl kan finnas fast det inte syns.

Jag var ute en kväll och hade hört att det fanns goda norrskenschanser, men himlen såg alldeles mörk ut. Efter lite Facebook-surfande hade jag dock förstått att när det gäller norrsken så kan kameran se det ögat inte ser, så jag mixtrade lite med inställningarna och fotade den nattsvarta himlen som kanske hade en liten svag nyans av grönt om man tittade noga. Oj, där i kameralinsen var ju norrskenet!! Mitt framför ögonen på oss. Min man som var med hade satt sig på en klippa, så jag fotade himlen framför honom och visade bilden. På bilden såg det ut som att han satt och beundrade norrskenet, det som fanns där fast vi inte såg det. Jag var alldeles lyrisk och nästa kväll tog jag med mig min mamma ut. Återigen den där svaga, knappt märkbara gröna nyansen på himlen och jag visste att norrskenet var där igen. Mamma, där är det! Titta åt det där hållet! Hon såg ut som ett frågetecken. Himlen var lika svart som vanligt i hennes ögon. Jag visade hur det såg ut i kameran och nog var norrskenet där, men hon var väl inte superimponerad… Haha!

Lite så är det med våra liv tror jag. Det kanske ser nattsvart ut. Det kanske stormar. Livet kanske har slungat allt möjligt elände mot oss. Men kanske finns det magiska ljusglimtar gömda i mörkret som inte syns vid första anblick. Som kräver att vi ställer in blicken på något sätt, lite som en kameralins. Vi kanske behöver mixtra lite med våra tankar och förväntningar för att se det. Kanske är inte allt så nattsvart som vi tror. Det finns väl alltid ljusglimtar? Ja, jag tror det. Och kanske är det inte så orimligt att önska att stormen kunde mynna ut i ett norrsken till slut. Min storm har på många sätt gjort det. Mitt liv har blivit så mycket bättre än jag trodde att det skulle bli när det stormade som mest och allt kändes hopplöst. Det var det verkligen inte. 😊🙏

Vilket underbart väder den här påskhelgen har bjudit på med strålande solsken. Lite snö här och där, men nu känns det ändå som att våren är på gång. Jag älskar när naturen vaknar till liv och blir allt grönare. 😊💚🌿 Det är vad påskdagen innebär för mig, att Jesus uppstod från döden för att ge oss nytt liv, hopp, ljus i mörkret, frihet, frid och förlåtelse. ❤️

Vi är på besök hos min svärmor och har haft några mysiga dagar tillsammans med god påskmat och trevliga utflykter. Samtidigt har det funnits en sorg i bakgrunden då vi saknar min svärfar i gemenskapen. Han har blivit dement och bor på ett demensboende i närheten. Det har gått så långt att han glömt bort sin familj. Det är som att han finns kvar, men ändå inte. Han är inte sig själv. Samtidigt märks det tydligt att den gudstro som burit honom genom hela livet fortfarande är levande inom honom och ger honom en inre ro och trygghet mitt i allt. Idag när vi kom dit för att hälsa på satt han och bläddrade i Bibeln. Han kan inte få fram orden så bra, det blir inte så sammanhängande och går oftast inte att förstå vad han menar. Men när vi bad tillsammans så fick han ett sådant lugn, lyfte sina händer och tackade Jesus. Han må ha glömt sin familj, men inte sin skapare. Nåden bär oss ända hem… 😊🙏

Jag är så tacksam över det hopp jag delar med min svärfar och många andra, som sträcker sig längre än det här livet. Som tar oss igenom livets stormar och ger oss en trygg famn att vila i när vi behöver det som mest. En frid som övergår allt förstånd. ❤️

Avslutar med att dela sången ”Det finns hopp” av Tommy Iceland. För det finns alltid hopp. Mitt i stormen. När vägen ligger dold. När vi inte ser någon utväg. När vi känner att orken inte räcker till. Det finns förlåtelse, frid och kärlek. Oavsett vad gårdagen innebar, så är det här en ny dag, en ny möjlighet att börja om ifall vi behöver det, vända om från sånt som drar ner oss, ge oss själva en ny chans – för att vi är värda det även om vi känner oss värdelösa och misslyckade. Nåden bär oss igenom allt. 🙏 

Vart tog våren vägen? Den var ju på gång kändes det som. Ljusare kvällar, solsken, knoppar på träden och gräsmattan vid torget var alldeles full av blommande krokusar i olika färger när jag gick förbi där för en vecka sedan. Sen kom snön. 

