Sofia OO

Morgonpromenaden fylldes av irritation över alla kastade tomma öl- och ciderburkar längs med gångvägen, måste komma ihåg att ta med en påse att samla upp dem i. Den enda som kan göra något åt det är tydligen jag. Byns surkärring.
Men jag får väl panta och skänka pantkvittot till bygdeföreningen.
Nåväl.
Strax drar OC nedåt landet och vi ses om tio dagar igen, när jag hämtar honom på flyget onsdag kväll nästnästa vecka. Han missar solen, för nu i alla fall, och jag får fokusera på diverse styrelsemöten på distans, jobb och att knyta ihop arbetet med Dalarnas journalistpris.
I juryn är vi Anna Gullberg, Expressen, och Diamans Salihu (Uppdrag granskning, SVT) och jag som sammankallande och ordförande. Alla med tydlig dalakoppling. Anna från Falun och Diamant ursprungligen från Borlänge.
Gott så.
Nu tar vi tag i denna söndag.

Så har vi blivit med snöslunga, en röd tung sak efter OC:s föräldrar. Han själv, OC, är som ett barn nu och han slungar och slungar och slungar så snart är gårdsplanen och vägen släta som frusen havsyta. Med lite snö på, då.
Många har varit inblandade i denna slunga.
Uppsala-Janne skulle åka med tomt skotersläp från Piteå, han hämtade upp den och tog den hitåt.
Lämnade av den hos Allrep-Per i Dikanäs som servat den och fixat lite allmänt, men fråga mig inte vad han gjort.
Därefter körde hans kompis Sven-Olof hit den i dag, ville ha 400 kr för besväret, fem mil t o r, vilket var väldigt snällt.
Och nu, som sagt, är den på plats och han tröttnar aldrig på att slunga den stackars snön.

(Det sista en travesti på en av de bästa Stenmark-bilderna med jägaren som står med bössan och siktar ned i frysboxen till texten ”Han tröttnade aldrig på att skjuta den stackars älgen”.)

Vi skulle bjuda ordf-Gun och hennes Janne på pizza-buffe på C&R, det var vad Janne önskade i betalning för hjälp med avloppet i köket, men det gick i diket.
För att Janne gjorde det så även bokstavligt.
På väg hem från Norge i går eftermiddag så hamnade han i rejäl snöhalka och körde av vägen, kraschade bilen, medan han själv klarade sig bra. Dock knappast i läge för en utekväll.
Så jag plockade ihop gåvo-tulpanerna, 30 st som OC köpt i Vilhelmina, och vi åkte hem till Gun i Henriksfjäll med dem.
”Det var tänkt att ni skulle få dem i kväll på C&R, här är dem”, säger jag och så går vi själva till pizzan.
Många blir det som en känner när en går på på krogen här, och nya bekantskaper att lära känna. Johanna och Ulf till exempel, som nyss sålt sitt av dem själva startade barnklädesmärke Gneis. Mycket trevliga människor.
Och hundar.
Förutom hund-U så var både Tess, hund-Stella och Alriks vackre Allan på plats. Ett kort tag var det livat när Tess blev förbannad på Stella. Tess är i löpen och hatar kvinnlig konkurrens. Hund-U, som är kastrerad, fattade noll komma noll av vad de där två höll på med.

I dag fyller hon år, OC:s yngsta, och till antalet levnadsår så räknar vi 32. Familjens egen sjuksköterska där det aldrig sitter fast när det kommer till att resa.
Vi sågs i Grekland i september och vi ses i Grekland i september, i år igen. Det ser jag fram emot.
Hoppas du får en härlig, ledig dag i dag, och stort grattis älskade Lina!

Gårdagens begravning i Huddinge kyrka, kistan är en antikgrå med vita liljor i kistdekorationen, som heter Vila i frid.

