Det är vi väldigt för tacksamma herr Syll! Både herr F Månsson och jag! Beste! 🙂

Tack för mycket läsvärd kommentar, herr Milch 🙂

När det brittiska konservativa partiet – det vill säga Margret Thatchers parti – med intresse tittade på den svenska friskolereformen drog de gränsen vid vinstdrivande skolor. Det var för extremt för Thatchers partikamrater.

Chile under Pinochet införde ett kort tag ett liknande system, men det var det var ett så misslyckat experiment att till med den nyliberala regimen tog bort det efter några år.

Men i Sverige lyckas det tydligen bita sig fast trots ett brett folkligt ogillande. Men tyvärr så verkar det ju vara stort sett omöjligt att få bort det. Helt klart är att detta snuskeri och misshushållning av offentliga resurser inte vore möjligt om inte så många aktiva eller före detta aktiva politiker har sin födkrok inom den sfären.

“Intresset ljuger inte”, som en gammal tänkare skrev.

“Det välfärdsindustriella komplexet tar över- Socialpolitik

Text: Jan Molin

De privata företagen inom vård och skola driver en kampanj för alltmer privatisering. Särskilt skjuter man in sig på Reepalus utredning trots att den inte motsätter sig utan bara vill begränsa vinsterna. Så gott som dagligen ser vi inlägg i SvD, GP och DI av lobbyister från företagens intresseorganisationer. De har gjort mallar där deras företag bara behöver fylla i lite data och skicka till regeringskansliet som ”spontanremisser”.

Folkopinionen som ju är emot vinster i välfärden ser vi föga av, i varje fall i den borgerliga pressen och i televisionen. Den finns dock. I Göteborg anordnade Folkkampanjen för gemensam välfärd nyligen ett möte där ekonomen John Lapidus talade om ”Pengarna, makten och välfärden”.

Lapidus visade hur välfärden tudelats i en offentlig och en privat form. Den offentliga finansieras och sköts av stat, landsting och kommun. Den privata finansieras också av staten men även genom privata sjukförsäkringar. När dessa betalas av arbetsgivaren minskar dock skatten för försäkringstagarna så också där står staten för viss finansiering. Avtalen mellan de privata vårdföretagen och försäkringsbolagen innebär att deras kunder går före i kösystemen.

Ett välfärdsindustriellt komplex har uppstått. De största företagen, Capio, Attendo och Academedia har nu börsintroducerats. AP-fonder har köpt aktier i dem – alltså finansierar våra pensionspengar dem. De är bland andra de som driver kampanjen.

Socialdemokraterna vågar inte ta strid mot det välfärdsindustriella komplexet och deras lobbyister därför att de är rädda för att få hela den borgerliga pressen emot sig. De tycks fortfarande tro att Saltsjöbadsandan existerar då företagen gärna samarbetade med S. Men sedan nyliberalismen med Thatcher och Reagan som ledare tagit över – det som brukar kallas -problemformuleringsprivilegiet är företagsamheten bara intresserade av att driva sin antistatslinje. Varje form av kompromiss som till exempel förre partisekretaren Lars Stjernkvist argumenterade för i Agenda leder bara till eftergifter.

Lapidus konstaterade att kostnaderna för vården ökat kraftigt de senaste åren . Andelen av BNP har på få år ökat från 8 procent till 11. Vi närmar oss USA. Några av anledningarna är de allt fler privata sjukförsäkringarna och ”valfriheten” som lett till fler läkarbesök för mindre allvarliga åkommor.” Det välfärdsindustriella komplexet tar över – socialpolitik.com

Egentligen är meningen med allmänna val vilket är en del av den representativa demokratin, att väljarna skall få tillfälle att utse representanter som står för deras intressen och önskningar. I fall väljarna upptäcker att de har valt fel skall detta rättas av dem själva vid nästa val.
Genom att riksdagens ledamöter abdikerade från frågan om arbetslöshetens ofattning, i praktiken från max 3-4 procent till att vara upp till 8 procent, förrådde de sitt uppdrag och bröt gemensamt mot det som uttrycks i Sveriges grundlag. Det skall särskillt åligga det allmänna att trygga rätten till arbete.
Brottet hade dock förberetts väl genom att bland annnat(?) socialdemokraternas program gjorde klar att det numera bara betydde att rätten till arbete i grundlagens mening finns kvar så länge det inte har utfärdats något uttryckligt förbud.

