Eller … eh … bra teater. Jag tycker om bra teater. Så ni får vänta på på mitt lyckliga kvillrande när jag recenserar en fantastisk pjäs och ett fantastiskt framträdande, för än så länge har scenbilden och sufflörens jobb varit intressantare än föreställningarna.

Januari bjöd till och med igår på ett strålande vackert vinterväder i Mälardalen. Jag skottade snö såpass ofta att jag nu har någon sorts skottskada i båda axlarna, men det är väl smällar man får ta. [Dubbelpun jätteintended.]

När jag inte skottade, tog jag bilder på galna plogningar där snöberg spärrar gångvägar och tvingar småbarn att med halm i skorna gå flera mil till skolan på bilvägar.

När det var som kallast visade det sig att jag har ett dumt värmeläckage från vinden. Enorma istappar gjorde det livsfarligt att närma sig ytterdörren, så jag engagerade halva släkten och så hejade vi på när spanjoren med en ”flaggfotboll-boll” försökte kasta ner schabraket. Dokumentation!

Avslutningsvis var jag på Ica och köpte bananer, men när jag skulle checka ut var vägningslappen med pris och streckkod helt borta. Jag letade och letade, och höll på så länge att personalen bakom självutcheckningsapparaterna nog tryckte på avstämningsknappen nånstans – för när jag väl hade insett att det var ny invägning som krävdes, började den röda lampan blinka ilsket.

Men om jag fokuserar på min kristallkula som heter ”i fantasin”, kan jag önska mig några saker som inte har med Trumpens envälde, Pjuttins jävla krig, alla andra krig – och förresten allt annat politiskt tjafs. (Okej, att kalla tjafset för ”tjafs” är förstås att förminska allt som är ohyggligt. Men nu tänkte jag försöka vara apolitisk i mina tankar om 2026.)

Min spaning är i korthet: visdomarna kommer 2026 ur utmattningen. För vi är så infernaliskt trötta! Det handlar idag inte om den fysiska tröttheten som präglade människorna 1926 med trångboddhet, tbc-hosta, kanariefåglar i kolgruvor och den oroliga beredskapen för nya krig och återkommande epidemier. (Okej. Vi är kanske lite oroliga för krig och epidemier även idag.)

Den moderna människan 2026 är så innerligt trött mentalt. Information om precis allt öser över oss från alla håll på en gång, och det är så svårt att sålla bort det som är oviktigt. Redan för tio år sedan siade jag att alla de olika sociala medierna skulle komma att samlas i ett enda verktyg (oklart hur eftersom jag inte alls tog hänsyn till megalomanikerna som vill tjäna pengar), men ack så fel jag hade.

Svenska myndigheter är ”närvarande” på sociala medier för att ”nå ut till allmänheten”, vilket väl alla tycker är okej. Men jag vill att informationen ska ligga still istället för att jag ska behöva jaga ifatt den efter att först ha loggat in på t.ex. FB. Här kommer konkretism från mitt håll!

Mina fyra (bara fyra!) önskemål om 2026

1. Fokus flyttas från vad som är fel till vad som faktiskt går att laga

Tänk er vilken trevlig tillvaro vi hade haft om alla kom med konstruktiva lösningar istället för att bara bröla med pekfingret. Problemen finns kanske kvar, men retoriken går 2026 inte längre ut på att anklaga ”nån annan”. Att lyckas fundera fram lösningar kräver förstås en fokusork (eng. attention span) som vi inte längre har – men tänk om vi kan träna upp den!

2. AI [a-i] normaliseras, blir tristare och på kuppen mer användbart. 

– Vad säger männschan? Hänger inte halva Lottens försörjning på just att hålla AI-föreläsningar? Upprörande!

Jomen, jamen … hajpen normaliseras 2026 på en vettig nivå där AI är ett verktyg som funkar som en motorsåg medan jag är lövsågen. (Märk väl att jag är oerhört flummig och ickespecifik så att jag vad som än händer på nyårsafton kan hävda att jag hade rätt.)

3. Antalet beslut som måste fattas, minimeras

Jag längtar efter att slippa fatta beslut. Om man kunde regrediera till nioårsåldern och hyra vettiga föräldratyper som bara fixar allt som måste fixas, skulle jag ha gjort det för länge sedan. Eftersom jag har massa olika domäner måste jag varje dag bedöma om mejlen från webbhotellen är på riktigt eller bara phishing, om ”PHP” måste fixas via html-kod eller ej samt om alla erbjudande om elavtal och amorteringar och räntor är något som jag ska förhandla om eller bara stillatigande acceptera.

Men år 2026 revolterar vi mot storbankerna, influencer-yrket (vet inte riktigt hur de kom in i resonemanget, men jag vill inte att de har så stor påverkan som de har) kallas rätt och slätt ”reklampelare”. Dessutom ska jag sluta köpa keso, för den står bara där i kylen och står och står tills burken börjar bukta eftersom innehållet jäser och jag måste fatta beslut om jag ska våga öppna den.

4. Rätten att inte delta – som självförsvar?

Say after me please, sa Dennis Gotobed. Och nu ska vi öva här:

”Jag har ingen åsikt just nu. Kanske imorron.”

”Nej. Jag tänker inte optimera nåt sökmotorrelaterat.”

”Detta angår faktiskt inte mig.”

”Ja, jag vill just nu betala alla mina försäkringar utan att fundera det minsta över om jag kan komma billigare undan.”

Och så vill jag under 2026 för sista gången stirra på min sämsta stekpanna och våga slänga den så långt pepparn växer.

En kompis till mig berättade om hur hennes 14-årige son i klassrummet var med om något som förvirrade även honom. Det inleddes med att läraren gav denna order:

– Ta fram kopiorna om fotosyntesen och läs sidan sex, sju och…

Där exploderade klassrummet i en kakafoni av hamrande på bänkarna, tjut, skratt och målbrottsröster som brölade ”SIX SEVEN”. Den redan hårt prövade läraren gav upp, skrek något som lärare inte plägar skrika, och stormade sedan ut ur klassrummet.

Så extremt infekterat var uttrycket … som ingen riktigt verkar förstå. Och nu är just detta uttryck med i Nyordslistan – den där listan som inte är SAOL, som inte är en inkörsport till de fina salongerna, som inte speglar alla språkanvändare på en gång, utan som visar oss vad som språkligt sett har hänt under det gångna året.

