En matta av fågelsång tävlar med gräsklipparens strävsamma rundor. Maken sliter och släpar tänker jag och säger jag det till honom, så påstår han att det mest är skönt. Ok, vilken tur för mig som sitter i skuggan och funderar vad det blir för sommar detta år? Vi har ju haft några somrar nu när även de mest värme tåliga älskare tappade lusten för mer kokande sommardagar. Så nu kan vi gnälla oavsett hur det blir, för blött och kallt eller för hett.

Tänk så fort de lediga Kristihimmelfärd gick, maken med sonens familj har skött om tomten och donar med allt utom altangolvet. Maken ingår i styrelsens ”vattenskötare” och det brukar vara att öppna upp för sommarvatten, skura tankar och en massa åkande till varje tomt i området och de är många. Men detta år har väl det mesta gått åt pipsvängen, rör springer läck, kranar lägger av och de har hållit på, först i förra veckan söndag till tisdag, hem och hämta mig och bunkra upp. För att direkt före frukost onsdag morgon sticka ut och ta hand om fler vattenläckor, få tag i grävskopa med gubbe och så gick hela den dagen också. Men det är inte slut än, ny pump och kranar är på väg så detta blir väl som i resten av samhället. Om man inte sköter om vattenrör under jord så spricker de till slut och blir både dyrt för föreningen och påfrestande för de som ska ta hand om det.

Inbillar mig att många av er vet hur förstående visst folk är när de inte får det de anser sig ha betalt för. I nutid är det kollektiva ansvaret väldigt begränsar, någon annan ska ta sin fritid till att sköta om allas ansvar. Ordet kollektiv betyder inte kommunism i detta fall, utan mer det där förr självklara att man hjälps åt.

Då sonen var redigt förkyld har vi inte umgåtts över middagsbordet denna helg, mest har näst yngsta dottern sprungit ut och in. Finns ju så mycket att prata om och jag förklara i lugn takt så hon hänger med. Efter undersökning visade det sig att hon inte förstår saker på samma vis som oss andra. ”De e så bra Farmor när du förklara för då förstår jag” säger hon. Lilla gumman, här vill jag lägga krutet när vi träffas, att vara lite mindre förstående i denna värld är något som oroar mig.

Så vi har tittat på gran och tall denna helg, allt har namn som du och jag sa jag och presenterade gran, tall och herr björk. Allt heter inte grenar, den tjocka kallas stam och det har alla träd. Två dagar tog det för gran att landa, tallen talj nä tall och så bokstaverade jag. Det tar tid, får väl ta tid, jag har inte brått, ska ingenstans. Men nog känns det i hjärteroten. 🩷

Glädjande har min väninna på sjukhuset gjort en kovändning i pigghet och prat, helt underbart. Så nu hoppas jag att hon som slutmål kan bo hemma igen. Är flyttad från intensiven till lätt intensiven, så nästa flytt blir till avdelningen, sen får vi se.

Nu planerar vi för sommaren, dotterns flickor kommer bo hos oss vid två tillfällen och så länge sonens ungar är här kommer vi knappt se röken av dem. Sen ska sonens grabbar vara hantlangare till Farfar som har beställt ett hus till alla trädgårdsprylar och annat, huset är uppdelat i två delar, så det blir ett extrarum med säng där inne också. Elen är redan förberedd, tänkte att 15-åringen kanske vill bo där på nätterna, för sig själv? Det får vi se, extrabädd är aldrig fel. Så gillar de att tjäna lite pengar på sommarjobbet, är aldrig fel. Den ena av grabbarna är lite som Joakim von Anka, intressant det där att se sånt så tydligt tidigt. Alltid undrat vad det är som gör vissa gnidna?

TjingLing nu måste jag ut en sväng 💚🐦‍⬛💚🐝💚

lagom till Valborg, när jag var ung kallades den för Fyllborg, den gör nog skäl för namnet än idag,

Minns den där spänningen som var inför Valborg, vad som skulle hända och var inför den kvällen, nu pratar jag om tonåren. Själv har jag aldrig varit så mycket för att dricka, tyckte ofta att jag mådde illa rätt snabbt och drack då väldigt måttligt, bara tanken på att ligga i ett dike och spy gick emot allt jag tyckte var rätt, bara tanken på att inte ha ordning på var jag var och hur jag tog mig hem höll mig alltid på mattan.

Går inte att skriva nu, texten bara hackar sig fram precis som igår, blir galen.

Trevlig Valborg djupt från soffan

Jag vågar inte riktigt tro på miraklet, fick två sprutor i min hopplösa höft i måndags med kortison. Skönt var det inte men, plötsligt rör jag mig normalt, flåsar inte ihjäl mig mest hela tiden och inser att jag har varit otroligt påverkad i hela vänster sida av värk som jag tydligen har vant mig vid. Det ännu märkliga är hur pigg jag har blivit, Men det är nog ingen idé att dra för stora växlar på det hela, ska tillbaka till rehabkvinnan nästa vecka så hon får instruera mig vidare, hur jag ska göra, vill ju så gärna börja på gymmet.

Annars stickar jag mest hela tiden om det inte är läsande på plattan eller korsord.

🦣 Känner mig som en dinosaurus hur de nu stavas, urgammal kropp som reser sig. Tiden får visa hur det går.

Imorse vaknar jag och ser att 10 cm blöt snö lagt sig bekvämt till rätta över allt där ute. Sen har jag lyssnat till ett evigt poffande när den blöta snön faller från träd och hus. Vi fick ingen snö när resten av er drabbades på något vis, men nu så ligger vi lika.

Jag rensade köksskåp och blandade ihop müsli, havregryn, solrosfrö, russin med rapsolja till fåglarna. Hällde det under granen och snart kvittrar det och kvirrar överallt, hoppas koltrasten kommer de gillar russinen. Alla vackra fåglar som jag har saknat tidigare under vintern, dyker nu upp i stora granen.

Så var det dags för provtagning igen för att kolla alla värden, som sker var tredje månad. Jag har tjuvläst svaren via 1177 och känner mig lugn. Ok lite högt CRP jag har fått en släng av förkylning, överlever väl det. Jag är njurtransplanterad, så de vill hålla koll på kroppen.

På måndag åker vi hem igen, då har vi varit här i två veckor, jag vill mest bara stanna kvar, men kommande veckan är en hel del inbokat. Jag känner mig tråkig utan den där rätta lusten att skriva, så jag stannar här och hoppas på mer fart nästa gång.

💛🐦‍⬛💛

Jag känner en tacksamhet åt den tid jag fått växa upp i, blomma ut, bli vuxen, leva som småbarnsförälder med allt som hörde till. Nutiden bjuder allt för mycket oro över hur det ska bli för våra barn och barnbarn, de nu små som inte får växa upp i det självklara lugn vi och våra barn gjorde.

Att läsa, lyssna på dagens nyhet har blivit en rysare, jag minns inte längre hur alla mord hänger ihop, vem som gjorde vad och varför. Hänger heller inte med på alla bedrägerier i stort som smått, vi sugs ut som land och folk. Om vi har varit en tillitsstat så var det länge sedan det slutade fungera, stora ekonomiska insiderbrott och tjänstemannaansvaret verkar aldrig komma på plats. Som om det inte räcker med alla klaners brott, de gör vad som, bara de lurar av oss välfärden. Nog undrar jag vilka som sitter på alla tjänster och inget gör? Infiltrerat av invandrare med helt andra syften än de är anställda för, finns överallt dessa jurister, advokater, migrationsverkets folk, alla dessa vänstervridna klaner med kortrotade Mp som bara vill släppa allt fritt hela tiden. Möjliggöra pratar man om, som närstående till en alkoholsjuk person, en som går i fördärvet med anhörigs hjälp. Samma gör ju dessa vänsterklaner/möjliggörare undergrävande av allt som var just vi, Sverige, svenskarna, kulturen,framförallt ekonomin, själva strukturen i vårt system, allt som vi gemensamt byggt upp.

Jag förstår aldrig hur de kan slåss så för vår undergång? Jag förstår inte att de inte går ihop och lägger upp vad vi behöver för att räta upp landet. Det bästa för oss, inte för politiker som bara springer sina egna ärenden. Vindkraft, nu läggs det fram fast alla som kan läsa och räkna vet att det är en katastrof ekonomiskt och miljömässigt med den plast den sprider i natur och hav.