Plötsligt var blommorna gömda under ett vitt täcke av snö. Typiskt. Jag som verkligen längtar efter våren nu. Precis som min dotter. När vi gick på en promenad häromdagen utbrast hon ”Jag vill att det ska vara vår nu, RIKTIG vår!”. Och ja, det blir det ju. Våren väntar tålmodigt under snön…

Snart blir gräsmattan så där färgglad igen. Det som göms i snö… kommer fram i tö. Det är oundvikligt. Idag droppade det från taket när vi gick ut. Inte för att det regnade utan för att snön har börjat smälta. Hoppas att det fortsätter så och inte kommer ett nytt snöfall. Till påsk vill jag ha vår! 🌸

Jag kan knappt tro att det redan är april, men så är det. Idag är det 1 april. Lögnernas dag. Eller aprilskämtens. Det låter lite snällare. Vi luras på skoj. Men lögner är ju sällan skojiga annars… Inte alls faktiskt. Tvärtom. De kan orsaka så enormt mycket skada. Och sanningen har en tendens att komma fram förr eller senare, hur mycket man än försöker dölja den. Precis som krokusarna under snötäcket… Lögnerna bara väntar på en chans att avslöja sig själva. Och när de gör det tar de inte hänsyn till någons känslor. De väntar inte på det rätta tillfället. De lindar inte in sig själva i bomull för att lindra såren lite. De är som de är. 

Alla skulder man inte vågat berätta om. Alla lögner för att dölja spelandet. Alla räkningar man gömt undan. Alla falska leenden. Alla svikna löften. Allt det där väntar tålmodigt under snön… och precis som vårblommorna växer de. Men inte till något vackert. En lögn leder till en annan. Till slut ljuger vi om allt. Det behöver inte ha med spelandet att göra längre. Det blir vardag. Vi ljuger för alla vi älskar. För alla vi känner. För oss själva. Och för varje lögn får spelmissbruket ett starkare grepp om våra liv tills vi fastnat i ett nät av våra egna lögner.

På det senaste självhjälpsmötet sade en av de nyare besökarna som är alldeles i början av sin resa, att det skönaste med att äntligen ha satt stopp för spelandet och berättat för de närmaste var att slippa ljugandet. Det var en sådan lättnad. Och jag förstår den känslan. För så är det ju. Lögnerna är lätta att slänga ur sig, men de blir samtidigt tunga stenar att bära runt på och konsekvenserna blir dessutom större ju längre vi gömmer undan sanningen. För snart fem år sedan satt jag precis som den där nykomlingen och sade samma sak. Så skönt att slippa ljugandet! Jag vågade inte berätta allt för alla direkt, men jag slutade ljuga för mina närmaste och öppnade mig för fler efter ett tag när jag kommit en bit på vägen. Stenar som fallit från mina axlar…

Har din ryggsäck blivit full av lögner och svek, så kanske det är dags att lägga ifrån sig den nu och berätta sanningen. Tänk vilken lättnad det skulle vara. 😊🙏💕

Jag inleder november med ännu en dikt och tacksamhet över att allt jag har gått igenom, allt jag drömt och allt jag förlorat, allt jag gett och allt jag tagit emot, både det hemska och det härliga, har fått mig att växa och gett mig en styrka jag inte hade förut. En dag i taget har jag tagit mig igenom alltihop. Även de dagar då jag inte trodde att jag skulle kunna ta ett enda steg till. När jag känner mig svag försöker jag påminna mig om hur långt jag har kommit. Gör det du med! ❤️

Jag gav dig allt, tills jag inte hade mer att ge dig.

