Hickel blev inbjuden till Fudan University i Shanghai den 18 mars 2025, där han pratade om ”Kina, ojämnt byte och det nuvarande världshistoriska väg­skälet” inom ramen för ett tema om ”Socialistiska perspektiv på global styr­ning i en multipolär värld”. Professor Hickel sa då att världen var kapitalis­tisk, men att det fanns gränser för hur långt kapitalet kan gå i sina hemlän­der – imperialism är en nödvändig del av kapitalismen. ”Syd” säljer mer av material och energi till ”Nord” än vad ”Syd” själv använder genom ojämnt byte. Därmed friskriver den brittiske professorn Kinas kommu­nist­parti från ans­var för den klimatpåverkan landet har. Dess utsläpp är tre gånger större än USA:s och utsläpp per capita ligger sedan 2013 högre än de för EU.^[2]

Jason Hickel anspelar på Marx för att finna berättigande för sina nedväxtpro­jekt. Den noggrannaste marxifieringen står dock Kohei Saito för.^[3] Låt oss åter­komma strax till Saitos Marx, och först fråga oss vad Saito är ute efter. Det kan man bli varse i den parallellt utgivna Slow down. 

I själva verket vilar Saito på Hickel. Vi måste då gå in i en världsbild bestå­ende av två världar, Nord (som är den rika världen) och Syd (som är den fattiga). I Nord kan konsumtionen radikalt sänkas genom arbetstidsför­kortning och med­borgarlön. Medan Syd kan få sin upprättelse om ”ojämnt byte” upphör, den handel som innebär att energi och naturresurser extra­heras från Syd för export till Nord.^[4]

Något ord om den politiska realismen i förslaget om kortad arbetstid kunde man önska sig. Bland annat det faktum att arbetstiden i praktiken förkortats på två sätt, per dag eller vecka, men också över livstid, pension. I det senare fallet har den förbättrade hälsan bland äldre inneburit ett gott liv utanför ”nödvän­dig­hetens sfär” som Marx kallade vanligt arbete. Men när barna­födandet sjunker uppstår problem med att färre ska försörja fler pensionä­rer. Ska barnafödandet uppmuntras – invandring kan ju inte hjälpa i evighet?

Med tanke på de groteska samhällsformationer som uppstått i de oljerika län­derna, och den utpressning de kan utsätta de rika oljeimporterande länder för, blir idén att energiexport skulle vara ”utplundring” minst sagt ensidigt. På 1960- och 1970-talen nationaliserades oljetillgångarna i flera länder i ”Syd” vilket gav shejker och militära ledare en maktposition både internt och internationellt. Arabländerna inom OPEC utnyttjade sin kontroll över oljeutbudet uttryckligen för att straffa Israel 1973. I våra dagar har Ryss­land utnyttjat sin export av olja och gas för att pressa importländer till efter­gifter. Huruvida exportören eller importören har övertag i handelsrela­tio­nerna avgörs av vilken frihet vardera sidan har att välja alternativ, att falla tillbaka på annan exportvara, respektive välja annan importvara eller annan importör för samma importvara. Idén om ”ojämnt byte” utgår från att ex­portören av råvaror alltid är i underläge. Energi­rå­varor är alldeles för viktiga för även det rikaste landet för att man kan ta det för givet.

Ur klimat- och hållbarhetssynpunkt missar nedväxtens världsbild något väsent­ligt, nämligen att vi står inför behovet att snabbt byta ut teknik. Det gäller i första hand de bränsleeldade kraftverk och de förbränningsmotorer som an­vänds världen över. De är skapade för fossila bränslen, och de är inef­fektiva – cirka 40 procent kommer ut som nyttiggjord energi. Att reducera konsumtionen med exempelvis hälften innebär ju ingen lösning eftersom den andra halvan återstår. Det finns ingen klimatvetenskaplig undersökning som säger att hälften räcker. Biobränslen räcker inte för att ersätta allt fos­silt, men kan vara till hjälp i över­gången. Kärnkraftverk bygger i princip på samma usla teknik, men kärn­bränsle kan inte stoppas in i befintliga fossil­kraftverk utan måste byggas nya med sär­skilda säkerhetskrav. 