Det har förekommit mängder av löften om ökad sysselsättning/minskad arbetslöshet från både riksdagspartier och deras regeringar. Liksom utopiska ekonomistiska berättelser. Vi som är mera insatta i de ekonomiskt politiska realiteterna vet att detta bara är ett spel för galleriet. Sedan 1998 regleras ekonomin till en högre nivå på det privata ägarskapet i stället för en ökande sysselsättning och detta har visat sig vara synnerligen olönsamt – även för ekonomer – att bråka om.
Genom Riksbankens oberoende finns det ingen risk för att något riksdagsparti eller någon folklig opinion som nöjer sig med att framföra sin åsikt genom riksdagsval, skall råka trampa in på den 1990-98 genomförda omregleringens resultat. Detta har undersåtarna bara att rätta och packa sig efter.
Samtidigt avslöjar sig de lojala politikerna och ekonomerna genom att de låtsas som vare sig oberoendet eller instruktionsförbudet eller hotet om avbruten karriär skulle ha någon betydelse.
En principlös uppställning bakom Post-Democracy.

av Erik Dahmén Ekonomisk Debatt, 1987

https://www.nationalekonomi.se/wp-content/uploads/2000/01/15-6-ed.pdf

This is.. backwards. Math is precisely what let you grasp what isn’t immediately at hand. Curved sapcetime, wave-particle duality, infinite sets, etc. were all radically counterintuitive & took us beyond naive sense-perception.

He’s describing.. accounting. Inventory management. Not actual mathematical reasoning, which is among the most powerful tools of transcending the given.

Uppenbarligen finns det knappast någon i riksdagen som ens är beredd att överge det destruktiva “överskottsmålet”, dvs föreställningen att statens syfte är att profitera på medborgarna. Eller den s.k. åtstramningspolitiken, dvs den medvetna krympningen av den ekonomiska aktiviteten.

Colin Crouch ansåg (Post-Democracy, 2004) att orsaken till den här svagheten är outsourcingen av produktiv verksamhet till i förta hand Ostasien, som har slagit sönder den fackliga organisering som var ryggraden i demokratin i den fordistiska ordningen. Utan denna är det inte möjligt att formulera någon demokratisk ekonomisk politik.

Kanske behöver man inte vara fullt så pessimistisk. Men det behövs i alla fall en massa mobiliserande politisk aktivitet innan en riksdag kan fatta bättre beslut än en riksbank och inte bara jamsa med rentiärmaffian.

Tyvärr gick det inte komma inte åt länkarna till Kaleckis texter av någon anledning, åtminstone inte på min dator, men Monthly Review har återpublicerat en del med länkar som verkar fungera. Texterna är är väsentliga och aktuella och bör läsas än i dag (fick faktiskt några böcker med Kalecki av självaste Rudolf Meidner en gång på fackföreningskurs som väldigt ung med uppmaningen “Det här ska du läsa pojk!” Vilket jag ju gjorde så klart! ) 🙂 Här är texten hastigt översatt med länk : ”

“Politiska aspekter av full sysselsättning Av Michał Kalecki – Monthly Review Denna essä publicerades första gången i Political Quarterly 1943; den återges här för icke-kommersiellt utbildningsändamål. .

“En solid majoritet av ekonomer anser nu att även i ett kapitalistiskt system kan full sysselsättning säkras genom ett statligt utgiftsprogram, förutsatt att det finns en tillräcklig plan för att sysselsätta all befintlig arbetskraft, och förutsatt att tillräckliga tillgångar på nödvändiga utländska råvaror kan erhållas i utbyte mot export. Om staten gör offentliga investeringar (t.ex. bygger skolor, sjukhus och vägar) eller subventionerar masskonsumtion (genom familjebidrag, sänkning av indirekt beskattning eller subventioner för att hålla nere priserna på förnödenheter), och om dessa utgifter dessutom finansieras genom lån och inte genom beskattning

(vilket kan påverka privata investeringar och konsumtion negativt), kan den effektiva efterfrågan på varor och tjänster öka upp till en punkt där full sysselsättning uppnås. Sådana statliga utgifter ökar sysselsättningen, det ska noteras, inte bara direkt utan även indirekt, eftersom de högre inkomster som orsakas av dem resulterar i en sekundär ökning av efterfrågan på konsumtions- och investeringsvaror.