Så här står det i Nyordslistan 2025, som publicerades kl 07 denna morgon:

six seven

[ett nonsensuttryck]

Eleverna frågade även hur många böcker författaren har skrivit och fick veta att han skrivit 62 stycken.
– Men jag har fem stycken på gång så nästa år kan jag säga six ­ seven … avslutar författaren till elevernas stora jubel.
(Ljusnan 28 november 2025)

Kommentar: Six seven eller 6 7 kan bland annat uttrycka att ­ någon är likgiltig eller att något är medelmåttigt. Ofta har dock uttrycket ingen särskild ­ betydelse. Ursprunget är sannolikt artisten Skrillas låt ”Doot doot (6 7)” som användes i många virala basketvideor i sociala medier. Många ­ sådana videor består av klipp med basket­ spelaren LaMelo Ball som är 6 fot och 7 tum (201 centi­meter) lång.

Aha! Basket! Äntligen! (Förlåt, fel fokus. Språk ska det ju handla om nu.)

Nonsensspråk! Fantastiskt! Uttrycket har ingen särskild betydelse! Dadaismen – here we go again! Jag förstår nu att six seven bara är ett uttryck för tidens anda … och att vi inte alls måste förstå eller försöka hitta mål och mening med allt. Och särskilt inte six seven.

När världen blir svår att förstå, har språket ofta svarat med att sluta betyda något alls – alltså som en skyddsreflex. (Ja, i den mån språk kan agera.) Så var det med dadaismen under världskrigen, vilket jag skrev om i våras. I Sverige hade vi tyvärr väldigt få dadaister som gjorde väsen av sig … eller så lyckades de inte nå fram eftersom vi svenskar så gärna vill förstå. Om vi inte får skratta, för då är det helt okej att inte fatta. (Nu borde jag ha skrivit en hel rimmad nonsensdikt, men det hinns inte med.)

Här kommer mitt scoop: Povel Ramels och Lennart Hellsings fantastiska nonsenstexter är det svenska bidraget till dadaismen, fast så sent att dadaismen sedan länge hade blivit omodern.

Lennart Hellsing 1952:

Dinkeli dunkeli doja
heter en grön papegoja
Dinkelidunk heter en munk
som bor i en pepparkakskoja

Povel Ramel 1957 (de tre första av nio verser):

Bluff och Spark och Tork och Kvark
voro sex små dvärgar.
En var ful och en var glad
och en var dum i huvet.

Hej, sa Kvark till lille Tork:
Känner du igelkotten Pilt?
Han som varit i Paris?
Ja, det gjorde Ivar.

Hör du hans lilla runda tass
när som han trippar på sitt pass.
Tripp och trapp och trypa.
Se hans lilla faster!

Six seven är alltså en modern variant av samma nonsenstradition, som dyker upp när verkligheten känns för tung, världen till synes är galen (i den mån en värld kan få denna diagnos), politikerna pratar strunt och den yngre generationen inte finner något annat sätt att protestera än att mala sönder språket så att det blir obegripligt.

Jag har kollat i DN, SvD, GP, Aftonbladet och Expressen, som helt korrekt konstaterar att Nyordslistan 2025 präglas av ord som har att göra med storpolitik, säkerhet och beredskap. Nonsensuttrycken kan ses som en ventil eller bara ironi ”i en pressad tid”, skriver de.

Men ingen av dem hyllar dadaismen. Jag gör det, och välkomnar obegripligheterna! (Jag är med andra ord inte alls slut som bokstavsarbetare.)

Nonsens, gallimatias och rappakalja på er alla! Jag repriserar härmed mitt manifest från i våras!

Febern ligger som ett våtvarmt omslag inne i hjärnan såpass tungt att jag inte ens förmår skriva utropstecken, för det känns alldeles för klämkäckt. Och apropå feber, så har vi ju några sjukliga DRT-gissningar:

Dina:
DRT är nog kringflyttande, ev knepig barndom för det verkar alla HBar upplevt.

Ardy:
Däremot är jag lika lost som alltid när det gäller röd tråd – uppväxtsskildringar, alter egon eller bara pest och annan otäck död?

Hemul:
Jag har tänkt att den röda tråden är rödvitblå i år. Det har varit idel länder med rödvitblå flagga. Inte så tydligt i den sista luckan, men där nämndes ju ändå en eventuell fransk mor, och bocciaspelet på bilden var rödvitblått.

Pysseliten:
Min DRT är ”Pionjärer och revoltörer”. (Att många har koppling till Frankrike, pesten, och döden ser jag som villospår.)

PK:
DRT är äventyr. Det är min gissning.

Helena och hakke har förmodligen slopat nattsömnen, julklappsinköp och dopp i grytan till förmån för DRT-klurande. (Det är i detta skede i DRT-facitprocessen som jag drabbas av yrsel, tar mig åt hjärtat och hellre presenterar era gissningar som det rätta svaret istället för det som jag hade tänkt ut.)

Helena:
Jag vacklar mellan två idéer som mitt förslag till årets DRT. Den ena är pristagare, då påtagligt många av årets HB har mottagit många och högt skattade priser. Dock har jag inte lyckats hitta priser förknippade med eller tilldelade Jean-Paul Marat eller Giovanni Boccaccio. Dessutom tycker jag själv (med smittämnen som eget expertämne) att mitt andra förslag är intressantare, så det får bli min gissning: sjukdomsdiagnoser. Här är listan:

Lucka 1: cervikal femurfraktur (lårbenshalsbrott)
Lucka 3: böldpest, det vill säga infektion med Yersinia pestis
Lucka 5: loppbett
Lucka 7: epilepsi
Lucka 9: Parkinsons sjukdom (Watterson skapade 2011 ett porträtt för att utauktionering till stöd för Michael J. Fox Foundation med anledning av Richard Thompsons Parkinsondiagnos)
Lucka 11: kronisk bronkit
Lucka 13: dermatitis herpetiformis var min egen gissning, men DNA-analysen kom fram seborroisk dermatit som orsakas av jästsvampen Malassezia
Lucka 15: leukemi (som detektiven Adam Dalgliesh fick som en falsk diagnos) psykisk ohälsa (”dåliga nerver”), cancer eller möjligen Parkinsons sjukdom (då PD kan stå för Parkinson’s Disease)
Lucka 17: schizofreni
Lucka 19: selektiv mutism
Lucka 21: äggstockscancer (ämnet i filmen Wit)
Lucka 23: böldpest (igen)

hakke:
I år har mina tvärsäkra uttalanden om DRT vacklat från French connection via jubileum och priser till exotiska djur. Min första DRT-tanke  var att Lotten helt fräckt skyltade med tråden öppet från början, så att Jan Guillou inte bara var vår första HB utan också vår röda tråd.