Nu tänker jag sticka några varv och leta upp en podd att lyssna på. Tjing!

men det är ju förbjudet, att göra nada. Fast jag inte gjort ett dyft har jag minskat i midjan över tre centimeter, så något har jag gjort rätt under dessa dagar på landet. Snart åker vi hem så jag kan ställa mig på vågen, Wellnes dietprogram kör jag, men har ju ingen våg på landet.

Jag känner mig trött, men framförallt urblåst sen många veckor nu, har inget att skriva, inga tankar, bara trötta tankar. Stickat ett par vantar och har börjat på nästa par, försökte med ett par sockor mellan vantarna men nej, så tråkigt bara vantar som känns roliga.

Men vi har haft underbara dagar med massor av snö och olika snöväder, snöstorm njuter jag mest av, tänder ljus och gillar läget, så efterlängtat och länge sedan. Bara regnandet igår som rubbade min lunk, regn vill jag inte vara med om, när snö ligger så fint i sina drivor.

Fåglarna trängs under stora granens matare, där slängs äppelskrutt, bröd, müsli in blandat med fågelmat som rasar från matarna. Tänk att jag skulle bli så svag för fåglar, alla djur med åren. Tror inte djur och natur fanns för mig före vi skaffande först marsvin och sen en dvärgkanin och det var med kaninen jag öppnade upp hjärtar för djur. I dag är det så öppet att jag önskar jag kunde stänga det ibland. Folk är inte snälla mot djur där ute i världen och jag kan inte läsa vissa reportage, mitt hjärta brister. Vid bilolyckor med djur inblandade bryr jag mig ”mest” om hur det gick för djuret. Blir förbannad när de inte skriver hur det gick för djuret. Det gör ofta ont att tycka om djur.

Nu ska här lagas middag biff Stroganoff med sallad både kokt och råkost. Ha de gött!

Idag fyller min vän An…. 60 år och jag har ringt och grattat, paket kommer men här blir det Grattisbild💛 ⭐️🐦‍⬛⭐️💛

Här kämpar pråmar, bogserbåtar och passagerarbåtar för att ta sig fram, idag blå himmel och solsken -15 ute. Min dag har varit rörig i mitt hövve, en sån där dag när det känns som allt blir fel på något vis, men jag ska snart till frissan och få de slingor som inte fanns tid för förra veckan. Ser fram emot att få det gjort, men det bästa är att få håret tvättat, då blundar jag och försvinner bort en stund.

Fick oranga brevet idag från skattemyndigheten som berättade att jag fick en höjning på pensionen hela 600 kr. Men det var ju fantastiskt, säger bara en sak bli aldrig sjuk i 50-års åldern, för då blir det fattigpension. Jag har ännu inte kommit upp till 10.000 kr i månaden. Utan min man fick jag väl tälta antar jag eller hoppa från något högt ställe.

Nu mot frissan 🩶🐦‍⬛🩶

Så han har kämpat med sin skrällhosta i nu två veckor, men han är ju inte som mig inte, han mår ju bra mest hela tiden och det har ständigt gått åt rätt håll. Nu har det gått åt mitt håll, verkar vara min tur, tur och tur . . . min vanliga otur. Men jag ska pressa i mig astmaspray, slemlösande och kortisonnäsdroppar, var väl själva faAn om jag inte har fått ihop mig till julafton.

Nu när jag var så i farten, har plockat ut alla kokböcker, recept och annat löst i den smala bokhyllan i köket, torkat ur och lagt fina kokböcker i en stor pappkasse till skänks, den ska ner i våra gemensamma bokhyllor med *till skänks* ta vad du vill” i källaren där min skoter vilar sin vintersömn. Tre stora pärmar blev en, så mycket gamla sparade recept till ingen glädje, bara rensa ut och kasta. Att äntligen kommit till skott får mig att titta till på bokhyllan varje gång jag går ut i köket. Du vet den där känslan som när man har bytt gardiner och det känns nytt varje gång.

Sen var det lådorna med mina kläder, allt låg upptill och just de kläderna cirkulerade hela tiden. Nu är det rensat och sorterat, en svart säck ivägskänkt och tänk så många kläder som dök upp av de jag vill ha kvar. Men den här och den här, den här, så glad blev jag. Nu har jag en plan för fortsatt rensande, riktigt längtar tills allt är sorterat och kastat.

Anders är och handlar för första gången på några veckor, min tanke var ju att jag skulle hänga med, men sällan blir det som jag tänker. Lika bra att ligga här i soffan och låta förkylningen dra förbi, för något annat tänker jag inte tillåta. Det bästa som finns är ju att ge presenter, julklappar och att se ungarna öppna och bli glada är bland det mysigaste jag vet. Det där att ge ligger högt på min må bra själv lista, spelar ingen roll vad det är, ge eller hjälpa till. Men nu för tiden får jag leva på tidigare goda gärningar, för i nutid har jag fullt upp med att orka ta hand om mig själv.

Om jag kunde få ett trollspö som fungerade så skulle jag vispa till över hela jorden, så alla människor fick gåvan att hjälpa andra och att dela med sig. Alla kan inte ge, men av sig själv kan man dela med sig i oändlighet och tänk i det lilla, det är i det lilla det ligger. Det ska gå så långt att man inte tänker på att man gör något för någon annan, i farten plockar jag äpplen till mig själv och min vän eller granne. Förvänta dig aldrig något tillbaka, då blir det fel! Det kommer tillbaka, men kan komma ifrån helt oväntat håll.

Jag vill ju så gärna tänka på Karma, egentligen spelar det ingen roll om man tror eller ej, kontentan är att vara en god människa, göra gott så mycket man kan. Bara gå till dig själv och fråga ”hur vill jag bli mött” när det händer allvarliga saker i mitt liv, i andras liv? Gå till dig själv och fråga längst där inne i själen, hur skulle jag vilja bli bemött, när mitt barn som knappt kan sitta i badkaret, lämnas ensam med sin lite större bror några minuter när jag som vuxen skyndar ut och svarar i telefon och det som inte får hända händer. Den lilla hamnar under vattnet och blir gravt skadad.

Vad vill du möta då av omgivningen? Allt hat och folks vrede, ifrågasättande, glåpord, avsky och övergiven av alla? Finns det någon som kunde hata sig själv, mer än den mamman gjorde? Det tvivlar jag på och mötte henne med all kärlek hon behövde, jag fanns där, lyssnande och tröstade. Så skulle jag ha velat bli bemött om det hade drabbat mig, sån oändlig sorg måste vi alla bara finnas för. Alla med barn vet hur otroligt lätt det är att det händer något som inte får hända, när de växer upp. Mamman har i alla år tagit hand om sin flicka i sin rullstol, på en 3-4 årings utvecklingsnivå, vuxen idag till åldern men kvar i sin barndom.

Många år efter att detta hände stod jag där på Ica och berättade för den mamman som jag inte hade sett på lång tid, att jag blivit njursjuk och i framtiden behövde en ny njure, men jag har så knepig blodgrupp att det nog skulle vara svårt. ”Vad har du för blodgrupp” frågade hon och jag sa det och då sa hon direkt ”Du Får Min Njure, jag har samma blodgrupp.” Jag gick hem och grät, var så svårt att fatta. Sen flera år senare, fick jag hennes njure som jag ännu lever med som min. Jag såg aldrig mitt stöttande som någon större insatts när det hände med barnet hennes, det var bara så självklart. Det är så jag tänker på Karma, man gör lite här och där i farten och då får man tillbaka av andras fart. Svårare är det inte. 🍂🕯️🍂

Inte är jag någon gudagåva utan en helt vanlig mänska med fel och brister, men lik förbenat kan vi alla finnas för varandra eller hur?

Nu ska jag titta på efter Fem på tv4 gillar faktiskt det programmet, men de har börjat ösa in så mycket sport och det gillar jag inte. Men så verkar det bli så fort fler programledare är sportnördar.

🤎🤎🥀🥀🤎🤎

Vi åker till landet tidigare i veckan och inväntar sonen med fru och ett av barnen, de andra två ungarna är i Trysil och åker skidor.

