Söndagsmorgonen – lagom fittig och trög. Steve Wynn i högtalarna rinner längs väggarna som gammal sirap. Men ljudet är fint, sådär lagom burkigt och runt med brum i botten som hindrar det från att bli tradigt. En orgel letar sig in också. Fan vet varför. Den får stanna. Som en liten förkylning.
Vid fönstret står hon som ser ut som tandtråd. Hon från Gulag. Eller ja, nån av skogarna längre uppåt landet. Hon som skaffat hundvalp i brist på ungar. Det blev aldrig några barn och det är ett faktum hon låter ligga som en svettig osthinna över hela sin tillvaro. Hon gillar att göra männen uppmärksamma på detta faktum. Jag är barnlös. (Anklagande blick med koögon). Men det gör mig inget. (Ännu större ögon). Jag har köpt en hundvalp. (Torrsnyftning). De flesta män är inte mottagliga för sånt där snack. Men ögonen brukar funka. Och så får hon ännu en karl över sig som inte kan ge henne några barn. Och ännu större anledning att jobba på den där blanka hinnan.
Själv har jag heller inga barn. Det känns som en välsignelse. Hon som står vid fönstret i detta nu, medan Steve Wynn rinner längs väggarna, känns som en fiende. Vi ska fika denna lagom fittiga och tröga söndagsmorgon. Och sen kommer hennes nuvarande hit för att hämta upp henne. Diskussioner om var de ska fira jul kommer att ta vid, om man får tro henne. Hennes föräldrar. Hans föräldrar. De är vuxna sen decennier – ändå dessa jävla diskussioner. Jag ångrar redan att jag släppte in Tandtråd.
Hon har anorexia. Men det var förr, jag är frisk nu. (Stora våta blickar ur koögonen). Jag har jobbat mig igenom det där. (Förnumstigt nickande.) Jag har gått i så mycket terapi. (Lagom livsleda i tonfallet).
Min erfarenhet av alla anorexiabrudar är att de aldrig blir friska. De förblir tandtrådar. De räknar kalorier (ja, dina också). De tar en pizzaslice fredag kväll och lördag morgon innan solen gått upp är de ute och springer en mil. Kanske två. (Lätt äcklade blickar på din frukost när de kommer tillbaka). Har du inte klätt på dig ännu? (Samma småbistra blick på din rufsiga uppenbarelse där du sitter med kaffe och snusdosa). De har koll på allt. På sig själva. På alla andra. De analyserar och plockar sönder. Hackar allt i småbitar. Tonfall. Gester. SMS-meddelanden. Vad menade du egentligen med de där orden? De blir aldrig friska. Världens svärta är deras uppgift. Allt ska de putsa väck. Annars kantrar allt i kaos.
Vi sitter med påtåren. Jag vill spela hög musik. Jag vill stänga av Steve Wynn och vräka på med… vad fan som helst. Nåt som sliter märgen ur Tandtråd. Jag vill ruska henne. När kommer hennes jävla snubbe? Han som ränner efter henne och idogt hoppas på att han ska få flytta in i hennes jungfrubur. Deras ojämna förhållande äcklar mig. Hon har börjat äckla mig så jag vill klämma åt om hennes hals. Ett ord till om den där jävla hundvalpen och jag kommer att radera henne ur mitt liv. Hunden är så fin, finare än alla andra hundar. (Stora glansiga blickar åt mitt håll). Ska du inte skaffa hund? Du har ju inga barn? Saknar du inte barn? Jodå, det gör du innerst inne. Erkänn! Men jag förstår, du har inte nått dit ännu. Alltså, jag skulle vilja rekommendera dig att gå i terapi. (Uppfordrande blick mot mig). Du bär nog på en sorg därinne som du inte vill plocka fram. En kvinna som inte har fött barn bär på en stor, stor sorg. Men i vår tid får en sån sorg inte synas, ta plats. (Tårar i de stora ögonen.) Senorna på hennes magra hals står som spända rep. Rep som sträcker sig från tinningarna och ned, säkert ända ned till hennes knipsnåla skrev. Tänker jag hädiskt och häller i mig det kalla kaffet. Det smakar död. Men till skillnad från Tandtråd bultar hela min kropp av liv. Utan en massa ord, utan scheman, kontroll och rutiner.
