Island in the sun, foto: Tomas Gilljam
I somras var jag en del av Lilith Performance allkonstverk, “Island in the sun”, som i sin tur var en del av Malmö sommarscen.
Vi spelade i en gigantisk lokal (PLM:s gamla lager) i ett industriområde i Malmö. I lokalen fanns en konstgjord ö, med en uppstoppad björn och lysande glödlampor.
PLM:s gamla lokal i Malmö. Foto: Tomas Gilljam
På väggarna har konstnärer målat graffiti – långt innan vi kom dit, och de konstnärliga ledarna, Elin Lundgren och Petter Pettersson utnyttjade målningarna i verket. Vi uppmanades att söka upp en plats som mest representerade vår klädsel, så att vi blev en del av väggen under en del av verket.
PLM:s gamla lokal med graffiti. Foto: Lena Kronberg
Våra kläder och kroppar var det som skilde oss åt, men ansiktena täcktes av en huva med ditritad glad mun, det gav, tyckte jag, ett obehagligt intryck. Vi var glada vad som än hände, även när en man som springer för livet faller och andas utmattad i sanden på ön. Ibland skrattar vi omotiverat, för att plötsligt tystna, lika omotiverat.
Petter Pettersson i Island in the sun. Foto: Tomas Gilljam
Besökarna som kom sporadiskt och släpptes in av vakter som även de bar huvor av samma sort som vi, och publiken måste, innan de släpptes in, sätta på sig samma huvor, så att det ibland var omöjligt att skilja oss i föreställningen från publiken.
Publiken, Island in the sun. Foto: Tomas Gilljam
Jag upplevde det som ganska obehagligt att vara en del av den här massan. Att röra sig i grupp, skratta i grupp, vara opersonlig. Jag har aldrig känt mig bekväm i grupp och är inte en av de som älskar allsång och armkrok och stå och vråla slagord i grupp.
Närbild på oss aktörer. Island in the sun. Foto: Tomas Gilljam
Jag känner mig mer som mannen som i Monty Pythons Life of Brian förnekar att han är en unik individ, medan folkhavet i kör mässar att “Yes we are individuals”.
På något sätt kändes det som att vi var lobotomerade mobbare. Eller eleverna i Pink Floyds”The wall”, efter att de trillat ner i köttkvarnen.
Men verket var uppskattat och fyllde sin funktion, att undersöka gruppen och ansiktslösheten.
Jag och en aktör till betraktar arenan. Foto: Tomas Gilljam
Lena Kronberg 