Sista veckorna har kantats av Covid, först sonen, sen hans fru och sist yngsta som efter en avslutande 40 graders feberattack och besök på barnsjukhus äntligen fick lägre feber och började krya på sig. Nu såg vi alla fram emot en vilsam påsk på landet. Sonen med fru skulle äntligen få vara helt ensamma på landet, när ungarna åkte med släkt till Norge. Men yngsta tösen var inte i form att åka på skidresa och fick stanna hemma, åka med till landet.

Igår kväll meddelade sonen att frugan verkar ha fått maginfluensa . . . vi bara gapade och sa att nu får det fan i mig vara nog. Sonen som planerade för en lyxmiddag med färsk kanin som han svärmor föder upp, använde grillen som står på vår altan, sån där indirekt värme på kaninköttet. Han var så besviken att jag fick ont i magen bara av att se honom gå förbi fönstret. Han fick äta ensam och meddelade oss att de åker hem som till idag, han öste in den lammstek vi skulle äta tillsamman på påskafton och resten av kaninen minus hans portion.

Så vaknar jag på långfredagen, Anders ska precis gå till styrelsemöte här i föreningen på landet och berättar följande. Sonen sover på ett av loften, det finns två i attefallshuset, sängen har inga ben eftersom det är lågt till tak där uppe. Det betyder att man liksom rullar ur sängen när man ska gå ner för stegen och kissa mitt i natten som sonen gjorde. Det var bara det att han i sömnen ”rullade ner” för loftet, ramlade ner på matbordet som gick sönder, tack o lov för bordet som tog emot honom någon meter högre upp. Han lyckades få upp huvudet och landade hårt, har ont på ovansidan på en fot, armbågar, i foten är förmodligen något brutet. Så fort Anders kommer tillbaka ska han köra honom till akuten, herregud undrar hur länge de får sitta där? Hela påsken med den usla planering vården har, synd om folk som jobbar där och folk som måste åka dit.

Nu ringde sonen och undrade om vi hade tandkräm . . . ja, så klart flera extra tuber och klart du får ta en. Det här att planera är han ensam om när de ska iväg, vi alla är olika, men det är tufft om en ska planera det mesta, då är det lätt att något glöms. Han testade att gå på foten och det går om han tar det försiktigt, han är väl som mig och Anders med hög smärttröskel. Jag gick ju en halv sommar och in på hösten med ett ben brutet i foten, tro sjutton det gjorde ont, men mest i vissa lägen och det behövdes inget gips, till just det lilla benen. Trot eller ej, men jag klev på barnbarnets lego, det vet alla hur jäkla ont det gör. Så nu får vi se hur det blir med turen till akuten, ”vem vill sitta där i timmar” sa sonen, när han hämtade tandkrämen.

Tänker att det är nog otroligt många som drar sig för att söka vård, det passar väl regionerna, så de kan dra ner ännu mer, titta så få som kommer hit.

Det visade sig inte vara maginfluensa igår, svärdottern är ju gravid, så hon var pigg som den vanliga mört hon är redan kl 06.00 imorse och åt med god aptit frukost.

Jag undrar när Påsken kommer? Fjädrarna vi har köpt ligger ännu på bordet, de ska sitta på en buske på tomten är det tänkt. Sen måste vi leta upp ett bord till dem i källaren, det som blev pinnved av inatt, är vårt runda gamla bord, som vi hade på vår båt för herrans massa år sedan. Det var en stor amerikansk motorbåt, så bordet var ”normalstort,” du vet ett sånt med hål i mitten för ett parasoll.

All den här spänningen medför att jag tappar energi, vill helst gå och lägga mig igen och blir trött när jag tänker på lammköttet som ska fram ur frysen igen och allt som ska fixas för den där påskmiddagen som jag kommer att bli helt slut av hur trevlig den än är.

Men jag är enormt glad, tacksam över att min älskade son överlevde fallet, det kunde ha gått så in i helvitti galet.

Önskar er alla en Trevlig Påsk 🐣🐥🐣🐥🐣🐥🐣

Jag skvalpar mest runt i tiden som ett före och efter. Det mest hysteriska gråtattackerna har övergått i mer djupa suckar och tårfyllda ögon efter mamma.

Inte sitter jag här och sörjer dygnet runt, mer som ett tomrum som dyker upp här och där, en viss sorts musik, vissa saker jag läser, hör som påminner om dig mamma. Själva tanken att du inte finns är på ett oförklarligt vis helt omöjlig att ta in. Fast samtidigt så självklar, låter inte klokt, men så är det. Som om tiden aldrig hinner ikapp just den där delen. Men min hjärna hämtar nog in det hela, när den har bestämt att jag klarar av att ta in det som en hel bit, inte som nu i ett splittrat kalejdoskop.

Sonen ringde nyss, har varit på en stor läkarundersökning, den första i hans liv tror jag, den inklusive alla tänkbara prover. Jag oroas över om han nu ska få veta att han har ärvt min njursjukdom. Mitt inre gör kraftigt motstånd mot ett sånt konstaterande, men vi får vänta på svar till den 30 mars. Dottern har ju redan upplysts om att hon har ärvt eländet och något i mig dog den dag hon ringde och berättade det. Jag grät lång lång tid, det var så jävla smärtsamt. Jag visste inte ens att jag hade denna cystnjure sjukdom när jag skaffade barn. Ingen i min släkt hade hört någon ha denna sjukdom, förmodad mutation för min del. Herre min gnu, bara att tänka på fem barnbarn och nummer sex på gång!! Måtte sonen klara sig, vill inte att det ska ärvas vidare.

Att känna skuld är knepigt, något man inte vet, kan man ju inte känna skuld för. Mer som en sorg att jag skadar de jag älskar mest och rädslan hur de ska ta det hela om/när det väl sätter igång och livet känns som om någon släckte ljuset. Resan ner i njursvikt är inget jag önskar någon, så mycket fysiskt elände och psyket helt upp och ner blandat med rädslan att dö och en massa tankar om varför?

Köandet på organlistan som för vissa blir allt för lång, de hinner avlida. Andra har sån tur att de får en njure samma vecka som de sattes upp på den. Allt handlar om organbrist eller tillgång . . . verkar aldrig bli ordning på vårdens hanterande av det hela. Tänk så fint det vore om vi alla redan innan vi dog, blev gamla, blev sjuka, fick godkänna att vår kropp hjälper andra, när vi själva inte har användning för den.

Hur svårt är inte allt att få till i detta vårt land. Byråkratiska stoppklossar överallt tillsammans med nejsägare, har ni tänkt på att det alltid är de som styr oss, nejsägarna och byråkratin. Lågt i tak och rädslor för att ha fel åsikter, är inget som får ett land framåt, kväst folk gynnar bara makten, titta på Ryssland, Nordkorea, Kina, Sverige. Kan nog kännas provocerande att se vårt land i den raden, men alla som växte upp från 1930-talet och framåt, vi är lika manipulerade som folket i de andra länderna är. Det tog tid att förstå och att V med värstingen S ännu håller på med sitt manipulerande fulspel. Nu är de inte ensamma, de har sällskap av C, Mp, L, KD och inte att förglömma M. Hala ålar, fulspel, mygel, lögner, påhopp.

Aldrig trodde jag i min trygga uppväxt att vi alla flöt på en lögn. En lögn som idag har tillåtits brisera i ett land med inbördeskrigsliknande tillvaro. Om inte ryssen och resten av krigshetsarna tar oss till tredje världskriget, så kommer jag klara mig tills mitt liv är klart. Men min rädsla är ju mina och era barn och barnbarn. Vem faAn tänker på dem, jorden de ärver?

Tankar famlar, hittar rätt ibland, blandade med rädsla och indoktrinering gör att nya annorlunda tankar känns himla fel, tills man läser runt i allt som inte har med lydmedia att göra. Tankarna mal och mal i malströmmen, ett korn hittas och ibland leder det till klarsyn. Ett uppvaknande och nystart på tänkandet om livet vi alla lever i.

Livet kan vara så otroligt olika beroende på var vi bor, religion, seder, bruk, värderingar, ekonomi, politiker, Vi alla har samma basbehov, men resten är lika olika som natt och dag och människan är ännu på grottstadiet i större delen av världen inklusive Sverige.

Ibland gnager möten, ord, tillfällen i mig, oavsett hur fullständigt hjärntvättade vissa är och dessutom allt för nära i släkten. Så klart det är politiska värderingar det handlar om.

