|
|
| CARVIEW |
Morgonpromenaden fylldes av irritation över alla kastade tomma öl- och ciderburkar längs med gångvägen, måste komma ihåg att ta med en påse att samla upp dem i. Den enda som kan göra något åt det är tydligen jag. Byns surkärring.
Men jag får väl panta och skänka pantkvittot till bygdeföreningen.
Nåväl.
Strax drar OC nedåt landet och vi ses om tio dagar igen, när jag hämtar honom på flyget onsdag kväll nästnästa vecka. Han missar solen, för nu i alla fall, och jag får fokusera på diverse styrelsemöten på distans, jobb och att knyta ihop arbetet med Dalarnas journalistpris.
I juryn är vi Anna Gullberg, Expressen, och Diamans Salihu (Uppdrag granskning, SVT) och jag som sammankallande och ordförande. Alla med tydlig dalakoppling. Anna från Falun och Diamant ursprungligen från Borlänge.
Gott så.
Nu tar vi tag i denna söndag.
Så har vi blivit med snöslunga, en röd tung sak efter OC:s föräldrar. Han själv, OC, är som ett barn nu och han slungar och slungar och slungar så snart är gårdsplanen och vägen släta som frusen havsyta. Med lite snö på, då.
Många har varit inblandade i denna slunga.
Uppsala-Janne skulle åka med tomt skotersläp från Piteå, han hämtade upp den och tog den hitåt.
Lämnade av den hos Allrep-Per i Dikanäs som servat den och fixat lite allmänt, men fråga mig inte vad han gjort.
Därefter körde hans kompis Sven-Olof hit den i dag, ville ha 400 kr för besväret, fem mil t o r, vilket var väldigt snällt.
Och nu, som sagt, är den på plats och han tröttnar aldrig på att slunga den stackars snön.
(Det sista en travesti på en av de bästa Stenmark-bilderna med jägaren som står med bössan och siktar ned i frysboxen till texten ”Han tröttnade aldrig på att skjuta den stackars älgen”.)
Vi skulle bjuda ordf-Gun och hennes Janne på pizza-buffe på C&R, det var vad Janne önskade i betalning för hjälp med avloppet i köket, men det gick i diket.
För att Janne gjorde det så även bokstavligt.
På väg hem från Norge i går eftermiddag så hamnade han i rejäl snöhalka och körde av vägen, kraschade bilen, medan han själv klarade sig bra. Dock knappast i läge för en utekväll.
Så jag plockade ihop gåvo-tulpanerna, 30 st som OC köpt i Vilhelmina, och vi åkte hem till Gun i Henriksfjäll med dem.
”Det var tänkt att ni skulle få dem i kväll på C&R, här är dem”, säger jag och så går vi själva till pizzan.
Många blir det som en känner när en går på på krogen här, och nya bekantskaper att lära känna. Johanna och Ulf till exempel, som nyss sålt sitt av dem själva startade barnklädesmärke Gneis. Mycket trevliga människor.
Och hundar.
Förutom hund-U så var både Tess, hund-Stella och Alriks vackre Allan på plats. Ett kort tag var det livat när Tess blev förbannad på Stella. Tess är i löpen och hatar kvinnlig konkurrens. Hund-U, som är kastrerad, fattade noll komma noll av vad de där två höll på med.
I dag fyller hon år, OC:s yngsta, och till antalet levnadsår så räknar vi 32. Familjens egen sjuksköterska där det aldrig sitter fast när det kommer till att resa.
Vi sågs i Grekland i september och vi ses i Grekland i september, i år igen. Det ser jag fram emot.
Hoppas du får en härlig, ledig dag i dag, och stort grattis älskade Lina!
Gårdagens begravning i Huddinge kyrka, kistan är en antikgrå med vita liljor i kistdekorationen, som heter Vila i frid.
]]>
I går på lunchen när jag är ute med hundarna så ringer det i fickan, lurarna är i, jag säger ”Svara” och samtalet startar.
Först kort tystnad, sedan en AI-röst.
”Hej, vi ringer från Apple på grund av att vi upptäckt en misstänkt transaktion på 499 dollar (här går rösten över till någon mystisk dansk-tysk dialekt)” på ditt konto …
Jag lägger på.
Hur trött är jag inte på all skit precis överallt.
