Innanför de här dörrarna till rådhuset i Stockholm skulle Stig Engström ha ställts inför rätta – anklagad för århundradets brott – om han levat och om åklagaren Krister Petersson fått som han ville. Nu summerar Anders Olsson den avgörande frågan: är det mest sannolikt att Engström var ett vittne eller att han sköt Olof Palme? FOTO: ThibautRe, Wikimedia Commons.
Här följer den tredje delen av tre i Anders Olssons kritik av Klas Gustavssons ”Mannen som inte gick att komma runt”.
Första delen behandlade tre frågor: misstankarna mot Engström rent allmänt, tider som är viktiga i diskussionen och observationer vid mordplatsen.
Andra delen gick särskilt in på frågan om Engström fanns med bland vittnena eller inte.
I denna tredje del diskuterar Anders Olsson de psykologiska resonemangen kring Engström, han presenterar en variant där Engström varken är ett särskilt tillförlitligt vittne eller mördaren. Och han avslutar med en övergripande bedömning om vad som är mest realistiskt – att Engström var ett oskyldigt vittne eller gärningsmannen.
Anders Olsson är känd för denna bloggs läsare för tidigare medverkan här, men också för att han har en Youtubekanal, Skivis 73, där han ägnat sig åt frågor kring Palmemordet.
Den som läser denna kritiska genomgång gör klokt i att ha Klas Gustavssons text till hands. Den finns här.
Av Anders Olsson
AVSNITT 7 – Antaganden om psykologiska faktorer
Sid 52, 58, Uppfattningen att Engströms beteende efter mordet sammanfaller med rationellt beteende för en gärningsman.
Engström kan omöjligen förutspått att utredningen om vad som exakt försiggick minuterna efter mordet skulle bli så undermålig. Om Engström var gärningsmannen, har han alltså valt strategin att framföra uppgifter som tämligen snabbt borde ha kunnat bevisas som osanna, och som riskerat att väcka misstankar mot honom, vilket är väldigt irrationellt. Uppgifterna om språngmarschen efter poliserna på Tunnelgatan, ordväxlingen med Lisbeth, och att ha hjälpt till vid livräddningsförsöken utgör de främsta exemplen. Än värre taktik är att låta en nytagen bild på sig själv bli publicerad i Svenska Dagbladet när han omöjligen kunnat veta i vilken utsträckning vittnen hade sett mördarens ansikte. Genom att nämna den sannolikt felaktiga utstämplingstiden och återvändandet till Skandia för polisen, har han i sådant fall också gett dem möjligheten att kontrollera detta och förhöra väktarna i ett tidigt skede.
Sid 52, Spekulation av att Engström skulle kunna känt skam över att ha mördat en statsminister och kan ha varit beredd att ta sitt straff bara han blev åtalad.
Detta motsäger textens upprepade påståenden om att ”psykologiserande” avseende Engströms person och agerande inte ska ligga till grund för slutsatser.
Sid 58, Spekulationen att Engström som gärningsman skulle kunnat upptäcka polisen uppe på åsen och där gett sig tillbaka till arbetsplatsen, och att detta hade varit rationellt för Engström.
Denna spekulation motsägs av att mördaren, efter att ha befunnit sig på Malmskillnadsgatan, fortsatte sin flykt nedför David Bagares gata mot Regeringsgatan, alltså allt längre bort från mordplatsen. Att i det läget med otaliga flyktvägar framför sig, ändå välja att gå tillbaka i närheten av mordplatsen där det torde finnas en massa vittnen och poliser, hade utgjort ett enormt ologiskt och avvikande beteende för en mördare. När mördaren hunnit upp på Malmskillnadsgatan ca kl. 23:22:30 fanns det heller inte några polisbilar där inom synhåll.
Sid 58, Spekulationen om att Engström redan under en tidig flykt kunde tänkt på att Skandia-väktarnas vetskap kunde bli ett problem för honom, och påståendet att dessa borde höras av Polisen.
Det givna målet för en mördare under sin tidiga flykt är att ta sig bort från mordplatsen och undvika att bli tagen av polis. Hur man sedan ska bära sig åt i ett eventuellt framtida förhör och hur man i övrigt ska agera längre fram, är svårligen något som kan ta upp en mördares tankeverksamhet under det mest akuta stadiet. Att polisen skulle bry sig om att förhöra någon som kan intyga att någon var vittne är ingenting man kan räkna med. Men även om Engström i en roll som gärningsman oaktat ovanstående skulle komma fram till detta, så hade han knappast förbättrat situationen genom att springa tillbaka till de här personerna och häva ur sig en massa mindre genomtänkta uppgifter.
Sid 67, 68, Uppfattningen om att det skulle vara riskabelt för Engström i rollen som gärningsman vara ”sist ut” som vittne, om han inte själv hörde av sig till polisen. Detta argumenteras med att väktarna på Skandia hade fått veta av Engström att han var ett vittne till vad som utspelades på mordplatsen minuterna efter mordet.