2. Man kan fråga sig var allmänheten ska få pengarna att låna ut till staten om de inte begränsar sina investeringar och sin konsumtion. För att förstå denna process är det bäst, tror jag, att föreställa sig för ett ögonblick att staten betalar sina leverantörer i statsobligationer.

Leverantörerna kommer i allmänhet inte att behålla dessa värdepapper utan sätta dem i omlopp medan de köper andra varor och tjänster, och så vidare, tills dessa värdepapper slutligen når personer eller företag som behåller dem som räntebärande tillgångar. Under en given tidsperiod kommer den totala ökningen av statsobligationer i personers och företags ägo (tillfälliga eller slutliga) vara lika med de varor och tjänster som säljs till staten.

Således är det som ekonomin lånar ut till staten varor och tjänster vars produktion “finansieras” av statsobligationer. I verkligheten betalar staten för tjänsterna, inte i värdepapper, utan i kontanter, men samtidigt emitterar den värdepapper och dränerar därmed kontanterna; och detta motsvarar den imaginära processen som beskrivs ovan. Vad händer dock om allmänheten inte är villig att absorbera hela ökningen av statsobligationer?

Den kommer slutligen att erbjuda dem till banker för att få kontanter (sedlar eller insättningar) i utbyte. Om bankerna accepterar dessa erbjudanden kommer räntan att bibehållas. Om inte kommer priserna på värdepapper att falla, vilket innebär en höjning av räntan, och detta kommer att uppmuntra allmänheten att inneha fler värdepapper i förhållande till insättningar.

Det följer att räntan beror på bankpolitiken, särskilt på centralbankens. Om denna politik syftar till att bibehålla räntan på en viss nivå kan det lätt uppnås, oavsett hur stor mängd statlig upplåning är. Sådan var och är situationen i det nuvarande kriget. Trots astronomiska budgetunderskott har räntan inte stigit sedan början av 1940.

Man kan invända att statliga utgifter som finansieras genom upplåning kommer att orsaka inflation. Mot detta kan man svara att den effektiva efterfrågan som skapas av regeringen fungerar som vilken annan ökning av efterfrågan som helst. Om det finns gott om arbetskraft, växter och utländska råvaror, möts ökningen av efterfrågan av en ökning av produktionen. Men om punkten för full resursanvändning nås och den effektiva efterfrågan fortsätter att öka, kommer priserna att stiga för att utjämna efterfrågan på och utbudet av varor och tjänster. (I det tillstånd av överutnyttjande av resurser som vi för närvarande bevittnar i krigsekonomin har en inflationsdrivande prisökning endast undvikits i den utsträckning som den effektiva efterfrågan på konsumtionsvaror har begränsats genom ransonering och direkt beskattning.)

Det följer att om statliga ingripanden syftar till att uppnå full sysselsättning men inte ökar den effektiva efterfrågan över full sysselsättning, finns det ingen anledning att vara rädd för inflation.

2. Ovanstående är en mycket grov och ofullständig redogörelse för den ekonomiska doktrinen om full sysselsättning. Men det är, tror jag, tillräckligt för att bekanta läsaren med doktrinens kärna och därmed göra det möjligt för honom att följa den efterföljande diskussionen om de politiska problem som är förknippade med att uppnå full sysselsättning.

Det bör först konstateras att även om de flesta ekonomer nu är överens om att full sysselsättning kan uppnås genom statliga utgifter, var detta inte alls fallet ens på senare tid. Bland motståndarna till denna doktrin fanns (och finns fortfarande) framstående så kallade “ekonomiska experter” med nära kopplingar till bank och industri.

Detta tyder på att det finns en politisk bakgrund i motståndet mot doktrinen om full sysselsättning, även om de argument som framförs är ekonomiska. Det betyder inte att de som framför dem inte tror på deras ekonomi, hur dålig denna än är. Men envis okunskap är vanligtvis en manifestation av underliggande politiska motiv. Det finns dock ännu mer direkta indikationer på att en förstklassig politisk fråga står på spel här.

