Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
År 1946 publicerade den amerikanska antropologen Ruth Benedict ”The Chrysanthemum and the Sword” (den svenska översättningen 1969 fick titeln ”Blomman och svärdet”). Boken är uppbyggd kring en rad paradoxer i japansk kultur – japanerna beskrivs som både aggressiva och milda, militaristiska och estetiska, artiga och oförskämda, rigida och anpassningsbara, lojala och svekfulla, modiga och fega osv. Titeln symboliserar just denna dualitet: krysantemen (blomman) står för skönhet, estetik, kejserlig tradition och det milda, medan svärdet representerar samurajens disciplin, plikt, heder och det krigiska. Många konflikter i japansk kultur handlar om spänningen mellan dessa två, där svärdet ofta vinner över blomman.
För en västerlänning är det svårt att förstå hur en kultur kan förena och balansera motsatser på det sätt som japanerna gör, men komplexiteten gäller inte bara japanerna. Asiatiska kulturer har ofta både skam och skuld. Skammen gäller främst den grupp man tillhör medan skulden är individuell.
Det som får mig att ta upp ”Blomman och svärdet” är att där lanseras begreppen skuldkultur (guilt culture) och skamkultur (shame culture). Skillnaden är vad som driver människor att bete sig ”rätt” i samhället. För japaner styrs beteendet av yttre omdöme, social kritik och rädslan för att förlora ansiktet inför andra. Det handlar om att inte avvika från kollektivets normer. För västerlänningar menar Benedict att det är den inre känslan, samvetet, som styr. Även om vi inte blivit upptäckta och alltså inte behöver skämmas för något som vi gjort kan vi plågas svårt av skuldkänslor. Fortsätt läsa →
Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
I den här krönikan begår jag en dödssynd. Jag argumenterar att det var bättre förr. Inte när det gäller allt förstås, men för viktig kunskap. Jag ska börja med en miljö jag har varit förtrogen med, nämligen den akademiska. När jag på 1960- och 70-talet läste etnologi och antropologi vid Stockholms universitet var båda dessa ämnen inriktade på en kvalitativ förståelse av de grupperingar och samhällen vi studerade. Vi bedrev långa fältarbeten i form av deltagarobservation. Om nödvändigt lärde vi oss det språk som de folk och grupper som vi studerade talade. Vi skrev ytterst läsbara uppsatser och rapporter, inte baserade på statistik utan på djup förtrogenhet. All forskning vi gjorde var naturligtvis inte högklassig men idealen och ambitionerna var det inget fel på. För oss etnologer var antropologi det stora ämnet och det var därifrån vi hämtade vår teori och våra metoder när vi studerade svenska lokalsamhällen. Samtidigt såg vi ner på sociologin, av tre orsaker:
Sociologin var kvantitativ och statistisk och den befann sig ofta på ljusårs avstånd från de människor som var forskningsobjektet.
Sociologin prioriterade det som var sant framför det som var intressant och ägnade sig huvudsakligen åt att bekräfta sådant som folk i gemen redan visste.
Sociologin var starkt politiserad. De flesta var marxister.
Det fanns en gren med kvalitativ sociologi, vårt slag av forskare, men det var inte huvudfåran. Inte heller hade vi mycket till övers för socialpsykologin som vi ansåg gjorde alltför hårda generaliseringar rörande människan. Det var för lite insyn i helt andra sätt att tänka än det västerländska, för lite kultur i deras människosyn. Fortsätt läsa →
Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
I denna krönika vill jag försöka förklara varför en berättelse, ett narrativ, om än aldrig så lögnaktigt, vinner över sanningen och jag ska börja med ett närmast övertydligt exempel:
I juli 1966, då han var 72 år gammal tog Mao en simtur i Yangtzefloden. Enligt kinesiska medier tog den 15 kilometer långa simturen tvärs över floden 65 minuter. Det innebar en hastighet på omkring 3,8 meter per sekund – snabbare än dagens olympiska mästare i frisim. Vågorna i floden gick höga, vilket gjorde prestationen än mer imponerande. Kraftprovet presenterades som bevis på Maos enastående fysiska styrka och vitalitet, trots hans ålder.