Det flera finns flera vittnen som passerat eller kommit fram till mordplatsen och som hört av sig lite senare, men som ändå inte fått några frågor som tyder på misstankar från polisen. Om Engström mot förmodan blivit kontaktad av utredningen senare, skulle han lätt bara kunnat upprepat några omständigheter som varit allmänt kända från massmedia, påstå att han stått en bit ifrån händelsernas centrum, sagt att han inte hade tyckt att han haft något att redovisa som kunnat gynna utredningen, och att han därför inte hade hört av sig.
Det är också högst osannolikt att någon skulle kontakta utredningen bara för att informera att de kände till en person som kommit fram till mordplatsen i närtid till mordet men som inte sett mördaren. Om man är av uppfattningen att personens vittnesmål är av värde, finns det inget som hindrar att man frågar personen själv om denne hade hört av sig. Och i Engströms fall hade han redan uppgett för väktarna att han hade samtalat med polisen.
AVSNITT 8 – Alternativ hypotes
I stället för att enbart kritisera argumenten som föreslår att Engström mördade Olof Palme, vill jag ge ett exempel på en alternativ hypotes. Jag kallar den för det senkomna, ljugande och uppmärksamhetssökande vittnet. Notera att det är enbart ett alternativ för olika tänkbara scenarion. Jag påstår alltså inte att det är så här det har gått till. I exemplet är den exakta tidpunkten för mordet 23:21:20.
Engström stämplar ut kl. 23:19.20, går fram till vakterna och börjar prata jobb och semester. Han vill dock inte ödsla bort för många minuter eftersom han vill komma ner på tunnelbaneperrongen senast kl. 23:30. Han tittar därför på sin klocka vilket skadeinspektören Per H på Skandia skulle komma att uppge många år senare.
Kl. 23:21:15 har han tagit adjö med väktarna Anna-Lisa G och Henry O. Den senare skulle i förhör längre fram beskriva den här samtalstiden till “ett par minuter”. Engström ska precis gå ut genom dörren när mördaren skjuter sitt första skott, vilken Engström inte hinner uppfatta, delvis p.g.a. motorljudet från Bengt P:s bil som passerar sju – åtta meter från honom. Engström hinner ta några steg på trottoaren när det 2,5 sekunder senare avlossas ytterligare ett skott. Han tror att det är en avgasknall och får ingen direkt uppfattning varifrån knallen kom. Han fortsätter att gå söderut. Han är mentalt trött efter 15 timmars arbetsdag och inte helt alert. Hans tankar består av att han ska ned till t-baneperrongen och i bakhuvudet finns skidresan som han inte ens packat för. Blicken är i huvudsak fokuserad mellan fem och tio meter framför honom.
Kl. 23:22:00 befinner sig Engström 12 meter från Tunnelgatan, och börjar bli varse att det har hänt något framför honom. Det verkar vara en uppstressad situation. Han ser att det ligger en person på gatan och att någon försöker ordna till personens liggställning vilket påminner om framstupa sidoläge. Liksom Per V lägger han inte särskilt märke till den stillastående Anders B. Och liksom Per V och Christina V lägger han heller inte särskilt märke till att Leif L parkerar sin Chevrolet på andra sidan av det tre meter breda snötäcket på trottoarens yttre del.
Kl. 23:22:10 är Engström framme vid Palme som ligger med fötterna precis i förlängningen av Skandiahusets kortsida. Engström står still och ser den blödande Palme vilket han upplever som mycket obehagligt. Tio sekunder senare tittar han in lite snabbt på Tunnelgatan. Det finns bara en enda synlig ljuskälla inne i den mörka gränden och det är lamporna på södra delen av Luntmakargatan 14, och det finns inget annat inne i gränden att rikta blicken mot. Engström får då syn på Lars J som han endast kan uppfatta en ungefärlig storlek och kroppshållning på. Vid detta tillfälle befinner sig Engström bara några meter ifrån Bengt I, Per V och Bengt P, men ingen av dessa får några minnesbilder av varandra. Efter att åter ha betraktat Palme på nära håll 10 – 15 sekunder så vill han hålla sig på avstånd p.g.a. obehaget. Innan han lämnat platsen slår han en snabb blick in på Tunnelgatan igen och ser att det inte längre finns någon därinne. Han reflekterar inte mer över detta och får inte någon tanke om att personen han sett kan ha haft med den aktuella situationen att göra på något sätt.
Därefter ställer sig Engström i ytterkanten av de som samlats på platsen, närmare bestämt vid tunnelbanenedgången, ungefär tio meter från livräddningsförsöken som nu övergår till att Anna H vänder på Palme och påbörjar hjärtmassage. Palme fortsätter att blöda till oigenkännlighet och väktaren på Skandia Anna-Lisa kunde därför redovisa vad Engström strax efter mordet skulle berätta om detta: att blodet vällde ut, att Palme blödde så mycket att han såg vanställd ut. Likaså skulle Engström berätta att man hade satt igång konstgjord andning och att förbipasserande hade vänt på Palmes liggställning.