Är du där just nu? Har du gett precis allt? Kanske spelat bort allt. Känns det som att livet är över nu? Lagom till vintermörkrets intåg. I know the feeling…

Då gav jag dig mitt sista hopp och oväntat nog gav du mig styrka.

Tänk på att du har tagit dig så här långt. Du har överlevt varje storm hittills. Du kommer att överleva den här med. Och stormvindarna gör dig starkare än du tror. Att kämpa i motvind. Klättra uppför berg av elände, snubbla och falla nerför branten för att sedan börja klättra igen. Det är så uttröttande… Lite som ett träningspass. Man kan känna sig helt slut. Jag har bokstavligt talat ramlat av en spinningcykel en gång. Och kunde knappt gå efteråt. 🤣😅 Men man bygger samtidigt upp muskler och kondition. Använd dem nu! Använd din inre styrka till att ta dig ur den här stormen.

Jag kan ärligt säga att jag inte har besökt gymmet många gånger de senaste åren, så fysiskt är jag väl inte i mitt livs bästa form direkt. Men jag är i betydligt bättre form på insidan. 🌸 Jag har tränat och tränat mina inre muskler. Varje motgång har trimmat dem, så att jag nog tror att jag skulle klara några till, för det lär dyka upp fler. Av olika slag. Livet är fullt av hinder att ta sig över, så det är lika bra att förbereda sig…

Min absoluta favoritmaskin i mitt ”inre gym” är tacksamheten. Den gör underverk för dagsformen! Den hjälper mig att se vad jag har och inte stirra mig blind på allt jag saknar. Den har varit ovärderlig i mitt tillfrisknande så här långt och påverkar mitt mående väldigt mycket. Om jag låter den stå i ett hörn och samla damm för länge (som min gamla crosstrainer här hemma, som gnisslar lika motvilligt som mina muskler när jag mot förmodan ställer mig på den nån gång), märker jag snart att modet sjunker och allt känns lite tyngre. Så jag tänker fortsätta med min tacksamhetslista som en daglig workout för själen. Det gör så stor skillnad.

Idag är jag tacksam för den styrka jag har fått genom allt jag gått igenom på min resa så här långt, men också för att jag har blivit bättre på att be om hjälp när jag behöver det. Det finns en styrka i det med. Det är faktiskt en av maskinerna i mitt inre gym, som jag förut undvek till varje pris. Men vi behöver inte klara allting på egen hand, dra oss undan eller skämmas. Vi är starkast tillsammans. 🤗💪🙏

Jag fortsätter att haka på skrivutmaningar! Här är mitt bidrag till ”Fortsätt meningen” med @ordkollektivet på Instagram.

Jag flörtade med djävulen när ingen såg
Inte ens jag, förblindad av min favoritdrog
Jag surfade mot avgrunden på en jättevåg
tills jag en helvetisk dag insåg…
att denna djävulsdans skulle bli min sista 
Jag ville inte hamna i en kista!
Jag tänkte på min familj och kom plötsligt ihåg
hur mycket jag hade att mista, 
det fick mitt hjärta att brista 
Jag måste kliva av detta självdestruktiva tåg!
Jag överlever nog inte ännu en flodvåg… 

I spelfriheten har jag visserligen fått lära mig att ett bra sätt att hantera spelsug är att surfa på det. Inte få panik så att man drunknar i känslan och dras med i vågorna när de kommer, utan ta det lite mer med ro, så att det blir lättare att behålla kontrollen tills suget försvinner igen. Det gjorde jag INTE när jag spelade. Jag försökte surfa, men jag tappade snabbt kontrollen. Vågorna förde mig precis dit de ville. Tills jag inte stod emot längre. Då sjönk jag. På djupare vatten för varje gång och allt svårare att ta mig upp igen.