I verkligheten korsade Mao inte floden från strand till strand utan han flöt med den starka strömmen en bit, omgiven av livvakter och andra simmare för säkerhet. Den okritiska rapporteringen i statliga medier avsåg att motbevisa rykten om att Mao var för gammal eller sjuk för att leda landet. Rimligen hade den också till syfte att identifiera illojala politiker och media. Bara de som svalde den grova offentliga lögnen var helt lojala och pålitliga. Fortsätt läsa →
Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
Francesca Albanese är en italiensk internationell jurist och människorättsexpert. Sedan maj 2022 har hon tjänstgjort som FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter i de efter sexdagarskriget 1967 av Israel ockuperade palestinska territorierna, det vill säga Västbanken och Gazaremsan. Hon har publicerat rapporter och uttalanden som är kritiska mot Israel. På order från president Trump införde USA sanktioner mot henne den 9 juli 2025. Motiveringen var det som USA kallar för ”lawfare” (rättslig krigföring) riktad mot amerikanska och israeliska personer. Albanese hade uppmanat den internationella brottmålsdomstolen (ICC) till utredningar, åtal och arresteringar riktade mot amerikanska och israeliska medborgare. Specifikt anklagades hon för att ha rekommenderat en arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och förre försvarsministern Yoav Gallant. USA beskriver hennes aktiviteter som partiska och olämpliga för hennes roll som FN:s sändebud. FN har å sin sida hävdat att hon enligt internationell rätt har immunitet.
Sanktionerna har haft svåra konsekvenser för Albanese. Hon kommer inte åt sina besparingar och kan inte ta emot banköverföringar eller donationer. Georgetown University avbröt ett samarbete med henne. Eftersom alla hennes kontokort frysts är det väldigt svårt för henne att resa. När hon blev sjuk och måste få vård nekade hennes försäkringsbolag ersättning på grund av sanktionerna.
Jag går inte in på sakfrågan utan det som intresserar mig är hur stater som USA och imperier som EU har fått ett nytt vapen för att runda rättssamhället och tysta kritiker. Ingen domstol, ingen möjlighet att försvara sig. Inte heller några förvarningar eller någon tidsavgränsning. Albanese själv har beskrivit sanktionerna som hemska och livsförändrande.
I Sverige har staten inte direkt lagstiftat eller officiellt beordrat sanktioner mot kritiker, men det finns flera fall där banker har stängt konton för personer eller organisationer som är kritiska mot framför allt Socialdemokraterna. Banker motiverar ofta sådana åtgärder med hänvisning till penningtvätt, kundkännedomsregler eller riskbedömningar. Motståndare ser det som ett sätt att tysta opposition.
Nyhetssajten Fria Tider, som ofta kritiserar Socialdemokraterna och svensk invandringspolitik, fick sina bankkonton stängda av Swedbank i december 2020. Detta inkluderade chefredaktören Widar Nords personliga konto. Swedbank leddes då av socialdemokraten och förre statsministern Göran Persson, vilket ses som en koppling mellan banken och Socialdemokraterna. Debattören Alexander Bard anklagade Swedbank för att systematiskt stänga konton för politiska motståndare till Socialdemokraterna, med syfte att skapa en ”socialistisk bankdiktatur”. Fortsätt läsa →
Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
Att kalla någon för nörd har länge varit en förolämpning. Nördar är avvikare genom att vara fanatiskt intresserade av udda företeelser. Under senare år har begreppet genom sin sammankoppling med high tech fått en positiv klang. Inte bara ett ”nåja, dom får också finnas” utan high tech-nördarna är de nya hjältarna. Av de tio mest lönsamma företagen i världen är sju high tech-företag: Alphabet, Apple, Microsoft, NVIDIA, Amazon, Meta Platforms och Taiwan Semiconductor. De övriga tre är inom energi och finans. Bilden är inte lika entydig för Sverige men riktningen är tydlig. Av Sveriges 45 dollarmiljardärer har nio enligt Forbes årliga lista blivit rika på high tech.
High tech-nördar är nästan alltid killar som, istället för att i unga år festa runt med kompisarna, suttit i garaget eller i källaren till familjevillan, totalt uppslukade av den senaste och mest avancerade tekniken. Tänk dig några som lever och andas kodning, AI, gadgets, VR, robotik, kvantdatorer och allt som har med futuristiska innovationer att göra. De är ofta experter på att bygga egna system, ungefär lika begripligt som kvantkryptering för oss vanliga dödliga. Eller så snöar de in på de mest sofistikerade detaljerna i nästa generations processorer.