Så äntligen – ringklockan. Jag är ute i hallen på två röda. Och där står han. Nästan med kuken i handen. Sådär som han alltid gör. Jag ser honom inte i ögonen när han lufsar in men känner den svala utomhusluften svepa mot min kind. Tandtråd gör stor affär av att kyssa honom framför mina ögon. Han stirrar på mig över hennes axel. Har hundjäveln med sig i koppel. Den tycks überstressad, nosar hysteriskt. Pissar den på golvet nu så dödar jag den. Jag ler inte. Tänker: vad kan jag spela när de gått härifrån? Vad är tillräckligt starkt för att blåsa rent ända in i märgen?
De går mot dörren. Han ska inte ha kaffe. De ska åka iväg. Har lång väg att köra. Hon synar honom med rynkad panna, rättar till hans skjorta som glidit upp. Sen ser hon triumferande mot mig.
Ha en riktigt god jul, ler hon. (Jätteblanka glansiga blickar). Han säger inget. Stirrar ned mot hunden med hopknipen mun.
Detsamma, säger jag jätteglatt. Och du, så gott att se att du lagt på dig några kilon. Jag blev riktigt orolig där ett tag.
Hennes leende tvärdör. Men han ser upp och för en snabb sekund ser jag något skymta förbi i hans blick. Nån slags…. lättnad?
Vi drack italienskt ugglevin. (Ni som fattar, fattar). Det hade precis de där angenäma tonerna av kalkstensvägg i kyrka på Gotland blandat med knastertorra truddelutter av ”hej vi gillar skaldjur” som jag gillar. På stereon höll Sheryl Crow hov.
Det gjorde ont i min tumme. Jag satt där lutad mot kuddarna och plötsligt brände nåt till i näven och jag såg ned. Tummen färgades långsamt blåsvart, blev varm och svullen. Ett blodkärl som brast bara så där. Är det normalt? Fan vet. Efter tio minuter kände jag ingenting. Brydde mig inte. Nån kom fram och pussade på tummen med svala läppar, skrattade. Jag var bedövad. Log fånigt. Begrep noll. Brydde mig inte.
Nån dansade, nån annan skrattade. Själv satt jag ugglelik i en främmande soffa med svullen tumme och klunkade långsamt på italienskt vin. Det smakade Gotland. Eller möjligtvis Öland. Allt var nog som det skulle. Natthimlen skulle snart lysas upp av en fet och präktig oktobermåne, en fullmåne. En sån där som liksom blev kulmen på allt som skett de senaste veckorna.
Kulmen. Jag smakade på ordet. Det smakade fet fisk. Möjligtvis öststat. Eller som en tjock kola som fastnat i tänderna. Jag nickade för mig själv, luktade lite på min blåsvarta tumme och sjöng sedan med Sheryl Crow. Hon var osynlig och högljudd. Men jag, jag syntes. Ikväll syntes jag.
Imorgon är en annan dag. Då ska jag vara duktig. Jag lovar. Men inte ikväll. No fucking way. Det är fullmåne. Och då gäller det att pusta blåsbälgen mot brasan som vore det en främmande makts porrversion av invasion. Här och nu, hörni. Hör vad jag säger! Här och nu.
Omslag i vädret kallas det visst. Rejält så denna höst. Brittsommaren i sin kjol vänder tvärt på klacken och plötsligt får vinterkläderna letas fram. Den fuktiga luften vid Öresund blir kall och ogästvänlig när kylan sveper in, förvandlas till en elak orm som slingrar sig in mellan tygvecken och får själva skelettet att skallra. Whiskyplunteväder. Men whiskypluntan ligger glömd i nåt köksskåp. Såklart.
När de där pianotonerna från La chanson des vieux amants börjar ljuda förflyttas jag alltid raskt någon annanstans. Jacques Brels röst smyger vemodigt in i öronen, dagen blir melankolisk. På ett skönt sätt.
Jag kan ju inte mycket franska. Det vore djärvt – och lögnaktigt – att påstå. Jag har ingen aning om vad han sjunger om. Men vem behöver begripa? Känslan finns ju där. Och jag tycker det är en alldeles utmärkt melodi att trava runt till i tankarna, ensam nånstans i Europa, troligtvis mot regnblanka trottoarer, det är sen eftermiddag, skymningen faller, trafiken drar förbi och man har ingen aning om var man är på väg. Kanske har man just skiljts från någon. Saknaden skaver innanför huden. Samtidigt är man lite masochistiskt nöjd över hur tjusigt det är med den där ensamheten, hur stolt och vacker den ter sig. I tankarna alltså. Som musik. Som Jacques Brel när han sjunger La chanson des vieux amants.