I går på lunchen när jag är ute med hundarna så ringer det i fickan, lurarna är i, jag säger ”Svara” och samtalet startar.
Först kort tystnad, sedan en AI-röst.
”Hej, vi ringer från Apple på grund av att vi upptäckt en misstänkt transaktion på 499 dollar (här går rösten över till någon mystisk dansk-tysk dialekt)” på ditt konto …
Jag lägger på.
Hur trött är jag inte på all skit precis överallt.
Över.
Allt.
Mejl, mess, länkar hit och dit och en massa jäkla skitsamtal. Ibland vill jag bara stänga av allt och lägga mig under en gran.

Gick in på C&R och tog ett glas vin efter att ha lämnat hund-Stella hemma hos sig. Kittel-Iza och Crister jobbar på, halvfullt med gäster på restaurangen, och utomhus är det vackert i kväll – igen.
I morgon ska jag ta ut hund-Beyo på lunchpromenad. Jag skulle onekligen kunna starta en hunddagis-verksamhet här uppe.

Det var vid årsskiftet 1987-1988 som jag skulle påbörja mitt vikariat som redigerare på Arbetarbladet i Gävle. Jag jobbade på Borlänge Tidning, hade ett vikariat som reporter/redigerare efter att som 21-åring gått ut Journalisthögskolan i maj 1987, men jag skulle till Gävle.
”Stanna, du får fast här”, sade redaktionschefen på BT, men nej, mitt sikte var satt på Gävle på grund av orsak.
Denne orsak spelade i ett band som befann sig på turné i Europa under december 1987 och tillsammans med ett gäng Borlängekompisar skulle vi ned till deras spelning i Kreuzberg, Berlin.
Jag kom aldrig fram.

Ett fall i en trappa på en båt över till Sassnitz satte mig ur spel och Borlänge-Mia följde mycket snällt med mig till sjukhuset. Minns att detta var före murens fall och jag låg plötsligt på sjukhus i dåvarande Östtyskland. Med brott på skallbasen, brutna revben, blödningar i höger öra och allmänt blåslagen. Penicillinsprutor i rostfritt stål, som tagna ur de sjukhusbokmärken jag hade haft som liten, och varm mjölk med klimp i till frukost och lunch.
Så det där att börja på Arbetarbladet i början av januari var inte aktuellt och mycket pinsamt var det att starta med en sjukskrivning. Det blev i stället ambulansflyg hem, jag tror jag betalade 750 kr i hyra för lägenheten i Borlänge och typ 200 kr per år i hemförsäkring.
Hemförsäkringen betalade sig, kan jag säga.

Ensamflyg till Dala Airport, transport med ambulans på hjul till Falu lasarett och där blev jag väl också kvar ett tag. Minns inte när jag kom hem, när flyttlasset till slut gick, när jag började jobba i Gävle. Men någon gång i januari 1988 var det.
Torbjörn Bergmark var redaktionschef, nu i salig åminnelse. En man med visioner i en tid då tidningarna hade pengar.
Efter några månader i Gävle dog sedan den person jag vikarierade för som redigerare och jag fick en fast tjänst. Så var det på den tiden, ungdomar.
”Nu ska vi starta nöjessidor, kan du vara redaktör?”, frågade Bergmark och redan på de tiden så sade jag ja.
Efter en period av uppslag i vanliga tidningen, som växte till mer än ett uppslag, så blev det en helt egen tidning. På gång, med egen rygg, var född och det var tidig höst 1989.
”På gång – när du är det”, minns jag att jag kläckte en sen afton och det blev också nöjesbilagans tagline på vår merch.