Tänk att ”mitt i livet människor” inte har kommit längre i sin tankeverksamhet än att upprört prata om SD-människor som Nazister och att de verkligen är Farliga Människor . . . Verkligen farliga! Sa han och stirrade upprört, storögt på mig, tvärsöver bordet. En farlig nazist till svärmor och mamma hans hängde på, intelligensen kommer från mammorna sägs det.

Äpplet och päronträdet, allt det där och jag känner mig så innerligt trött. Jo då mitt eget äpple, faller långt ifrån mitt päronträd. Det blir väl lätt så som ingift i en ny familj hon umgås mer med än sin ursprungliga. Klart de får tycka vad de vill, jag varken vill eller orkar argumentera med folk som börjar med att jag är en farlig nazist. Kanske kan jag strimla dem i bitar med mitt medlemskort i SD?

Tänker på förr så lätt det var, höger eller vänster, alla visste vad de höll på med och vart de strävade, hade sina mål. Alla hade förakt för varandras val lite till mans, men det sas inte så mycket, ofta visste man vad de var för folk man hade runt sig. Sen var det inte mer med det.

I nutid är det ingen ordning på ett dugg, bortsätt ifrån att allt för många partier är utan mål, jobbar den där kända ”vändakappan” övertid varefter man vill ha makt eller mista den.

Jag förstår att vi alla ser på livet, händelser, politik med oändligt olika ögon. Allt för många är totalt blinda, lika många tycker att jag har foliehatt och är helt dum. Skillnaden mellan oss är att jag inte kallar dem för ett ord de inte ens verkar förstå vad det betyder. Nöjer mig med att kalla dem korkade, blinda alltså mer vanliga påhopp.

Så nu hoppar jag resten för det är totalt meningslöst, som det mesta har blivit i vårt land.

Idag fyller vår son år, han skulle heta Hanna . . . så otroligt ställd jag blev när de sa ”En stor och fin pojk.” Kan sjutton inte begripa att han fyller 41, vart tog alla år vägen och jag med dem för den delen?

Vi har varit en vecka på landet i tystnaden och njutit av att bara vara, nu är vi hemma igen efter gårdagens barnkalas. Veckan som kommer är full av göranden, det mesta är kul, idag dyker en snickare upp. Vi skickade efter ett nytt vardagsrumsbord, ett dyrt säger jag som förklaring till våra snopna miner, när inga bordsben var med. Efter några samtal ringde företagets snickare och sa att han dyker upp idag för att skruva på benen. Det kallar jag service, därför skrev jag ”dyrt bord” Ikea skulle väl strunta i om något saknades och du skulle få åka hur långt som helst för att hämta eller byta något de skickat fel.

Frissan ska jag till i veckan, bibban med barnbarnet och Anders han åker ju på rehab nu efter höftoperationen, som för den delen har gått helt utan problem.

Men så fort jag kom hem fick jag ont i ryggen igen, skit också. Ska boka in någon, naprapat/massage.

Nu ska jag fånga resten av dagen, kan inte ligga och såsa här längre. 🌷✍🏻🌷

Eftersom min kropp inte fungerar speciellt bra brukar jag då och då liggandes på rygg lyfta ett ben i taget upp och ner som någon slags gymnastik. Döm om min förvåning när vänsterbenet låg kvar som en stock, jag kunde inte resa benet upp hur jag än kämpade. Ringde vårdcentralen och bokades in för samtal med min läkare på måndag. Jag kan gå, stå och resa mig, samt sitta med benen i skräddarställning eller lite som jag vill som vanligt. Ont har jag i benen, fötterna och händerna . . . vad sjutton det nu är, har mest sovit i helgen. Ryggslutet och en skinkan är inte som vanligt, tänker på den där nerven som kan komma i kläm pirri . . . någonting eller falsk ischias, inte sjutton vet jag?

Vi har haft besök av min systers dotter i veckan, det var skönt att se henne igen, har inte setts sedan min syster dog 2006.. Anders skötte bouppteckningen och vi hjälptes åt med att städa ur lägenheten. Sen valde hon att försvinna, idag förstår jag varför. Jo, en gång ringde jag och såg till att hon hälsade på när min mamma fyllde år, väldigt länge sedan. Jag såg nu min syster i hennes gester och minspel, både fint att uppleva igen och samtidigt sorgligt. Jag som har tänkt så många gånger att det är som om jag aldrig har haft en syster. Det känns så otroligt länge sedan hon levde, som om hon var en dröm som bara försvann när jag vaknade.

Nu blir det träff med henne och hennes två barn och våra ungarna med barnbarn här om en månad, då blir vi fjorton runt bordet. Det finns ännu ett barn till henne, men han är så pass autistisk att han inte klarar av folk och ljud, livet helt enkelt. Så otroligt märkliga tunga historier vissa av oss ska genomlida. Ofattbart att hon inte har tagit kontakt, när vi har funnits här hela tiden. Jag hoppas nu att hon kan kliva in lite i familjen igen, trivas med vår brokiga skara. Min födelsedag på landet med tävlingar och lekar brukar vara något vi alla verkligen gillar. Tårta och kaffe på förmiddagen och grillat till middag. Sen alla ungar som har mängder av leksaker i vår källare att hämta upp.

Jag har klurat på om och vad för rörelse jag har gjort som får benet att ligga som en stock. Kom på en sak, när jag handlar med skotern på Ica sist, har jag en kasse på golvet mellan benen. När jag då måste kliva av skotern och hämta produkter i kylarna tvingas jag lyfta just vänster ben i en hög sned vinkel över kassen som nästan tar livet av mitt ben. Sist drog jag ut kassen på golvet, så jag slapp resa benen högt upp över kassen, tror det hände något före den handlingen.

Jag blir irriterad, uppgiven, ledsen och förbannad när jag ikväll från ingenstans fick min huvudvärksspecialare, som om någon sticker in en kniv och vrider runt, kommer med halvtimmars mellanrum. Tog Panodil, jag gillar inte att äta värktabletter, men antalet har vuxit med tiden, känner mig nöjd med att det bara är Panodil.

Nu ska jag läsa en stund och somna. Kram på er 🌷☘️🌷

Jag borde en massa, men har inte kommit mig för, orkar helt enkelt inte att samla ihop mig och skriva. Men några rader plitar jag nu ihop. Mamma slutade äta efter sin stroke i början på november och sk palliativt läge uppstod vilket innebär att man inte ger föda eller dropp, den vätska hon sa sig vilja ha fick hon skedmatas med. Som anhörig ska man vara med och besluta, jag kunde ju aldrig i min vildaste fantasi fatta att mamma skulle ligga på det viset med större delen av kroppen förlamad, utan föda, ropandes på HJÄLP och JAG ViLL INTE högt till att börja med och tystare, hesare varefter tiden gick, för att tystna och bara bli ett onyanserat ljud. Vi var där och där och där, som tur var tog vår dotter över när jag totalt kroknade och bara sov. Det var nog det värsta jag har upplevt av onödigt lidande, personalen var fina och omhändertagande både av oss och mamma. Men oturligt fick hemmet en ny sjuksköterska som var ytterst noga med att ge för lite morfin och ångestdämpande, hon var hysteriskt rädd att mista sin legitimation, vilket ingen ville att hon skulle. Men som en ”gammal” sjuksyster som dök upp när mamma väl hade dött sa ”att det inte var något som förhindrade att ge mer.” Så vem ska veta när en döende glider över med lite extrahjälp. Ja, jag är för dödshjälp i dessa situationer, De som vill se sina gamla föräldrar lida så i onödan, är det något känslomässigt fel på.

Personalen sa att ”det är de med starkt psyke och så pekade de på sina huvuden, som lätt blir liggande så där.” Ja herre min gnu måtte jag vara svag den dag det kommer, så där vill jag inte att någon behöver ligga. Men mitt i allt elände vände mamma sitt ansikte mot mig och sa, ”Jag älskar dig” och så log hon det vackraste renaste ljuvligaste leende jag nog har fått i hela mitt liv.