Engström har nu sett tillräckligt av eländet och vill egentligen gå därifrån, men nyfikenheten hindrar honom. Han ställer sig intill väggen på södra delen av Tunnelgatan, och ser att det börjar flimra blåljus ute på Sveavägen. Han ser när den första polisbilen med Söderström/Windén parkerar på trottoaren kl. 23:24:00. Han ser sedan Lisbeth springa ut på Sveavägen, men kan från sin position inte se att det är den ankommande polispiketen som hon springer fram mot. Polismannen Klas Gedda, som satt längst bak till vänster i piketen, uppgav senare att han hade tänkt gå ut och lugna ner henne. Engström står kvar på sin plats och ser Lisbeth raskt ta sig tillbaka till den lilla folksamlingen vid Palme. Men en halv minut senare ser han hur Lisbeth återigen springer ut på Sveavägen och viftar. Denna gången är det en ankommande ambulans som sakta kommer körande från Kungsgatan. Men Engström ser heller aldrig ambulansen från hans vinkel. I stället följer hans blick de fyra poliserna som börjat springa mot Luntmakargatan kl. 23:24:45. Detta är att föredra framför att se den stackars medvetslösa mannen fortsätta storblöda vid Dekorimahörnan.
Engström följer poliserna med blicken tills de är utom synhåll och börjar samtidigt bli lite nyfiken på vart de ska ta vägen. Han går ytterligare några försiktiga steg in på Tunnelgatan och efter en halv minut så passeras han av Yvonne N och Ahmed Z. Den senare får en minnesbild av Engström som han beskriver som “man med rock” samt “tjock kille med rock”. Därefter vill Engström se vart poliserna tog vägen och börjar småspringa mot Luntmakargatan. Han kommer fram dit efter 20 sekunder, och klockan är just då 23:26:00. Efter att ha stått på Luntmakargatan i 10 sekunder och tittat i befintliga riktningar så börjar Engström gå tillbaka mot Sveavägen. Efter 30 meters promenad ser han rakt framför sig på 30 meters avstånd hur polisen Söderström tar tag i Lisbeth och försöker föra henne i riktning mot polisbilen. Han uppfattar också att det sker någon hastig ordväxling mellan dem och får intrycket att Söderström är onödigt resolut mot den lilla stressade kvinnan. Engström stannar på den här positionen och observerar en halv minut senare hur Söderström återigen går fram på ett ganska forcerat sätt mot den mindre kvinnan. Klockan är nu 23.27:00. Även denna gång är det något gestikulerande och ordväxling mellan de två, men i ljudet av andra röster och trafiken på Sveavägen går det inte att utskilja vad som sägs. Den här episoden ska senare beskrivas av Anna-Lisa G på Skandia som att Engström tyckte att polisen var brysk mot Lisbeth.
Engström tittar sedan mot mordplatsen och ser hur Palme bärs in i ambulansen. Han står dock kvar på sin plats tills att ambulansen har kört iväg. Då går han fram mot mordplatsen. Han observerar att en kvinnlig ung polis är på plats och går fram emot en annan polis för att fråga om de behöver några uppgifter om vad han har observerat innan polisen kom dit. Han får dock vänta en kortare stund på sin tur eftersom det finns en yngre man som står och pratar med polisen. Han hinner uppfatta någon enstaka signalmentsbeskrivning av gärningsman, mörk rock och huvudbonad, men reflekterar inte särskilt över detta. Han frågar sedan polisen om de är intresserade av hans uppgifter, och får en motfråga om han har sett själva händelsen. Det har han inte varpå polisen konstaterar att hans uppgifter inte behövs, och då har klockan slagit över till 23:30. Engström står kvar och tittar ytterligare en kort stund och hör hur flera personer säger att offret var Olof Palme. Detta låter osannolikt i hans öron, och det finns också en polis som han hör säga att det inte var Palme. I detta ögonblick får Jan A syn på Engström, och observationen fastnar i hans minne. Engström märker hur en efter en lämnar stället, och ser hur polisen börjar spärra av området. Han inser att hans sista tåg har gått och han förstår att han bör ringa sin fru och berätta att han är försenad och måste ta sista bussen hem i stället.
Engström återvänder till Skandia kl. 23:34. Han är rejält omskakad av det som han precis upplevt, han berättar för väktarna vad som hänt, att en person blivit skjuten vid Tunnelgatan och att några har sagt att det skulle vara Palme. Han är först lite osammanhängande när han berättar om olika detaljer, men lugnar ner sig efter några minuter. Han ringer sin fru och berättar kort om den uppkomna situationen, och lämnar Skandia kl. 23:43 för att ta sista bussen hem. Efter att Engström gått iväg sitter Henry O och Anna-Lisa G och lyssnar på radio en stund, varpå Henry O påbörjar sin rondering kl. 23:50.