Under den stora depressionen på 1930-talet motsatte sig storföretagen konsekvent experiment för att öka sysselsättningen genom statliga utgifter i alla länder utom Nazityskland. Detta syntes tydligt i USA (motstånd mot New Deal), i Frankrike (Blum-experimentet) och i Tyskland före Hitler. Attityden är inte lätt att förklara. Det är uppenbart att högre produktion och sysselsättning gynnar inte bara arbetarna utan även entreprenörerna, eftersom de senares vinster ökar. Och den ovan beskrivna politiken för full sysselsättning inkräktar inte på vinsterna eftersom den inte innebär någon ytterligare beskattning.

Entreprenörerna i lågkonjunkturen längtar efter en högkonjunktur; varför accepterar de inte gärna den syntetiska högkonjunktur som regeringen kan erbjuda dem? Det är denna svåra och fascinerande fråga som vi avser att behandla i den här artikeln. Orsakerna till “industriledarnas” motstånd mot full sysselsättning som uppnås genom statliga utgifter kan delas in i tre kategorier:

(i) ogillande av statlig inblandning i sysselsättningsproblemet som sådant;

(ii) ogillande av inriktningen av statliga utgifter (offentliga investeringar och subventionering av konsumtion);

(iii) ogillande av de sociala och politiska förändringar som följer av att full sysselsättning upprätthålls.

Vi ska i detalj granska var och en av dessa tre kategorier av invändningar mot den statliga expansionspolitiken.

2. Vi ska först behandla “industrichefernas” motvilja att acceptera statliga ingripanden i sysselsättningsfrågor. Varje utvidgning av statlig verksamhet betraktas med misstänksamhet av företagen, men skapandet av sysselsättning genom statliga utgifter har en speciell aspekt som gör motståndet särskilt intensivt.

Under ett laissez-faire-system beror sysselsättningsnivån i hög grad på det så kallade förtroendet.

Om detta försämras minskar de privata investeringarna, vilket resulterar i ett fall av produktion och sysselsättning (både direkt och genom den sekundära effekten av inkomstfallet på konsumtion och investeringar). Detta ger kapitalisterna en kraftfull indirekt kontroll över regeringspolitiken: allt som kan rubba förtroendet måste noggrant undvikas eftersom det skulle orsaka en ekonomisk kris. Men när regeringen väl lärt sig knepet att öka sysselsättningen genom sina egna inköp förlorar detta kraftfulla kontrollmedel sin effektivitet. Därför måste budgetunderskott som är nödvändiga för att genomföra statliga ingripanden betraktas som farliga. Den sociala funktionen hos doktrinen om “sund ekonomi” är att göra sysselsättningsnivån beroende av förtroendet. 3.

Företagsledares motvilja mot en statlig utgiftspolitik blir ännu mer akut när de överväger de objekt som pengarna skulle användas till: offentliga investeringar och subventionering av masskonsumtion.

De ekonomiska principerna för statlig intervention kräver att offentliga investeringar bör begränsas till objekt som inte konkurrerar med privata företags utrustning (t.ex. sjukhus, skolor, vägar).

Annars kan lönsamheten för privata investeringar försämras, och den positiva effekten av offentliga investeringar på sysselsättningen uppvägas av den negativa effekten av nedgången i privata investeringar.

Denna uppfattning passar affärsmännen mycket väl. Men utrymmet för offentliga investeringar av denna typ är ganska snävt, och det finns en risk att regeringen, genom att föra denna politik, så småningom kan frestas att nationalisera transporter eller allmännyttiga tjänster för att få en ny sfär för investeringar.

Man kan därför förvänta sig att företagsledare och deras experter är mer för att subventionera masskonsumtion (genom familjebidrag, subventioner för att hålla nere priserna på förnödenheter etc.) än för offentliga investeringar; för genom att subventionera konsumtion skulle regeringen inte inleda någon form av företag. I praktiken är detta dock inte fallet.

Faktum är att subventionering av masskonsumtion motarbetas mycket mer våldsamt av dessa experter än offentliga investeringar. För här står en moralisk princip av största vikt på spel. Grunderna i den kapitalistiska etiken kräver att “du ska förtjäna ditt bröd i svett” – såvida du inte råkar ha privata medel.