Hon dog den 5 december den natten jag omöjligt kunde somna, när jag väl somnade var strax efter att hon dog. Som om jag kände hennes kamp om att släppa taget, tankarna snurrade om henne timma efter timma. Jag blev uppringd och tog emot dödsbeskedet, vi tog oss dit och jag var lugn tills jag satte mig hos mamma, då rasade hela mitt pansar jag hade satt upp för att klara det hela. Jag grät så häftigt att jag chockade mig själv. Sen dess har jag inte ännu balanserat mig, jag gråter nu så klart, får ta paus för att torka ögonen, aldrig trodde jag att min sorg efter mamma skulle vara så totalt omvälvande. Jag har ju varit mamma till min mamma i nästan sju år, så jag trodde inte jag skulle känna mig så övergiven, hon var den sista ur min familj, för den delen den sista av alla ”vuxna” jag växte upp med.

Här hänger jag rotlös och ensam fullständigt ofattbart så mycket känslor som har rubbats. Allt som hade med begravningsbyrån, prästen, begravningen, fikat efter, släkt och vänner som dök upp. Allt flöt på fint, liksom bouppteckningen Anders sköter, precis som han gjorde när min syster dog. Efter begravningen som var i Danderyds kyrka, samma vi gifte oss i 1978, åkte vi direkt till stugan på landet. Sonen med familj hängde med, vi tänkte fira nyår tillsammans. Men jag har aldrig kommit igen efter allt som har hänt, jag sov och sov på landet. Yngsta barnbarnet sprang lite in och ut, hem gick hon till sonen och sa farmor bara sover. Så nyår firade Anders med dem i deras stuga, vad jag gjorde fattar ni nog.

Mitt i allt blev Anders kallad till ortopedkirurgen och kom hem med en operationstid i slutet av april. Hans höft är totalt slut och vi är så lättade att han ska få bli opererad så pass snart. Han ställde sig på listan ifall det skulle bli ett tidigare återbud. Vi pratar om hur vi ska fixa med Frasse, jag klarar inte av att sköta hans alla turer plus allt här hemma, min kropp är ju inte min längre. Ungarna ville hjälpa till, dottern vill ha honom en vecka, ungarna skulle älska det och hon jobbar hemma hela veckan. Sonen tar morgon och kvällsturen och jag lunchturen. Det ordnar sig alltid, allt utom min kropp som fuck ännu en ny omgång. Anders är hos ortopeden den 16 januari och de ringer om ett återbud nu till i måndags 23/1, jag som redan är ett darrande ynk, blir så himla glad för hans del äntligen, men nu slår rädslan till. Döden i hasorna igen, jag blir så sjukligt rädd att Anders ska dö av operationen. Sånt händer faktiskt ibland utan orsak.

Nu sitter han här med sina kryckor, hög smärttröskel plus morfin och annat, så mår han så klart oförskämt bra. Jag är lika sjukt slut mest hela tiden. Allt normalt är som en storstädning av hela boendet förr i tiden, nej inte ens då var jag så slut som nu. Slutar nu för idag, risken finns att jag fördjupar mig i mig mig mig och kroppfan som jag inte vet var jag ska göra av.

Dottern hämtade Frasse i måndags och han har det så bra, han kommer hem i helgen tror jag och då tar sonen och Tim över hjälpen. Jag längtar hysteriskt efter Frasse, vill ha honom här hos oss i soffan bakom min rumpa och mellan oss i sängen när vi sover.

Stor Kram på er Alla

Palliativ vård faller som en tung gråsten i min kropp ner i magen och stannar där, tyngden sprider sig och jag befinner mig i ett känslomässigt intet läge. Var är gråten, skriken och frustrationen, just nu ett intet i mig.

Äter och dricker man inte och riskerar att få ner det lilla man får i sig i lungorna som då kan skapa lunginflammation, då har livet redan smitit sin kos.

Sjuksyster och läkaren ringer och vi pratar oss fram till det palliativa. För mig det kärleksfullaste jag kan ge min mamma och med läkarens hjälp, ångestdämpande och starkt smärtstillande.

Bäst att hon får ligga i lugn och ro på det ställe som har varit hennes hem de senaste 6-7-åren. Inte köras till sjukhuset, böka bort hennes sista tid med meningslösa transporter och insatser som inte leder någonstans. Kroppen måste ha rätt att få lämna när den har gjort sitt, själen väntar på sin frihet och jag vill inget hellre än att hon får möta alla nära och kära som har gått före henne.

Just här och nu är jag så glad att vi fick vår lilla stund med kaffe och tårta med mamma sittande upp. Hon njöt av kaffet ”livselixir sa hon” och citronmoussen mmm och en liten bit jordgubbe var så påtagligt njutbar.

Tänker på allt en människa har gjort under sin livstid, sagt, känt, upplevt. Livet är en nåd vi får passera, större delen av det vi kallar liv, förstår vi inte just nåden. Vi växer upp, hovrar i tillvaron bara glider igenom och vidare, långt senare kommer tankarna, insikterna och frågorna vi ställer oss om detta fantastiska liv.

Kan ni tänka er att jag skriver och hela tiden har Frasse sin förmiddagsuppgift att få med mig till köket för frukostbrunchen. Han snackar, krafsar ger sig inte, jag ska upp ur soffan och hämta frukost.

Ja, så blir det och hemma blir vi, ingen tripp till landet denna vecka som planerat. Jag vill ha nära till mamma och kommer nog åka över ofta. Får göra som när min syster låg för döden, ta med min stickning.

Alla ni som kan njut av nåden, gåvan vi alla fått av liv.

Var uppe tidigt i morse ”för att vara mej” och satt i soffan så klar. Ge mig några år, så har vi en fin grop i nya soffans dyna efter rumpan min.

Men det var ju inte det jag skulle skriva, utan om det kav lugna havet och solen som tveksam lite avskalat så där som bara novembersol kan, ändå lyckades blänka till i en mås som gled över himlen.

En ynnest att få se livet i sin eviga kretsgång. Allt klarar sig själv, solen går upp och ner, djur föds och dör, naturen växer upp och torkar ihop till mull. Det blåser, snöar, töar, regnar, solen värmer mer eller mindre, månen skiner, molnen drar än hit än dit.

En ynnest att låta det skådespelet upprepa sig inför mitt seende. Ibland suckar jag av lyckan att bara få ta del, utan minsta krav. Andra gånger blir jag lätt vemodig som varje vår, att alltet orkar ta nya tag och blomma upp inför mig igen. Andra gånger är det en befriare att andas in djupt och låta den djupare sorgen släppas ut. Vi människor är inget utan den syresatta rundeln runt vår jord, är inget utan allts eviga vandrande, helt av sig själv.

Tacksamheten finner inga gränser i min vardag mellan ynk och frustrationer. Glädjen egen eller delad är det finaste att ha. Gränslösa tänkandet kan ge oss allt, även det vi aldrig når. För en sekund eller två får jag sväva, sväva ut.

Egentligen har jag inte tid att skriva just nu, men andan faller på och jag följer andan en stund. Igår ringde systern på mammas boende och berättade på usel svenska att mamma skickas till sjukhuset med en stroke. Det var knappt jag förstod vad hon sa systern alltså, hur kan de få en så viktig uppgift i samhället, utan att prata svenska bättre än så. Eftersom det är mammas tredje stroke vet jag att det inte är någon ide att hysteriskt rusa till sjukhuset. Hon är talbar, men sluddrar och kommer nu undersökas och slutligen köras till en avdelning,
Men ringer så klart sjukhuset för att höra hur det går och pratar med en normalt svensktalande kille som under samtalet får in mamma, det tog lång tid mellan samtalet från systern på boendet tills mamma kom på plats. ”Ja, jag är den ni ska ringa” säger jag när han frågar, kollar att numret stämmer hem till mig i papperna från boendet. Självklart inte, där stod vårt gamla hemnummer, fast jag lämnade redigt papper för flera år sedan, med mitt nya nummer. Men det vore ju dumt att tro att ett boende kunde klara att ändra en så viktig uppgift.

Sen fortsätter livet här hemma, vi ska ha ungarna med barnbarnen här som idag på middag och vår beställda cateringbuffé levererades i många kartonger igår, som vi ställe på den inglasade balkongen över natten. Vi ville skapa lite mys för familjen och valde catering, bara ställa i ordning här hemma duka och pyssla med snacks, drink, middagen, efterrätt Banoffee gör vi själva och så espresso eller vanligt kaffe till det. Vi brukar bjuda på middag denna helg, underbart att få träffas och umgås. Ungarna börjar bli ”stora” fem stycken från fem till fjorton snart femton. Anders har fixat pyssel och knåp som passar de olika åldrarna och så godis så klart.