När Engström kommer hem tidigt på natten ger han ett något euforiskt intryck till sin fru om att han äntligen har fått vara med om något riktigt stort. De sitter och pratar en stund innan läggdags. När Engström ser sin granne hämta morgontidningen dagen därpå så ringer han denne direkt och säger “om du vill veta saker om Palmemordet så behöver du inte läsa tidningen, utan det kan du få veta av mig i stället”. Engström läser Svenska Dagbladet, ser de korta nyhetssändningarna på SVT och lyssnar på Riksradions Morgonekot. Han förstår att Lisbeth hade skadats lindrigt och att hon uppgett att mördaren hade mörk täckjacka, och att taxichauffören som kom körande norrifrån såg till att hans taxiväxel larmade polis och ambulans. Engström inser också att både uppgiften om tidpunkten för mordet och signalementet på mördaren spretar rejält. Det finns också viss osäkerhet om det är en eller två gärningsmän som utfört dådet, och Engström noterar även att personen som avlossade skotten sannolikt hade mörk längre rock precis som han själv hade.
Engström kontaktar Svenska Dagbladet och kommer via dem även i kontakt med norska Aftenposten och berättar vad han varit med om. Engström kommer att tänka på personen han såg stå vid Luntmakargatan. Han inser att det knappast kan vara mördaren som har valt att stå still en stund så nära mordplatsen, men faller för frestelsen att åtminstone antyda att det nog ändå var mördaren som han hade sett. Enligt hans ganska osäkra minnesbild av mannen på Luntmakargatan hade denne ett ganska kort ytterplagg, och eftersom uppgifterna i media tyder på att mördaren bar en rock, så uppger han för Aftenposten av personen hade en kortare ytterrock, vilket översätts till “kort frakk”. Svenska Dagbladet vill komma hem till Engström och göra en intervju där och fotografera honom, men han har fått veta av sin fru att det inte går för sig. Han bestämmer därför med Svenska Dagbladet att han ska återkomma senare för att se om det finns möjlighet att frun kommer att vara borta en stund.
Kl. 11 ringer Engström till sin chef för att förhöra sig om hur han ska få veta när han stämplade ut. Anledningen är att han vill kunna bevisa att han var ett nära vittne. Och skulle det visa sig att osäkerheten om den exakta tidpunkten mot mordet kvarstår, skulle det kännas fint att kunna bidra med en efterfrågad uppgift. Han får reda på kontaktuppgifterna till Roland B som har hand om dessa uppgifter, och ringer denne kl. 11:40. Roland B har hört på TV att Lisbeth skadats lindrigt och frågar därför Engström hur det hade gått med henne. Engström berättar då att det inte verkade vara någon större fara med henne eftersom hon hade rusat ut i gatan ett par gånger. Han berättar också att han hade bytt några snabba ord med en polis men att denne inte hade varit intresserad av hans uppgifter.
Kl. 12:08 lyssnar Engström på nyheterna på radio där presskonferensen med Hans Holmér precis ska börja. Han hör hur Holmér beskriver signalementet på mördaren, 30 – 45 år, mörkt hår, keps med öronlappar, 170 – 180 cm lång, mörka byxor och troligen mellanblå täckjacka. Nu fick Engström höra ytterligare en detalj som stämmer överens med honom själv, nämligen kepsen med öronlappar som han hade haft på sig. Tidigare hade han hört och läst att mördaren skulle haft en längre mörk rock, vilket Engström också bar vid tillfället. Dessutom hade han sprungit en liten bit fram mot Luntmakargatan. Det kan ju ha funnits någon person som stått i något fönster och sett honom springa och trott att de sett mördaren. Och eftersom han mestadels höll sig på avstånd vid mordplatsen och knappt bytte något ord med någon, finns det risk att han inte har något alibi därifrån. Engström inser att det finns risk att han kommer att kunna bli misstänkt för att ha varit mördaren. Detta vill han förhindra till varje pris.
Det verkar som att mördaren hade blå täckjacka, och Engström kommer då att tänka på personen han såg stå vid Luntmakargatan. Det skulle ju teoretiskt sett kunna vara mördaren, och Lisbeth såg ju att mördaren hade mörk täckjacka. Engström får därför idén att ringa polisen och berätta att han fick höra på plats av Lisbeth att mördaren hade mörkblå täckjacka, och att han själv såg att personen på Luntmakargatan hade mörkblå täckjacka. Han ringer därför polisens tipstelefon kl. 12:20 och uppger detta. Engström försöker förstärka historien genom att uppge att orsaken till att han sprang efter poliserna i gränden var att informera dem om den mörkblåa täckjackan. Han nämner även kort att det finns en möjlighet att någon del av signalementsuppgifterna på mördaren skulle kunna avse honom själv.