Jag gjorde ett experiment härförleden. Avstod medvetet från att läsa nyheter i min telefon och på min skärm. Ville se om jag mådde bättre. Om algoritmerna i mitt digitala flöde förbättrades. Jag vägrade kategoriskt att fångas av svarta rubriker. Det tog bara tre dagar så föreslogs jag enbart konst- och bokrecensioner. Reseberättelser. Och så de konstanta kattfilmerna förstås. Ni vet väl att man kan sänka hjärtfrekvensen av att umgås med katter? Det funkar till och med att bara titta på kattbilder så sker något med pulsen. Troligtvis fungerar det även med hundvalpar. Hur det ställer sig med guldfiskar låter jag vara osagt…
Jag mådde bättre efter den där veckan. Verkligheten därute tedde sig inte längre så hotfull, allt kändes inte så otryggt och eländigt. Den uppgivenhet jag känt inför mänskligheten taggade ned några snäpp. Folk kändes lite mysigare. Jag blev mjukare och öppnare. Ville ta hand om istället för att skjuta ihjäl.
En vecka tog det. En vecka som var svår i början men gick allt lättare för varje dag.
Så varför startade jag nu dagen med att dyka ned i helvetestunnan? Click bait-rubriker som skrivs – inte i syfte att upplysa – utan att skrämma. För klickar vi är det någon som tjänar pengar på oss och vår ängslan. Det är meningen att vi ska uppröras. Då blir det stålar i slutänden. Ju mer känslosvall, ju större vinst.
De där känslorna igen.
Jag håller mig nog hellre till såna som Jacques Brel. Eller vilken musik som helst. Där kan mina känslor få fritt spelrum. Orden är inte så noga. Man behöver inte förstå allt. Hjärtat brukar kunna sköta spelet helt på egen hand.
Minns också att det är bra med en whiskyplunta. Åtminstone om man bor vid Öresund och november knackar på dörren.
Via stranden åker jag in mot odlingen där min vän Hulpe arbetar med att framställa material till det som ska bli algbiffar i ICA:s kyldiskar. Projektet är rätt nystartat men Hulpe har lyckats få några bleknosiga riskkapitalister från storstan att satsa en försvarlig summa i det hela. Det ligger ju så rätt i tiden – för att summera den 398 sidor långa ansökan som Hulpe jobbat på hela vintern. Nu har han ett gäng millar på fickan och ser framför sig hur svenskarna i framtiden ska käka algbiffar i parti och minut. Själv ska han bli rik och dra sig tillbaka innan 50-årsdagen. Kanske framleva sina dagar nere i Dubai med några plastikopererade, storbystade damer vid sin sida. Såna där damer med läppar som traktordäck och ögonbryn som ekorrsvansar. Hulpe har inte så avancerade önskningar. Han är rätt simpel och enögd, såsom många entreprenörer plägar vara. Simpel och oförtröttlig. Ni känner säkert typen.
Ute vid odlingen ligger manshöga drivor av alger. Att säga att det stinker vore en underdrift. Jag håller för näsan när jag går närmare för att skärskåda spektaklet. I den brunsvarta sörjan krälar insekter av allsköns slag. Flugor, larver, vivlar, steklar, spindlar, kvalster och löss. De kalasar och förökar sig i ren extas. Måsarna i skyn tycks dock hålla sig för goda för att göra en störtdykning ned mot partyt. Stanken ligger sur och tung i sommarhettan, böljar fram och tillbaka i kväljande moln som osar svavel och bajsblöja. Mitt i alltihop står Hulpe och ser viktig ut.
”Äntligen!” utbrister han. ”Där är du ju! Jag tänkte du skulle hjälpa till med att skyffla lite. Grävskopan har pajat. Vi får köra spadar. Jag har några flak att leverera till fabriken idag. Vill du låna en gasmask? En våtdräkt kanske? Det kan bli lite geggigt.”
Hulpe går som vanligt rakt på sak. Jag borde anat oråd när han så generöst bjöd in mig denna dag, hans lätt stressade tonfall i mobilen. ”Snabbarej å kom ut! Jag visar dig runt.”
”Menar du att den här skiten ska bli algbiffar? Det kryllar ju av kryp överallt?”
”Kryddning”, säger Hulpe och rycker på axlarna. ”Vi mal ned rubbet direkt, tillsätter sojamjöl och lite bindemedel, vettu, med vatten och nåt ostpulver från Polen. Sen stansas skiten ut, fryses ned och packas i delikatess-, familje- och storkökspack. Delikatesspacken är två minibiffar, gröna. Familjepacken är en 8-pack med hälften gröna, hälften blåalger. Storköksvarianten är 40 frysta plattor, bara att hiva in i ugnen vettu. Smidigt som fan.” Hulpe rabblar sin utantilläxa.