3: Camus ger den franska kopplingen
5: Phoebe uttalas ”Fiiib” och Guillou skrev i FIB
7: Undset ger den norska kopplingen till Guillous morfar, som ju varit en viktig inspiration till hans romansvit om Brobyggarna.

Efter att ha läst igenom hela kalaset igen har jag nu fastnat för en annan gissning.

DRT 2025: ”Döden döden döden”. (Möjligen ”sjukdom och död”, eller kanske ”Wanted, dead or alive”. Det sistnämnda låter vagt bekant, har det varit DRT tidigare?)

Lucka 1: ”Det var förmodligen döden, eller extremt dålig stämning …”
Lucka 3: ”Mitt på tröskeln stötte hon med foten emot en död mus.”
Lucka 5, facit: ”Om jag nämns nånstans år 2175 … hade jag blivit glad fastän jag ju är död.”
Lucka 7, facit: ”… fadern var rejält skruttig … och dog blott 40 år gammal när Sigrid var elva år.”
Lucka 9, facit: Är Hobbe död eller levande? ”… det beror på att tigern för honom ju är levande.”
Lucka 11: ”Det är inte allom bekant, att jag som barn var sjuk. […] Det sägs att sådana barn – om de liksom Proust och Kafka överlever …”
Lucka 13: ”Förbaskade jävlarns skit! Jag är ju död!”
Lucka 15: ”Medan de var där så var tiden tyvärr inne, när det var dags för honom att mördas med en silverdolk.”
Lucka 17: ”Några grabbar och en livlös kropp låter ju spännande …”
Lucka 19: ”På bladet återfinns endast följande text: Jag dör …”
Lucka 21: ”Begravningsstämning”
Lucka 23: ”Ingen fruktade döden; däremot fruktades ett missat träningspass …”

Pukor och trumpeter, små hattar och serpentiner till er alla! Jag är stolt över era utredningar som vore jag er mor! Och banne mig har jag inte plötsligt hittat tillbaka till utropstecknen!

Ni förstår att i den här DRT-rollen är jag Brasse, medan Magnus och Eva representerar Helena och hakke.

För årets DRT var helt enkelt årets tolv månader.

1. Jane & Jan
2. feber
3. marsvin
4. gräsmånaden
5. majs
6. juniorer
7. julidag
8. Augustus
9. september
10. doktor
11. novell
12. Decamerone

Med tanke på att jag några gånger sedan 2005 har misslyckats med DRT – helt enkelt glömt bort den eller krystat fram något obegripligt – är jag glad att jag lyckades i år. Förra året var DRT Jesu tolv lärjungar, så nästa år blir det väl Kalle Dussin eller nåt? Hur ser listan ut i sin helhet?

• 2005: UPA – Utan Personligt Ansvar
• 2006: Kompetens
• 2007: ”Tack för maten, den var god. Hälften spydde, resten dog.”
• 2008: Himmel och helvete!
• 2009: Hatt
• 2010: I Am the Walrus
• 2011: Historien om någon
• 2012: Kortlek
• 2013: Grundämnen
• 2014: Tio guds bud
• 2015: Helsings ABC
• 2016: Döden
• 2017: Äppelträdsgren
• 2018: Ett facit
• 2019: Döden
• 2020: Flora och fauna
• 2021: Far, flyg och krascha!
• 2022: Inget, nada och helt fel! (misslyckades med “bob/boll-hund/rund”)
• 2024: Jesu tolv lärjungar
• 2025: Årets månader

Plommonstopet har skött sig med den äran i år, och ovanligt många tröjor har skickats ut. Men en till ska jag dra! Prassel, prassel … PK!

Årets sista embryo kommer här!

Ninja i Klockrike:
– Min Gud, jag tror jag kan det!
Vilket jag naturligtvis inte gör, för varför skulle jag göra det när jag inte begripit en enda lucka hittills i år. Dock! Jag utbrister ändå; Min Gud, jag tror jag kan det!

Örjan snuddade vid XXXX-stämpeln:
– Någon sportmurvel som fått Boccamerone-snuva?

Aku var diskret som få:
– Har inte läst HB så kan inte uttala mig om verket är dekadent eller inte.

hakke:
– Och min gud, jag tror att Ninja-Malin kan det! Tur att jag är lyckligt ogift med en litteraturvetare så att även jag har lite koll.

Nina:
– Ett helt gäng små c verkar det vara idag. Och ett stort D.

Maplestream:
– Känns lite dött.

Lucka 23 innehöll en text som i ursprungsmodell faktiskt är nästan 700 år gammal: Decamerone. Men huuuur skrev man böcker i mitten av 1300-talet? undrar ni nu. Okej, jag kommer till det.

Författaren till verket var Giovanni Boccaccio (1313–75), som var resultatet av en utomäktenskaplig relation där modern idag är komplett okänd, medan fadern tydligen tog hand om sin lilla parvel på ett alldeles utmärkt sätt. (Visst vill man veta mer?)

I de dokument som fortfarande finns att granska, står inget om Giovannis mamma. Hon kan enligt världens samlade forskargärning ha varit en

• tjänstekvinna i Florens
• fransyska i Paris
• adlig italienska som inte fick dra skam och vanära över sig och släkten.

Det man däremot har konstaterat med säkerhet är att Boccaccio har många för sin tid väldigt starka kvinnoporträtt i texterna. (Och sedan drar forskarna massa associerande slutsatser om den försvunna modern ur detta faktum.)

