Överfört från Facebook
Men varför kan jag inte bara vara tyst om hur jag mår, så där som så många gör. De mår ju aldrig varken bra eller dåligt, en del finns bara i verkligheten, inte här inne på Fb, fast det verkar som om de finns här inne.
Andra mår alltid på topp, de reser och fotar flaskor och drinkar, solnedgångar och rullande hav och allt vad man kan hitta som bara pekar på lyckade liv, bästa maten, folket, fotar sig själva i första hand överallt, tjusigheten, drömmarna för många.
Aldrig skiter de knäck i spiral pga av baciller i maten utomlands, aldrig bakfulla av alla lyckobringande drinkar, de lider aldrig av något mer än just friheten att göra som de vill på resande fot. Det är så så många vill få det att se ut och visst vill man dela med sig av livets goda, det vill vi alla.
Jag har verkligen tidigare i livet rest rätt mycket och är såå nöjd med att ha det bakom mig, längtar inte någonstans mer än fram och åter från lägenheten och stugan/familjeliv. Ni ska inte tro att jag missunnar er era resor eller är det minsta avis, i så fall hade jag skrivit om det.
Det jag saknar är den där dagen när man kunde ta den ena ungen och slå med den andra, den där dagen det gnisslar och irritationen ligger som ett dis över hela härligheten. När gubben inte är riktigt klok och kärringa gnäller mer än vanligt. När gikten tar oss, och alla kroppsliga tillkortakommande tar för mycket plats. När det drullas och drälls, hunden är lös i magen och kräver in, ut, in, ut …
När en i familjen säger något som skaver, som får mina tankar att envist likt en mygga söka samma mål om och om igen.
När man ryker ihop så stickor och strån ryker någonstans mitt i den där tjusiga ytan.
Varför inte bjuda på en släng av den andra verkligheten?
Varför skriver jag inte bara om min sketna kropp, som vanligt? Efter samma fjärde röda ögat sedan påsk, nu en variation av svullet ögonlock. Jo, jag droppar rätt droppar nu, nu är vi uppe på mitt isberget, i min värld finns det isberg kvar och ett eget privat litet helvete i min kropp.
Efter dotterns ungars mysiga 4-dagars besök, gick ju luften ur kärringen. Att ha en dag att vila på är som att kissa i Nilen, det tar veckor att känna igen sin kropp och att sen åka till stan på lördagen, snabba ryck, hämta medicinen, blommorna vattnas, posten, ner till frissan klippning som var helt fel tidsmässigt, vem pratade du med, vilket nummer ringde du??? Visa mig numret . . . Jaha det är vårt. ”En kille sa du svarade?” Frissan hade stängt för dagen, var på väg hem, men blev uppringd och kom körande tillbaka. Irriterad . . . men så kul, fan om jag vetat detta hade jag tvättat håret själv när jag duschade, innan vi stack från landet. Men frissan känner mig sen förr, konstaterar ”trevligt” att ”jag går ju inte där längre.”
Asså sånt här pumpar ut den lilla energi jag hade, men hon sa att hon tvättar o fönar håret åt mig och jag var evigt tacksam för det, då jag hade struntat i att tvätta håret, för jag skulle till frissan och bli tvättad och klippt.
Kalaset firade vi, dotterns äldsta som fyllde 11 år. För mig en mindre mardröm av yrsel, ingen kraft i kroppen och rätt borta, men jag satt upp hela tiden.
En orsak till att jag så sällan går/åker bort, kroppen funkar inte som den ska och jag kan inget göra, tog Alvedon, hoppades att det skulle hjälpa något. Jag förstår att det är svårt att förstå att jag inte alltid är som andra på kalashumör, pratar, skrattar och mumsar nygrillade hamburgare, kaffe tårta och kakor. Så klart jag åt av allt det goda jag gör så gott jag kan, valet står mellan att helt enkelt lyda kroppen och stanna hemma eller att åka och inte va som önskat. Jag väljer inte ställe att packa ihop på, det är kroppen som väljer mitt liv. Nästa gång stannar jag kanske hemma, det har hänt många gånger, lyssnar på kroppen och skiter i vad jag själv vill.
Så där ja, nu har jag delat med mig av allt utom den vackra ytan, men en vackert bild klämmer jag nog in för att höja temperaturen några snäpp.