Senare under dagen så ringer Engström Svenska Dagbladet igen och berättar vad han varit med om. Han är noga att få med att han har sett mördaren och att denne hade blå täckjacka. Han överdriver Lisbeths försöka att få stopp på bilar, och han påstår återigen att syftet med språngmarschen på Tunnelgatan var att informera poliserna om den blåa täckjackan. Han säger att fotografen kan komma och ta en bild på honom vid en viss tid.
Dagen därpå läser Engström i Svenska Dagbladet att mördaren påstås ha haft glasögon. Detta gör honom något nervös, även om signalmentsuppgifterna som Hans Holmér presenterade till största del inte stämde överens med Engström. Men det blir inte bättre av att han redan ytterligare en dag senare läser i Expressen att den flyende mördaren ska ha burit på en handbag, 20 – 25 cm i storlek. Engström bestämmer sig därför att hitta på att det funnits ett vittne på mordplatsen som lämnat alla de signalementsuppgifter som stämt in på honom. Detta tänker han framföra så snart det blir dags för förhör. Men innan dess kan Engström läsa om Lars J i Aftonbladet, och förstår då att detta är den person som han såg såg på Luntmakargatan. Han lägger Lars J:s yttre på minnet ordentligt för att hans observation av denne senare ska låta så trovärdig som möjligt.
Den 10 mars kontaktar Engström själv polisen och upprepar sina tidigare uppgifter om att han vid mordplatsen fick veta av Lisbeth att mördaren hade mörkblå täckjacka och att han därför sprang efter poliserna för att berätta detta. Han framför nu också sin påhittade historia om att ett vittne på mordplatsen beskrivit alla signalementsuppgifter som stämmer överens med honom. Han gör detta för att förekomma en eventuell fråga från utredningen hur det kan komma sig att just hans klädsel påminner så mycket om spridda uppgifter om mördarens yttre. En sak om den egna klädseln ljuger han om, nämligen kepsen med huvudbonad. Engström är noga med att i stället betona att hans keps inte hade öronlappar. Just denna detalj om likheten med mördarens signalement tycker Engström är så specifik att han väljer att ljuga för att förhoppningsvis slippa utredningens misstankar. Men för att samtidigt kunna stärka sin roll som ett centralt och handlingskraftigt vittne, vidhåller Engström det som han uppgett till massmedia, att han bara var 20 meter från mordet och att han snabbt pekade ut mördarens flyktväg för poliserna.
Dagen efter förhöret blir Engström kontaktad av utredningen som önskar få kompletterande uppgifter. Här håller Engström fast vid sina tidigare uppgifter, men för att förstärka sin hjälteroll uppger han nu även att han hjälpt till att lägga Palme i framstupa sidoläge. Han passar även på att beskriva Lars J:s yttre på ett mer noggrant sätt.
Den 6 april kan Engström läsa i Aftonbladet att polisen har gjort en rekonstruktion med de viktigaste vittnena. Engström känner sig förbisedd och avundsjuk och bestämmer sig för att kontakta massmedia för att få uppmärksamhet och beklaga sig. Han lyckas få till både en artikel i Expressen och en kort intervju i SVT:s Rapport där han får upprepa att han blivit förväxlad med mördaren. Han ges också tillfälle att visa sin språngmarsch in på Tunnelgatan och överdriver denna så den förvandlas från kortare diskret småjogg inne i gränden till en sprint med maximal ansträngning med start vid mordplatsen.
Den 25 april får Engström äntligen komma på ett längre förhör hos polisen. Han bekräftar det han tidigare uppgett, och redovisar på nytt allt väsentligt som han kommer ihåg. Tiden efter förhöret är han fortsatt uppslukad av Palmemordet som han följer noggrant i massmedia. Han går aldrig miste om att berätta sin story för dem som orkar lyssna, allt för att få uppmärksamhet och beröm. Han lyckas också få Expressen att skriva ytterligare en artikel om honom under hösten 1986.
Begäret efter bibehållen uppmärksamhet blir till slut så stark att han låter sig intervjuas i den kommunistiska tidskriften Proletären. Något som egentligen tar emot ordentligt för Engström som varit skolpolitiker för Moderaterna, men för att tillfredsställa sitt behov så har han inte råd att vara kräsen.
Engström blir kallad som vittne i tingsrätten och hovrätten 1989, och upprepar där sina invanda lögner om samtal med Lisbeth, den mörkblåa täckjackan, att ha pekat ut flyktvägen för poliserna, syftet med att springa in i gränden och att ha lagt Palme i framstupa sidoläge, allt för att förstärka sin roll som det centrala och handlingskraftiga vittnet. Om det skulle dyka upp en chans till att få lite eftertraktad uppmärksamhet så tvekar han inte att försöka ta den. Ett sånt tillfälle är en annalkande klassträff. Han sänder ett brev till sina kamrater där han erbjuder sig att berätta om sina erfarenheter runt Palmemordet, och att han kan avsätta tid för frågestund.
