Hade en inte alltför rolig dag igår. Pendlade till Stockholm och vårt nya kontor för första gången. Tog 3 timmar enkel väg. Inte okej. Och så skulle jag fixa ett pendlingskort så jag åkte från jobbet lite tidigare så jag skulle hinna göra det på centralen för SJ:s resebutik har alltid varit stängd i Norrköping när jag kommit dit. Så sagt och gjort, klev in på SJ:s butik på centralen. Hur mycket folk som helst. Jag tycker inte att mitt ärende passar in på något av dom nummerlapparna jag kan välja att ta så jag smiter fram till en ensam expedit och frågar hur jag ska göra för att köpa ett plastkort för 25:- ”Ta en nummerlapp för inrikes” Okej säger jag lydigt och går och tar en lapp. 35 personer före mig i kön och tåget jag vill hinna med går om 30 minuter. (Hon kunde inte bara ha sålt det kortet till mig eller?!?!)

Det gick som tur var rätt fort, det var imponerande faktiskt, att SJ lyckades hjälpa 35 personer på ca 20 min. Jag kommer fram och ber att få köpa ett kort och frågar hur jag ska göra. Får en broschyr och springer till perrongen där jag tydligen ska ladda det här kortet, det går bra och vips är jag 3800:- fattigare. Skulle ha tagit det på företagskortet men glömde få det av chefen så fick lägga ut själv först (-). Men iaf, laddar kortet och fixar SL spärröppnare och gud vet vad. En himla massa kort och alternativ att göra. Tåget rullar in samtidigt som jag är klar med det hela så jag tar korten och springer till tåget.

Sitter sen på tåget och kommer på att jag inte fick nått kvitto. Det var ju kul.

Förstår ni frustrationen här? Det var ju PRECIS det man behövde när man stressat som en idiot för att hinna allt. Och efter en dag på kontoret som egentligen bara gjorde mig mer stressad för att, ja, ska inte gå in på det här men iaf.

Frågar konduktören hur jag ska göra, hon vet inte. Twittrar SJ_AB och frågar, dom svarade att jag skulle ringa kundtjänst. Ringde kundtjänst förut och dom sa att jag ska gå till SJ butik så jag får väl pallra mig ner dit snart och se vem dom säger att jag sa prata med.

Men iaf, kom fram till Norrköping sent igår och kliver på spårvagnen för att åka hem och då är det några småglin som håller på och leker och typ hoppar upp på vagnen bak och det är ju livsfarligt så det blev massa ståhej.

Trött, sliten, hungrig, blåsor under fötterna så gick jag i alla fall den sista biten hem och när jag viker upp på vår garageuppfart så ser jag hur lillebror sitter på trappan utanför dörren.

”Hej, jag tänkte det kunde vara mysigt att hänga lite”

Och mitt hjärta smälte lite.

Sen värmde han mat till mig och så satt vi i soffan och spelade spel. Det var så mysigt.

Det är just DET som jag saknat dom senaste åren. Att inte kunna få spontanbesök av dom som betyder mest. Bara kunna umgås planlöst och spontant. Och att bli helt överraskad dom dagarna när man behöver det mest.

NAJS.