Idag har jag slutat flörta med speldjävulen. Dansen är över. Åkturen är slut. Nu efter mer än 4 år kommer inte spelsuget särskilt ofta längre, men om det gör det så ställer jag mig stadigt på surfbrädan. Jag har lärt mig att stå emot. Med mycket möda och många misslyckaden. Men det var värt det. Jag är inte rädd för vågorna längre. De kontrollerar mig inte. Jag är inte ens på samma hav längre. Inte ute på det där djupa, mörka vattnet där jag drev allt längre bort ifrån allt som betyder något i livet. Spelfriheten har sina utmaningar, men det är så mycket lättare att navigera ändå i livet när man får göra det själv och inte med ett beroende bakom rodret.

Jag skriver mest dikter just nu. Jag har inte haft inspiration till att skriva så mycket annat. Ni som har följt mig ett tag vet ju att jag älskar dikter, så det får ni ha överseende med. Det kommer förstås andra inlägg också framöver, men jag hoppas att ni gillar dikterna! Tänkte uppdatera er lite, eftersom jag varit mer aktiv på Instagram den senaste tiden.

Här är två av de senaste dikterna, som är inspirerade av en skrivutmaning från @ordkollektivet på Instagram där man ska tolka ett ord som de väljer. Förra helgen var uppgiften att #ordtolka ordet ”paradis” och det här är min tolkning. 😊🙏

Den här helgen var utmaningen istället att #ordtolka ordet ”rebeller”. Det var lite svårare, men så kom jag att tänka på min kidnappade hjärna och striden som har utspelats i mina tankar för att ta tillbaka kontrollen. En verklig kamp. Så det här fick bli min tolkning av ordet rebeller.

Det är inte lätt när man har blivit sin egen värsta fiende och slagfältet är ens egna tankar. När hjärnan kidnappats och man inte kan tänka klart längre…

För mig var det beroendet som tog över och med det följde ångest, skam och självförakt. Samt åratal av förnekelse och flykt. Men jag lyckades övertala tankarna till slut. Att göra uppror. Att stå emot och slå sig fria. Slutade lyssna på beroendets lögner i mitt huvud. Lyckades få några tappra, modiga tankar att våga gå emot strömmen. Tänka att jag visst var stark nog att klara det. Att jag inte alls var så värdelös som jag trodde. En liten rebellisk tanke i taget tog jag tillbaka kontrollen.

Gör det du med! 😊❤️🙏🙌

Höstens första dag 
hade kommit och gått 
Obemärkt 
Halva oktober hade redan försvunnit 
Som allt annat
Höstlöven virvlade ivrigt omkring henne
Ville visa upp sig i all sin färgprakt  
Men hon brydde sig inte
Hon visste att de snart skulle dö

precis som hon

Det var oundvikligt nu 
Vinterkylan skulle ta över  
precis som hennes inre kyla redan gjort
Vad hade höstlöven för val? 
Vad hjälpte deras färgsprakande dans? 
Hon kunde inte se någon mening 
med hösten 
Lika lite som hon kunde finna
någon mening med sitt eget miserabla liv 
Vad hjälpte det om hon dansade en sista dans
när det var med döden själv?
 
Hon hade lekt med elden
Så ofarligt det hade verkat till en början
Innan lågorna flammade upp 
Starka och ursinniga
Nu var det elden som lekte med henne 
Hon kunde inte andas
Hon önskade att hon kunde gråta åtminstone 
Så hon kunde drunkna i tårar istället 
Men nu var det lågorna som förtärde henne
Ångesten 
Maktlösheten 
Skammen

Lågorna piskade henne från alla håll
Hon ville skrika
Så där hjärtskärande att någon helt säkert 
skulle stanna upp 
mitt bland de virvlande höstlöven 
och se att de brann just där hon stod 
Att någon skulle ta henne därifrån 
innan det var för sent
Omfamna henne och säga något lugnande
om att allt skulle bli bra
Att hon inte var ensam
 