4. Vi har beaktat de politiska skälen till motståndet mot politiken att skapa sysselsättning genom statliga utgifter. Men även om detta motstånd skulle övervinnas – vilket det mycket väl kan ske under massornas tryck – skulle upprätthållandet av full sysselsättning orsaka sociala och politiska förändringar som skulle ge en ny drivkraft åt företagsledarnas motstånd. Faktum är att under en regim med permanent full sysselsättning skulle “avskedandet” upphöra att spela sin roll som en “disciplinär åtgärd”. Chefens sociala ställning skulle undergrävas, och arbetarklassens självsäkerhet och klassmedvetenhet skulle växa.

Strejker för löneökningar och förbättringar av arbetsvillkoren skulle skapa politiska spänningar. Det är sant att vinsterna skulle vara högre under en regim med full sysselsättning än de är i genomsnitt under laissez-faire, och även den höjning av lönerna som följer av arbetarnas starkare förhandlingsstyrka är mindre benägen att minska vinsterna än att höja priserna, och påverkar därmed negativt endast rentiernas intressen.

Men “disciplin i fabrikerna” och “politisk stabilitet” uppskattas mer än vinster av företagsledare. Deras klassinstinkt säger dem att varaktig full sysselsättning är osund ur deras synvinkel, och att arbetslöshet är en integrerad del av det “normala” kapitalistiska systemet. III

1. En av fascismens viktiga funktioner, som kännetecknades av nazistsystemet, var att undanröja kapitalistiska invändningar mot full sysselsättning. Oviljan mot statlig utgiftspolitik som sådan övervinns under fascismen genom att statsmaskineriet står under direkt kontroll av ett partnerskap mellan storföretag och fascism.

Nödvändigheten av myten om “sund ekonomi”, som tjänade till att hindra regeringen från att kompensera för en förtroendekris genom utgifter, elimineras. I en demokrati vet man inte hur nästa regering kommer att se ut. Under fascismen finns det ingen nästa regering. Oviljan mot statliga utgifter, oavsett om det gäller offentliga investeringar eller konsumtion, övervinns genom att koncentrera statliga utgifter på vapen.

Slutligen upprätthålls “disciplin i fabrikerna” och “politisk stabilitet” under full sysselsättning av den “nya ordningen”, som sträcker sig från förtryck av fackföreningarna till koncentrationsläger. Politiskt tryck ersätter det ekonomiska trycket från arbetslöshet.

2. Det faktum att rustningar är ryggraden i den fascistiska politiken för full sysselsättning har ett djupt inflytande på denna politiks ekonomiska karaktär. Storskaliga rustningar är oskiljaktiga från expansionen av de väpnade styrkorna och utarbetandet av planer för ett erövringskrig. De framkallar också konkurrensutsatt upprustning av andra länder. Detta gör att huvudsyftet med utgifterna gradvis förskjuts från full sysselsättning till att säkerställa maximal effekt av upprustningen. Som ett resultat blir sysselsättningen “överfull”. Inte bara avskaffas arbetslösheten, utan en akut brist på arbetskraft råder.

Flaskhalsar uppstår inom alla områden, och dessa måste hanteras genom att skapa ett antal kontroller. En sådan ekonomi har många drag av en planekonomi och jämförs ibland, ganska okunnigt, med socialismen. Denna typ av planering är dock oundviklig att uppstå närhelst en ekonomi sätter upp ett visst högt produktionsmål inom en viss sfär, när den blir en målekonomi som rustningsekonomin är ett specialfall av.

En rustningsekonomi innebär i synnerhet en minskning av konsumtionen jämfört med vad den kunde ha varit under full sysselsättning. Det fascistiska systemet börjar med att man övervinner arbetslösheten, utvecklas till en rustningsekonomi baserad på knapphet och slutar oundvikligen i krig.

IV 1. Vad blir det praktiska resultatet av motståndet mot en politik för full sysselsättning genom statliga utgifter i en kapitalistisk demokrati? Vi ska försöka besvara denna fråga utifrån analysen av orsakerna till detta motstånd som ges i avsnitt II.

