När du vaknar på morgonen, känner du hur stel kroppen är, huvudet gör redan ont och så fort sonen sparkar till dig på muskelfästena så går det som spjut genom kroppen. Sedan kommer händerna, sträcka sig efter mobil, snusdosa eller vad det nu kan göra. Händerna går nästan inte att röra, stela, vet inte vad de skall göra.

Väl uppe är stelheten där igen. Varje steg känns som värdens största träning, som aldrig tar slut. I huvudet snurrar redan alla tankar, du skall iväg, jobb, rehab eller skola m.m. Men sonen vill inte, känner att det är stressigt. “Slår” dig där du har som ondast, konstant i muskelfästena, han lyckas självklart alltid träffa “rätt”, även om det ej är med flit.

Sedan kommer promenaden till dagis. Som tur är nedför större delen av vägen, förutom sista biten. Där känner du av musklerna. Att gå fungerar, men när det blir för långt lägger musklerna av. Syre, tror jag att det blir brist på. Stegen blir kortare och saktare. Du hinner inte längre med.

Väl på dagis hängs det i väskan när du skall gå, tränger ner axlarna, låter dig inte hindras.

Tåget, Alla tittar, det låter, ljuden går inte att sortera bort. Allt hörs på en och samma gång. Stressande. För att försöka bli av med ljuden tittar du ut genom fönstret. Men du känner ändå blickar, blickar som kanske inte är där egentligen, men det känns som så. Svetten kommer, du skakar, kan inte sitta stilla. Tankarna är där, men samtidigt inte. Du vill gå av, vill inte sitta kvar, måste ut. Men ändå står du ut, du sitter där, mår som du mår, för du Måste ta dig dit du skall. Hur skulle livet annars fortsätta?

Hemma, allt som skall göras, allt som just du måste göra. Laga mat, försöka städa, plugga, allt vad det nu kan vara. Allt är press och ångest. Attackerna kommer titt som tätt, ångesten är konstant närvarande. Press. Allt ligger på dina axlar. Du skall laga mat, du skall fixa och dona, för du är ändå hemma. Varför inte köra på.
Soffan är där du hamnar, känner att du inte kan göra speciellt mycket. Låser in dig i dig själv. Alla ljud stör dig. De i trappuppgången, utanför fönstren, datorerna, katten. Allt på samma gång. Tankarna snurrar, samtal måste ringas och du skall hinna med dig själv. Hörlurarna åker på, så att inga andra ljud skall höras, du är inte hemma. Skulle någon ringa på dörren, så skulle du inte höra det. Bara det där att veta, att det kan ringa på dörren, stör dig, ger dig ångest.

Handla, folk. Folk överallt. De går fram och tillbaka, går nästan in i dig. Du syns inte, kanske för att du inte vill att andra skall se dig. Kanske inbillar du dig. men varför skulle någon se dig? du är ingen att lägga märke till? Stressen kommer. Du måste hinna handla det du skall innan du skall hem. Gärna så snabbt som möjligt.

Vad andra tycker. Spelar ingen roll. I “din värld” är du inte värd något, har aldrig varit. Att unna dig själv saker, fungerar inte. För varför? Du kan lika gärna skita i att handla saker till dig själv, för du vet att du bara kommer att få ångest av det. Lika mycket som att låta bli. Du har svårigheter att handla ett linne för 49 kr. För det är pengar som skulle kunna gå till annat. Och det sitter ändå inge bra på dig, så varför ens försöka? Ingen skulle ändå märka om du gjort/köpt något nytt. Eller så skulle det bli en massa skit på grund av det du har köpt. Så du låter helst bli. För du kan inte försvara dig. Du har inga bra argument, för varför du skulle köpa just den saken. Det spelar ingen roll vad någon annan säger. Du får ångest över det i alla fall. Speciellt som du vet, att det är du som egentligen har minst pengar. Att då, köpa en snusdosa, är ett helvete, eller kanske en godisbit. Vad det än är, så är du inte värd det. Speciellt inte när det kommer till smink, kläder, andra saker. För det spelar ändå ingen roll, att trotts att du behöver nya kläder, då de andra blivit försmå, du blir ändå inte snygg. Hur du än vrider och vänder på det, så kan du inte få till det.

Ingenting av det du gör, duger åt någon.

Det är så, tankar fungerar.

Kroppen ger upp under dagen. Det är tungt att bära, tungt att gå, tungt att ens försöka få hem sig själv. Men ändå så kämpar du. För varför skulle någon bry sig om du hade en sämre dag än vanligt? Det gör ju ändå ingen skillnad? Du är ändå som du är. Du kan inte lägga dig under täcket och bara försvinna, om än så för några minuter. För du är inte värd det. Du skall köra på. Göra det du alltid gör. Att gå ner sig ännu Mer? Det finns inte. Att du har ont, det vet folk. Men sak samma, du verkar ju ändå kunna göra allt du kunde innan. Kör på bara! Men hur du känner.. Det är det ingen som förstår, hur du än försöker förklara..