För ett tag sedan läste jag i branschpress att Arbetarbladet skrotar sin nöjesredaktör, snart 40 år efter att På gång föddes. Jag förstår det, det här är ingen ”bitter gammal murvel”-text som ska klaga på att allt bara blir sämre, att allt inte längre är som förr.
Inget är som förr och det är jävligt bra det.
Det enda jag känner är att det vore vansinnigt skönt om alla journalister som jobbar i branschen i dag, alla ny-exade dito och alla på väg att kläckas skulle kunna få uppleva den där tiden, ändå.
”Jaha, vill du göra det?”
Kör.
”Jaha, vill du ha en fast tjänst?”
Varsågod.
En tid då höstarnas budgetarbeten bestod av uppräkningar, inte mbl-förhandlingar om nedskärningar och omstruktureringar, en tid där ett ja var vanligare än ett nej, en miljö där idéerna fritt kunde frodas.
Jo, journalistiken är mycket bättre i dag, sättet att bära ut denna till läsarna, lyssnarna, tittarna på är fler, och det är gott så.
Men det var en förbannat rolig tid.

På vår väg, men mot grannarnas hus, så växer bajshögen varje dag.
”Hej på dig, lilla mus!”, ropar jag ned i hålet, men får aldrig något svar.
Stram liten jäkel.
Hund-Stella har visat noll intresse för mushålet, vilket förvånar mig så pass mycket att jag börjar fundera på om det kanske är något annat som bor där under i snön?
En fjällämmel?
En hermelin?
Åh, vad jag önskar att det är en hermelin, en sådan har jag sett tidigare under grannarnas altan. Vit och vacker med svanstipp i svartaste svart.
Hur många hermeliner gick det inte åt till kungamantlarnas bräm, brukar jag tänka – och rysa.

Spännande värre när presidiet för bygdeföreningen samlats i Henriksfjäll för att söka bidrag till ett bygge vid bygdegården. Larmet går. Lavin i Kittelfjäll.
Granen-Micke är fjällräddare liksom sonen A. Snabbt byter Micke om, A ansluter ombytt och de drar i väg för att hämta pulka/or och ge sig upp på fjället med sina skotrar.
Mitt journalisthjärta börjar pumpa, men jag tänker ge det en stund.
Vilket var tur.
Larmet falskt, ingen skadad, och samtliga enheter återkallas, ambulansen i Vilhelmina, dito Storuman och Lycksele, polisen i Vilhelmina, räddningsbilen i Dikanäs och så vidare.
Alla under ledning av Grönfjäll-Nina.

Det är sådana här veckor, som den som kommer, som gör att jag verkligen förstår varför jag hellre arbetar här än nere i Solna.
Jädrar i min lilla låda vad vackert det är.
Lite kallt, ja, men vackert.
”Jag bara måste ut och ta några åk”, säger Hägersten-Bosse, med skidorna på axeln.
”Jag skulle ha varit ut med skotern, men batteriet är dött. Det blir att köpa nytt”, säger Piteå/Borlänge-Bjurman, som nu bytt bägge knäna och väntar på axel-byte.
Nu åter till jobb-soffan, snart går solen ändå ned.

Pernilla har ont i ryggen, jag tar hund-Stella på lunchen.
Jag har ordnat med dagordning till vägsamfällighetens årsmöte, lilla huset, sekreterare.
Jobbar i övrigt på med alla mina ärenden.
Så; jag har vad jag gör.

Det är konstigt hur det kan bli att en tänker. Att jag hakar upp mig på saker, som nu datum och sorgliga händelser.
Fyra månader och åtta dagar efter att mamma fyllt 60 år så dog hon. Det är i dag, om jag skulle överföra det på mig själv. Från den 17 september 2025 till den 25 januari 2026 har det gått precis fyra månader och åtta dagar och om en dryg timme så drog hon sitt sista andetag.
Sådant en kan gå och tänka på. Tänka på allt hon missat, tänka på att hon hade älskat att vara här uppe i fjällen, älskat sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
Shit fuckin’ happens.
Men jag ska i alla fall hinna med lite mer.