Frasse fick en extra lång promenad och när jag klivit upp kom de hem efter en snabbis med bilen ner till Anders föräldrars grav med ljus och krans.

Tillbaka till gårdagen. Ringer neuroakuten (sjutton vet hur det stavas) vårdlag 3 och vill höra hur det nu är med mamma. En kvinna som pratar ännu sämre svenska än systern på boendet bad mig lämna mammas födelsenummer. Jag talar om det i vanligt tonläge och pratfart. Tystnad . . . jo, jag tar det igen …tystnad bara avdelningens ljud, pipande från bevakningsmaskiner . . så upprepar hon siffrorna, fel igen och jag talar l å n g s a m t . . . upprepar .. upprepar, höjer rösten . . . pratar som till en idiot . . . 16 var så svårt så svårt . . jag blir otrevlig i tonen (undrar vad i helvete detta är, ett skämt???) Inom parantes sa jag inte utan tänkte. Min man tittar på mig frågande, undrande vad fan jag håller på med. Efter att ha sagt 16 på mängder av sätt, ett sex, ett sex , sexton sexton sexton Nej inte 06 nääää inte 06. Till slut sluddrande på fan vet vilket språk sa hon 16 och plötsligt hade hon hela födelsenumret. Sen tystnad bakgrundsljud av olika maskiner pip pip pip jobbade på. Jag säger Hallå??? På oförskämt dålig svenska fick hon ur sig den avdelning mamma nu låg på och telefonnumret. Jag tackade och avslutade samtalet snabbt. Faktiskt chockad över hur en så outbildad kan sättas på en så viktig plats? Verkligen inte svårt att förstå gårdagens uppgifter på nyheterna, att stora klasser fockats ur sin utbildning till sjuksköterskor pga usel svenska. Tänk så Otroligt Många Fel det kommer bli i deras fotspår, i ett jobb där det akut behöver gå undan i tanke och tal. Hur ska de klara av order om mediciner i akuta skeenden? Kan de inte läsa eller förstå svenska siffror i tal . . .

Senare på kvällen fick jag tag i en svensk sjuksyster på mammas avdelning tack o lov prisa konungen! Jag fick till och med prata med mamma med högtalaren på mobilen. Hon skrattade när hon hörde min röst och då blev jag lugn. Visst sluddrade hon lite och stroken var denna gång på motsatta sidan, men hon kände igen mig, blev så glad sa syrran. Vi kommer på söndag sa jag, idag ska de testa hur hon har påverkats och jag fick svara på många frågor om hur mamma var innan den här stroken.

Idag är det verkligen november och jag hälsar de grå och blöta som så naturligt ramlar in, så fort vi stavar till november. Nu ska jag hjälpa Anders få ordning på festen.

Efter nattens njutbart regnande konstaterar jag att jag har sovit som en stock, konstigt att varje förflyttande fram och tillbaka mellan landet och stan slår undan orken för mig något dygn.

I måndags kunde min städtjej inte komma, pga skolstarten för sin dotter. Så jag fick en vikarie, öppnade dörren och där stod Ukraina med soligt leende. Hon kom hit i mars och pratade hjälplig svenska och engelska. Nog sjutton är det skillnad på folk och folk och inte sjutton är det rasism, bara ett konstaterande.

Hur mycket hjärta och empati jag än har för annat folk, känns det bäst med de som likt oss vill jobba och har liknande uppfattning om det mesta. Ärligt talat tror jag inte på multikulti i något land, peka ut ett land utan mängder av problem pga olikheter mellan folk från länder för långt ifrån västs påverkan. Det här med ”lika barn leka bäst” har inte kommit till av en slump.

Sen är ju människor oändligt olika att möta därute, även svensken finns i oändlig variation. Vi har egna av allt, våldtäktsmän, mördare, bedragare, skitstövlar, psykopater ja, va du vill, allt finns. Det finns inhemskt att ta hand om, men inte var de så många att varken poliser, fängelser eller häkten räckte till.

Undrar vad som gjorde att politiker ansåg att vi behövde alla dessa invällande livräddare som skulle bli en fördel ekonomiskt, rädda pensionerna osv i evighet. Men hallå, de från MENA länderna de är ju oftast analfabeter, vuxit upp på stampat jordgolv och har inte ett dugg likhet med västuppväxt folk. Ja, vi som de ser ut som människor, behöver föda, tak över huvudet och vård vid sjukdom och annat.

Men sen är det inte så mycket som stämmer längre, vad den skillnaden har gjort med vårt land är ju rent skrämmande och att svenskt folk inte ser vad som har hänt och inte kan hjälpa till att stabilisera vårt land, det ger mig panikkänsla.

Mig går det ingen nöd på, så länge jag inte blir nedslagen eller våldtagen. Bara en sån sak att dessa . . . . (fult ord) ger sig på gamla kvinnor och våldtar dem, en våldtog gamla tanter på ett boende och filmade det hela. För mig fullständigt ofattbart, som så mycket annat som följer i dessa människor väg efter intrång i vårt land, med falska ID om inte något annat än deras lögner om ålder och eget land.

Jag vill inte ha det så här, som sagt, jag klarar mig, men herre min gnu våra barn och barnbarn. Det är ju dem jag agiterar för, tänker på. Hur sjutton tror ni de kommer få det om låt säga 10-20 år? Om jag inte minns fel är det 3 miljoner idag som jobbar, vi är över 10 miljoner, så 3 miljoner ska föda lite över 7 miljoner. Matte är inte min starka sida, men även jag kan lägga ihop det där och inse att det inte kommer hålla så länge innan vårt samhälle är slut. Eller hur tänker ni som tänker att jag bara har fel?

Som vanligt får jag klämma in att jag inte har ett dugg emot invandrat folk som lär sig vårt språk, för att de vill leva här med oss på de villkor vårt land borde ställa på alla infödda som invandrare. Gör din plikt, dra ditt strå till stacken, här har vi skyldigheter och rättigheter. Inte bara rättigheter.

Jaha, det var dagens plåga att läsa för den som inte delar mina tankar. Nu har maken dragit igång med allt slit på huset, tomten och jag får väl hitta på något strå att dra till stacken.

September har blivit en ruggig månad, har lyckats få tid till allt man egentligen vill slippa. Först hemma de nya fönsterrutorna, tandläkartid, gynekologtid, Camp pro få en tumortos för just min tumme, mammografi. Inte klokt allt inom loppet av några veckor.

Fridens

Vill inte att folk anpassar sig så galet mycket till PK-normen att de varken syns eller hörs. De ser ju bara konstiga ut i sin anpassade tystnad. Att aldrig reagera på annat än att andra reagerar är ju bra märkligt, eller har jag fel? Borde jag och mina polare sitta som apan?

Tänk att jag lever ännu fast jag har simmat mot strömmen i så många år. Jag hörs alltså finns jag . . . ett tag till.

Just nu pustar jag ut efter en trevlig stund med Tim. Vi bestämde att vi skulle gå ner till ”Sören” som han sa när han var liten. Frisören visade sig vara fullbokad, dumma jag tänkte inte på att det är skolstart på torsdag och alla ungar ser ut som bara den i håret.

Men frisören skulle trycka in Tim om vi väntade ett tag och det gjorde vi. När Tim väl satt i stolen drog jag iväg till blomsteraffären och köpte en fin blomma med kruka, jag sa att jag ville ha billigaste krukan. Det är så sjukt med blomkrukor, så dyra hur små och fula de än är. Ska krukor alltid vara dyrare än själva blomman? Sen fick jag Begonian och krukan inslagen så tjusigt i fint papper och ner i en kasse.

Tillbaka till frisören som var på slutet med klippningen av Tim, jag tackade, betalade och gav frisören blomman. Han tänjde på sin tid och jag ville visa honom att jag blev tacksam för det. Så överraskad och glad som han blev, det är väl en ynnest att få göra andra glada. Anders, sonen och hans söner klipper sig där, en bra frisör.

Sa till Tim att man alltid ska vara generös Om man har råd med det och hjärtat vill. Man mår så bra själv av att hjälpa andra och vara generös om man nu kan.