Men nu var hon det
Ensammast i världen
Med ett skrik som inte ens höstvinden
kunde bära tillräckligt långt
Med huvudet nedböjt
och håret fladdrande i vinden
Ensam i lågor

tills bara aska fanns kvar

Det blev tyst
Så där tyst som i graven

Vinden höll andan
med något hemlighetsfullt över sig 
Som om den redan visste 
vad som väntade

Sedan ett litet ynkligt pip
Som ett svagt harklande
Ett till 
Starkare nu
Ljud som av vingar som sträcker på sig 
Stapplande ben som reser sig
ur askan

Hon kunde inte tro sina ögon
Vinden smekte hennes nya vingar 
Hon kände efter
Lågorna fanns inte kvar
Smärtan var borta 
Hon mindes var det gjorde som ondast 
men där fanns en bukett
av vackra eldröda fjädrar nu
Hon lyfte sina nya vingar
och tänkte precis flyga när hon 
tog ett djupt andetag
Åh, vilken känsla! 
Efterlängtad luft i lungorna

Hon fortsatte andas
djupa, långsamma andetag 
Rörde runt med tårna i askan som varit hennes liv
Kände förvånat hur en tår rann utmed kinden
Känslorna som hon trängt undan
Som varit så förtärande förut 
Kom som en flod nu
Av lättnad 
Hon stod kvar i floden en stund 
Sedan torkade hon tårarna 
Hon var redo nu
 
Vingarna kändes starka nog 
Hon sträckte ut dem 
och flög!
Under henne dansade höstlöven
Vackrare än någonsin
De såg så obekymrade ut i vinden
Hon log och förstod meningen med allt
Vad gör det att löven vissnar och dör, 
att träden lämnas nakna och barskrapade 
när det kommer en vår?
Då kommer livet tillbaka med ny kraft  
ur det som var dött
som en Fågel Fenix

som hon

@rollercoaster_reflections

https://spelmissbruk.wordpress.com/2022/10/13/ur-lagorna

Den här dikten är inspirerad av #höstskriv med @sannamacdonald, en skrivövning på Instagram där jag skulle utgå från följande ord: födelse, bukett, början, höstens första dag. 🍁

Lite mörk dikt kanske, men sånt är ju livet ibland. Jag har själv känt mig precis så där uppgiven och inte sett någon utväg. Brunnit upp på insidan av skam och skuld. Lekt med elden tills den tog över mitt liv helt och hållet. Men det finns ljusglimtar, glöm inte det. Ingen natt är så mörk att den skrämmer bort solen för gott. Det ljusnar till slut. Det finns hopp. De mörka perioderna av våra liv kan tyckas oändliga, men det kommer en vår och då när ljuset kommer tillbaka får allt nytt liv. Även vi. Starkare blir vi dessutom av allt vi gått igenom. Så fortsätt framåt. Res dig upp om du behöver det. Och ge inte upp. Du är inte ensam! ♥️

Idag är det världsdagen för psykisk hälsa (World Mental Health Day) och min blogg är inne igen! 😀🙌

För visst är det väl så annars, att man nog egentligen INTE ska skriva om hur deprimerad man är. Hur ångestfylld och skamsen man känner sig. Hur utmattad och slutkörd man är. Man ska nog INTE skriva om sitt självförakt, sin panikångest, sina självmordstankar, sin prestationsångest, sitt skuldberg eller rada upp sina misslyckanden. Och man ska nog ABSOLUT INTE skriva om sin mans depression och ångest. Det är alldeles för deprimerande och utlämnande. Nej, tacka vet jag dagens outfit, godaste receptet, nyaste hälsotrenden, senaste semesterresan eller veckans fynd i skoaffären! Inte en massa jobbiga känslor. Dem håller vi inom oss…

Självklart förstår jag att man kanske inte vill basunera ut sina innersta känslor på en öppen blogg som vem som helst kan läsa. Det är fullt förståeligt. Jag är ju själv anonym. Men det tragiska är att så många lider i det tysta och aldrig öppnar sig för någon. Inte ens de närmaste. Psykisk ohälsa drabbar så oerhört många i det här landet och ändå pratar vi så lite om det. Vi skäms. Vi tror inte att någon skulle förstå. Vi vågar inte ta av oss masken och gå längre än till standardsvaret ”jag mår bra” om någon frågar. Många vågar inte fråga.