Fadern skickade sonen till Neapel för att han skulle utbildas till köpman och jurist – vilket han misslyckades kapitalt med. (Trösterikt för alla som inte klarar sina studier.) Istället satte han allt fokus på hovkultur, klassisk litteratur, poesi, filosofi och naturvetenskaperna. I samma veva skrev han sina tre första verk (Filocolo, Filostrato och Teseida), och det är nu jag måste berätta om hur det dåförtiden gick till att ”ge ut en bok”.

För det är lite som dagens print on demand.

Dessutom skrevs allt för högläsning, vilket kan jämföras med radiomanus eller den process som ljudböcker BORDE genomgå så att replikerna skrivs för en lyssnare, inte för en läsare.

Exempel på tystläsningsrepliker:

De tittade på varandra med viss avsmak.

– Du din lilla råtta! sa Jan till Leif, samtidigt som han sträckte sig efter den halvdruckna flaskan Beaujolais.
– Råttor är enligt alla mått mätt intelligentare än andra gnagare. QED, din jävla Musse Pigg! kontrade Leif.

Exempel på samma repliker, fast inlästa av en skådespelare:

De tittade på varandra med viss avsmak. Jan sträckte sig efter den halvdruckna flaskan Beaujolais och sa:

– Du din lilla råtta!

Leif drog ett väsande, djupt andetag och svarade:
– Råttor är enligt alla mått mätt intelligentare än andra gnagare. QED, din jävla Musse Pigg!

[Brasklapp till alla som blir störda av ovanstående repliker: de är blott mina fantasier.]

När man lyssnar på en bok, behöver man alltså först veta vem som pratar strax, inte höra repliken först och sedan förstå vem som yttrade den. Retoriken bör i högläsningsmanus även vara rytmisk, lite upprepande samt tydligt strukturerad på ett sätt som inte alltid krävs av läs-böcker. (Detta är min åsikt. Om jag lyssnar på ljudböcker? Nja, ytterst sällan.)

Tillbaka till Boccaccio nu, för han skrev chockerande nog på toskanskt folkspråk, inte på latin. Det betydde att folket på gatan kunde förstå historierna, som alltså inte var riktade till kyrkans män utan till lekmän – kanske till och med till kvinnfolk!

Böckerna lånades ut vid hovet, i olika nätverk (jodå, redan då fanns sådana), inom klostervärlden, på universitet och vid privata salonger. Om Boccaccio själv inte var tillgänglig, fick någon annan vid behov kopiera hela rasket för hand. Säkerligen gjordes en hel del ändringar även då.

Men … så stod ju Gutenberg och tryckte i kulisserna med sina revolutionerande typer, så efter 1450 trycktes Decamerone i för den tiden enorma upplagor, och blev dessutom snabbt översatt.

Om man jämför med samma tidsperiod i Sverige, så var det Heliga Birgitta som var först med att få sina religiösa uppenbarelser och profetiska visioner nedtecknade … fast fortfarande på latin. En bok (på latin) fanns kanske i blott ett enda exemplar, som dessutom var låst till ett specifikt kloster. Jomenvisst, vi var ju lite bonnigare än italienarna, som satt där med sitt varma klimat i stora städer och vågade skriva så att folk fattade. Först 1483 trycktes den första boken i Sverige, men den innehöll tyvärr trista, moraliserande fabler – på latin.

Nejmen vänta nu igen, det var ju Boccaccio jag skulle berätta om. Okej, när digerdöden slog till 1347 kollapsade faderns ekonomi alldeles, och när Boccaccio såg hur samhällsordningen upplöstes, började han skriva på storverket ”Decamerone”. Den handlar om tio personer som under tio dagar berättar en historia var – när de har flytt digerdöden i Florens. Boken innehåller

• oanständigheter
• list (särskilt av de mindre bemedlade)
• maktdiskussioner
• religion
• klassfrågor.

Som expert på Dante Alighieri, skrev Boccaccio en biografi över sin idol, men fascinerande nog skrev han även en biografi över 106 berömda kvinnor: ”De mulieribus claris”.

Pampinea – Pernilla Wiberg
Fiammetta – Frida Karlsson
Filomena – Frida Hansdotter
Emilia – Ebba Andersson
Lauretta – Lotta Schelin
Neifile – Nilla Fischer
Elissa – Evy Palm
Panfilo – Peter Forsberg
Filostrato – Fredrik Ljungberg
Dioneo – Daniel Ståhl

Avslutningsvis får ni nu en fullständigt absurd trailer till Pier Paolo Pasolinis filmatisering av ”Decamerone” från 1971. Sätt på er hörlurarna, för ingen i er närhet kommer att stå ut med musiken.

På Netflix finns en miniserie från 2024. Den heter visserligen ”The Decameron”, men sedan är likheterna slut. (Jag såg två avsnitt, men mest pga. de roliga kläderna.) Recensionen av Jan Söderqvist i SvD var kul:

I pressmaterialet sägs den vara ”löst inspirerad” av Boccaccio, men jag menar att det där med ”löst” är något av en överdrift. Och möjligen det där med ”inspirerad” också. Vad Jordan har gjort är att hon har lånat en titel, några personnamn och vissa ytliga linjer från en ramhandling. Vilket strängt taget innebär att titeln innebär vilseledande marknadsföring.

Det var det! Boccaccios liv finns sammanfattat via information från böckerna, anteckningar i marginalerna och brev. Han blev aldrig förmögen, och var bitter för det – men hade ändå ett glatt humör. Han var självironisk och ångestfylld på en gång – och mycket noggrann med sitt skrivande. Ja, som en normal författare kanske?

Nu ska vi dra tre vinnare! (Det är högst oklart hur många tröjor som Plommonstopet väljer att spotta ur sig. Eller varför) Här kommer de!

Hemul
Maplestream
Hannoia

Välkomna till DRT-facit på annandan! (Någon eller några ska vinna tischor även då.)

