Nu har det snart gått en månad på det nya året. Jag har inga förhoppningar om att få åka till Sverige den närmsta tiden och det är jobbigt att veta. Försöker stänga av allt som står om Corona, orkar inte.

Försöker hålla humöret uppe, har egentligen inget att vara deprimerad för, förutom att jag inte får träffa mina nära men det är inte bara jag som är i den situation. Men det är tufft att ta sig igenom en depression som blev ganska djup för mig.

Jag är glad och lycklig över att jag har människor i min närhet som min pojkvän och yngsta sonen samt några nära vänner. Sen har jag ju dem i Sverige bara ett telefonsamtal ifrån.

Men det finns stunder då det känns tungt, kan inte sätta fingret på varför och vad som gör att de stunderna kommer. Jag längtar tills jag mår som mig själv igen. Längtar tills jag känner igen mig. Längtar efter energin och lusten till träningen och fotograferingen. Suget efter de aktiviteterna har börjat sakta komma och det känns skönt.

Försöker att se framåt och engagera mig igen som i fotoklubben men det är skitsvårt. I sommar ska jag vara voluntär när Tall Ship Race kommer i slutet av juli. Jag hoppas att jag mår bra då. Har även anmält till en kurs på Röda Korset.

Förhoppningsvis så är nästa inlägg här mera positivt.