”Ska folk verkligen äta sånt här? Är det inte jättegiftigt?” Jag sväljer gallan jag har i munnen och betraktar tveksamt högarna av ruttnande algmassa.
”Är folk bara tillräckligt hungriga äter de vad fan som helst. Säger man sen att det är nyttigt säljer det som smör.” Hulpe tänker några sekunder och lägger sen till: ”Nyttoaspekten kommer på andra plats. Är folk bara hungriga så räcker det långt.”
”Hungern kommer väl alltid först här i livet, all slags hunger i alla slags lägen” säger jag filosofiskt och tar stoiskt på mig våtdräkten och gasmasken. Det är 31 grader varmt idag och måsarna i skyn skriar hånfullt där de betraktar oss ifrån ovan. Hulpe som, förutom att vara en simpel och oförtröttlig man, också är i total avsaknad av luktsinne, kör utan gasmask. Själv kan jag inte längre kommunicera med ord. Jag har ont om luft innanför masken och rör mig trögt i våtdräkten när jag ska klättra upp på lastbilsflaket. Hulpe skyfflar upp alger med sin spade, jag tar emot och försöker sprida ut skiten jämnt och fint. Det är 31 grader varmt i luften. Innanför min våtdräkt är det betydligt hetare. Hulpe snackar oberört vidare.
”Vet du hur jag fick idén till skiten? Jo, jag såg ett paket älgbiffar i kyldisken och tänkte på de där utlänningarna som inte har prickar över sina bokstäver, va, som vi. De kan ju inte skriva ä. Så jag bara… oi, tänk om man skulle göra det enkelt för’åm och bara ta bort prickarna? Remove the pricks, ha ha ha!”
Hulpe skickar en rejäl skopa alger mot mina fötter. Jag halkar i sörjan och dråsar på arslet bland alla småkryp. För ett ögonblick tror jag att de raskt och i tusental ska gnaga sig igenom våtdräkten och börja kalasa på min arma lekamen. En vanvettsarmada av bindgalna insekter som utan pardon kommer att gnaga sig in till skelettet i vansinnig fart. Jag kommer att sluta mina dagar som algbiffskrydda. En pikant sådan, får man förmoda.
Hulpe hojtar något och gestikulerar åt mig att resa mig.
”Vi har bråttom för fan! Ligg inte där och jäs!”
Jag gurglar något inne i gasmasken.
”Ja, ja, ja” säger Hulpe. ”Jag bjuckar på en bärs efteråt. Eller två.”
Så jag stretar vidare. Jag är ingen entreprenör. Men jag kan trots det vara rätt oförtröttlig. Om det vankas bärs en het sommardag.
Jag anländer till den lilla grekiska ön en tidig afton i april. Mäster möter mig som avtalat vid flygplatsen. Den sistnämnda är stor som en vanlig villa och den förre har keps på sig. Han ödslar ingen tid på artigheter.
– In med dig i bilen så åker vi, säger han och jag hastar mot vrålåket han pekar på. En lyxig buteljgrön Merca där färgen har flagnat av på sidorna i jämna stråk. Jag kommer strax att förstå varför.
Vi glider upp i bergen. Han pekar ut de olika byarna; Pippiloti, Tuttilofti och Mullefia. Ute i havet skymtar flera öar. Han rabblar namnen, pekar med hela handen som en fanjunkare. Det är Kolostros, Cyklos, Artros och Pippeloppos och Asbestos. Jag nickar matt. Jag har rest i 17 timmar. Call it what you like liksom.
– Så snyggt, säger jag bara. Snygga öar. Snygga byar.
Mäster tvärnitar vid en mack för att tanka. En liten förgrämd sak som mäter max 30 centimeter över axlarna kommer ut för att ta hans pengar. Hennes knän slår ihop när hon går. En förtjusande kvinna. Hon ser snäll ut. Vi glider ånyo iväg uppför fler slingrande bergsvägar, nu med nytt bränsle i tanken.
Jag har kommit till Grekland för att arbeta. Kartlägga falkar om våren. Kanske rentav bli vän med en eller två. Vi får se.
Plötsligt står vägen framför oss som en brant skidbacke. Mäster gasar och morrar medan Mercan nästan ställer sig på bakhjulen.
– Nu jävlar, hojtar han. Håll’irej. Tappar vi styrfart fastnar vi mellan husväggarna. Och takluckan går inte att öppna längre så då kommer vi inte ut.