Här kommer embryos av ledtrådar fyllda poem om Nobellsamlingen!

embryo

embryo

embryo hallon hör du mej det undrar jag nu yo

embryo: är du vakren

EMBRYO HALLON

tyskc jag skrivrer

vad skrivrer du nu det undrar jag nu yo

en nobell

aha

jag tänkctre flå nobellpriset det säjer jag nu

yo

vad handelar din nobell om det undrar jag nu yo

om en ugn förvirkad tomtelurare som hetrer embryo okcså har råkt till medellöstiden okcså träffrat barna medellös okcså deras farra okcså morra okcså hästkor okcså en krullig kund

vad händrer med dom det undrar jag nu

dom skrivrer

aha: okcså vad skrivrer dom det undrar jag nu

dom skrivrer om sina flöden okcså nävertyr: allan hamnrar i hamnrar i skumma tomtekvartrer där dom blir jagrade av allan mögliga sorters branditer okcså prirater

hu: hur slutrar det det undrar jag nu

yo

grott okcså väl hemma på julafton med prakcet under julgrannen

aha: okcså vad är det i embryos prakcet det undrar jag nu

yo

en nobellsamling skulle jag gissla men har ingen varning eftrersom det är ju en hermelighet det säjer jag nu

yo

Lucka 23 härmar ett verk med en fabulös kreatör.

10 x 10 =100

Tillbörligt är, kära läsare, att allt, som företages i tider av oro, börjar med ordning och överenskommelse. Ty när vardagen rämnar och kroppen värker mer än själen orkar bära, måste människan finna ett sätt att uthärda – om inte genom fromhet, så genom sällskap.

När därför förkylningen gick i dalen, och vilopulsen steg som vore den besatt, sammankallades tio personer till ett läger. Luften på platsen var tunn, reglerna många och träningsvärken obönhörlig. Ingen fruktade döden; däremot fruktades ett missat träningspass, hosta på fel dag eller inställda intervaller till följd av snuva.

De sju kvinnorna voro Pernilla Wiberg, som var initiativtagare och en ledargestalt, Frida Karlsson – den passionerade och intensiva, Frida Hansdotter, berömvärt balanserad, den energiska Ebba Andersson, den på planen så eleganta Lotta Schelin, Nilla Fischer – mer disciplinerad än alla andra och den allvarsamma samt uthålliga Evy Palm.

De tre männen voro den strukturerade och stabile Peter Forsberg, den känslomässige Fredrik Ljungberg och den frispråkige Daniel Ståhl.

För att dagarna ej helt skulle uppslukas av pulsdata och kvällarna av klagan, beslöts enhälligt att en person varje dag skulle utses att råda över ordet. Denna skulle bestämma samtalsämnet och var och en av de övriga skulle, utan undanflykter, framlägga en berättelse ur sitt liv, lämpad att skänka lärdom, förnöjelse eller åtminstone igenkänning.

Och så skedde.

Varje dag utsågs en kung eller drottning bland de tio deltagarna vid höghöjdslägret. Denna person bestämde dagens tema och fastställde ordningen för de andra nio – utom för Daniel Ståhl som alltid talade sist.

Några exempel för att illustrera gången presenteras härmed.

Den första dagen berättade bland andra Pernilla Wiberg om hur hon, när hennes värden voro sämre än någonsin, valde att framställa dem såsom ännu sämre, och därigenom vinna både vila och särskild omsorg. Alla förstod, och ingen klandrade henne.

Den andra dagen hyllades särskilt Frida Hansdotters berättelse om hur kärlek – fastän förbjuden av tävlingsledningen – fick plats mellan felaktigt bokade pass och dimhöljda spår.

Den tredje dagen stod Nilla Fischer ut med sin berättelse om övermod, och hur ett extra pass kan kosta mer än det ger.

Så gick de tio dagarna med tio berättelser per dag, fyllda av ord, skratt, mild förargelse och den tröst som endast uppstår när människor delar sina brister snarare än sina meriter. Om någon i detta sällskap ibland talade om disciplin, återhämtning och laganda med särskild iver, märkte de andra hur samma person ibland tog genvägar i det fördolda – vilket de i stillhet fann vara mer mänskligt än klandervärt.

När lägret var till ända och de återvände hemåt, voro de varken fria från träningsvärk eller fullkomligt botade från oro. Men alla hade de inkasserat en och samma förkylning.

Och detta, kära läsare, är skälet till att dessa historier nu anförtros eder.

Näääe, nu är vi trötta på onödiga bilder!

Facit till lucka 23 kommer nån gång efter midnatt – några minuter in på julafton!

När ni under dagen klurade på lucklösningar (”Gogelidi gogelida”, som Betong-Bess skrev), for jag omkring i bil i fyra timmar och satt sedan på konsert i en kyrka (Juloratoriet), så jag kunde bara hoppas att ni hade det bra. Lite bekymrad var jag allt. Men det löste sig förstås!

Ardy:
– HB finns på riktigt.

Hemul hade helt rätt:
– Skulle ekvationen kunna vara H+S = L+F?

Godiva:
– På tal om det fick jag plötsligt begär att se om min favoritfilm, Much ado about nothing. Såg den flera gånger på bio och sen när jag beställde filmen som dvd kom den med norsk undertext och omslag: ”Stor ståhei for ingenting”.

Nina:
– Min gissning verkar stämma, men nu behöver jag ägna återstoden av dagen åt julstök och sömn.

Johan var jättelistig på samma tema som Hemuls ekvation!
– Jag gillar Hemuls ledtråd och korrekturtecknen i marginalen. Ett annat fint tecken är &.

Det är inte ofta jag hittar nu levande personer att göra en lucka av – och dessutom en levande person som näääästan är i min ålder. Och glad! (Ni som var med från början vet att deckarförfattarinnan CL och musikerförfattaren UL blev sura när jag härmade dem.)

Emma Thompson (f. 1959) är sannerligen ingen novis i filmvärlden … Hon har tagit emot bl.a. två Oscars, tre BAFTA, två Golden Globes och fick 2018 titeln Dame av drottning Elizabeth. Skandalöst nog tog hon emot kraschanen iklädd gympaskor istället för nåt högklackat.

– Men de var ju jättesnofsiga Stella McCartney-dojjor! sa Emma och fnös åt krigsstilsrubrikerna.

Emma har två polare som heter Hugh Laurie (som hon är f.d. flickvän till) och Stephen Fry (som hon för att reta brukade strippa inför). Dessa har förstås varit hemlisbloggare i tidernas begynnelse: Hugh 2008 & Stephen 2013. De tre träffades på Cambridge och hittade på alla möjliga olika föreställningar i gruppen Footlights – och har dessutom umgåtts flitigt under åren. (Hennes examen på universitetet var i engelska, så hon kan säkert korrtecken också.)