Över.
Allt.
Mejl, mess, länkar hit och dit och en massa jäkla skitsamtal. Ibland vill jag bara stänga av allt och lägga mig under en gran.
Gick in på C&R och tog ett glas vin efter att ha lämnat hund-Stella hemma hos sig. Kittel-Iza och Crister jobbar på, halvfullt med gäster på restaurangen, och utomhus är det vackert i kväll – igen.
I morgon ska jag ta ut hund-Beyo på lunchpromenad. Jag skulle onekligen kunna starta en hunddagis-verksamhet här uppe.
Det var vid årsskiftet 1987-1988 som jag skulle påbörja mitt vikariat som redigerare på Arbetarbladet i Gävle. Jag jobbade på Borlänge Tidning, hade ett vikariat som reporter/redigerare efter att som 21-åring gått ut Journalisthögskolan i maj 1987, men jag skulle till Gävle.
”Stanna, du får fast här”, sade redaktionschefen på BT, men nej, mitt sikte var satt på Gävle på grund av orsak.
Denne orsak spelade i ett band som befann sig på turné i Europa under december 1987 och tillsammans med ett gäng Borlängekompisar skulle vi ned till deras spelning i Kreuzberg, Berlin.
Jag kom aldrig fram.
Ett fall i en trappa på en båt över till Sassnitz satte mig ur spel och Borlänge-Mia följde mycket snällt med mig till sjukhuset. Minns att detta var före murens fall och jag låg plötsligt på sjukhus i dåvarande Östtyskland. Med brott på skallbasen, brutna revben, blödningar i höger öra och allmänt blåslagen. Penicillinsprutor i rostfritt stål, som tagna ur de sjukhusbokmärken jag hade haft som liten, och varm mjölk med klimp i till frukost och lunch.
Så det där att börja på Arbetarbladet i början av januari var inte aktuellt och mycket pinsamt var det att starta med en sjukskrivning. Det blev i stället ambulansflyg hem, jag tror jag betalade 750 kr i hyra för lägenheten i Borlänge och typ 200 kr per år i hemförsäkring.
Hemförsäkringen betalade sig, kan jag säga.
Ensamflyg till Dala Airport, transport med ambulans på hjul till Falu lasarett och där blev jag väl också kvar ett tag. Minns inte när jag kom hem, när flyttlasset till slut gick, när jag började jobba i Gävle. Men någon gång i januari 1988 var det.
Torbjörn Bergmark var redaktionschef, nu i salig åminnelse. En man med visioner i en tid då tidningarna hade pengar.
Efter några månader i Gävle dog sedan den person jag vikarierade för som redigerare och jag fick en fast tjänst. Så var det på den tiden, ungdomar.
”Nu ska vi starta nöjessidor, kan du vara redaktör?”, frågade Bergmark och redan på de tiden så sade jag ja.
Efter en period av uppslag i vanliga tidningen, som växte till mer än ett uppslag, så blev det en helt egen tidning. På gång, med egen rygg, var född och det var tidig höst 1989.
”På gång – när du är det”, minns jag att jag kläckte en sen afton och det blev också nöjesbilagans tagline på vår merch.
För ett tag sedan läste jag i branschpress att Arbetarbladet skrotar sin nöjesredaktör, snart 40 år efter att På gång föddes. Jag förstår det, det här är ingen ”bitter gammal murvel”-text som ska klaga på att allt bara blir sämre, att allt inte längre är som förr.
Inget är som förr och det är jävligt bra det.
Det enda jag känner är att det vore vansinnigt skönt om alla journalister som jobbar i branschen i dag, alla ny-exade dito och alla på väg att kläckas skulle kunna få uppleva den där tiden, ändå.
”Jaha, vill du göra det?”
Kör.
”Jaha, vill du ha en fast tjänst?”
Varsågod.
En tid då höstarnas budgetarbeten bestod av uppräkningar, inte mbl-förhandlingar om nedskärningar och omstruktureringar, en tid där ett ja var vanligare än ett nej, en miljö där idéerna fritt kunde frodas.
Jo, journalistiken är mycket bättre i dag, sättet att bära ut denna till läsarna, lyssnarna, tittarna på är fler, och det är gott så.
Men det var en förbannat rolig tid.