Och nu fattar jag varför Mercan har två jämnblanka sidor med avskavd färg. Husen står så tätt att de nästan kan ta varandra i stjärten utan att ens dansa först. Vi far uppåt på bakhjulen, motorn vrålar och jag hör hur det gnisslar lätt i dörrarna när de skrapar mot de vita stenmurarna på ömse sidor. Sen är vi framme vid det gula örnnästet. Sexton katter, tre stenmårdar, fyra gula skorpioner och arton getter hälsar oss välkomna. Stenmårdarna bär munkorg. Livet känns fint. Jag noterar att jag luktar lite som fil som stått framme på köksbordet hela dagen. Ja, ja, man är väl berest.
*
Jag skyfflar i mig av kvällsmaten: nån slags röra med bönor inte större än muslortar. Det smakar förträffligt. Vinet känns som en blandning mellan näsblod och outspädd saft med lätt vinägerton. Efter några klunkar har jag vant mig och flinar lite halvlulligt.
– Jävligt gott, säger jag till Mäster. Han nickar som om jag sagt något självklart. Sju katter kommer fram och hälsar. Honor allesammans. Alla lurviga och med lätt överlägsen min. En bär av oklar anledning röd BH. Den kvällen somnar jag som en klubbad säl. Imorgon börjar falkstudierna. Jag kommer att vara redo. Fy fan så redo jag kommer att vara.
*
Dagen inleds med en tillbringare sangria och ett halvt kilo vit krämig yoghurt. Magen brummar som en utombordare. Mäster, som väckt mig i ottan med sin kinesiska gonggong, uppmuntrar mig att hälla på gul gurkmeja på jåggen.
– Ta nåt hekto om dagen från och med nu, säger han uppmuntrande. Så blir du en jävel på skidåkning också.
Jag vågar inte säga emot. Jag är usel på skidor. Gurkmejan, sangrian och jåggen åker ned. Inga falkar syns i skyn.
– De kommer, säger Mäster. Och gör de inte det så letar vi upp dem. Jag vet var de håller till. Men så här års seglar de ofta över till Syfolos. Men om du spelar flöjt för dem brukar de följa med färjorna tillbaka.
Jag nickar allvarsamt. Det är precis vad jag också har läst mig till på internet. Inte för att jag vill kalla mig amatör, jag har studerat fåglar i åratal, men dock aldrig på de grekiska breddgraderna. Och aldrig en tidig morgon med en liter sangria innanför västen.
Mäster påminner mig om vikten av att inte spola ned skithuspapper i toaletten då rören är urgamla. Antika. Trånga som nubiska jungfrur, vad jag förstår.
– Var slänger jag papperet då?
– I nästa by, svarar han. Det blir till att ta promenader då och då.
– Kan man inte skita direkt i nästa by då?
– Nej, du skiter här i byn. Och så går du till nästa by och slänger papperet. Så har de gjort i 300 år, finns ingen mening med att ändra på sånt. Förresten, gör du fel så kommer du att få spö av ett gäng fåraherdar. De håller konstant koll. Förra året spöade de upp ett gäng romer från norr och gaffaråm mot kyrkogårdsmuren.
– Tejparåm menar du? Med gaffa?
– Jajamen. Inte så jäkla kul att hänga där i 45 graders värme i tre fyra dagar.
– Fåraherdar är stenhårda, konstaterar jag.
– Absolut. Inget snack. Brukar du åka skidor förresten?
– Inte så ofta, säger jag försiktigt och låtsas få syn på ett falkpar i skyn. Titta, nu kommer de. Direkt från Syfilis.
– Syfolos, rättar Mäster och stoppar burken med gurkmeja i shortsfickan. När han trampar hem till sitt åtföljs han av tretton katter. Alla har randig svans. Hon med röda BH:n går först. Själv blir jag kvar i det gula örnnästet. Kanske dags att börja öva på flöjten?
*
Två veckor har gått. Ett enda falkpar har letat sig fram till örnnästet där jag bor och detta först efter att jag lärt mig spela en trevande version av ”Shoe Shine Boy” på flöjt, nästan som Louis Armstrong brukade lira den. Falkarna tycks trivas med både mig och musiken. De ryttlar konstant ovanför mitt huvud varje dag där jag intar min gurkmeja, min jågge och den sedvanliga litern med sangria. Efter frukosten flöjtar jag lite för dem och ryttlandet upphör. Istället seglar de i allt vidare cirklar runt huset, som om de dansar vals i skyn. Det är vackert.