De förnybara energislagen måste vara den grund som ger en hållbar utveck­ling, inklusive en utplaning av folkmängd, konsumtion och utvinning av rå­material ur jordskorpan. Men vatten-, vind, sol- och vågkraft samt jord­vär­me och bioenergi medför andra miljöproblem som inte helt kan undan­röjas. Drömmen om en om­ställning fri från målkonflikter är just en dröm. Att byg­ga kraftverk utan bränsle och bilar med elmotorer räcker inte för en omställ­ning, de gamla måste ju fasas ut i samma utsträckning som de nya fasas in. Det är politikens uppgift att samordna ut- och infasning, och då kan man inte komma ifrån att det blir mer av planekonomi jämfört med den ”kreativa förstörelse” som präglar ka­pitalismen.

Saito viftar bort förnybar energi genom att förknippa den med ”grön tillväxt” och att tillväxt omöjligen kan ge utsläppsminskningar. Det är helt enkelt fel: Om Saito besvärat sig med att ta del av statistiken kunde han ha sett att ut­släppen systematiskt sjunkit i absoluta tal i Nord-länder som EU, USA, Ja­pan och Stor­britannien, medan de ökat i Syd-länder som Brasilien, Kina, In­dien och Tur­kiet. Det gäller även utsläpp per capita. Nords territoriella utsläpp är mycket större än dess konsum­tions­­baserade.^[5]

När det gäller den andra boken, om Marx, tekniken och ”nedväxtkommu­nis­men”, blir det väldigt mycket torrsim. Finns det inte skäl att tro att Marx hade hyllat de förnybara energiteknikerna för att de erbjöd ett oändligt flöde av energi? Om materialet som krävs för kraftverk och motor kan återanvän­das, så har vi uppnått ett förnybart + cirkulärt samhälle, som tillsammans med utpla­ning av antalet människor kan bli hållbart i princip i evighet, såvi­da inte de klimatförändringar som nu satts igång får livet att kliva ut ur den balans som funnits under Holocen. Istället närläser Saito marxistiska tän­kare med ett enda syfte – att hitta spår av ”nedväxt” långt innan begreppet uppfanns och därmed operera bort den teknikoptimism som ändå fanns där. Och det är just här det slår fel, för Saito likställer Marx villkorade teknik­optimism med tillväxt, ”produk­tivism”. Hur jag än bläddrar i Saitos bok hit­tar jag inga bevis för att detta var Marx inställning, den bara antas.

Inte heller i Marx egna texter kan man finna stöd för oändlig tillväxt som ett mål eller som en oundgänglig del av den önskade framtiden. Inte ens i Kom­munis­tiska manifestets bombastiska beskrivningar av hur bourgeoisien re­vo­lutionerar produktivkrafterna går det att plocka fram en underliggande mening om att detta ska fortsätta i kommunisternas framtid. I Kapitalet, första boken, finns ett långt kapitel om ”den så kallade ursprungliga acku­mulationen”, som sannerligen inte är beröm åt kapitalistisk utvecklings­mani. Mot slutet finns där något som liknar en skiss av den kommunistiska visionen i och med att kapitalismen på ett motsägelsefullt sätt utvecklar teknik och transporter. Storskaligheten gynnar uppkomsten av samarbete, och ”arbetsmedlen utformas för kollektiv använd­ning”.

Bertell Ollman skrev för länge sedan en artikel om Marx vision om kommu­nis­men.^[6] Jag skulle vilja framhålla två saker som återkommer ständigt i Marx tex­ter, nämligen ”samverkan” och ”arbete”. Den storskalighet som uppstår när det ena företaget slår ut eller köper upp det andra lägger grun­den för samverkan. Därmed skulle en ny inriktning ske på arbetsmed­len utvecklades, för att passa ”kollektiv användning”.^[7]