I high tech-nördarnas värld betyder idéer allt, vilket är tvärtemot marxismens materialism, som menade att samhällets ekonomiska struktur bestämmer överbyggnaden i form av kultur, lagar, politik, religion och idéer. Att det är idéerna som är viktigast hävdade för övrigt årets tre nobelpristagare i ekonomi. På olika sätt visade de att det just är idéer som driver långsiktig tillväxt. Till skillnad från arbete och kapital tar idéer inte slut, de kan spridas, kombineras och användas av många samtidigt, utan att förbrukas. Fortsätt läsa →
Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
Dagen före Lucia ser jag i nyhetsflödet att Vänsterpartiet vill införa en ny skatt för Sveriges superrika men att partiet inte har något konkret förslag på hur skatten ska utformas. Så här lyder argumentet från partiets ledare Nooshi Dadgostar:
Många familjer i Sverige i dag sliter hårt. Barn går och lägger sig på kvällarna med en klump i magen av oro för hur det ska gå för föräldrarna ekonomiskt, och de superrika har blivit ännu rikare på hårt arbetande människors bekostnad.
Observera påståendet att de superrika har gjort sina förmögenheter ”på hårt arbetande människors bekostnad”. Det är naturligtvis inte så enkelt. De som i dag är superrika är framför allt hightech-eliten som till stor del består av nördar som istället för att festa runt tillbringade sin ungdom i en källare eller i ett garage, besatta av programmering. Medan manuellt arbete fortfarande är avgörande – utan otaliga individers praktiska arbete skulle vår infrastruktur och vårt dagliga liv kollapsa – har de innovationer som formar vår värld mycket att tacka ett relativt fåtal exceptionella hjärnor för. Utan deras bidrag skulle tekniker som elektricitet, telekommunikation, modernt jordbruk och flyg- och rymdteknik helt enkelt inte existera.
Här finns grundbulten till vänsterns människosyn: avundsjuka. Alla vänsterorienterade ”ismer” tjatar om oförtjänta och orättvisa privilegier:
De har ingen rätt till sina upphöjda positioner.
De borde anpassa sig till folket, tvingas till jämlikhet.
Om de är rika bör deras rikedomar beskattas bort eller konfiskeras.
Alltsedan den franska revolutionen 1789 har utnyttjandet av avund, dess mobilisering bland massorna, i kombination med förtal av kungar, klasser, raser, nationer och religiösa samfund varit vänsterpolitikens nyckel till framgång. Västvärldens historia kan inte skrivas utan att man har detta klart för sig. Fortsätt läsa →
Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
Medan demokratibegreppet besvarar frågan om vem/vilka som ska styra, hanterar liberalismen problemet hur regerandet ska utövas. Svaret som liberalismen ger är att oavsett vem som styr, måste styret utövas på ett sådant sätt att varje individ, varje medborgare, åtnjuter den största individuella frihet som är förenlig med ”det gemensamma bästa”. Liberalismens grundtema är att befria människorna.
Krig och kaos är utgångspunkten för det som den engelske filosofen Nick Land kallar för ”De politiska behovens pyramid”. Varje uppnådd nivå är en förutsättning för nästa nivå. Det är till exempel ingen mening med att tala om ordning om det inte råder fred och heller inte om lag utan ordning och frihet utan lag. Om man ritar upp pyramiden som en sekvens så ser den ut så här ” fred → ordning → lag och rättvisa → frihet. Lite mer utförligt:
Fred (frånvaro av krig och kaos; den grundläggande pacificeringen, den politiska maktens allra första mål).
Ordning (den provisoriska etableringen av struktur och ömsesidighet mot kaos; omöjligt att uppnå utan fred).
Lag (formella, förutsägbara regler; en nivå som är omöjlig utan ordning).
Frihet (spontan ordning eller katallaxi; omöjlig utan lag. Katallaxi är ett begrepp inom nationalekonomin som myntades av Friedrich von Hayek. Det betecknar den spontana ordning som uppstår genom frivilliga utbyten och handel mellan individer på en fri marknad, utan central styrning eller planering).
Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
I en demokrati är de styrande åtminstone teoretiskt legitimerade av att folket har utsett dem i ett allmänt val. Vi lär oss att på så sätt hålls den styrande klassen ansvarig. Den måste lyssna på och lyda folkets vilja, annars så förlorar den makten. Så fungerar relationen inte i verkligheten utan processen går mestadels i motsatt riktning. Överheten styr den offentliga debatten och på så sätt också hur folket ska tänka. Maktelitens ideal är givetvis ett gentemot dem lydigt folk.
Aristoteles gör medborgarnas karaktär till den avgörande faktorn för statens varaktiga stabilitet. Den enda verkligt stabila staten är den där dygden är så djupt inpräglad i medborgarnas karaktär att de frivilligt väljer det gemensamma bästa framför det privata. Aristoteles uppfattning var att även den teoretiskt bästa författningen oundvikligen degenererar om medborgarna inte är dygdiga. Eftersom en stat aldrig kan vara bättre än sina medborgare krävs det att medborgarna från barnsben fostras till dygd. Aristoteles slutsats är radikal. Den bästa författningen är den som formar de bästa medborgarna. Allt annat är sekundärt. Fortsätt läsa →
Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
Ibland kan man läsa om något folk som fortfarande befinner sig på stenåldersnivå. Det handlar vanligen om ett stamfolk som har skapat sig en kultur som fungerar och därför inte ser någon mening med förändring. Helt sant är det väl nästan aldrig. Den moderna världen visar sig i form av t-shirts, aluminiumkastruller och andra moderniteter som inte fanns på stenåldern.
Frågan är varför vissa folk och kulturer ”fastnar” i sin utveckling. Det enkla svaret är att varje förändring är ett risktagande. Det kanske inte blir bättre utan sämre. Det kan till och med vara så att förändringarna leder till det egna folkets undergång. På sikt gör för övrigt alla förändringar det. Såväl stamfolk som nationer och civilisationer går under, antingen det nu sker genom ett självmord, de besegras och erövras eller genom framsteg som leder till oigenkännlighet. Det förflutna är ett främmande land.
Vår västerländska civilisation har förändrats långsamt och inte alltid till det bättre, fram till mitten av 1700-talet. Under den så kallade upplysningstiden började kristendomen förlora sitt järngrepp över människors medvetanden. Förnuft och verklighetsförankring vann terräng och tog så småningom kommandot. Den industriella revolutionen startade i England och spred sig i Europa. Därefter har vi smittat ner världen, nu senast Kina. Fortsätt läsa →
Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:
Som människor har vi två uppsättningar evolutionärt utvecklade instinkter. För det första är vi individer och vårt förnuft måste relatera till verkligheten. I annat fall överlever vi inte. Den här krönikan handlar om den andra uppsättningen instinkter. Vi är också flockdjur och där är lojaliteten mot gruppen viktigare än sanningen. Det är bakgrunden till en av Nietzsche mest kända aforismer: ”Hos individer är galenskap sällsynt; men i grupper, partier, nationer och epoker är det regel.”
Den skotske journalisten Charles Mackay publicerade 1841 The madness of crowds, en fortfarande läsvärd bok om masspsykologi och kollektiva beteenden. Hans uppfattning var densamma som Nietzsches. Människor i grupp är galna, i den meningen att de varken har några moraliska begränsningar eller styrs av något sunt förnuft. Ett av hans exempel är tulpanmanin i Holland under 1630-talet. Tulpaner blev en statussymbol och priserna på ovanliga tulpanlökar steg till astronomiska höjder. Vid manins topp kunde en enda tulpanlök kosta lika mycket som ett hus i Amsterdam. I februari 1637 kollapsade marknaden plötsligt. Efterfrågan sjönk, spekulanter kunde inte sälja sina lökar, och priserna rasade. Många som investerat stora summor förlorade allt.
Ett annat skrämmande exempel är häxjakterna under 1600-talet. Kampen mot den onde satan drevs i vissa schweiziska byar så långt att nästan inga kvinnor alls fanns kvar. Såväl kvinnor som män blev extremt fokuserade på själva uppgiften, blinda för det lidande de iscensatte när de levande brände de kvinnor som tidigare varit deras grannar och nära vänner.