Det går några år till och risken att någon ska börja gräva i Engströms lögner avseende mordplatsen upplevs sedan länge som eliminerad. Han saknar dock uppmärksamheten och lyckas få en gammal bekant att göra ett reportage om honom 1992 i tidskriften Skydd och Säkerhet. Denna har ingen särskilt stor läsarkrets, men liksom för en missbrukare som varit utan sin drog under längre tid kan även en mindre dos vara ack så värdefull. Och även många år efteråt ska Engström uttrycka en viss bitterhet om att polisen inte tog honom på större allvar.
AVSNITT 9 – Att förklara Engström som vittne eller gärningsman
Argumenten som framförs som misstankar mot Engström, handlar till allra största del om vad han har sagt och inte sagt. Skälet till detta är att det inte finns så mycket annat att misstänka. Chansen är övervägande att om han inte själv kontaktat polis och massmedia så hade vi aldrig hört talas om honom.
Om man söker efter omständigheter som kan förklara att Engström var ett vittne och helt oskyldig till mordet på Palme, kan man för att få lite perspektiv på sådana förklaringar beakta andra som varit misstänkta för mordet.
Om Victor Gunnarsson är oskyldig kan detta förklaras av inga mordplatsvittnen uppgett att mördaren hade grön jacka, och att det inte finns något alls som binder honom närmare mordplatsen än de 600 meter ifrån som han befann sig till ungefär 20 minuter innan mordet. Hans förmodade felaktiga alibiuppgift om biobesök kan förklaras av att han hade sett flera biofilmer runt den här tiden och inte kom ihåg vilken film han hade sett kvällen då Palme mördades. Om Christer Pettersson är oskyldig kan detta förklaras genom att Roger Ö, som uppgav sig ha sett Pettersson utanför Grand, själv hade kommit gående i riktning mot Grand ca 15 minuter senare än den påstådda observationen. Dessutom hade Roger Ö vid första förhöret uppgett att han varit så påverkad av alkohol och narkotika så att han inte ens mindes var han hade varit. Och Petterssons främsta orsak till misstanke, Lisbeths utpekande, kan förklaras av att ingen annan av de 17 personer som såg mördaren vid mordplatsen har uppgett att denne stannade till och stod och stirrade, och att Lisbeth i stället betraktat närmaste vittnet Anders B, som själv har uppgett att Lisbeth tittade på honom. Om Christer A heller inte var Palmes mördare kan detta förklaras av att han var något paranoid eller i alla fall misstänksam mot polisen, och därför inte lämnade in sitt vapen för provskjutning. Hans eventuella felaktiga uppgifter om den olagliga vapenförsäljningen och att han låg hemma och var sjuk när mordet begicks, kan antingen vara helt sanna eller vara oriktiga men förklaras av att han trodde att dessa uppgifter skulle mildra misstankarna mot honom.
Så hur kan hypotesen att även Engström är oskyldig förklaras? Engström är i det närmaste bunden till att ha sett Lars J stå vid norra delen av korsningen av Tunnelgatan och Luntmakargatan omkring en minut efter att mordet skedde. Och om vi antar att varken Jan A:s eller Ahmed Z:s beskrivningar av personer runt mordplatsen avser Engström, så har ingen person som befunnit sig där minuterna efter mordet uppgett att de sett honom. Engström har med största sannolikhet framfört flera uppgifter som inte stämmer. Och så hade han en liten väska, vilket den förmodade mördaren också hade och handskades med på David Bagares gata.
Observationen av personen på Luntmakargatan kan förklaras av att Engström efter att ha stämplat ut kl. 23:19, samtalat med väktarna en kortare stund, gått söderut för att gå till sitt tåg och sett att en man legat blödande precis framför honom efter slutet av långsidan på Skandiahuset. Han har stått ett antal sekunder vid offret och vid något tillfälle tittat in på Tunnelgatan och då fått syn på Lars J på Luntmakargatan.
Att ingen uppgett sig ha sett Engström kan dels förklaras av att endast fem personer fick frågan om de kände igen honom. Av dessa var Anna H och Stefan G upptagna av livräddningsförsöken och hade i stort sett inte några minnesbilder alls av andra personer. Detsamma gäller Lena B som satt med ansiktet riktad mot en vägg. Leif L uppgav först “jag vet inte att jag har sett honom på platsen” men ändrade sig sedan i tingsrätten och uppgav med osäkerhet att han hade sett Engström springa in på Tunnelgatan. Karin J uppgav att hon inte hade någon minnesbild av en person med Engströms signalement, men fick denna fråga först 30 år efter mordet. Och dels kan det förklaras av att minst 11 personer som befunnit sig vid mordplatsen inte har beskrivits av någon annan än sitt sällskap. Om någon av dessa personer hade kommit dit ensam hade därför ingen uppgett att de sett personen. Det är därför inget avvikande att heller ingen har redovisat någon minnesbild av en ensamkommande Engström.