Jag känner mig förnöjd, noterar i mitt lilla block, döper dem till något som jag tycker låter grekiskt. Finito och Klamydia. Herr och fru Falk. Vi är kompisar nu. Jag känner det i märgen. Allt är bra. Grekland och jag, vi lirar verkligen. Kanske blir det rentav en bok? Ja, ja, lugn nu, säger jag till mig själv. En sak i taget. Sen går jag till grannbyn med morgonens avkastning. Vinkar glatt till gänget med fåraherdar som ligger innanför kyrkogårdsmuren och läser tuttmagasin. De vinkar lika glatt tillbaka. Av deras får syns inte en skymt. När jag smäller ned soplocket gör de tummen upp. Jag känner mig stolt. Stort A i uppförande. Så klättrar jag upp till örnnästet igen. Nybajsad, lätt och snygg. Att man kan vara så snygg?
*
Tredje veckan. Strömavbrott sen fyra dagar. Monsunregn från nånstans långtbortifrån. Kanske Afrika?
Mäster har visat hur man eldar trädgårdssoffor från grannhusen för att få upp värmen. I grannhusen är det nämligen tomt. Grannarna kommer först till sommaren. – Alla är norrmän, lugnar Mäster. De har råd med nya soffor.
Jag rycker på axlarna, sprutar T-doja över en tryckimpregnerad beige tresitsare som vi nyss dragit hem i regnet. Den har lite svårt att ta sig men till slut blir det fart i brasan. Mäster hämtar getkorven han införskaffat. Idag är det han som bjuder på middag. Igår var det jag. Då åt vi picklad tusenfoting med majonnäs. Nu är gurkmejan slut så nån skidåkning blir det inte tal om. Däremot bajsar jag numera gult hela dagarna. I grannbyn tornar numera ett helt berg av fläckigt papper. Jag har fått en egen grön soptunna med mitt namn på. Fåraherdarna ser respektfullt på mig när jag kommer. De är imponerade av svensken. Jag känner det i deras hållning gentemot mig. Ser det i deras ögon. Bad jag dem att torka mig i rumpan skulle de lyda. Det känns bra. Man ska sätta sig i respekt. Det sa alltid min gamla slöjdlärare när han band fast polismästarens Robert vid svarven varje onsdag eftermiddag. Robert grät. Slöjdläraren log som en katt varje gång.
*
Finito och Klamydia har tröttnat på ”Shoe Shine Boy”. De protesterar genom att bajsa rakt ned mot mig när jag greppar flöjten. Så nu ligger jag i hårdträning igen. De vill ha ”Jumpin’ at the woodside”. Count Basie-versionen från 1956. Fatta hur trött man blir i kinder och tunga av att tuta den satan på flöjt varje dag!!
Mäster börjar också bli lite småtrött på skiten. Han muttrar och går och sätter sig i Mercan.
– Skaru åka nånstans?
– Nä, säg till när du är färdig med tutandet. Då kommer jag ut igen.
– Ok, säger jag och vinkar åt honom genom framrutan. Han vinkar inte tillbaka. Låtsas inte se mig.
Jag glor mot skyn. Klamydia sveper förbi. När hon får syn på mig släpper hon en vit rökare rakt ned i min panna.
Fågelstudier. Viktiga saker.
*
En tidig morgon får jag med mig Mäster upp i bergen. Vi ska montera fågelholkar på olivträden. Det visar sig vara svårare än jag trott. Stammarna är nästan helt ihåliga. När jag slår i en spik försvinner den in i stammen och dunsar nedåt med ett dovt klonk. – Det är som om träden käkar spik, tammefan, säger jag till Mäster. Han puffar eftertänksamt på den dominikanska cigarr han konstant bär i mungipan. De spegelblanka pilotglasögonen är riktade mot mig som två silvriga assietter.
– Ska vi ta en kaffe så länge? föreslår han.
Vi slörpar i oss, sittandes på marken. Min idé att få fler falkar till ön verkar gå i stöpet. Holkarna är snickrade av de sista trädgårdssofforna som vi struntade att elda upp då monsunen avtog.
-Norskt virke! Det borde ju funka? Rena lyxkåkarna ju. Såna har de bergis inte på Syfilis.
Mäster svarar inte. Fimpar bara dominikanar’n i kaffet och pekar upp mot bergssidan. Tre stenmårdar är på väg ned mot oss i ilfart, ingen av dem bär munkorg.
– Du, det där är ingen av dina, va?