Eftersom Emma Thompsons båda föräldrar var skådespelare, var steget inte långt till tiljorna. Men det här med att skriva ett Oscarsvinnande manus av Jane Austens ”Sense and Sensibility” är en annan sak; hon höll dessutom på med manuset i hela fem år. Hela tiden våndades hon, och tvivlade samt led alla helvetes kval. Och så en morgon i mitten av 1990-talet var hela filen på den antika datorn (antik med dagens mått mätt) korrumperad. Det enda som var kvar var … skräp. Jag rekommenderar en titt här nedan, där Stephen Fry konstaterar att HAN borde ha fått den där Oscarn:

(Jag har ställt in starten på rätt ställe, så det är bara två minuter ni behöver titta på. Denna incident kunde ni förresten läsa om redan i Jane Austen-luckan förra året.)

Luckan bestod av ett tackmanus till ett pris eftersom Emma

• tar emot rysligt många priser överallt i hela världen och hela tiden
• håller roliga tacktal
• är den enda person som har vunnit Oscar både som skådespelerska och manusförfattare.

Papperet ligger på småbitar av filmaffischer där Emma Thompson är med. Grunden till tacktalet i luckan är trist, platt, intetsägande och blaha blaha. Anteckningarna, utfallen, kommentarerna och redigeringen är Emmas ord (fast ur min penna). När hon håller tal är hon ironisk, ibland elak (mot vissa makthavare) och ytterst välformulerad. Hon är känd i branschen som den som ändrar mest i manus när hon egentligen bara är anlitad som skådespelerska eftersom hon ställer logiska frågor om repliker, stryker och lägger till.

Slutet är extra flott:

”I attempted to converse with Mr. Sydney Pollack, but his charms and wisdom are so generally pleasing, that it proved impossible to get within ten feet of him. The room was full of interesting activity until 11 p.m. when it emptied rather suddenly. The lateness of the hour is due, therefore, not to the dance, but to the waiting in a long line for a horseless carriage of unconscionable size. The modern world has clearly done nothing for transport.

P.S. Managed to avoid the hoyden Emily Thompkinson, who has purloined my creation and added things of her own. Nefarious Creature!”

Graham Nortons talkshow är en guldgruva när det gäller att få se celebriteter slappna av och vara roliga. (Till och med Robert de Niro har fnissat i den där röda soffan.) Här ser ni Emma Thompsons ironi och hur hon helt tar udden av (den likaledes roliga) Robbie Williams kommentar om barnafödsel.

Under intervjun kastar Emma sig på golvet, hon erbjuder de andra gästerna bananer och när Robbie Williams berättar att det kändes som om han såg ”my favourite pub burning down” när hans förstfödda gjorde entré, säger Emma lite försiktigt (eftersom de har pratat om plastikkirurgihysterin i Los Angeles):

– Did you… have you rebuilt her…?
– Er… no… we haven’t bothered rebuilding her yet.
– No. You’d better live with the ruins for now.

När vi ändå är inne på Graham Norton, ska ni få se hur samspelta Emma Thomson och en annan Hugh är: Hugh Grant.

Om jag kunde, skulle jag ge mig själv ledigt från alla måsten för att under kanske en månad titta igenom alla filmer som denna min idol har varit med i. Låt se nu. Om jag hoppar över tv-filmer, tv-serier och dokumentärer …

1. The Tall Guy (1989)
2. Henry V (1989)
3. Dead Again (1991)
4. Howards End (1992)
5. Much Ado About Nothing (1993)
6. The Remains of the Day (1993)
7. In the Name of the Father (1993)
8. Junior (1994)
9. Sense and Sensibility (1995) (även manus)
10. Carrington (1995)
11. Jude (1996)
12. The Winter Guest (1997) (även manus)
13. Primary Colors (1998)
14. Love Actually (2003)
15. Harry Potter and the Prisoner of Azkaban (2004)
16. Harry Potter and the Order of the Phoenix (2007)
17. Harry Potter and the Half-Blood Prince (2009)
18. Nanny McPhee (2005) (även manus)
19. Stranger Than Fiction (2006)
20. I Am Legend (2007) (cameo)
21. Brideshead Revisited (2008)
22. An Education (2009)
23. Nanny McPhee and the Big Bang (2010) (även manus)
24. Men in Black 3 (2012)
25. Beautiful Creatures (2013)
26. Saving Mr. Banks (2013)
27. The Love Punch (2013)
28. Effie Gray (2014)
29. A Walk in the Woods (2015)
30. Alone in Berlin (2016)
31. Beauty and the Beast (2017)
32. The Meyerowitz Stories (2017)
33. Late Night (2019)
34. Dolittle (2020)
35. Cruella (2021)
36. Good Luck to You, Leo Grande (2022)
37. What’s Love Got to Do with It? (2022)
38. Matilda the Musical (2022)
39. Next Goal Wins (2023)

Wow. Fly mig en knäoperation eller två med tre månaders sjukskrivning!

Innan vi avslutar ska ni få lite kuriosa om Emmas skådespelande pappa Eric: han översatte det franska manuset och var berättarröst till barnprogrammet ”The Magic Roundabout”!

Nämen hörni, nu ska jag dra en vinnare i det näst sista facitet. Fast först måste embryo få en hederstischa eftersom han jobbar minst lika hårt som jag under ojämna datum i december! Herr Plommonstop! Giv akt! Nu ska vi dra en lapp! (Kuriosa: här kom först en lapp med embryo upp. Det har hänt flera gånger tidigare, men inte när jag precis har gett bort en hederstischa till samma person.) NU! Ingela!

Välkomna till lucka 23 – sista gåtan – i ottan den 23 december! DRT-förklaringen kommer den 26

Att embryo i lucka 21 förärade oss med TVÅ poem var fantastiskt! Ettan finns här, och tvåan kan ni läsa här nere! KONFEKTYRFEL I DIN KROMENTAR!!!