Engströms sannolikt felaktiga uppgifter kan bero på ett otal kombinationer av olika orsaker. Någon uppgift kan ha varit helt korrekt även om den låter osannolik, andra uppgifter kan vara halvsanningar eller överdrifter. Annat kan vara felaktiga slutsatser, antaganden eller sammanblandningar av olika minnesfragment. Man kan heller inte utesluta falska minnesbilder till följd av påverkan av massmedia. Och en del kan vara rena lögner. Och vilket exemplifierades i avsnitt åtta, kan Engström varit rädd att bli misstänkt p.g.a. av att vissa av de spretande signalementsuppgifterna på mördaren stämt in på honom, samt att han liksom alltid ville stå i centrum och få uppmärksamhet.
Att den sannolika mördaren hade tillgång till en mindre väska kan förklaras av att det var väldigt vanligt då som nu att folk har necessärer eller andra små väskor. Det fanns ca 100 000 män mellan 25 och 50 år bara i Stockholms kommun 1986. ChatGPT uppskattar att ungefär hälften av dessa ägde en sådan väska. Även om vi utesluter att mördaren var bosatt i någon annan kommun än Stockholm, finns det ändå 50 000 personer att välja mellan, eller ytterligare 50 000 personer om det inte var mördarens egen väska.
Från vänster Viktor Gunnarsson, Christer Pettersson, Christer A och Stig Engström. Samtliga har dragit till sig utredningens misstankar om att vara personen som mördade Olof Palme.
Om vi i stället antar att Engström mördade Palme, så uppstår i stället följande omständigheter som måste förklaras:
Hur kan en 52-årig ostraffad, gift, heltidsarbetande och stillsam person utan kriminellt eller radikaliserande umgänge bestämma sig för att mörda en statsminister?
Hur kan Engström blivit en mördare när de som kände honom bäst har beskrivit honom som blödig, snäll och räddhågsen?
Hur kan Engströms dåvarande fru beskrivit honom som något euforisk i stället för stressad och nervös när han kom hem någon timme efter att mordet begåtts? Och varför kontaktade Engström sin granne morgonen därpå och sa att han kunde fråga honom om han ville veta något om Palmemordet?
Varför har det aldrig framkommit något motiv för Engström att vilja mörda Olof Palme? Varför har det heller aldrig funnits antydan till erkännande?
Hur kan det komma sig att Engström även många år efter mordet strävade att få berätta om vad som hände vid Palmemordet?
Varför har inget av vittnena som befann sig runt mordplatsen reagerat över Engströms utseende eller rörelsemönster från dennes exponering i rikstäckande massmedia?
Vem eller vilka personer är det som Jan A observerat och gjort att han fått en minnesbild av Engströms utseende och beskrivit en man i keps i 50 – 60-årsåldern som närvarande vid mordplatsen? Och vem är “man med rock” / “tjock kille med rock” som Ahmed Z uppgett fanns vid mordplatsen?
Engström var vid tiden för mordet 52 år, 182 cm, hade mellanblont hår, normal kroppsbyggnad och bar en lång mörk knälång rock, glasögon och grå eller brunaktig
keps. Hur kan detta skilja sig så mycket åt från mördarens signalement, vilket var 30 – 45 år, 175 – 180 cm, brun- eller mörkhårig, grov kroppsbyggnad, och bar på en mörk stickad mössa med mindre skärm och en mörkblå rockliknande täckjacka som gick ned till lårens mitt.
Hur fick Engström tillgång till en revolver i kaliber Magnum 357 och varför valde han att ladda denna med dyr Metal Piercing ammunition?
Ammunitionen som användes vid mordet har inte sålts av någon av de fyra vapenhandlarna i Stockholm som köpt in samma sort. Så var fick Engström tag på ammunitionen? Och varför valde han att inhandla denna på annan ort än Stockholm där den fanns tillgänglig?
Hur kan Engströms intresse av att skaffa sig ett skjutvapen, eller innehavandet av skjutvapen, helt lyst med sin frånvaro hos samtliga personer som polisen förhört?
Hur kan det komma sig att varken mannen eller männen som sågs stå och vänta utanför Grand innan Palme kom ut från biografen, aldrig har kunnat identifieras? Hur kan det samma gälla personen som stod bredvid sällskapet Palme i två minuter vid ABF-huset och sannolikt började följa efter paret Palme? Och varför har inte mannen eller männen som sågs följa efter paret Palme vid Adolf Fredriks kyrkogata samt 80 meter norr om mordplatsen heller kunnat identifieras?
Varför skulle Engström efter att ha skjutit Palme och sprungit ned till Regeringsgatan, välja att ta sig tillbaka till sin arbetsplats som fanns 60 meter från mordplatsen, trots att han i sådant fall måste ha förstått att polisen varit på jakt efter honom?
Varför skulle Engström redan vid denna återkomst till arbetsplatsen välja att framföra en massa ogenomtänkta uppgifter om vad som hänt vid mordplatsen?
Hur skulle Engström som gärningsman kunnat förvänta sig att hans uppgift om att Lisbeth uppgett att mördaren hade mörkblå täckjacka skulle verka trovärdig, om han själv bar en mörk rock?