Det stora 1800-talsnamnet när det gäller massans beteende är den franske socialpsykologen Gustave Le Bon. Han ställde upp tre karakteristika. Det första är anonymiteten, att individen är gömd i massan, vilket betyder att individen befrias från ansvar. Det andra är att man är smittad eller hypnotiserad, om man har dragits in i kollektivets energi. Givetvis kan kollektivet verka för en god sak men vanligen är det något negativt eller destruktivt; något eller några som ska anfallas och oskadliggöras, varvid förnuftet går förlorat. Hos individen finns det inget individuellt kvar, som kan ta ansvar för vad han eller hon säger eller gör.
Det tredje som karakteriserar massan kan exemplifieras med Hitler som delade sin tids kollektiva paranoia. Det var inte så att han tvingade in majoriteten av det tyska folket i sitt tänkande, utan han var en av väldigt många som tänkte ungefär likadant. Skillnaden var att han lyckades rikta det kollektiva medvetandet mot ett mål. Det här gäller för många av dem som kommer att leda en massrörelse. Greta Thunberg är ett nutida exempel. Skickligt frammatchad lyckades hon ge klimatångesten hos i synnerhet ungdomar politisk sprängkraft.
Man kan kalla fenomenet för en masspsykos, hjärntvätt, masshysteri, grupptänkande eller kanske för en kollektiv hypnos, dock med det tillägget att hypnotisören aldrig hypnotiserar sig själv medan hjärntvätten drabbar alla. Den belgiske psykologen Mattias Desmet kallar det för ”mass formation”. Det är ett lite ovant begrepp men associationen till hur man formaterar en hårddisk träffar rätt bra.
Le Bons påstående att det handlar om en smitta har högt förklaringsvärde med det tillägget att inte så sällan vill människor bli smittade. Se framför er den skrikande klungan av tonårsflickor, när en ungdomsidol står på scenen, sjunger och vickar på höfterna.
Också Sigmund Freud intresserade sig för hur kollektiv fungerar, något han kallade för gruppsykologi. Kännetecknande är att individen undertrycker sitt rationella tänkande och sina moraliska begränsningar och istället blir lättpåverkad, emotionell och impulsiv. Freud hävdade att gruppen inte har någon kritisk förmåga. Därmed öppnades dörren för propaganda. Genrens klassiska verk skrevs 1928 av Sigmund Freuds brorson, Edward Bernays.
I vår tid är propaganda liktydigt med manipulation, lurendrejeri och lögn. Bernays hade en mer neutral definition. Han argumenterade för att propaganda är nödvändig i ett modernt samhälle, eftersom massorna inte själva kan hantera komplex information. Det behövs experter som organiserar kaoset och leder folks tankar och handlingar.
Marknadsföring och politisk propaganda gör faktiskt i stort sett samma sak. De säljer inte produkter, utan idéer och känslor för gruppen. För Bernays var propagandan inte ond i sig själv, utan ett neutralt verktyg. Själv arbetade han med att övertyga amerikanerna om att gå med i första världskriget genom att påstå att detta var det stora krig som skulle avsluta alla krig och att det var ett krig som skulle göra världen säker för demokratin.
Inom marknadsföring ledde han en kampanj för att få kvinnor att röka. Det ansågs inte vara särskilt feminint. Därför kopplade han samman det feminina och kvinnors frigörelse med att röka cigaretter. ”A torch of freedom”, en frihetens fackla, det var när en kvinna tände sin cigarett, ett tecken på kvinnlig självständighet.
Bernays använde samma marknadsföringsprinciper inom politiken. Han anlitades av United Fruit Company när Guatemalas regering införde nya arbetslagar för att skydda arbetarna. Det undergrävde naturligtvis lönsamheten, så Bernays övertygade den amerikanska allmänheten om att Guatemalas liberale president i själva verket var en kommunist som hotade de grundläggande friheterna. Det ledde till att Eisenhowerregimen kunde störta Guatemalas regering med argumentet att kommunismen måste bekämpas och friheten försvaras.
Om det är vi som invaderar handlar det om att främja friheten och hjälpa de människor vars land vi invaderar. Men om våra motståndare invaderar är det precis tvärtom. Det är för att förstöra friheten, för att förslava ett folk.
Bernays idéer kring hur propaganda fungerar har haft enorm inverkan på modern PR, marknadsföring och politisk kommunikation. Nazisternas propagandaminister Joseph Goebbels erkände att de flesta av hans idéer om politisk propaganda kom från Edward Bernays.