VEM ÄR DET SOM SKRIKRER DOM DÄR EMBRYOKROMENTARERNA DET UNDRAR JAG NU YO

det är ju jag

OKCSÅ VEM ÄR DU DET UNDRAR JAG NU

jag är benjamins systra det säjer jag nu ser du skärvan i din blåst

OKCSÅ DET ÄR ETT KONFEKTYRFEL I DIN KROMENTAR DET SÄJER JAG NU YO

du behövrer väl inte skrikra jag hade väl lite deleaotur det säjer jag nu

förplåt om jag böjde rösten men hela lottens lukcra verkcar bestrå av korvekturfel det säjer jag nu

det är kanske en lertår det säjer jag nu till dragens gråta

JAG FATTRAR INGERTING JAG GRÅR HEM OKCSÅ TAR EN MUGG GLUGG

ja det är ju fjärdens använd okcså vinterstolstrået: årets kortaste drag det säjer jag nu

yo

Lucka 21 … Detta innebär att vi bara har den allra sista luckan kvar på tisdag. Är detta månne ett tack till en snabbt hopkommen, prisbelönt novell? En långfilm? En roman? Eller en hel encyklopedi? Eller … är det ens ett tack?

Nänu. Nu får det vara nog med distraktioner. Vad är det här för trams? En onödig och ovidkommande bild!

Facit till lucka 21 kommer nån gång efter midnatt!

Förutom att Fredrik I skrev detta …
– Idag tror jag faktiskt att jag vet vem HB är. Hen tillhör inte någon amerikansk urbefolkning, om nu någon trodde det.

… var det Ardy som först hasplade ur sig ett konkret ledtrådspaket:
– Sångare, dansare, musikalartist, poet, medborgarrättskämpe och bordellmamma. Mest känd som författare?

Pysseliten var först ute och reste i Italien, men kunnig som hon är i det tyska språket kom hon på:
– Namnet kan ju också kopplas till fiske – på tyska.

Nina:
– Hon är inte en piraya, men delar namn med en.
[Länk från mig.]

Maplestream på slutet:
– Kände kungen, X:et, presidenter och hade Rötter.

Sorry, alla som famlade efter Linus på linjen och andra hemlisbloggare som ligger nära till hands för att jag ofta väljer mina favoriter. (Hemlis: många av mina bloggkompisar tipsar mig sedan 20 år om författare som skulle kunna passa i en eventuell lucka. ”Intressant”, svarar jag och lägger denna person – den litterära alltså – i karantän i minst elva år.)

Hemlisbloggaren i lucka 19 var Maya Angelou (1928–2014), och precis som Ardy ju skrev en himla massa annat än just författare. Men som vanligt ska jag försöka hålla mig till en någorlunda kronologisk tråd här.

Mamma och pappa Johnson hette Vivien (sjuksköterska och spelkortsutdelare på kasinon) respektive Bailey (dörrvakt och ”navy dietitian” [legitimerad marindietist, vad i helskotta det kan vara]) och de var alls inte kompatibla, men fick – som brukligt är – ändå barn. TVÅ barn.

Under Mayas tre första år bodde den lilla familjen hemma hos morföräldrarna (som var okej, tror jag) i Missouri. Men sedan blev föräldrarna ovänner, varefter pappan skickade Maya och den ett år äldre brodern per tåg (ensamma, utan vuxna) till farföräldrarna i Arkansas.
Även om det finns bra mycket mer att berätta om Maya Angelou i detta facit, kan jag inte släppa detta med tågresan. Den beskrivs i självbiografin ”I Know Why the Caged Bird Sings” – och tack och lov fick hon och hennes bror förmodligen hjälp av någon i tågpersonalen. Dessutom hade de ju jättefina adresslappar fastsatta på kläderna, så det var ju klart att de kom fram …

Men alltså. Baaarnen!

Det här var förstås inte helt ovanligt under den stora depressionen under decenniet efter 1929, när familjer splittrades pga. ekonomiska svårigheter: barnen skickades helt enkelt iväg – på tåg, buss eller med kärror och lastbilar – till släktingar eller vänner som skulle kunna ta hand om dem bättre än föräldrarna.

(Och här går vi omkring nästan 100 år senare och är bekymrade över vilken negativ påverkan ett eventuellt luciatåg kan ha på ett förskolebarn.)

Maya Angelou nämner tyvärr inte hur lång tid resan kan ha tagit. Själv blev jag skickad med Norrlandståget från Luleå till min moster Kickan i Stockholm redan 1975, när jag var 11 år. Jag åkte liggvagn med främmande tanter och farbröder och resan tog drygt 17 timmar – men jag hade ingen som helst aning om att jag var ute på farligheter enligt dagens mått mätt. Om jag nu letar på internätet precis som att ni i kommentatorsbåset googlar er blå, finner jag att mellan St. Louis (Missouri) och Stamps (Arkansas) är det ca 900 km med dagens bilvägar. AHA! Det är ungefär som sträckan mellan Luleå och Stockholm! Jag är Maya Angelou!

I 1930-talets USA gick tågen långsammare än moderna snabbtåg (i den mån USA idag har tåglinjer, harrrkl), och en sån resa tog förmodligen en hel dag eller mer – kanske ett dygn beroende på antalet stopp och byten. Och där sitter två barn, 3 respektive 4 år och är på väg till farföräldrarna som de inte ens känner.

(Här tog jag en paus och gick ner i källaren för att slå på en boxningssäck ett tag.)

Väl hos farföräldrarna gick det bra i fyra år, kanske eftersom farmodern hade gott om pengar; hon drev en butik med exakt sådana produkter som alla människor var beroende av trots depressionen. Men så kom den förnicklade pappan helt utan förvarning och flyttade tillbaka barnen till modern, som då hade en pojkvän vid namn Freeman. Han våldtog den då åttaåriga Maya, som hade mod nog att berätta vad som hade hänt. Freeman fängslades i en hel dag, släpptes fri och blev sedan under inte särskilt mystiska omständigheter mördad.

Då slutade Maya helt att prata. I hennes värld berodde mordet på att hon hade skvallrat. Det enda sättet att förhindra att det skulle ske igen, var att hon helt enkelt bara var tyst.

”I thought, my voice killed him; I killed that man, because I told his name. And then I thought I would never speak again, because my voice would kill anyone.”