Varför valde Engström att uppge att han hade pratat med Lisbeth, då en sådan lögn lätt hade kunnat avslöjas i tidigt skede? Varför chansade han dessutom på att Lisbeth redan vid mordplatsen skulle ha sagt att mördaren hade mörkblå täckjacka?
Varför valde Engström att uppge att han hade sprungit efter polisen, då även en sådan uppgift lätt hade kunnat avslöjas som lögn?
Varför valde Engström dessutom att uppge att han varit delaktig vid livräddningsförsöken, då personerna som utförde dessa åtgärder direkt kunnat informera polisen att så inte varit fallet?
Varför skulle Engström som gärningsman vilja få sin bild publicerad i Svenska Dagbladet snarast efter mordet, när han inte kunnat veta hur många vittnen det funnits som sett hans ansikte vid mordplatsen eller under den tidiga flykten?
Varför skulle Engström även välja att få sin bild publicerad i Expressen och ta initiativ till att bli exponerad i SVT:s Rapport där även hans rörelsemönster framgår? Återigen utan att veta vilka minnesbilder vittnena hade fått av mördaren.
Varför band Engström upp sina uppgifter till polisen genom att ange sin utstämplingstid vilken skulle kunnat kontrolleras, och där en felaktighet kunnat leda till ytterligare utredningsåtgärder?
Varför berättade inte Engström om samtalet med väktarna eller hittade på något annat för att påstå att han kom ut på Sveavägen för sent för att kunna vara identisk med mördaren?
Hur kan Engström fått syn på Lars J när denne fick uppfattningen att mördaren sprang hela vägen upp för trapporna och endast slog en snabb blick bakom axeln när han kommit ända upp för trappan, 60 meter från Lars J, vars bakgrund från det hållet saknade belysning?
Om Engström upptäckte Palme när denne kom fram till biografen Grand kl. 20:56/20:57, hur kan han då ha hunnit bli insläppt och pratat med Anna-Lisa G på Skandia 250 meter därifrån, när Anna-Lisa G sedan befann sig vid sydöstra delen av byggnaden kl. 21:03? Och varför stannade Engström i så fall på arbetsplatsen ända tills efter att Palmes bio tog slut?
Om Engström i stället upptäckte Palme precis efter att denne kommit ut från bion, varför hade Engström struntat i att stämpla ut för kvällen, gått ut på baksidan och gått norrut trots att hans tåg avgick söderifrån? Och varför slösade han sedan bort tid med att stämpla ut och prata med vakterna?
Om Engström ska ha fått syn på Palme först när denne passerat Skandias ytterdörr ca kl. 23:20:30, hur ska Engström lyckas att både gå i kapp Palme, identifiera honom i hans rock och pälsmössa i dålig belysning och sedan omedelbart fatta beslut om att mörda honom? Och hur det då förklaras att Engström stämplade ut kl. 23:19, gick ut till receptionen och gav väktaren Henry O en minnesbild av att de sedan pratade ett par minuter innan Engström gick ut?
Hur kan Engström utan att först fått information i massmedia antingen själv eller via andra personer redovisat att:
- mannen vid Luntmakargatan stod still en stund och sedan sprang vidare?
- en ung kvinnlig polis befann sig vid mordplatsen redan innan Palme hade transporteras iväg av ambulans?
- Palme blödde så mycket att han såg vanställd ut, att blodet vällde ut?
- polisen hade uppträtt bryskt mot Lisbeth?
- Lisbeth hade varit fysiskt aktiv på mordplatsen och sprungit fram till poliserna när de kom dit?
- förbipasserande hade vänt på Palmes liggställning till framstupa sidoläge?
- konstgjord andning hade igångsatts?
- en vit taxibil och en person som stått bredvid bilen fanns vid mordplatsen väldigt kort tid efter mordet?
- Palmes avsaknad av puls kommenterades så det hördes till omkringstående?
- poliser hade sprungit in i gränden?
Var och en får själv avgöra vilket som är lättast, att förklara Engström som vittne eller som Palmes mördare. Men på samma sätt som de andra mest kända misstänkta personerna för Palmemordet kan förklaras som oskyldiga, är Engströms förklaring som vittne relativt enkel. Svaren som krävs är fåtaliga, och det finns ett otal tänkbara kombinationer av delförklaringar som kan ge svar på den sammantagna bilden av hur Engström har agerat efter att ha blivit vittne vid mordplatsen.
Den som i stället tar sig an att förklara hur Engström kunnat bli Palmes mördare och agerat i denna roll efter mordet får däremot en grandios uppgift att slutföra. För att nå i mål med detta krävs inte bara en förmåga att dra ologiska slutsatser och bortförklara sådant som är vedertaget. Det krävs även en överdriven fantasifullhet och en oförmåga att upptäcka när saker och ting blir praktiskt och psykologiskt orimliga.
Gunnar Walls blogg 