När Sverige skickar vapen och bortåt hundra miljarder kronor av svenskarnas skattemedel till Ukrainas krigskassa, ja då vet vi att det handlar om att öka den svenska tryggheten och främja Europas frihet. Det handlar om demokrati och mänskliga rättigheter. Till och med vår statsminister säger det och alla verkar övertygade om att de befinner sig på rätt sida av historien. Samtidigt är motståndarna onda, Putin är galen, vinner ryssarna så hotar de att erövra Europa och de hatar oss.
Under kolonialismen handlade propagandan om civiliserade mot barbarer. Under kalla kriget handlade det om ideologi. Kommunismen var ond och fick inte vinna. För västvärlden är vår politiska propaganda nu organiserad kring liberala demokratier mot autokratier. Naturligtvis finns det en viss sanning i detta. De västerländska demokratierna tenderar att vara mer liberalt demokratiska än sina motståndare. Men tanken att detta förklarar alla konflikter i världen är absurd. Det förenklar och fördummar komplexiteten.
När krig legitimeras med moraliska argument handlar det alltid om propaganda. Om man vill få människor att göra något av det värsta som finns i mänsklig natur, måste man vädja till det bästa i mänsklig natur. Kriget står mellan de goda och de onda och då spelar sanningen och den objektiva verkligheten inte längre någon roll.
När var det senast någon av våra politiker eller journalister vågade diskutera vilka säkerhetsfrågor och intressen Ryssland, Kina eller Iran har, som en förklaring till krig och spänningar mellan länder? Alla länder har olika säkerhetsintressen. Vi hamnar ofta i säkerhetskonkurrens. Om parterna har en ömsesidig förståelse för vad den andra sidan är orolig för öppnas dörren för diplomati. Krig kan undvikas och om det är krig kan fredsförhandlingar inledas. När det gäller kriget i Ukraina diskuterar varken politiker eller journalister i Europa säkerhetsfrågor, därför att då skulle de införa en förklarande variabel som motverkade propagandan. Istället upprepas det om och om igen att det var en oprovocerad och fullskalig invasion. I en rationell argumentation är dessa påståenden mycket lätta att motbevisa.
Om man bara upprepar propagandan om och om igen, i varje nyhetsartikel, varje politiker inleder med det, så låter det efter ett tag som om det är sant. För det är helt enkelt så människor tar till sig information och lär sig. Redan Bernays insåg att demokratier är mer beroende än autokratier av propaganda. Så hur kan det komma sig att det nästan är accepterat som en självklarhet att liberala demokratier inte bedriver propaganda? Att det bara gäller bara för auktoritära stater?
Krigspropaganda är effektiv, eftersom den först målar upp vad vi är rädda för, vad som hotar oss och därefter anvisar propagandan vad och hur vi ska göra för att bli trygga och säkra. Tyvärr gör det fredspropagandan väldigt ineffektiv. Hur ska man övertyga folk om att det är bra att sluta fred med den onda fienden? Man måste väl besegra honom! Det är därför som Europas politiker vill fortsätta att ösa ner miljarder euro som de inte har i Ukrainas svarta hål. År efter år får unga människor sätta livet till i ett meningslöst krig.
Traditionell propaganda tvingar alla att ta del av samma information. Moderna demokratiska system gör det möjligt för människor att välja sin egen anpassade verklighet samtidigt som de känner sig mer informerade än någonsin. Resultatet är en aldrig tidigare skådad politisk polarisering i kombination med individens absoluta övertygelse om att vara på rätt sida under stora politiska händelser. Människor som konsumerar olika informationsflöden är inte bara oense om politiken. De upplever bokstavligen olika verkligheter. De ser olika fakta och olika expertutlåtanden. De använder olika moraliska ramverk för att förstå samma händelser. Båda sidor känner sig fullt informerade och moraliskt överlägsna samtidigt som de systematiskt manipuleras av krafter som de inte känner till.
Din informationsmiljö anpassas tyst för att påverka dina tankar och beteenden på sätt som du inte ens inser. Det är därför faktakontroll inte fungerar och politiska debatter känns alltmer meningslösa. När människor stöter på information som motsäger deras anpassade verklighet ändrar de sig inte. De blir än mer övertygade om sin uppfattning.
Invandring och mörkläggning 