Vi argumenterade där för att vi kan förvänta oss motstånd från industriledarna på tre plan: (i) principiellt motstånd mot statliga utgifter baserade på ett budgetunderskott;

(ii) motstånd mot att dessa utgifter riktas antingen mot offentliga investeringar – vilket kan förebåda statens intrång i de nya sfärerna av ekonomisk verksamhet – eller mot att subventionera masskonsumtion;

(iii) motstånd mot att upprätthålla full sysselsättning och inte bara förhindra djupa och långvariga nedgångar. Nu måste man inse att det stadium då “företagsledare” hade råd att motsätta sig alla typer av statliga ingripanden för att lindra en nedgång mer eller mindre är förbi. Tre faktorer har bidragit till detta:

(i) mycket full sysselsättning under det nuvarande kriget; (ii) utveckling av den ekonomiska doktrinen om full sysselsättning;

(iii) delvis som ett resultat av dessa två faktorer är parollen “Arbetslöshet aldrig mer” nu djupt rotad i massornas medvetande. Denna ståndpunkt återspeglas i de senaste uttalandena från “industrins kaptener” och deras experter.

Man är överens om nödvändigheten av att “något måste göras under lågkonjunkturen”; men kampen fortsätter, för det första om vad som bör göras under lågkonjunkturen (dvs. vilken riktning statliga ingripanden bör ha) och för det andra att det endast bör göras under lågkonjunkturen (dvs. bara för att lindra lågkonjunkturer snarare än för att säkra permanent full sysselsättning).

2. I aktuella diskussioner om dessa problem framträder gång på gång idén att motverka lågkonjunkturen genom att stimulera privata investeringar. Detta kan göras genom att sänka räntan, genom att sänka inkomstskatten eller genom att subventionera privata investeringar direkt i denna eller annan form. Att ett sådant system skulle vara attraktivt för företag är inte förvånande. Entreprenören förblir det medium genom vilket interventionen genomförs. Om han inte känner förtroende för den politiska situationen kommer han inte att mutas till investeringar.

Och interventionen innebär inte att regeringen varken “leker med” (offentliga) investeringar eller “slösar pengar” på att subventionera konsumtion. Det kan dock visas att stimulering av privata investeringar inte är en tillräcklig metod för att förhindra massarbetslöshet. Det finns två alternativ att överväga här. (i) Räntesatsen eller inkomstskatten (eller båda) sänks kraftigt under lågkonjunkturen och ökas under högkonjunkturen. I detta fall kommer både konjunkturcykelns period och amplitud att minska, men sysselsättningen kan inte bara under lågkonjunkturen utan även under högkonjunkturen vara långt ifrån full, d.v.s. den genomsnittliga arbetslösheten kan vara betydande, även om dess fluktuationer kommer att vara mindre markanta.

(ii) Räntesatsen eller inkomstskatten sänks under en lågkonjunktur men ökas inte under den efterföljande högkonjunkturen. I detta fall kommer högkonjunkturen att vara längre, men den måste sluta i en ny lågkonjunktur: en sänkning av räntesatsen eller inkomstskatten eliminerar naturligtvis inte de krafter som orsakar konjunkturfluktuationer i en kapitalistisk ekonomi.

I den nya lågkonjunkturen kommer det att vara nödvändigt att sänka räntesatsen eller inkomstskatten igen och så vidare.

Således skulle räntesatsen inom en inte alltför avlägsen framtid behöva vara negativ och inkomstskatten skulle behöva ersättas med ett inkomstsubvention. Detsamma skulle uppstå om man försökte upprätthålla full sysselsättning genom att stimulera privata investeringar: räntesatsen och inkomstskatten skulle behöva sänkas kontinuerligt.4 Utöver denna grundläggande svaghet i att bekämpa arbetslöshet genom att stimulera privata investeringar finns det en praktisk svårighet. Entreprenörernas reaktion på de beskrivna åtgärderna är osäker. Om nedgången blir skarp kan de ha en mycket pessimistisk syn på framtiden, och sänkningen av räntan eller inkomstskatten kan då under lång tid ha liten eller ingen effekt på investeringarna och därmed på produktions- och sysselsättningsnivån.

3. Även de som förespråkar att stimulera privata investeringar för att motverka nedgången förlitar sig ofta inte uteslutande på den, utan föreställer sig att den bör förknippas med offentliga investeringar.