Om jag med min blogg kan få en enda person som mår dåligt att känna sig mindre ensam, så är det värt all tid jag lägger ner. Om jag kan få en enda läsare att tänka till och ställa frågan en extra gång hur någon mår. Om jag med mina kanske smått deprimerande inlägg ibland, ändå kan ingjuta ett litet hopp om att saker och ting kan förändras och bli bättre. Jag vet precis hur det känns att tappa fotfästet, att inte längre känna igen sig själv, att dra sig undan från omgivningen och knappt orka gå upp ur sängen. Jag vet hur det känns att vakna varje morgon med ångest, att ligga vaken med hjärtklappning och andnöd eller ligga och spy på toalettgolvet för att ångesten har satt sig som en klump i magen. Jag vet hur det känns att tappa kontrollen och inte se någon utväg i mörkret. Jag vet hur det känns att inte kunna se sig själv i spegeln utan att drunkna i självförakt och skam. Men jag vet också att mörkret inte varar för evigt. Så håll ut och ge inte upp!

Idag den 10 oktober är det världsdagen för psykisk hälsa (World Mental Health Day) och hela den här veckan uppmärksammas psykisk ohälsa lite extra över världen. Det betyder att min blogg är inne just nu! Sedan är jag troligtvis ute och cyklar igen när det kommer till vad som är allmänt populärt blogginnehåll, men jag kan inte tänka mig en mera meningsfull åktur! ♥️

När jag tänker efter så är det ju faktiskt tvärtom. Min blogg är aldrig ute! Jag läste nånstans hur kortlivade blogginlägg är. Vem vill läsa gamla inlägg om förra årets modenyheter liksom? Men jag går ofta tillbaka till mina inlägg och om du har följt mig på Instagram på sistone (leta gärna upp mig där annars @rollercoaster_reflections) kanske du har märkt att jag i tillägg till en hel del nya dikter mm, också har delat många av mina gamla blogginlägg och dikter där.

De är precis lika aktuella idag som när jag skrev dem. Jag kanske inte själv är kvar där längre, i skammen, självföraktet, ångesten eller sömnlösheten som jag skrivit om. Men de påminner mig om vart jag har varit och hur långt jag har kommit. De skapar igenkänning och hopp. Kanske är du där nu. Då är mina texter till dig. Både nya och gamla. Jag kanske inte längre oroar mig över ett växande skuldberg med Kronofogden i hälarna och undrar hur jag någonsin kommer att bli skuldfri. Men det kanske du gör. Jag kanske inte längre känner mig panikslagen över allt jag förlorat – pengar, hus och hem, självkänsla, tillit, relationer. Men kanske har du precis craschat på din botten precis som jag hade gjort när jag startade den här bloggen. Då är varenda inlägg till dig. Från början till slut. Och jag kommer att fortsätta skriva. Ibland dela och reflektera över inlägg jag skrivit under min resa hittills och förstås skriva nya inlägg om hur jag mår nu, hur det känns när man hittat tillbaka till sig själv och (oftast) ser ljusare på tillvaron. Jag kommer att fortsätta dela både det glada och det deppiga. Både utsida och insida. Den känslomässiga berg- och dalbanan. Livet. Så som det är nu och så som det har varit. Vi får se vart det leder mig och den här bloggen. En dag i taget. Stort tack till dig som stannar till och läser, även fast jag inte skrivit så mycket på sistone. Fortsätt gärna titta in här, jag kommer att försöka skriva oftare framöver.

Om DU går igenom en tuff period just nu. Prata med någon i din närhet om hur du mår. Det finns hjälp att få. Du är inte ensam! ❤️