Sen stack vi till fiket och pratade om allt mellan himmel och jord.

Jag sa att jag har spenderbyxorna på när vi drog in på Ica. Jordgubbar, vindruvor hundben till Molly, bajspåsar och godispåse till ungarna, det fick Tim med sig hem. (Hahaha! Ser det efteråt att det ser ut som om ungarna får bajspåsar och godispåse.)

Utanför Ica på fiket satt en av hans fd dagisfröken vår fd granne vars barn gick i samma klass som vår dotter, där satt hon med lite annat folk. Jag passade på att krama om henne, maken dog för några veckor sedan.

Blir sjuk och får diagnos cancer både här och där, dör på tre veckor. Sen får hon syn på favoriten Tim som hon alltid har vurmat för. Hon frågade mig om hon fick gifta sig med honom. Klart jag sa ja.

Ett är säkert, om jag inte hade haft scootern hade denna trevliga dag inte blivit av. Älskar min scooter!

Ibland är jag inte klok, men det är väl inget nytt. Satt en kväll och glodde på tv. Ser att en mindre fluga har dykt i mitt vattenglas, äsch vad har du där att göra frågade jag? Tittade vidare på tv och långt senare ser jag att den ännu lever, märkligt. Jag blev så rörd av hans kämpande, tänkte på hans göranden i sitt korta liv. Men jag gillar verkligen inte flygfän surrande runt inne, jag har nog aldrig förr känt sorg över en blomflugas drunknande liv. Jag avslutade hans liv, har aldrig upplevt det så sorgligt att klämma ihjäl en blomfluga.

Jag som knappt klarar av att se överkörda djur efter vägarna, jag som gråter när de vanvårdar, misshandlar djur. Världen är så grym mot människor, tänk så mycket jävligare den är mot djur. Ukrainas folk lider, men de förstår åtminstone vad som händer, inte barnen, men de vuxna. Men alla djur, de vilda och de tama, bondens djur. Jag klarar inte av det, händer det olyckor med djur vill jag i första hand höra om djuret överlevde eller om djurvårdare har tagit hand om dem eller avlivat dem. Känner som om jag fjärmar mig från människans lidande, människan skapar bra mycket elände och jag försöker enträget hålla det ifrån mig.

Tiden har en förmåga att bara gå upp i rök, vi har ju haft Ella här veckan som var, Ninas äldsta flicka som fyller nio år imorgon. Första gången hon var borta så länge och första gången hos oss, så många dygn. Det gick så bra och vi fick fint tillfälle att bonda lite mer på djupet i lugn och ro.

Klart hon som Dans ungar när de är här, fick lite friare tyglar när det gäller godis, fikabröd, uppe sent, läsa tills hon somnade. Sånt som alla ungar uppskattar, lite extra frihet hos oss.

Anders och Dan tog ungarna med sig på upptäcktsfärd till Spårvagnsmuseet i Norra Djurgårdsstaden. En upplevelse Ella var mycket glad över, träffa kusinerna var inte heller fel. Sen drog vi till landet med stor nyfikenhet över hur pass vår nya gräsmatta på ca 500 kvm hade tagit sig. Den var till belåtenhet, men det tar ju tid att få ordning på den, så mer på tunnsådda platser och gödsla på rätt vis. Nu ska Anders klippa den för första gången.

Förra veckan kom Dan med familj ut och efter det såg vi bara Ella på nätterna sovandes. De hade så mycket för sig ungarna, Dan kom i galopp med Ella på ryggen för avlämning hos oss sent på kvällarna. Hon var så uppspelt, skulle stå i planka 10 minuter!? Då skulle han köpa en häst åt henne haha! Hon är så himla envis så en dag kommer hon bergis att stå i planka 10 minuter för sin dröm om sin häst. Men då har nog tidsfristen för erbjudandet gått ut.

Klart de har badat, Ella har ätit både lunch och middag med kusinerna och mellanmål. Fyra barfota ungar som har sprungit fritt ut och in, hoppat i ..… hjärnsläpp, vad sjutton heter den svarta hoppgrejen? Ja, ni fattar.

Det var inte kul att åka hem tyckte hon, men det går fler tåg när hon kan bo med oss. Sitta bakom ändan på mig som ligger på sidan i soffan. Kan ni tänka att båda våra ungar har suttit så under uppväxten när vi har tittat på TV. Sen kom Tim sonens första och satt likadant, nu Ella. Hon döpte mig till Kudden, hennes egen mjuka kudde och så vi har pratat. Klart ”kudden” baken är mjuk att hänga på. Någon glädje ska man väl ha av alla extrakilon.

Sen har Dans familj haft besök här på landet av hans kompis med familj. Kompisen blev polis och har lovat mig att dyka upp i full mundering och ge mig en kram. Det sa jag under hans utbildning att jag ville ha, så nu får jag nog besök av piketen någon dag framöver. Jag har ju jobbat som civilanställd på Kronoberg, men det var ju inte så att jag kramade poliser där inte.

Jag har sovit varje dag sedan i söndags, tröttheten tar mig i perioder. Men i morgon packar vi oss hem till Ellas kalas, det vankas grillade hamburgare och säkert tårta till kaffet om jag känner Nina rätt.

Det blir en sväng hem, vattna blommor, hämta post och slå in paket. Lär även bli en sväng för att hämta ett utekök Dan har fått av en vän. Vi har släpet med oss, för andra gången senaste veckorna. När Anders körde hem Ella var släpet med, ett bord hämtades till Dan och Ninas altan och min gamla begagnade scooter som inte orkar dra mig upp i backar något vidare. Den var rätt slut redan när jag köpte den som då begagnad, fick ju som tur en stark riktig scooter som ni vet för några år sedan. Tanken är att den gamla slöa scootern ska gå att köra för mig här, inga backar i omgivningen jag vill åka till. Nå, nu ska detta med till landet imorgon, när vi åker hem efter kalaset.

Sa jag att vårt tak nu är ompysslat och målat här på landet. Jag tycker så mycket om när hantverkare verkligen är noga och gör allt förarbete som behövs. Det är inte säkert att det är så nu för tiden. Så en stor till honom.

Det har hänt massor av andra saker, men jag stannar här.

En repris från 11/7 1917

Igår var sommaren samlad i en smeksam vind just på vår altan, njöt gjorde jag av skuggan och allt det gröna som så beredvilligt bjöds. Kaffemuggen på lilla bordet, radion på ljugarsoffan och Sommarprat till livs, i händerna de eviga maskorna som ständigt följer mig och mitt liv.

Där satt jag och tänkte att livet verkligen har varit snällt mot mig och givit mer än det har tagit. Fast jag hämtar blodtrycket i knäna lite för ofta och förgiftar min kropp med livgivande cellgifter för att transplantatet inte ska fly min kropp. Visst kröp jag omkring och tjöt av sorg, saknad och brustet hjärta både en och två, tre gånger under tidiga åren som gick.

Saknaden efter de nära som dog, den finns där oftast hela tiden, fast till vardags mest omedvetet tills en doft, ett minne flyter upp. Det är då jag känner hur djupt hålet är, det är då jag pratar med dem. Frågar vad det tjänar till, vad är det för mening egentligen med livet och våra möten. Det är då jag blir så in i helvitti sorgsen och känner, verkligen känner att just jag är en sån mänska som vill ha det där vanda, igenkända kvar runt om mig hela tiden. Det ska inte dös här inte, varför kunde inte min mormor bli som Dagny sommarprataren igår 105 år?

Syrran ska vi bara inte tala om, död vid 49 år i lungcancer, hon var kanske inte den optimala syrran för mig, eller jag för henne, men vi var de enda syskon vi hade och det räcker och blir över när livet står på spel.

Föredettingar har ju sin del av min själ och hjärta, jag saknar dem alla och önskar att i de bästa av världar kunde vi prata, umgås så där tryggt man bara gör med dem man skänkt sin kärlek till, vänner eller käraste. Visst vi mognar och med det kommer förändringar, men nog tror jag att det inre stråket, kärnan av mig, oss alla är den vi fick med oss detta liv. Den igenkännbara kärnan, när jag tänker så typiskt ”den personen” eller ”den personen” och det kan vara de fina sidorna hos någon likväl som de man gärna blundar för i vänskap och kärlek, nog vet du vad jag menar.