Arbetet är än mer grund­läggande för både analys och vision hos Marx. I fabri­ken, med sin minutiösa arbetsdel­ning, stympades arbetet i små repe­titiva syss­lor. Det blev motsatsen till kre­a­tivt arbete, det blev arbete rätt och slätt, nå­got som kunde mätas i arbets­tid. Denna upptäckt var mer än bara en förklaring av materiell fattigdom, det var också en hyllning till det fria och kreativa arbetet som utvecklar individens slum­rande förmågor. Kommunis­men innebar arbets­delningens upphävande och snart skulle det fria arbetet ta över och därmed skulle identiteten till ett enda yrke försvinna. Människan skulle varken bli jägare, fiskare, herde eller kritiker, utan istället jaga på mor­go­nen, fiska på efter­mid­dagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten.^[8]

Saito vill göra gällande att inte bara ”produktivismen” utan också ”euro­centris­men” skulle opereras bort från Marx, och att Marx var själv på väg mot denna uppfattning efter 1868. Det senare hängde ihop med att Marx blev alltmer int­res­serad av äldre former av kollektiv egendom. Det är fak­tiskt inget nytt, det framhölls på 1960-talet redan. Tyvärr har Saito missat Eric Hobsbawms analys av Marx syn på förkapitalistiska samhällen.^[9]

Fokus hamnar här på Vera Zasulich brev till Marx 1881. Hon frågade rakt på vad Marx trodde om den ryska bondekommunen, kunde den erbjuda en väg till kommunismen? Två år före sin död tve­kade Marx i sitt svar till Zasulich. Han skrev fyra utkast men det blev bara det femte som skickades. Uppenbarligen brottades han med sina egna uppfatt­ningar, och hemligheten bakom denna tveksamhet var helt enkelt en förenklad syn på den historiska utvecklingen.

Brevet från Zasu­lich fick Marx att djupare studera den ryska bondekommu­nen, och gans­ka snart modifiera sin ståndpunkt i så måtto att den väster­ländska vägen till kommu­nismen inte nödvändigtvis var den enda. Men han vidhöll att om Ryss­land vore isolerat i världen, hade utvecklingen tvunget behövt gå den långa väs­terländska vägen. 

Den ryska miren hade en dual karaktär, skrev Marx i utkasten till svar på Zasu­lich förfrågan: Gemensam egendom men privat produktion på enskilda lotter. Dess duala karaktär fanns också på andra sätt, såsom förekomsten av rörliga ägodelar som skapar skillnader mellan bönderna, å andra sidan var de ryska bönderna bekanta med det lagarbete som kallades artel, där lagledaren var vald och arbetsresultatet delades lika. Medlemskap i miren var inte byggd på släkt­skap, vilket Marx betraktade som ett framsteg från de arkaiska formerna av kommunal egen­dom.^[10]

Den revidering Marx gör av sin gamla uppfattning är måttlig och handlar om hur långt det privata storjordbruket kommit. I England hade småbönderna förlorat sina egendomar redan på 1500-talet när kommersiellt fårbete slog ut åkerbru­ket. Småbruk köptes upp och slogs ihop till storgods. En klass av kommersiellt inriktade storbönder hyrde mark av de adliga jordägarna och kunde välja och vraka bland de egendomslösa för de få arbetstillfällen som fårbetet krävde.^[11]

England låg långt före andra länder i denna ”expropriation av lantbefolk­ningen från gård och grund”. I Sverige genomfördes storskifte, enskifte och laga skifte på initiativ av staten från mitten av 1700-talet för att lägga sam­man de små tegar som byns åkerfält var uppdelade i. Även om det gick lång­samt var proces­sen ändå långt gången när det socialdemokratiska partiet bilda­des mot slutet av 1800-talet.^[12] Men i Ryssland var inte bara omläggningen senarelagd utan också förknippad med inslag av kollektivt arbete i byarna. Och det var just ägande­rät­ternas påverkan på villkoren för arbetet som låg i fokus hos Marx. Frihet och mänsklig utveckling stod i mot­sättning till privat ägande av mark och arbets­medel, men samtidigt innebar samman­slag­ningarna av småbruken att samver­kan kunde uppstå på ”en högre nivå”. Marx skrev om småproduktionen, både småjordbruket och hantverket, att det var ett produktionssätt som stannat halvvägs:

