Jag vet inte hur många gånger jag har ställt mig den frågan. När det kommer till mycket!

Ett ord, ett litet ord. Ett ord som kan göra väldigt mycket. Speciellt i tankarna.

Om jag tänker tillbaka, undrar vad det är som gör, att jag befinner mig här idag, så kan jag inte svara på det.

Jag har haft mina panikattacker sedan jag var 15.. Har väl inte heller mått psykiskt bra sedan dess heller. Ändå har jag inte visat det för någon. För varför skulle jag göra det? Alla hade det väl så? Knäppa tankar, ja kanske. Men det var så jag tänkte. Att vara nere, och att försöka göra något åt det (såklart i tysthet) gjorde inte andra det också?

Jag skar mig, aldrig djupt, aldrig så att det började blöda. Självskadebeteende.. Känslan finns fortfarande kvar, av att skada sig själv, mig själv. Men inte på samma sätt. Det finns alltid andra sätt att göra allt på. Varför? Ja, en fråga jag ställt mig många gånger. Varför börja med en sådan dum sak?! Till den frågan finns inget bra svar.

En hög med papperslappar, ser ut som en pyramid. Små, små, små bitar, rivna för hand. Av vilken anledning,varför sitter jag och gör det här? Just då kändes det bra. Då kunde jag fokusera på lapparna, istället för mig själv. Inte behöva tänka på hur jag själv kände och tänkte för tillfället. Musiken är på hög volym, jag hör inget, märker ingen annan än mig själv. Mig själv, som jag försöker förtränga för tillfället.
En första ångestattack. Men då visste jag inte om vad det var.

Cirklar. Gå. Runt, runt runt. Med tankarna på allt och inget. Halvt i förtvivlan. Skulle kunna slita mitt hår, börja gråta. går jag inte runt, så sätter jag mig ner. Sitter, stirrar ut i ingenting. Önskar att jag kunde fastna där. För skulle jag fastna i att stirra, så skulle det kännas bättre. Varför? För då skulle jag få hjälp. Så enkelt. Men att komma dit, att fastna stirrandes ut i intet, är svårt. Har inte kommit dit någon gång. Varför önska sig en sådan sak? Det gör man när man känner, att det en gör inte spelar någon roll. Kontrollen är borta och du vet inte vart du skall ta vägen. Ingen ser dig, märker dig, och allt går ut över dig.
Tillbaka till cirklarna. Att gå, runt. Frihet? Nä. Tvång. Tankarna snurrar ungefär lika snabbt som du går. För varje fotsteg kommer något nytt. Du dras med. Tänker, kaos. Allt snurrar fram och tillbaka. Det spelar ingen roll hur litet rummet är, det går att gå i cirklar i alla fall. Kaoset kryper allt längre och längre in. Speciellt om det är något som precis har hänt. Vad skall jag göra, hur skall jag tänka. Varför händer det mig, varför kan jag inte få göra så, varför får jag aldrig vara ifred!?

Ett andra tidigt tecken på att jag inte mådde bra.

Att göra det när ingen ser på, när ingen märker, när jag får vara min egen.

Ett självmordsbrev, ett riktigt vackert sådant. Endast i avsikt av att skriva det. Formulera underbara meningar, målande, med tankar ifrån mig själv. Diktform. Varför? Det hittades, togs på ”allvar”, sedan var det borta. Att jag ville se det som konst, var det ingen som kunde förstå. Ville känna känslan av att skriva något sådant starkt, för det var det. En stark känsla fyllde hela mig när jag skrev det. En uppmärksamhet på hur mycket mod en människa måste ha för att göra en sådan sak. Där var inte jag. Jag ville bara skriva, underbara, vackra meningar, som tillsammans bildade en väldigt sårbar text.

Dikter, mörka, hemska, men samtidigt härliga, befriande. Mitt innersta jag kommer fram i dem. Jag vet hur jag kände när jag skrev dem, varenda en av dem. De tolkas olika. Att skriva var frihet. Varför, mörka, dystra  hemska? Det var jag. Är jag. Jag fick en tillsägelse ”Du skall inte skriva såna dikter! Tänk om Louice hittar dem?!” Jag slutade. Utan att känna mig färdig. Jag är inte färdig, men att hitta tillbaka är svårt. Mycket svårare än vad jag skulle kunna tro.

Varför då blogga?

Det ger mig ro. Jag får skriva, tänka fritt måla mina ord och bara vara. En frihet, som lättar ångesten för de sekunder som det skrivs ner. Att andra kan läsa, förstå (i alla fall försöka), och vet var jag är.