Då placerades de två barnen hos mormodern igen och Maya levde sitt liv i tysthet under fem år, när hon bara läste, läste, läste och läste. En lärare övertygade henne om att hon för att förstå poesi faktiskt måste läsa texterna högt, och vips, pratade den då tonåriga Maya Angelou igen. När hon var 15 år flyttades hon och brodern hem till modern än en gång – och som 16-åring började hon extrajobba som spårvagnskonduktör i Los Angeles. (”De hade så fina uniformer och jag gillade väskan där man stoppar in pengarna.”) Tre veckor efter att hon gick ut high school, födde hon Clive, sitt enda barn.

Efter alla dessa rader i dagens facit skulle man ju kunna tänka sig att jag har tröttnat på att skriva – men det är ju nu Maya Angelous liv börjar ordna upp sig. När hon var 23 gifte hon sig med en grekisk sjöman-elektriker-musiker, och tillsammans försörjde de sig nästan som dansare. Men både äktenskapet och dansuppdragen kraschade, varefter Marguerite Annie Johnson bytte namn till Maya Angelou – och började intressera sig för teater och medborgarrättsrörelsen. (Sonen, som bytte namn till Guy, råkade samtidigt ut för en allvarlig bilolycka och höll på att stryka med, men repade sig och blev poet, författare, samhällsaktivist, fick barn och barnbarn samt dog 2022.)

(Stycket ovan är en extremt förkortad version av allt som hände under 1960-talet när ju både Malcolm X och Martin Luther King mördades och Maya gick från klarhet till klarhet vad gäller konstnärlig talang och intelligens. Och inte nog med detta: nu ska jag förkorta hennes historia ännu mer, för ett facit kan inte bli hur långt som helst.)

• I Know Why the Caged Bird Sings (1969): till 1944
• Gather Together in My Name (1974): 1944–48
• Singin’ and Swingin’ and Gettin’ Merry Like Christmas (1976): 1949–55
• The Heart of a Woman (1981): 1957–62
• All God’s Children Need Traveling Shoes (1986): 1962–65
• A Song Flung Up to Heaven (2002): 1965–68
• Mom & Me & Mom (2013)

Maya Angelou blev hedersdoktor på 30–50 (källorna är inte överens) universitet runt om i världen, och åkte ända tills hon dog omkring och höll föreläsningar överallt. Om jag föreläser mer än tio dagar på en månad, är jag halvdöd … så jag förstår inte hur hon bar sig åt. (Men nu slog det mig att hon kanske inte körde heldagsföreläsningar. Ah, så måste det ju vara.)

Så hur är det att läsa Maya Angelou? Poesin har jag inte lyckats få tag på, som e-bok i Biblio finns ingenting och i Eskilstuna finns ett fåtal översättningar som det är kö på … så jag vet inte! Om någon av er andra har läst henne – berätta!

Tischadags! Plommonstopet drar en vinnare i … Eva-L! Och en till! Magganini!

Välkomna till lucka 21 – näst sista gåtan – i ottan den 21 december …

Oj, här kommer minsann embryo och talar om en tischa!

vilkcen snygg tetröja farran det säjer jag nu yo

takc jag vann den på lottenri

nä nu hittrar du på igen farran

nej jag var på julmarkcnad okcså köpte hela luciatråget fullt av lottrer: en hel julklappsskräkc full det säjer jag nu

yo

okcså nu har jag skraprat en melon tristlottrer

yo

okcså högsta vintern var en sådan här tetröja det säjer jag nu: blinkrande renar okcså tomtrar som nissrar bullerklang bullerklang

yo

den klär dej farran: blir perfekct på julbrasmorgonen

takc takc men jag tänkcte klä julgrannen i den

det blir en rikctigt gran jultröja det det säjer jag nu

kommer stå grön okcså gran i struvan

yo

Så … för att avsluta detta facit som är längre och bredare än en 1970-talsslips, kommer här en bild på det som alla tischavinnare får hemskickat om de mejlar mig adress och storlek!

Idag är det en sån därn obegriplig lucka som är genomskinlig om man vet. Lettrådarna i kommentatorsbåset kommer att krylla av namn, tror jag. Eller inte, förstås. Bra att det är fredag så att fler kan vara vakna till midnatt. Nämen nu kör vi!

Lucka 19

JOURNALUTDRAG

Klinik: Röst & rörelse, avd. 14
Inskrivningsorsak: Ihållande röstfenomen, recidiverande uppresningstendens

Ansvarig doktor:
M. Winkelmann
(leg. spec. allmänmed., särskilt intr. för rehab efter långv. episoder av silentium voluntarium involuntarium)

Anamnes
Pat. talar om barndomen och uppehåller sig vid envist kvillrande kanariefåglar. Ihållande verbal aktivitet noteras. Under sena tonåren förekom enligt pat. ett ”ständigt behov av nya skor” för långa vandringar, ofta i samband med identitetsprövning och geografiska förflyttningar. Pat. beskriver även en uttalad längtan efter att få sjunga tillsammans med modern (relationen initialt konfliktfylld).

Status
Emotionell status: Gott hjärta, god bärighet trots tidigare trauman.
Motoriskt: Återkommande rörelse uppåt. Pat. reser sig frekvent upp, trots att pat. objektivt sett redan står. Symtomet bedöms som kroniskt.

Psykisk status: Orienterad x3. Tankeinnehåll präglat av röst, rörelse och återkommande uppresning. Ingen vanföreställningsproblematik. Ingen realitetsbrist.

Not.
Vid senaste besöket medför pat. ett löst blad, ej arkiverat. På bladet återfinns endast följande text:

Jag dör. Ge mig vatten. Kallt vatten.

Pat. uppger att detta inte är en uppmaning, utan ett konstaterande.

Bedömning
Pat. uppvisar stabil identitet och stark röst. Prognosen bedöms som god vid fortsatt kontinuerligt uttryck. Sång förekommer spontant, ibland riktad upp mot taket. Inga tecken på psykos.

Plan
Ingen ytterligare behandling planeras.
Pat. rekommenderas fortsätta tala, sjunga, skriva, dansa samt resa vid behov.

Sign.
MW

Jahaja, ett middagstips här? Verkar dumt. Och helt onödigt.

Facit till lucka 19 kommer nån gång efter midnatt!