Detta produktionssätt förutsätter att jorden och de övriga produktionsmedlen är uppdelade mellan många ägare. Sådana produktionsförhållanden utesluter koncentration av produktionsmedlen och därmed också samverkan, de tillåter inte arbetsdelning inom den enskilda arbetsprocessen, samhälleligt herravälde över naturrikedomarna och full utveckling av de samhälleliga produktivkrafterna. De kan endast bestå så länge samhället och produktionen ännu befinner sig på ett primitivt utvecklingsstadium. Att söka föreviga dem vore, som Pecquer med rätta säger, ’att påbjuda den allmänna medelmåttigheten’.^[13]

Det är denna syn som Saito vill operera bort. Han förstår inte att Marx villko­ra­de värdet av äldre former av kollektiv egendom. Saito resonerar som om Marx började försvara alla former av kommunal egendom, och dessutom förknippar Saito dessa kollektiva egendomar med ett ekologiskt jordbruk. Han vill göra gällande att Marx började uppskatta småbrukets repetitiva ka­raktär, en årscykel av sådd och skörd, som innebar ”en stationär och cirku­lär ekonomi utan ekono­misk tillväxt”.^[14] Det är ett fantastiskt påstående, efter­som det måste betyda kommunismen redan funnits, och nu gäller det att återvända till den. Vi får en reaktionär marxism!

Det blir följdriktig när Saito väljer att framhålla rörelser som Via Campesina som en grund för en uthållig framtid. Det är ett internationellt nätverk för småbön­der, fiskare med flera som vill bygga vidare på traditionella ”agro­ekologiska” me­to­der som ger hälsosam mat i harmoni med naturen.^[15]

Det är förståeligt att Saito önskar småbonden tillbaka med tanke på erfa­renhe­terna från Sovjet och Kina. Där genomfördes kollektiviseringar av jordbruket på 1930-talet respektive 1950- och 1960-talen. Men det genom­fördes extremt snabbt och med syfte att bygga industrier, vilket innebar utsugning, i ordets högst praktiska betydelse av tvångsleveranser och tvångs­flyttningar till in­dust­rier och städer.^[16]

Marx hade beskrivit hur lantbefolkningens drivits från gård och grund under kapitalistisk ledning utdraget över ett par hundra år i England, men i de real­kommunistiska staterna gjordes detta på bara några få år och till priset av miljontals döda genom arkebuseringar eller svält. Kollektivjord­bruket i Marx vision fick egentligen aldrig någon chans utan reducerades till ett instrument för industrialisering där staten fungerade likt en total­kapitalist när den här­ma­de den engelska expropriation som Marx förbanna­de. Intrycket att kollek­tivjord­bruk var ett av historiens största misslyckan­den förstärktes av de refor­mer som iscensattes av Deng Xiaoping från 1979. Då lättade trycket på bön­derna och det blev tillåtet i folkkommunerna att experimentera med förvaltningsformerna, vilket ofta betydde avtal att ar­ren­­dera ut jord till enskilda hushåll. Det var då som Kinas spektakulära till­växt började.

Kan småbruket föda 8–10 miljarder människor? Saito hyllar småbruket på grund av dess ”stationära och cirkulära” karaktär, men i en värld där folk­mängden fort­farande stiger är det allt annat än mänskligt. Det är också svårt att förstå hur något stationärt ska kunna minska utsläppen av växthus­gaser. Om de tekniker som kräver bränsle ersätts med de som utnyttjar den naturligt flödande energin kan det gå. Om sådana investeringar bara för­knippas med oändlig tillväxt blir det ingen omställning.

^[1] Jason Hickel (2020) Less is more. How degrowth will save the world. Penguin.

^[2] Jason Hickel: ”China, unequal exchange, and the present world -historic juncture”, Progressive International. Se också Mats Bladh (2025) ”Namnkunnig nerväxtföre­språ­kare sopar Kinas ansvar under mattan”, Supermiljöbloggen, 1 augusti; UNEP (2025) Off target. Emissions gap report 2025, s 11.

^[3] Kohei Saito (2022) Marx in the anthropocene. Towards the idea of degrowth commu­nism. Cambridge University Press.