Ja, jag har vuxit förbi många vänskaper och de mig, nog tror jag att det är allas vår väg, vi möts byter erfarenheter, lär oss av varandra. Jag har bitit i det sura äpplet många gånger, men kärleken jag fått av andra är så mycket större än det sura. Ibland har jag till och med känt mig gudabenådad som har fått så mycket till skänks via andra.

Idag blänker allt det gröna frodigt av regnet som faller, ljumna vindar torkar min kind och rosen min första planterade tar sig med en knopp som sakta börjar längta efter att öppna sig. Ahhh, en lång sån där djup, glad i själen suck tar sig ut och jag känner plötsligt att de alla som gick finns här mitt i altet. I det frodiga gröna, i vinden, i min suck, i min längtan att allt ska vara, i min längtan att mötas igen.

ord som börjar lite smygande för att sen ta över och färga det mesta, tänker på order ”värdegrund” ett från början rätt fint ord, som med åren fullständigt ha trasats sönder, då inte ens de som startade ordet och deras evigt trummande med det, längre verkar förstå vad det står för. Sånt jäkla tjat, som alltid med modeord blir jag mer allergisk mot dem än mot björkpollen. Inte är det fint längre, värdegrund är lika med avloppsgrund eller något sånt stinkande. Tro sjutton det goda i ordet sjönk till botten, när politiker/byråkrater/löst folk tryckte ner mer och mer påhittad innebörd i ordet.

Nu ska vi genast kasta oss in i nästa modeord som klättrar snabbare än snabbt … narrativ, att höra det, läsa det i nästan varje mening, så tröttsamt. Jag känner mig som ett UFO, kvarlämnat från 50-60-talets normala, naiva, lugna uppväxande där S ännu hade en uppgift att fylla i vårt lands utveckling och gjorde så.. Inte såg vi på hela världens politiker/rika som ett enda stort konspirationsfölje med högsta mål att ta allas rättighet, frihet, ägande, åsiktsfrihet osv ifrån oss, göra oss till slavar med tvingande vaccineringar och vaccinpass. Det glunkas om vaccinsprutor med chips som sprutas in, ändrar vårt DNA. Vojne, jag orkar inte med allt.

Klart hela vårt samhälle är totalt upp och ner, men jag ser det mer som en självklarhet efter alla år med i stort sätt samma politruker som har sett till att placera folk med partibok i näven på samtliga platser i samhället där det skulle sitta utbildat folk. Det finns ingen framtid i den konstruktionen, lågt i tak bevakar de politiskt ditsatta sina tjänster. Så ingen vågar säga sin mening, om de ens har någon, tänker att vi alla lite som ryssen är indoktrinerade av S i vårt sätt att tänka oavsett vilken partihöringhet vi har. Gemensam uppväxt och samhällets ton, färgar oss vare sig vi vill eller ens är medvetna om det.

Eftersom jag är medveten om min förträfflighet tänker jag inte här och nu lösa alla samhällets problem, fast jag är högst medveten om min kapacitet till storverk. 🤣 Släng in ett gäng orädda idéfyllda tanter och lite gubbar med fart i, så kunde vi skotta och raka ut den sk politiska eliten, elit … morsning korsning. Döskallar utan ryggrad.

Men nu rakt ner i min tillvaro på landet, här har jag gjort en del nytta, har tvättat alla våra innekrukväxter. Nu har blommorna fått ny färg och bladen sin gröna färg, konstgjorda blommor är det enda som fungerar här. De vanliga blommorna är ju i behov av en skvätt vatten då och då, det blir inget av med det när vi är i stan. Annars händer det inte så mycket, jag trasslar till det ibland, idag kokade jag gröt till lunch och skalade ett kokt ägg till ett hårt bröd. Insåg att vi hade Skagenröra i kylskåpet, så jag hoppade över smöret och la röran där med skivat ägg ovanpå. När jag sen tog första tuggan insåg jag att jag hade klämt ut kaviar uppepå ägget. Ibland slutar jag inte förvånas över hur mycket jag kan få till utan att ha en aning om det hela.

Anders har preparerat jorden där vi ska plantera årets skörd av potatis, sen lekte han såningsman, kastade gräsfrön och gödsel runt sig, så nu förväntar vi oss mer gräs framöver. Själv är jag ännu mest konstigt trött och lägger mig tidigare än normalt, det brukar alltid betyda att jag är sjuk på något vis, om jag lägger mig före Anders. Gubben som skulle komma och gräva upp på tomten, han kom inte och har inte hört av sig. Jag sa redan innan detta hände att han inte kommer, ibland känner jag sånt på mig. Det där ni vet med magens hjälp eller vad den nu sitter, intuitionen? Så vi blev både besvikna, arga och lite till, vanligt hyfs lämnar man väl ett mail? Eller är det för mycket begärt?

Nej, han svarar inte, har helt stängt av sin mobil. Men vi har hittat en ny som bor i området som vi ska höra oss för med, om han kan fixa vår trädgård.

Nu ska jag sticka lite, ha det bäst ni alla Goa! 🥰 Bilden är från vårt kök med nya tapeten, liten kökssoffa och litet klaffbord. Stora matbordet har vi i rummet bredvid.

Här borde jag inte sitta, men sitter kvar. Har precis bakat muffins med hasselnötsröra i mitten, imorgon ska jag dutta på glasyr och lite strössel. Tårtan är beställd, 16 bitars citronfromage, så det räcker till fikat även hos mamma på tisdag. Blir rörigt när allt ska trassla till sig runt samma datum. Imorgon blir det födelsedagskalas för mig, ungarna med mina älskade skunkar 🥰 kommer. Tänkte mig tårtan, muffins och hembakta bullar, men det sista orkar jag inte, så Anders får handla på Ica. Ni vet de där små som ser ut som kuddar, vanilj och kanelsmak finns och jag vill ha båda sorter. Barnbarnen gillar de bullarna och kan stoppa i sig rätt många.

Jag har malt mitt första egna mjöl på kvarnen, det var lätt och smidigt. Bakade brödet med enbart det nymalda Ölandsvetet, några skurna aprikoser la jag ner i degen. Spännande att se degens kraftigare jäsning jämfört med köpt mjöl. Jo, ca 25 gram jäst tog jag i, nästa gång kör jag surdeg eller mer av Kronans jäst allt är ju nytt, måste lära mig just det tekniska med att mala och baka sitt eget mjöl. Degen måste prata med mig, mina händer måste lära sig hur den här degen ser ut och vad den behöver.

Sen hände ännu en efterlängtad sak. Jag stickar nästan all vaken tid, sittande eller halvliggande i soffan. 😂 Såg för många år sedan att det fanns ett häfte som Ica förlaget gett ut med mönster på vantar med landskapsblommor stickande kvinnor skickade in. Jag har verkligen försökt få tag i den många gånger, men inte förrän nu hittade den till mig via ett bokantikvariat. Lyckan var löjligt stor, redan nu har jag börjat på ett par. Valde ut flera glada färger till mönstret, starkare än vanligt, det är lyckan. 🥰

På måndag kommer vår städerska, ska bli så skön vi har missat städning pga hennes sjuka barn och röd dag på vår städdag. Visst erbjuds vi ersättare, men vi hoppar över det, städar själva. På tisdag sticker Anders och Frasse till landet och möter upp grävmaskinskillen som ska färdigställa sista delen av vår tomt. Jag stannar hemma då ett företag ska leverera mattor som Anders är glad han slipper försöka få in i bilen. Sen har vi en mindre vit kökssoffa som ska hämtas i butiken när den dyker upp där, inte har jag lust att betala närmare fyrahundra för att få en så liten grej hemkörd. Så den ska hämtas någon gång denna vecka. Allt samma vecka så klart. Så vem vet när jag kommer ut på landet denna tur?

Nu ska jag fortsätta sortera tidningar, kostar på mig tre stycken och byter sen tidningar med en släkting och så ger jag många till mammas boende. De älskar att få tidningar, servetter med mängder av motiv och tårta eller smörgåstårta. Hoppas verkligen andra anhöriga hjälper till med det lilla man kan, för att alla ska få lite extra trevligt.

Stor Kram till alla som vill ha en 🌼✍🏻🌼

Tittut sa älgen