– Nope, säger Mäster och vi får fart nedför backen. Fågelholkarna av prima norskt virke lämnas åt sitt öde. Den som en gång fått en stenmård hängandes i skinkhalvan med dess tänder inborrade djupt i fundamentet vill inte vara med om det igen. Inte ens om självaste David Attenborough bad snällt på sina bara knän, redo med sitt filmteam. No way! Vi rusar mot Mercan som två smidiga tonåringar. Måste vara all gurkmeja, tänker jag och smäller igen bildörren just som stenmårdarna anfaller med bindgalna miner och dreglande käftar.
*
Solen går ned över den lilla grekiska ön. Mäster och jag delar en dunk hemkörd raki från en av grannbyarna, oklart vilken. Mullefia kanske? Dunken har vi placerat mellan oss och skruvat av korken. Vi har varsin slang nedstucken i plastdunken, andra änden sitter tryggt placerad i munnen. Då och då slurpar vi stilla och eftertänksamt, blickandes ut över dalen framför oss. Vilstolarna, som klarade sig från att bli uppeldade, har smorts in i fårister och luktar därefter. Allt känns tryggt och fint. Sjutton katter ligger för våra fötter och småpruttar och spinner om vartannat. Jag funderar på hur det skulle vara om man limmade ihop allesammans ovanpå varandra som en slags modern installation. Kanske kunde vi ställa ut dem i grannbyn när turisterna kommer? En slags grekisk katt-totempåle? Jag föreslår detta för Mäster som plötsligt får spasmer. Det gurglar till i slangen när han sätter i halsen och börjar hosta.
– Vad är det? Tål du inte sprit eller nåt? undrar jag.
Han glor på mig som om han aldrig sett mig förr.
– Du, ska du inte åka hem snart?
Jag stirrar oförstående.
– Hem? Vadå hem? Jag är ju hemma.
– Åh gud, stönar han, stoppar slangen i käften och drar raskt i sig nån deciliter.
Jag ler brett tillbaka. Vi har det bra här på ön. Jag har verkligen funnit mig tillrätta. Sprit. Fåglar. Flöjtmusik. Lugn och ro. Här finns allt jag behöver. Imorgon ska jag börja skriva min bok. Eller i övermorgon.
Plötsligt hörs ljudet av röster några hus längre bort. En bildörr smäller igen. Efter ytterligare några minuter ljuder Prodigy ut över byn med ”Smack my bitch up”! Sommaren har anlänt och med den norrmännen. Undrar hur lång tid det tar innan de upptäcker att trädgårdsmöblerna saknas?
Vaknar. Känner ett starkt behov av att lyssna på Whole Lotta Love med Led Zep. Oklart varför. Hög volym. Konstaterar att det måste vara ett av rockvärldens bästa intron. Ett intro som känns ända ned i musslan. Jag blir belåten. Häller i mig starkt kaffe. Mycket. Fort.
Konstaterar att idag är det fredag. Jag vill att allt ska vara mycket och gå fort idag…
…Och inser nånstans i bakhuvudet att lättnaden och lusten kommer som ett brev på posten när jag slipper måsten. Fuck måsten. Idag undgick jag med nöd och näppe ett möte jag inte vill ha. Uppskjutet på framtiden. Uppskjutet är i och för sig inte bra. Men i andrummet som uppstår finns det plats för Led Zep. Mycket Led Zep. Och fort ska det gå.
Henry Miller var rätt taskig på att fingerpulla, läser jag. Han grävde oroligt med sina lätt tjocka fingrar. Och så sablade han ned henne i sin bok Kräftans vändkrets. Och sen skrev Anais Nin om henne också. Två författare gjorde karriär via hennes kropp, hennes underliv, hennes krampaktiga ängsliga lögner för att underhålla och passa in… Miller och Nin blev världsberömda. Och Mansfield, musan, glömdes bort. Gick ned sig. Tvångsintagningar, drogberoende, elchocker, piller, alkohol, tappat hår, tappade tänder och fattigdom… och så Nins och Millers olustkänslor inför åsynen av henne, åsynen av vad tiden och de båda gjort med henne i konstens namn….