Vaknar upp till minus 28 grader efter en natt med hund-Stella i huset. Allt gick bra, hon vaknade vid 03 och skällde på något, djur eller spöken, vad vet jag.
Pernilla undrar om hon ska komma och hämta henne, men jag måste ju ändå ut med den andre så det blir hemleverans.
Bägge bajsar på vägen mot värdshuset, jag låter det ligga, tar det på vägen hem. Plockar först upp hund-U:s, någorlunda i alla fall, de har ju hunnit frysa fast, går fort när det närmar sig 30, men när jag kommer till Stellas så hinner hund-U före, han är ju lös. Kissar på hennes bajs och sedan trampar han i det med ena skobeklädda tassen.
Precis vad en önskar när fingrarna blir till ispinnar i ett vips.

Lördagen blev kallare än vad vi väntat, kall och otroligt vacker. Minus 24 grader nu på kvällen när jag går och hämtar hund-U:s dambekant Stella.
De ska ha sleep over i natt. med pyjamasparty, kuddkrig och torkade kaninöron som lördagsgodis.
Vi möts av gnistrande norrsken hemma på gården när jag kommer tillbaka. Förfryser nästan händerna bara för några enstaka bilder, utan handskar.
Men vad gör en inte.

Gårdagskvällen bjöd ankomst av OC som varit i Östersund, via Gävle, Sundsvall, och jobbat, direkt på det avfärd till Henriksfjäll och restaurang Granen för kvällsmat.
Jo, jag orkade inte laga mat i går, punkt.
Men i morse orkade jag i alla fall göra scones, stort inspirerad av fotograf-Britt som äter scones ofta.
Minus 22 grader på morgonpromenaden och jag är så tacksam över Sandviken-Helenas handvärmare som jag av henne fått. Annars vore händerna utan funktion och vem kan knyta hundbajspåsar med händer som inte funkar?

På kvällspromenaden i går, tillsammans med Pernilla och hund-Stella, så var det minus 12.
”Det känns mycket kallare”, klagade Pernilla och jag sa åt henne att fjöla av.
Men nu vet jag; fukten. Det är fukten som gör det och nu i morse kändes det som minus 54.
Skoja bara, men lite kallare än minus 19 i alla fall.
Träffade Granen-Pernilla och dito Micke i går (den andra Pernilla får heta bara Pernilla, även om hon är syster med värdshuset-Lotta så kan hon ju inte hela värdshuset-Pernilla). De skulle på just värdshuset och äta.
”Vi får ju passa på, sista chansen”, säger de.
Från nästa vecka har de samma öppettider som värdshuset, alltså även torsdagar, så då är det kört.

Återigen har jag jobbsällskap i soffan bredvid mig, medan hund-U gått upp och lagt sig. I dag var hon lite tjorvigare vid hämtning. Eller kanske inte direkt vid hämtningen, då var hon på, men hem till oss ville hon inte gå.
Hon skulle hem igen.
Fick hon inte.

Skrev ett inlägg i Kittelfjällgruppen på FB, efter att folk klagat på skoterföreningen efter helgens skoterkaos. Ibland brinner det till i huvudet på mig, saker måste bara ut, men jag behöver balansera väl för att inte låta gnällig.
Jag tror jag lyckades:

”Ingen kan göra allt, men alla kan göra något”, heter det. Att ha förmånen att få vistas i Kittelfjäll, i hela vår vackra dalgång, förpliktigar också ett visst engagemang. Även om du inte är bofast.
Så tänker i alla fall jag.
I en by inkl. omgivningar där det finns ett 60-tal fastboende så behöver vi som är halv- eller deltidare också hjälpa till.
Vilket så klart sker, men vi behöver vara fler – och det finns ideella föreningar att engagera sig i.

Vojmådalens Vänner är en förening som arbetar för att främja dalgångens alla besökare och på olika sätt skapa en året runt-destination, med fina cykelbanor, pumptrack, utegym, discgolf med mera. Och inte att förglömma, naturbastun nere vid Vojmåns strand, vid Grubba. Allt för att ordna så att det finns ett omfattande och väl utbyggt komplement till den etablerade vintersporten.