Det ser för närvarande ut som om företagsledare och deras experter (åtminstone några av dem) tenderar att acceptera offentliga investeringar finansierade genom lån som ett sätt att lindra nedgångar. De verkar dock fortfarande vara konsekvent emot att skapa sysselsättning genom att subventionera konsumtion och att upprätthålla full sysselsättning.

Detta tillstånd är kanske symptomatiskt för den framtida ekonomiska regimen i kapitalistiska demokratier.

I nedgången, antingen under massornas tryck, eller till och med utan det, kommer offentliga investeringar finansierade genom lån att göras för att förhindra storskalig arbetslöshet. Men om man försöker tillämpa denna metod för att bibehålla den höga sysselsättningsnivån som uppnåddes under den efterföljande högkonjunkturen, kommer man sannolikt att stöta på starkt motstånd från företagsledare. Som redan har argumenterats är en varaktig full sysselsättning inte alls till deras fördel.

Arbetarna skulle “komma ur händerna” och “industricheferna” skulle vara angelägna om att “lära dem en läxa”. Dessutom är prisökningen i uppgången till nackdel för små och stora rentierer och gör dem “trötta av högkonjunkturen”. I denna situation kommer sannolikt en kraftfull allians att bildas mellan storföretagen och rentierintressen, och de skulle förmodligen hitta mer än en ekonom som förklarar att situationen var uppenbart osund.

Trycket från alla dessa krafter, och i synnerhet från storföretagen – som regel inflytelserika i statliga departement – ​​skulle troligen få regeringen att återgå till den ortodoxa politiken att minska budgetunderskottet. En nedgång skulle följa där den statliga utgiftspolitiken återigen skulle komma till sin rätt.

Detta mönster av en politisk konjunkturcykel är inte helt hypotetiskt; något mycket liknande hände i USA 1937-38.

Högkonjunkturens sammanbrott under andra halvan av 1937 berodde faktiskt på den drastiska minskningen av budgetunderskottet. Å andra sidan återgick regeringen omedelbart till en utgiftspolitik under den akuta nedgången som följde.

Konjunkturcykelns regim skulle vara en artificiell återställning av den situation som den existerade under 1800-talets kapitalism. Full sysselsättning skulle uppnås endast i toppen av högkonjunkturen, men nedgångarna skulle vara relativt milda och kortlivade.

V 1. Bör en progressiv vara nöjd med en konjunkturcykels regim som beskrivs i föregående avsnitt? Jag anser att han borde motsätta sig den av två skäl:

(i) att den inte garanterar varaktig full sysselsättning;

(ii) att statliga ingripanden är knutna till offentliga investeringar och inte omfattar subventionering av konsumtion.

Vad massorna nu begär är inte att mildra nedgångarna utan att de helt avskaffas. Inte heller bör det resulterande mer fullständiga utnyttjandet av resurser tillämpas på oönskade offentliga investeringar enbart för att skapa arbete.

Det statliga utgiftsprogrammet bör ägnas åt offentliga investeringar endast i den utsträckning sådana investeringar faktiskt behövs.

Resten av de statliga utgifterna som är nödvändiga för att upprätthålla full sysselsättning bör användas för att subventionera konsumtion (genom familjebidrag, ålderspensioner, minskning av indirekt beskattning och subventionering av nödvändigheter).

Motståndare till sådana statliga utgifter säger att regeringen då inte har något att visa upp för sina pengar.

Svaret är att motsvarigheten till dessa utgifter kommer att vara massornas högre levnadsstandard. Är inte detta syftet med all ekonomisk aktivitet?

2. ”Full sysselsättningskapitalism” kommer naturligtvis att behöva utveckla nya sociala och politiska institutioner som kommer att återspegla arbetarklassens ökade makt.

Om kapitalismen kan anpassa sig till full sysselsättning, kommer en grundläggande reform att ha införlivats i den.

Om inte, kommer den att visa sig vara ett föråldrat system som måste skrotas.

Men kanske kampen för full sysselsättning kan leda till fascism? Kanske kapitalismen kommer att anpassa sig till full sysselsättning på detta sätt?