Det är en brutal skildring jag läser men den är god. Stilistiskt sparsmakad, alltmer träffsäker och rå för varje kapitel. När jag lägger ifrån mig ”Att omfamna ett vattenfall” är jag lite ömhudad, lite genomknådad och funderar över detta med att vara inspirationskälla till någon – men också att vara någons studsmatta, någons sopkärl, någons plånbok. Att komma från djupaste fattigdom och kamp och heta Juliette alias Julia alias June och ge upphov till några av 1900-talets mest välkända och debatterade litterära texter – och samtidigt lämnas åt sophögen när böckerna väl var skrivna… Jag måste erkänna att jag egentligen aldrig reflekterat över June Mansfield. Jag såg Kaufmans film på 90-talet, byggd på Anais Nins bok ”Henry & June” och blev sådär tjusigt bortkollrad och förälskad i storyn om Henry Miller och Anais Nin och jag såg Uma Thurmans rolltolkning av June Mansfield och hennes marionettdocka Count Bruga och köpte rubbet. Det är ju det där med att bli förälskad i en myt; myten om Henry Miller (men läsa hans böcker och tänka: fy fan vad unket!) och myten om Anais Nin (och läsa hennes böcker och tänka: fy fan vad stentrist!) och myten om Paris på 1920- och 30-talet (vackert, läckert, farligt men i verkligheten… skitigt, fattigt, gone with the wind). Man letar kanske efter något som aldrig funnits, eller åtminstone inte längre finns. Och inser att den blåögda fantasin och myten slår verkligheten med hästlängder.
Ida Theréns bok ”Att omfamna ett vattenfall” (en strof från svenske poeten Paul Andersson) försöker bl.a ge röst åt musan June och hennes öde, skildrat med avstamp i hennes immigrantuppväxt i USA:s tidiga 1900-tal. Det är en välbehövlig påminnelse – som inte alls sticker hål på några av mina fantasibubblor – om att den litteraturhistoria jag älskar de facto befolkats av människor av kött och blod. Det är varken vackert eller osnyggt. Det bara är. Och det är gott nog.
Snart försvinner bittert nog de där sista resflagorna och allt blir som vanligt igen, eller som ovanligt igen. För fortfarande är det vanliga ovant. Man är fortfarande i de första timmarna av hemkomst. Och det som i vanliga fall är så vanligt är – ännu en stund – ovant och ovanligt: ljuset, lukten, de svenska golvtiljorna och varmvattnet i kranen, den skira skandinaviska vårgrönskan därute som exploderat i ens frånvaro. Men snart dras rullgardinen ned och man är tillbaka, hemmablind. Där det ovanliga blir vanligt. Och det man just lämnat börjar skingras som krutrök över slagfältet. Man kommer att bli osäker på detaljerna, dofterna, vem som sa vad, hur dagarna skiljde sig åt och hur de nya tankarna landade inom en och beredde sig ett bo. Var har de tagit vägen nu, de där tankarna som var mitt nya jag? Var flög de?
Och kvar i kroppen finns den märkliga blandningen av trötthet och förnöjsam trygghet och rastlöst kliande. Man har väckt den där djävulen till liv igen – reslusten – den som pockar på och krokar tag i ens själ fast man egentligen inte vill – för det kostar så mycket – och då talar jag inte om kronor och ören. Den där förbannade resklådan som sandpapprar ens skinn tills man är så hudlös att inget står emellan ens innersta och den brutala verkligheten långt där ute, långt där borta. Där ingenting är gratis eller garanterat eller självklart. Där allt kan göra så ont och vara så underbart.
Det är svårt att förklara sånt för någon som aldrig varit utanför landets gränser. Det är svårt att förklara det där vansinnet för någon som tycker om att vara där han eller hon alltid är.
”A woman must have money and a room of her own if she is to write fiction.”
Virginia Woolf visste vad hon snackade om. Ge mig stålar och ett hörn i världen och jag går igång. Men man måste äta också.
Jag måste ha ett brödjobb. Ett stadigt som inte inverkar för mycket på det som verkligen betyder något: att skriva. Jag behöver fler frilanskunder konstaterar jag och undrar var de finns just nu. Samtidigt som jag bara vill vara ifred. Översätta de böcker som betyder något. Skriva de berättelser som skjuter skott inombords när jag utsätts för nya miljöer där gamla tankar prövas på nytt, igen och igen. Det är ett evigt nyttigt knådande av den kreativa degen som vill jäsa och svälla och leva. I ekorrhjulet blir det lätt platt och hårt. Nog om det.
Ny dag i bergen. Blåser som i skotska högländerna. Tydligen har Naxos den kallaste våren på åratal. Nån där uppe måste ha hört min hemliga bön: låt det inte bli bastuhetta. Nu sitter man istället och småfryser lite men det är bra skit. Man är väl viking.
Katten snusar efter en natt i vildmarken. Om man skulle ta och fånga dagen då? Lite Carpe Fucking Diem så här på lördagen?
LILLA BLÅ BLOGGEN 