Övre Vojmådalens bygdeförening är en annan, en förening som arbetar för att hålla dalgången levande, med midsommarfirande, med den från i höstas nya succén Spökkväll i Kittelfjäll, musik- och pysselkvällar, olika kurser, loppisen och inte minst det populära sommarcaféet på bygdegården. Vilket kräver ideell bemanning, dagligen hela sommaren. Föreningen engagerar sig också i frågor som ställverkets placering i Henriksfjäll och luftledningarnas dragning rakt in i Kittelfjäll by. Även för samordningen av säsongskortens sponsring, till de bofasta barnen i Fjällskolan i Dikanäs, tar föreningen ansvar.

Kittelfjälls skoterförening är en tredje, som varit aktuell och uppe för diskussion de senaste dagarna. Även den en ideell förening som baserar sin verksamhet på egna arbetsinsatser, sponsorer, medlemsavgifter och att sälja ledbevis. Många slitsamma timmar blir det för att hålla de 26 mil långa skoterlederna och skoterbroarna i bra skick och skyltade, att ständigt informera med hjälp av just skyltning och sociala medier samt att anordna bland annat det populära Bergsjönappet och SkoterQuizet.

Somrarnas vandringsleder, inklusive spängerna, runt Kittelfjäll hålls öppna och i vandringsbart skick genom ett samarbete mellan Vojmådalens Vänner, Övre Vojmådalens bygdeförening och Länsstyrelsen Västerbotten.

Många av de ideella uppdragen i föreningarna går faktiskt att sköta på distans, så även om du inte är bofast så kan du alltid bidra med din kunskap och kompetens. Och inte minst, bli medlem i de olika föreningarna för att därigenom stötta dem i deras verksamheter. Gör det bara, allt hjälper, och så kan vi alla sluta gnälla på dem som faktiskt gör – och inte bara snackar. Du blir liksom en i gänget.

(För transparens; jag har tidigare varit ordförande för Vojmådalens Vänner och jag är sekreterare och ansvarig för kommunikationen i Övre Vojmådalens bygdeförening. Så partisk? Ja. Mycket.)

PS bara här i bloggen: Och Stina som förestår Coop, i dag när jag var till affären; ”och här kommer Sofia som är tydlig, men engagerad och jävligt rak”, säger hon och visar bordet hon skapat med kartor och information angående leder, förbjudna skoterområden och allmän information kring skoteråkning. Hon kan hon, vilket är kanon. Till Coop kommer alla, oavsett nationalitet eller intresse. De hade en 400-procentig försäljningsökning i helgen som var.

Snöhögarna växer på Fjälltorget och det tar lång tid att ta en morgonpromenad, mycket nytt som ska nosas på. Note to self; kom i håg att hämta Stella i morgon bitti, hon ska hänga med oss hela dagen när matte Pernilla drar till Vilhelmina (eller plass’n som det heter här uppe) för att lämna två skotrar på service. Stella tycker inte om att åka bil. Hon har det bättre med oss.
I övrigt jobbar jag på med att läsa och lyssna på bra journalistik från Dalarna från året som gått. Dalarnas journalistpris delas ut på en gala i slutet av februari, men jag tror inte att jag kommer kunna vara på plats. Herregud, jag är bara juryordförande, de som är på galan vill nog ändå bara festa med varandra.
Journalistik, begravningar och gravstenar, det är mitt samlade liv just nu.

Ibland får jag sådan enorm lust att klippa av mig håret igen. Jag har ju haft kort förr, men då var jag 20 år yngre än vad jag är i dag. Jag frågar ChatGPT om hjälp, och visst hen ställer alltid upp.
Och smörar gärna lite för en också:

”Utifrån bilden – du har ett öppet, varmt ansikte, tydliga ögon och ett hår som verkar fungera fint både slätt och med lite rörelse – här är tre korta frisyrer som skulle kunna passa dig bra:”