^[4] Kohei Saito (2024) Slow down. How degrowth com­mu­nism can save the earth. Wei­den­feld & Nicolson, s 12, 211.

^[5] Saito (2024), s 34ff; Friedlingstein et al (2025), s 988; FN (2025) Off target, s XVII; Bladh (2021) “Trend­brottet i energianvändningen”, Ekonomisk debatt, nr 4.

^[6] Bertell Ollman (1981) “Marx vision av kommunismen – en rekonstruktion”, Tekla nr 11, s 3–45. Ursprungligen i Critique (1977).

^[7] Marx (1867/1974) Kapitalet. Första boken. ”Samverkan”, s 280–292, ”Den kapita­listiska ackumulationens historiska tendens”, s 670.

^[8] Ollman (1981), s 21.

^[9] Eric Hobsbawm (1964) ”Introduction”, i Karl Marx (1857/1964) Pre-capitalist econo­mic formations. Lawrence & Wishart, s 49–52.

^[10] Teodor Shanin (1983) Late Marx and the Russian road. Monthly Review Pr, s 98–126.

^[11] Marx (1867/1974), s 631ff.

^[12] Carl-Johan Gadd (2000), Den agrara revolutionen 1700–1870. Natur och Kultur & LTs förlag, s 273–304.

^[13] Marx (1867/1974), s 669.

^[14] Saito (2022), s 207.

^[15] Saito (2024), s 213, 221; Via Campesina.

^[16] Mats Bladh (2011) Ekonomisk historia. Europa, Amerika och Kina under tusen år. Studentlitteratur, s 392ff, 440ff.

De svenska utsläppen ökade från 44 till 47 miljoner ton koldioxidekvivalenter mellan 2023 och 2024. Det var en effekt av att reduktionsplikten skars ned till ett minimum så att utsläppen från inrikes transporter ökade från 14 till 17 miljoner ton. Samtidigt ökade upptaget med hela 8 miljoner ton i svensk skog. Med en annan klimatpolitik hade inblandningen av biodrivmedel kunnat bibehållas. Risken för att import av råvaror skulle stimulera ohållbart skogsbruk utomlands hade kunnat undvikas genom att hämta dem från svensk mark i stället. Professor Pål Börjesson pekat på potentialen i svensk skog.

En viktig del av denna potential är resterna från sågverken. Träd är inte raka, för att göra trävaror av dem måste de sågas, och då uppstår sågspån, hyvelspån och torrflis. Dessa rester säljs direkt till fjärrvärmeverken eller torkas och pressas till pelletar. Resterna säljs också till massabruken. I bägge fallen får sågverken betalt för något som annars skulle ha avgett koldioxid i sin förmultning till ingen nytta.

När nu Sten B Nilsson föreslår att det ska bli mer ”förädling” av skogens produkter har han uppenbarligen missat dessa flöden. Blir det mer sågvaror blir det mer spill – ska det ligga kvar vid sågverket? Förmultningen ger inget nettotillskott till kolhalten i atmosfären eftersom de avverkade träden fångat in samma mängd koldioxid i sin tillväxt. Men sågverken får inte betalt om det blir förbjudet att sälja rester som biobränsle eller som råvara till massabruken.

Papper och pappförpackningar håller tillbaka all den plast som finns i dagens konsumtion. Vi kan alla se det när vi går in i en livsmedelsaffär eller beställer varor på nätet: Plast är ofta det enda praktiska alternativet till pappersförpackningar. Det finns inga bra eller långsiktiga lösningar på plastproblemet, utan det slutar som skräp i havet, och i måsens mage. En olycklig lösning är förbränning, en effekt av deponiförbudet, men då tillförs nytt kol till atmosfären. En ”förädling” som innebär att flödet av biobränsle stryps samtidigt som mängden plast ökar i fjärrvärmeverkens pannor, kan knappast kallas vettig klimatpolitik.