Detta verkar extremt osannolikt. Fascismen uppstod i Tyskland mot en bakgrund av enorm arbetslöshet och behöll sig vid makten genom att säkra full sysselsättning medan den kapitalistiska demokratin misslyckades med det.

De progressiva krafternas kamp för all sysselsättning är samtidigt ett sätt att förhindra att fascismen återkommer. ——————–

Noter 1

“Denna artikel motsvarar ungefär en föreläsning som hölls för Marshall Society i Cambridge våren 1942.

2 Ett annat problem av mer teknisk karaktär är statsskulden. Om full sysselsättning upprätthålls genom statliga utgifter finansierade genom lån, kommer statsskulden att kontinuerligt öka.

Detta behöver dock inte innebära några störningar i produktion och sysselsättning, om räntan på skulden finansieras genom en årlig kapitalskatt.

Den löpande inkomsten, efter betalning av kapitalskatt, för vissa kapitalister kommer att vara lägre och för vissa högre än om statsskulden inte hade ökat, men deras aggregerade inkomst kommer att förbli oförändrad och deras aggregerade konsumtion kommer sannolikt inte att förändras nämnvärt.

Vidare påverkas inte incitamentet att investera i fast kapital av en kapitalskatt eftersom den betalas på alla typer av förmögenhet. Oavsett om ett belopp innehas i kontanter eller statliga värdepapper eller investeras i att bygga en fabrik, betalas samma kapitalskatt på det och därmed är den komparativa fördelen oförändrad.

Och om investeringen finansieras genom lån påverkas den uppenbarligen inte av en kapitalskatt eftersom det inte innebär en ökning av den investerande entreprenörens förmögenhet.

Således påverkas varken kapitalistisk konsumtion eller investeringar av ökningen av statsskulden om räntan på den finansieras av en årlig kapitalskatt. [Se “En teori om varu-, inkomst- och kapitalbeskattning”]

3 Det bör noteras här att investeringar i en nationaliserad industri endast kan bidra till lösningen av arbetslöshetsproblemet om de görs utifrån principer som skiljer sig från privat företagsamhet, eller om de medvetet måste tajma sina investeringar så att de mildras från privat företagsamhet. Regeringen måste nöja sig med en lägre nettotakt av nedgångar.

4 En rigorös demonstration av detta ges i min artikel som kommer att publiceras i Oxford Economic Papers. [Se “Full sysselsättning genom att stimulera privata investeringar?”]

Political Aspects of Full Employment – MR Online

Vilket så klart bestraffar sig. Europa blir en allt mindre viktig del av världen. Länder som agerar motsatt, dvs främjar ekonomisk verksamhet med offentliga beställningar och offentligt företagande (för att fylla ut mellan det privata) går på det hela taget bättre än vi. Och får alltmer inflytande.

Det som visar på ekonomskråets kvaliteter (not!) är att frågan som framgår av att: “under 80-talet hände något. Fler och fler ekonomer anslöt sig till Milton Friedmans idéer, också i Sverige.” inte har besvarats.
Jag har i alla fall inte hittat något publicerat svar på vad vem eller hur detta gick till. Men när man tittar på statistiken över de privata förmögenheternas andel av nationalförmögenheten och på antalet utförda timmar per sysselsatt jämfört med antalet sysselsatta blir det tydligt.
När tror ni att någon godkänd ekonom kan komma att ta upp detta? Det är ju dags för att utnyttja en mycket större del av (den infödda svenska) arbetskraften till krigskonjunkturen. Hur sådan påverkar framgår också av andelen av de privata förmögenheterna av nationalförmögenheten. Fast det kan bli svårare att bedöma idag. Registreringen av de privata förmögenheterna har avskaffats.

Vilket guldkorn!

Den delar jag på X så att fler får läsa.

“Bakom alla löften om att bekämpa arbetslös
heten döljer sig en verklighet till vilken mycket
få svenskar har tillträde. I denna tysta värld är
politiker, ekonomer och ekonomijournalister
överens om att arbetslösheten aldrig mer ska
få sjunka under en viss nivå.
Om detta ändå skulle hända har Riksbanken i
uppdrag att öka arbetslösheten.
Välkommen till NAIRU – den enda verkligheten”

etc2_97sid26_37.pdf