Den som tror att kortlivade skogsprodukter bidrar till uppvärmningen, borde i konsekvensens namn protestera mot EU:s utsläppshandel. Där räknas inte biogen koldioxid som klimatskadlig, så länge det inte är fråga om avskogning och om hållbarhetskriterier respekteras. Klimatomställningen är den svåraste förändringen som mänskligheten ställts inför – det materiella välstånd som skapats under 200 år har ju byggt på fossila bränslen, i synnerhet under den snabba ekonomiska tillväxten mellan 1945 och 1973. Bland annat innebar den snabbt ökade oljeanvändningen att skogsbränslet krympte till något marginellt. Elektrifiering av allting kan inte ske på kort tid. När det gäller sjöfart och flyg finns det inga elektriska lösningar ännu, mer än för färjor och propellerplan på kortare sträckor. Vi behöver övergångslösningar, och där behövs förnybart bränsle.

Det är fortfarande så att många som tror att förbränning av ved ger ett tillskott av koldioxid i atmosfären, medan förmultning inte förknippas med utsläpp. I själva verket är den biogena kolcykeln en del av ”livets korridor” som gör att vi har en atmosfär att leva i, medan fossil koldioxid ger ett tillskott som skapar uppvärmning. Om Dagens ETC vill höja kunskapsnivån kring klimatvetenskapen borde fokus ligga på avskogning och skogsförsämring. Just ”forest degradation” utgör ett svårfångat fenomen där forskare drar åt olika håll. Enligt IPCC:s fokusrapport om markanvändning och klimat är inte kalhyggesbruk uteslutet, medan andra forskare resonerar som om kalhyggen självklart är klimatskadligt. Visst är detta något att informera läsarna om?

Dessutom tycks han vilja ge en positiv bild av demokratin i Kina! På sin blogg skriver Jason Hickel: ”Studier visar ett starkt folkligt stöd för Kinas politiska system”. Förbluffande med tanke på minoritetsförtryck, övervakningssystem, politiskt monopol och kontroll av medier som förekommer där. Dessutom har lågprisfabrikerna för exportvaror uppenbara likheter den utsugning som förekom i brittiska industriella revolutionen. Men inte heller det tycker Hickel ger anledning till kritik:

Ytterligare en pusselbit ges i en föreläsning. Hickel blev inbjuden till Fudan University i Shanghai den 18 mars 2025, där han pratade om ”Kina, ojämnt byte och det nuvarande världshistoriska vägskälet” inom ramen för ett tema om ”Socialistiska perspektiv på global styrning i en multipolär värld”. Professor Hickel sa då att världen var kapitalistisk, men att det fanns gränser för hur långt kapitalet kan gå i sina hemländer – imperialism är en nödvändig del av kapitalismen. ”Syd” säljer mer av material och energi till ”Nord” än vad ”Syd” själv använder just genom ojämnt byte. Enligt Hickel skulle alltså bland annat Kina varit föremål för utländsk intervention efter andra världskriget för att tvinga Kina till underkastelse under den kapitalistiska världsordningen. Man måste ha god fantasi för att få historiska fakta i samklang med denna världsbild.

Tyvärr har de inte låtit expertgranska texten, vilket är en svaghet med tanke på att författarna håller ett alarmistiskt tonläge kring klimatfrågans vikt och för fram synpunk­ter på klimataktivism som är övervägande positi­va. Kanske har de försökt få någon eller ett par kunniga personer läsa ma­nus, men inte fått någon respons? I vilket fall som helst valde Mondial att ge ut den. När boken recenserades i den tidning de själva jobbar på, blev det en helt dis­tanslös hyllning.

Ska man ge vägledning åt andra journalister måste fakta och vetenskap kring klimatet vara korrekt, annars blir vägledningen vilseledning. Boken ger uttryck för fel­aktigheter om biobränslen, vilket dessvärre är gans­ka vanligt – istället för att korrigera felet sprids det nu än en gång. Boken har också upp­enbara luckor:  Här finns inget om EU:s klimatpolitik och ut­släpps­handeln, och inte heller något om reduktionspliktens avskaffande, det största brottet mot en an­ständig klimatpolitik som vi sett i Sverige. Den sistnämnda luckan är ingen tillfällighet utan hänger samman med felet om biobränslen.

Det grundläggande misstaget är att de inte skiljer på kort och lång kolcykel. Läs vidare: