Hemma i Svenstorp var Anders redan som 15-åring etablerad i A-laget. Det var där som MFF:s Inge Blomberg hittade sin ”gräddbulle”. Då var Anders ordinarie i pojklandslaget.
Han spelade samtliga pojklandskamper 1990. Att flytta från gården på Österlen till Malmö som 16-åring var förstås inte lätt. Men Anders fann sig snabbt tillrätta.
– Jag spelade kvar i Svenstorp på hösten 1990, men tränade med MFF, säger Anders.
Redan året därpå var det dags för allsvensk debut som 17-åring.
– Jag fick hoppa in mot AIK, vi vann med 2–1, Leif Engqvist och Dan Corneliusson gjorde målen. Sin debutmatch minns man.
Det var i och för sig enda allsvenska insatsen det året, men därefter var Anders i högsta grad ordinarie.
– 1992 var det bara jag och Jonnie Fedel som spelade samtliga matcher.
Det året var också anmärkningsvärt, eftersom Anders Andersson var med i det svenska OS-laget i Barcelona. Åldersgränsen var 23 år, Anders var yngst med sina 18 år, men fick inte spela någon match. MFF hade ytterligare tre spelare i OS-truppen: Patrik ”Bjärred” Andersson, Henrik Nilsson och Jonas Axeldal.
Under åren i MFF spelade Anders Andersson mestadels på mittfältet, men fick även tjänstgöra både som mittback och forward.
När MFF mötte Nottingham i Uefacupen 1995 var det nära att man fick revansch för förlusten i Europacupfinalen. MFF spelade ut Nottingham, som då låg på tredje plats i Premier League och hade ett flertal landslagsmän. Den matchen kommer man ihåg framför allt för en sak – Anders Andersson.
– Många har sagt det till mig, och jag får nog hålla med, det var nog min bästa match i karriären.
Tyvärr räckte det bara till en seger med 2–1 – MFF borde ha gjort både fyra och fem mål – varför Nottinghams hemmaseger med 1–0 gav avancemang. Den matchen kan ha haft betydelse när Anders ett drygt år senare blev proffs i Blackburn.
– Det berodde nog mest på att Roy Hodgson var tränare där, men jag hade faktiskt även ett erbjudande från Nottingham.
I Blackburn blev det bara en säsong, sedan hade Anders tre mycket framgångsrika år i danska AaB Ålborg, med ett danskt mästerskap som följd.
Utlandstiden fortsatte med fem år i Portugal, tre i Benfica och två i Belenenses. Anders flyttade hem till MFF året efter laget hade tagit SM-guld. Så något sådant kan han inte stoltsera med.
Säsongen 2008 blev den sista för Anders del. Han bröt benet på en vårträning och hade sedan lite för bråttom att komma tillbaka. Det resulterade i att han inte erbjöds något nytt kontrakt. I stället för att varva ner beslöt Anders sig för att sluta med fotbollen.
– Ett svårt beslut, men när det väl var fattat har det bara varit positivt, säger Anders.
Tanken var att han skulle övergå till annan verksamhet, men fotbollen höll honom kvar. Numera är han anlitad som expertkommentator i tv. För tillfället i Discovery+.
Denna text publicerades i Håkan Malmströms bok 100 MFF;are.
Anders Andersson Född: 15 mars 1974 Bor: Malmö År i MFF: 1991–97, 2005–08 Antal matcher i MFF: 305 SM-guld: 0 Landskamper: 27
Bara en annan Jönsson har varit delaktig i fler allsvenska guldmedaljer än Harry Jönsson.
Fem SM-guld som spelare och fem allsvenska seriesegrar som lagledare hann Harry med under sina år i MFF. Värre är bara Egon ”Todde” Jönsson som var delaktig i fem SM-guld som spelare och sex som lagledare.
Harry Jönsson kom till MFF på våren 1967. Året innan hade Bosse Larsson och Lasse Granström blivit proffs och MFF dalat ända ner till nionde plats i tabellen.
Man behövde en skyttekung, en beskrivning som passade in på Harry från tiden i IFK Ystad. Men samtidigt värvades Dag Szepanski, som vunnit skytteligan i division 2 med Bromölla. Och det var Dag som svarade för de flesta målen när MFF tog hem SM-guldet det året.
– Vi hade Antonio Durán som tränare och vi sprang och sprang och sprang, säger Harry. Men så förlorade vi heller inte en andra halvlek på flera år.
Som skyttekung kanske Harry inte levde upp till sitt rykte. Så det blev en del ut och in i laget, men mestadels i någon anfallsposition. I slutet av säsongen 1972 satte emellertid dåvarande tränaren Kalle Hult ner Harry Jönsson som vänsterback.
– Vi hade förlorat med 0–5 mot Öster i Växjö, så lagledningen insåg att något måste göras, säger Harry. Och då hamnade jag som back.
Där blev han kvar och när Bob Houghton tog över 1974 var Harry det självskrivna valet på vänsterbacken. Men det hindrade inte Harry från att hamna i målprotokollet. Ett tag gick han under namnet Torino-Jönsson. Det var i första omgången av Europacupen för mästarlag 1976 som MFF mötte Torino med början borta. Harry fick iväg en kanon från 25 meter som borrade sig in i krysset.
– Det sägs att ena målet på Stadio delle Alpi i Turin fortfarande står och darrar en aning efter det skottet, säger Harry med sin sedvanliga glimt.
Tyvärr räckte det inte. Torino vann ändå matchen med 2–1 och gick vidare efter 1–1 på Malmö stadion. Det var en av de sista matcherna som Harry gjorde i MFF. Han varvade ner året efter i moderklubben IFK Ystad.
– Sedan frågade Bob om jag ville ta hand om MFF:s juniorer. Det var alldeles självklart och vi vann faktiskt junior-SM när jag var där.
När Keith Blunt blev tränare blev Harry något av assistent, även om det formellt kallades lagledare. Och i den rollen fortsatte han under hela Roy Hodgsons framgångsrika period. ”Roy och Harry har ett lag ihop” sjöng MFF:arna på skiva med tv-serien Macken som förebild.
(Texten ur Håkan Malmströms 100 MFF;are)
Född: 28 november 1943
Harry Jönsson Bor: Staffanstorp År i MFF: 1967–76 Antal matcher i MFF: 357 SM-guld: 5 Landskamper: 0
MFF fick Bragdguldet 1979 för sina Europacupinsatser. Men det var Janne Möller som fick Guldbollen det året.
Det var bara ett bevis för hur viktig målvakten Möller var för MFF:s framgångar under en lång följd av år. Allra mest uppmärksammad blev han förstås 1975 när MFF slog ut Magdeburg i Europacupen. Den andra matchen på bortaplan gick till straff avgörande. Janne Möller tog fyra av fem straffar och MFF vann straffavgörandet med 2–1. Genom Möllers räddningar glömdes därmed att både Staffan Tapper och Bosse Larsson missade sina straffar. Det året fick Möller pris som den idrottsman som svarat för den främsta prestationen i Östtyskland.
Att Janne Möller skulle bli målvakt var givet från början. Det fanns egentligen bara ett undantag.
– När jag fick i femte klass på Johannesskolan var det en kompis som stod i mål. Han var den ende som hade målvaktshandskar.
Men sedan fick det vara slut. Redan året därpå var Möller målvakt i Johannesskolans segrande lag i skolturneringen.
– Det var under den turneringen som jag värvades till MFF.
Och sedan gick det spikrakt hela vägen upp till A-laget. Janne Möller debuterade som 19-åring i allsvenskan och höll naturligtvis nollan när MFF slog Örgryte med 3–0.
Så långt hade Möller kombinerat fotbollen med spel i MFF:s handbollslag. Han var väldigt lovande även i den sporten och var medlem i det Skånelag som vann TV-cupen för juniorer. I handboll stod Janne Möller dock aldrig i mål.
– Jag spelade som ”Slangen” (Wislander), omväxlande vänsternia och linjespelare.
Han hade ett bra skott och ansågs som mycket lovande. MFF sniffade på allsvenskan flera gånger under den här tiden. Varken Möller eller MFF nådde dock ända fram. För Jannes del var det slutspelat.
– Eric Persson kom till mig och sa att jag var tvungen att välja vad jag skulle satsa på, säger Janne Möller. Och då valde jag fotbollen.
Både 1970-talet under Bob Houghton och 1980-talet med Roy Hodgson som MFF-tränare bjöd på rader av MFF-framgångar. Janne Möller har fyra SM-guld hemma i prisskåpet. Han avslutade sin MFF-karriär med SM-finalen mot Djurgården 1988. Då hade han hunnit med ett mellanspel som utlandsproffs i Bristol City och Toronto 1980–83, båda när Bob Houghton var tränare.
– En oerhört lärorik tid, även om det inte var de stora pengarna. Men socialt fick man lära sig att ta vara på sig själv.
Med 591 matcher är Möller nummer fyra i MFF-toppen över flest spelade matcher. Och han står även noterad för ett mål.
– Det var i en allsvensk match mot Hammarby, berättar Janne. Vi ledde med 4–0 och fick straff. Jag bara rusade över hela planen utan att titta på Roy Hodgson på bänken. Och sen satte jag straffen stenhårt.
Den aktiva tiden avslutade Janne med några år i HIF. Fast han gjorde en comeback när han under ett drygt halvår återgick till allsvenskt spel med Trelleborgs FF. Det var 1992 och Janne Möller var bara en nödlösning på TFF:s målvaktsproblem.
Fortfarande är Janne Möller verksam som målvaktstränare, men inte längre som en heltidssyssla.
(Texten från Håkan Malmströms 100 MFF:are)
Janne Möller Född: 17 september 1953 Bor: Malmö År i MFF: 1972–80,1983–88 Antal matcher i MFF: 591 SM-guld: 4 Landskamper: 17
Hasse Borg har varit med om många värvningar till MFF. Den första gällde honom själv. Det var när Hasse hade varit proffs sex år i Eintracht Braunschweig i Västtyskland och ville flytta hem. Första budet gick till Örebro, som han en gång lämnat. Men efter några dagar backade Örebro ur, det skulle bli en alltför dyr affär.
Vid den tidpunkten var Tord Grip tränare i MFF. Samme Grip som tio år tidigare värvat Hasse Borg till Örebro. Tord ville ha Hasse till MFF. MFF:s ordförande Hans Cavalli-Björkman skötte förhandlingarna med Braunschweigs representant.
– Tysken hade ett flyg att passa och blev mer och mer stressad när Cavalli drog ut på tiden, berättar Hasse.
– Till slut var tysken så stressad att han höll på att spricka, och detta utnyttjades för att få ner kraven.
Cavalli ordnade sen en helikopterfärd till Kastrup.
Sin fotbollsbana började Hasse – han heter så, inte Hans – i Karlslund hemma i Örebro. Gick efter ett tag till Forward, som låg i dåvarande division 3. Men allsvenska Örebro SK ville naturligtvis ha Hasse Borg och en övergång ordnades, vilket inte skedde utan problem. Även i Örebro finns det rivalitet.
Och 1976 fick Hasse debutera i landslaget – två år efter att han spelat i division 3. Totalt spelade Hasse 49 landskamper. De mest framträdande var förstås VM-slutspelet 1978 i Argentina där Hasse Borg spelade högerback i Sveriges samtliga tre matcher.
En uppmärksammad händelse var förstås också när Hasse blev utvisad mot Nordirland 1981 efter, som domaren uppfattade det, en intern uppgörelse med en nordirländare. Hasse blev avstängd i tre landskamper, men efter att ha sett filmupptagningen upphävde Fifa straffet. En unik händelse, åtminstone för svenska landslagsspelare.
Numera betraktas Hasse Borg som den alltid välklädde, på gränsen till snobb. Så har det inte alltid varit. Hans första visit i Braunschweig gav inte belägg för det påståendet.
– Det var när jag skulle ner och provträna. Jag tog väl ganska lätt på det hela, egentligen ville jag inte flytta dit, och kom ner i jeans och t-shirt och en taxfreepåse. Jag förstod att man väntat sig någon mer proper och kostymklädd.
Men det gick ju bra ändå. I Braunschweig blev det mest framgångar, men också någon motgång. Bland annat när laget åkte ner i andradivisionen – för att ta sig tillbaka direkt.
– Den erfarenheten var nyttig när MFF råkade ut för samma sak, säger Hasse.
Däremot tog han inte med sig alla erfarenheter hem. Framför allt inte kostvanorna i Bundesliga.
– Inför en match laddade vi med en grillad med pommes frites och räkmajonnäs.
Under sin MFF-tid fick Hasse Borg vara med om framgångarna med Roy Hodgson som tränare. Fyra allsvenska seriesegrar inklusive två SM-guld. Efter andra SM-finalen mot Djurgården 1988 (seger med 7–3) tackade Hasse för sig. Han tog sedan ett par år som tränare i Ystads IF tillsammans med Magnus Andersson.
Civilt jobbade han då på sportföretaget Puma och blev även invald i MFF:s styrelse. Inför året i superettan 2000 övergick Hasse Borg till tjänstemannasidan och blev sportchef. Ett jobb som han dock lämnade med 2009 års utgång. För att ägna sig mer åt familjen, hästarna och gården hemma i Blentarp. Naturligtvis har han döpt ägorna, som består av 22 hektar mark, till Borggården.
Hasse Borg Född: 4 augusti 1953 Bor: Blentarp År i MFF: 1983–88 Antal matcher i MFF: 201 SM-guld: 2 Antal landskamper: 49
Han gjorde tre mål på IFK Malmö 1957. Därmed blev Charles Gustafsson den siste derbyhjälten på Malmö idrottsplats. MFF vann matchen med 3–1 och Charles gjorde således alla målen. Året därpå flyttades matcherna till nybyggda Stadion.
Charles Gustafsson började spela hemma i Önnestad innan han gick över till IFK Kristianstad. Där hade han visat framfötterna i sådan utsträckning, att han blev uttagen i ungdomslandslaget 1953.
– Vi mötte Danmark i Sölvesborg, minns Charles.
Den matchen fick han agera på vänsterkanten, eftersom högersidan var upptagen av Kurre Hamrin. När sedan ungdomslandslaget skulle spela borta mot Norge var det MFF-hövdingen Eric Persson som var överledare. Han började så smått bearbeta Charles, men först på höstkanten 1954 blev det aktuellt att spela för MFF.
– Från början enbart som lån, berättar Charles. Eric Persson ringde och undrade om jag ville följa med på en turné till Sydamerika.
MFF-truppen var borta i två månader och strax efter hemkomsten skrev ”Challe” på för MFF.
– Jag tyckte jag skulle ta chansen. Gick det inte bra kunde jag flytta hem igen.
Men ”Challe” kom till MFF i rätt läge. Mångårige högeryttern Egon ”Todde” Jönsson hade slutat och som hans ersättare var ”Challe” given.
På den tiden spelade man allsvenskan höst-vår och säsongen 1956/57 blev Charles Gustafsson tvåa i den allsvenska skytteligan på arton mål. Harry Bild, som då spelade i Norrköping, gjorde nitton.
– Men han hade hjälp av straffar, påpekar ”Challe”. I MFF var det Åke Hansson som slog straffarna.
Två landskamper blev det, mot Norge och Ungern.
– Men jag satt på bänken vid ytterligare ett antal tillfällen. Och så spelade jag i landslaget i en match mot Pressen, men den räknas inte i statistiken.
Han var också uttagen bland ”Morgondagens män” som fick åka på ett två veckors träningsläger på Bosön.
Och så var han med vid två tillfällen när VM-truppen 1958 skulle utkristalliseras.
– Ett av lägren var i Vålådalen på vintern och handlade mycket om skidåkning. Det var inte lätt för en skåning att hävda sig där.
HÅKAN MALMSTRÖM
Charles Gustafsson Född: 25 december 1932 Bor: Staffanstorp År i MFF: 1954–61 Antal matcher i MFF: 231 SM-guld: 0 Landskamper: 2
Om riktiga bollgenier brukar det heta, att de kan ”göra allt med en boll utom att få den att prata”.
Gamle MFF:aren Lasse Granström är sannolikt den som varit närmast.
Precis som alla andra fotbollstalanger på 1960-talet upptäcktes Granström av MFF i samband med den årliga skollagsturneringen.
– Jag spelade för Johannes Samreal i läroverksturneringen när Georg Österlin kom fram och frågade om jag ville börja i MFF, minns Lasse Granström. Och jag behövde inte tänka så länge.
Man kan därför lugnt påstå att Lasse är en äkta MFF-produkt, men han hade viss erfarenhet av pojklagsspel dessförinnan.
– Trots att det yngsta pojklaget på den tiden var för 14-åringar fick jag vara med lite i Stattenas pojklag redan när jag var 10–11 år gammal.
Granström bodde nämligen i Helsingborg under sina första 13 år.
– Far var vid järnvägen och fick förflyttning till Malmö, det var därför vi flyttade.
En flytt som unge herr Granström inte fann helt tillfredsställande.
– Det är väl preskriberat nu, men jag vantrivdes i Malmö första året. Varenda helg utnyttjade jag fars fribiljetter på SJ och åkte hem till Helsingborg.
Trivseln kom med ovannämnda värvning till MFF.
– Då fick jag något meningsfullt att göra i Malmö på helgerna, så sedan dess har jag aldrig längtat tillbaka till Helsingborg.
Samtidigt blev Kirseberg lurat på en talang.
– Vi bodde på Sandebackegången på ”Backarna”, berättar Lasse. Därifrån kunde jag nästan se ner på Dalhemsplanen där Kirseberg höll till. Jag var på väg, men vågade aldrig gå ner och fråga om jag fick vara med.
I unga år utnyttjade Granström sin bolltalang även i bordtennis. Han ingick i Dalhems pingislag, som for runt i Skåne och spelade seriespel.
Förutom Lasse ingick i laget Jan Nordström, fotbollsmålvakt i Kirseberg under många år, och framför allt – Bosse Larsson. Detta var vid tiden innan de båda börjat etablera det samarbete på fotbollsplanen som sedan under många år gick under beteckningen ”radarparet”.
Efter spel i juniorlandslaget i fotboll fick Lasse debutera i MFF:s A-lag som 18-åring.
Den allsvenska debuten skedde den 11 maj 1960. Ett datum som det kan vara svårt att få fram, eftersom det är struket i varje sann MFF:ares historieböcker.
Det var nämligen den dagen då ”di gule” för första gången vann en allsvensk match över MFF (1–0, målet gjort av ”Bambino” Nordqvist).
Den ende som verkligen tog konsekvenserna av det bakslaget var Calle Palmér. Han spelade aldrig mer en match för MFF efter den förnedringen.
– Egentligen hade jag debuterat någon vecka innan när MFF mötte Brasiliens landslag i en vänskapsmatch på Malmö stadion, påpekar dock Granström.
Samarbetet med den två år yngre Bosse Larsson hade börjat så smått i juniorlaget, när de spelade JSM-guldet till MFF 1960. Och satte ordentlig fart när Bosse kom med i A-laget på sommaren 1962.
När Bosse vann allsvenska skytteligan både 1963 och 1965, var det mycket tack vare ”radarpassningarna” från Lasse Granström.
– Det bara blev så, säger Lasse. Vi spelade mycket tillsammans och vi lärde tämligen snabbt att hitta varandra. Sedan gick det av bara farten.
– Och förresten, tillägger Lasse, glöm inte att vi spelade i en otroligt bra omgivning. Svahn på kanten, Elmstedt, Prawitz, Lill-Kick och alla de andra.
Om MFF:arna försöker glömma ovannämnda datum, har man förmodligen den 19 augusti 1965 inpräntat med guldskrift. Det var den dagen som MFF på Olympia slog HIF med 10–1! Bosse Larsson och Lasse Granström gjorde tre mål var.
Det var också den hösten som Granström fick spela sin enda A-landskamp. Sverige hade redan missat möjligheten att gå till VM 1966 (i kvalet mot Västtyskland), men hade en match kvar mot Cypern på bortaplan.
I den matchen satsade dåvarande förbundskaptenen Lennart Nyman på en helt ny innertrio: Ove Kindvall–Lasse Granström–Bosse Larsson. 5–0 till Sverige. Bosse och Granström gjorde två mål var och lät Kindvall göra ett.
Det året tog MFF sitt första SM-guld på tolv år. Dessutom hade proffsuppköparna börjat upptäcka både Bosse Larsson och Lasse Granström.
Under våren 1966 spelade de båda kvar i MFF och de flesta trodde att ”radarparet” skulle hamna i samma proffsklubb.
– Jag tror mig veta att Groningen i Holland var intresserat av oss båda, minns Granström. Men de kom aldrig till någon konkret förhandling innan de tyska buden dök upp.
Då hamnade Bosse Larsson i Stuttgart och Lasse Granström i Karlsruhe.
För Granströms del blev proffslivet enbart ettårigt. Det tvååriga kontraktet gav möjlighet att åka hem efter ett år, vilket Lasse utnyttjade.
– Fotbollsmässigt var det väl ingen höjdare, men det var oerhört lärorikt för en 23-åring att komma utomlands och få ta vara på sig själv.
Och så hjälpte tyskarna till att sätta lite fart på den sociala utvecklingen också.
– Det var väl inget krav från tyskarna, men vi förstod att de helst såg att Britt-Marie och jag gifte oss innan vi flyttade ner. Så då gjorde vi det.
Fyra-fem matcher i Bundesliga blev det för Lasses del innan flyttlasset gick till Malmö igen.
Han kom hem för sent för att få SM-medalj när MFF vann allsvenskan 1967, men tog ytterligare två guld, 1970 och 1971. Därmed var det färdigspelat i MFF.
Den aktiva karriären avslutade Lasse med fyra år hos Trelleborgs FF, med gamle MFF-kompisen Rolf ”Tejpen” Björklund som tränare.
Under mer än 30 år hade Lasse Granström sin civila gärning hos Tetra Pak i Lund. Att han hamnade där kan han i stor utsträckning tacka den blivande HIF-ordföranden Ingvar Wenehed för.
– Ingvar var VD för Tetra Pak när jag kom hem från Tyskland och genom vår centerback Gert-Arne Nilsson, som jobbade på Tetra Pak, skickade han bud att jag kunde komma upp och ”snacka” om jag behövde ett jobb. Och det behövde jag.
På Tetra Pak fick han börja på dataavdelningen.
– Men det var i datans barndom, inte som nu. Och vi var bara några stycken som jobbade på den avdelningen.
Numera blir det inte mycket fotboll. Den egna idrottsutövningen klarar han sedan många år tillbaka av med tennis. Under flera år ingick han i Höllvikens veteranlag i tennis, men slutade.
– ”Gubbarna” fick ofta de sämsta tiderna och det var inte så roligt i längden för vare sig mig eller familjen, att jag var och spelade tennis till sent på lördagskvällarna.
Tennis spelar han dock fortfarande för motionens skull. Detta trots att han för en tid sedan tvingades få ena stortån amputerad.
– Jag var rädd att det skulle förändra balansen, men läkarna lovade att det inte skulle hindra mig.
Så fortfarande ses Lasse Granström ett par dagar i veckan på Höllvikens tennisbanor.
HÅKAN MALMSTRÖM
Lasse Granström Född: 8 december 1942 Bor: Höllviken År i MFF: 1960–66,1967–71 Antal matcher i MFF: 359 SM-guld: 3 Landskamper: 1
En av de klassiska bilderna på Malmö FF är när lagkaptenen Krister Kristensson höjer SM-bucklan efter ännu en allsvensk seger.
Det kan bero på att det nästan blev vardagsmat. Krister var med och tog SM-guld sex gånger. Det är lika många som Bosse Larsson. Men Krister retar sig än i dag på att han inte fick sitt sjunde SM-guld, som i så fall hade blivit hans första.
När MFF tog guld 1965 kom Krister in i laget på sommaren och var sedan med i åtta matcher. På den tiden krävdes det att man skulle ha varit med i minst elva matcher för att bli medaljör. Sättet som han missade de tre matcher som saknades var något märkligt.
– Jag gifte mig, säger Krister.
Det finns säkert de som anser, att det är straff nog, men inte den dåvarande MFF-ledningen.
– Lagledaren ”Gripen” Bengtsson ansåg att jag inte var i balans efter giftermålet och ställde över mig, berättar Krister. Och då hade jag ändå varit i Polen och spelat en ungdomslandskamp någon dag tidigare.
Det har genom åren ofta omvittnats, att Krister fick sin styrka genom tidig brottningsträning. På Öster i Malmö var brottningen nästan obligatorisk bland ungdomarna och Krister hade olympiske guldmedaljören Gustaf Freij som förebild på brottarmattan. Den styrka och balans han fick genom brottningen utnyttjade sedan Krister på fotbollsplanen.
En duell med Krister kostade i smärta, det lärde sig motståndarna ganska snabbt. Om någon osnuten yngling ändå gav sig i duell med Krister, så fick han reda på vad som väntade:
– Kommer du en gång till, din lille jävel, så ska jag…
Fortsättningen på meningen hade inneburit en långt ”piiip” om det varit en amerikansk film.
Även förbundskapten Orvar Bergmark uppskattade Kristers mittbacksspel och tog ut honom i landslaget. Åtminstone till en början. Bland annat var Krister mer eller mindre given i det svenska laget till VM-slutspelet 1970. Problemet var att Krister blev sjuk någon dag innan den första matchen mot Italien och blev inte uttagen.
Eftersom Krister gärna talar om vad han tycker och tänker, var han frispråkig i en tidningsintervju om sin petning, med påföljd att han mer eller mindre blev åsidosatt i fortsättningen.
Krister gjorde dock ytterligare 18 landskamper efter VM-slutspelet, men fanns inte med i VM-truppen i Västtyskland 1974.
– Vi hade börjat spela med libero i MFF när Kalle Hult var tränare, berättar Krister. Och det innebar en position för mig som jag inte alls var bekväm med, jag ville gå in i dueller och vinna bollar med mitt huvudspel.
Just 1974 hade annars betytt en nytändning för Krister. Då kom Bob Houghton till MFF och Krister kan inte nog berömma engelsmannen. När Krister senare övergick till tränarsysslan genomsyrades han av Bobs tankar och spelsätt.
Sin sista match i MFF gjorde Krister på våren 1979 i Europacupsemfinalen borta mot Austria Wien. Han hade egentligen redan börjat som spelande tränare i Trelleborgs FF, men övergångsdatumen var satt så sent att Krister fortfarande var användbar i MFF en sista gång.
Det innebar att Krister inte fick uppleva Europacupfinalen på planen. Däremot var han en av dem som fick Svenska Dagbladets guldmedalj för den prestationen. Efter några år som spelande tränare i TFF blev han enbart tränare och förde TFF till allsvenskan för första gången genom kvalsegern över Åtvidaberg 1984. Krister var sedan tränare i Lunds BK och Höllviken.
Redan som 16-åring blev Krister Kristensson anställd inom SDS-koncernen. Där blev han sedan kvar hela sitt yrkesliv. Han utbildade sig som typograf, men avancerade snabbt till faktor. Efter datorernas inträde, som ersatte flera av de tidigare arbetsuppgifterna, jobbade Krister framför allt på annonsavdelningen.
På senare år har Krister drabbats av diverse sjukdomselände. En infekterad tå gjorde att han fick högerfoten amputerad. Dessutom har han haft strul med hjärtat, corona, vattenfyllda lungor och därtill prostatacancer, som han får cellgiftsbehandling för.
Ingenting hindrar honom dock från att vara på plats varje gång MFF har hemmamatch.
HÅKAN MALMSTRÖM
Krister Kristensson Född: 25 juli 1942. Bor: Höllviken. År i MFF: 1963–79. Antal matcher i MFF: 626. SM-guld: 6. Landskamper: 38.
Ingen har roat en fotbollspublik lika mycket som Stellan Nilsson. Både med sitt fotbollsspel och sina snabba repliker.
Han började spela i MBI:s juniorlag, men gick över till MFF redan som 18-åring. Stellan var enbent. Han var en utpräglad vänsterytter vilket innebar att han höll sig långt ut på kanten och slog sina inlägg. Men det gav också möjlighet till närkontakt med publiken, som på den tiden satt på bänkar på löparbanorna.
Högran var enbart ett stödjeben och Stellan hävdade själv, att han aldrig nickat. Det skulle bara rufsa till den välansade frisyren.
Stellan Nilsson var naturligtvis i högsta grad delaktig när MFF radade upp sin fenomenala svit på 49 matcher utan förlust (vari ingick 23 raka segrar). Framför allt Stellans samarbete med den nickskicklige anfallaren Börje Tapper gav upphov till både mål och leenden.
– Stå still så jag kan pricka huvudet på dig! lär vara en av Stellans mest ihågkomna repliker.
När Sverige tog OS-guld i London 1948 och VM-brons i Brasilien 1950 fanns Stellan med. I OS enbart som reserv, men han spelade tre av matcherna i VM.
Bland annat var han med när Sverige slog Italien med 3–2, vilket var sensationellt på den tiden. Det var i den matchen som målvakten Kalle Svensson gjorde en stormatch och blev Rio-Kalle med svenska folket, trots att matchen gick i São Paulo.
Både Kalle och Stellan var också med när Sverige förlorade med 1–7 mot Brasilien.
Stellan hade förklaringen
– Hade vi haft en riktig målvakt, hade vi vunnit med 1–0.
Kalle Svensson brukade själv berätta den historien.
På våren 1948 gjorde Stellan Nilsson ett märkligt klubbyte. Han gjorde det som egentligen skulle vara en omöjlighet – han gick över till IFK Malmö.
Naturligtvis handlade det om svarta pengar. Stellan hann spela elva matcher för ”di gule” innan han återvände till MFF lagom till den allsvenska starten.
Precis som så många andra i MFF:s guldlag lockades Stellan att bli proffs i utlandet. Han spelade i Genoa i Italien 1950–52 innan han flyttade till Frankrike, där han representerade Angers och Olympique Marseille.
1955 återvände Stellan till Sverige, men på den tiden kunde proffs inte reamatöriseras, så det var slutspelat för hans del.
Däremot fick Stellan vara med när det på 1950-talet spelades ”proffslandskamper” mot Danmark till förmån för den gamle målvakten Sigge Lindberg, som blivit blind.
Sverige hade ledningen med 4–0 redan i halvtid av den första matchen i Köpenhamn. Eftersom det var nytt möte dagen därpå i Göteborg, uppmanades spelarna av dåvarande lagledaren Putte Kock, att inte göra fler mål. Annars skulle det inte komma så mycket publik på Göteborgsmatchen.
Med den malmöitiska självsäkerhet som Stellan alltid varit en utmärkt representant för, undrade han stillsamt från sitt hörn:
– Får jag skjuta i stolpen?
Stellan Nilsson Född: 28 maj 1922. Död: 2003. År i MFF: 1940–48, 1948–50. Antal matcher i MFF: 336. SM-guld: 3. Landskamper: 17.
Trots att MFF vann allsvenskan fyra år av fem 1948–53, var Ingvar Rydell första guldålderns ende skyttekung.
Ingvar Rydell vann skytteligan 1949–50 på 22 mål.
– Vi hade så många bra spelare, att målskyttet fördelades på flera stycken, berättade Ingvar. Det var inte lönt för motståndaren att markera en av oss, för då var det bara någon annan som gjorde mål.
Enligt Ingvar var det heller inte speciellt svårt att peta in bollen lite då och då.
– Inte med de framspelare som vi hade. Inläggen från Stellan Nilsson och Todde [Egon Jönsson], framspelningarna av Calle Palmér och ytterhalvorna Kjell Rosén och Ingvar Gärd. Man fick det oftast serverat på fötterna.
Och skulle bollen komma lite högre, så var Börje Tapper framme och nickade in den.
– Han hade en enorm stöt på bollen med sitt huvud, säger Ingvar. Det var rena skotten när han nickade.
Trots sin skyttekungatitel var Ingvar Rydell en av de få MFF:are som aldrig fick proffskontrakt i Italien.
– De andra hade kanske bättre försänkningar hos Gino Filippini.
Det var han, italienaren som var cellist på Malmö stadsteater, som skötte kontakterna med den italienska proffsmarknaden på den tiden.
– Men framför allt berodde det på att de var väldigt duktiga fotbollsspelare, så de var värda att få komma ut.
Totalt blev det fjorton landskamper för Ingvar Rydell, men det var i desto mer meriterande sammanhang. Han var med om att ta både VM-brons och OS-brons.
Vid VM-slutspelet i Brasilien 1950 spelade Ingvar i gruppspelet när Sverige slog Spanien med 3–1.
Men vid OS i Finland 1952 spelade Ingvar Rydell samtliga fyra matcher och gjorde två mål när Sverige tog brons.
Ingvar Rydell var ovanlig även på ett annat sätt. Han var icke-skånsktalande i MFF. Det hade funnits någon före honom, men inte många, och sedan dröjde det länge innan nästa kom.
Ingvar Rydells målförmåga upptäcktes av MFF när Billingsfors gjorde en sejour i allsvenskan (och tog sammanlagt tre poäng) 1946–47. Efter fem allsvenska säsonger i MFF flyttade Ingvar tillbaka och avslutade sin spelarkarriär hemma i Billingsfors, eftersom han fått ett ansvarsfullt jobb på bruket där. Han återvände dock till Skåne 1964 och bosatte sig i Höllviken.
– Pappersbruket i Billingsfors var på upphällning redan då – och gick sedan omkull två år senare.
Ingvar Rydell Född: 7 maj 1922 Död: 2013. År i MFF: 1948–53 Antal matcher i MFF: 210 SM-guld: 4 Landskamper: 14
Frågan var aldrig ”om”, utan ”när” Patrik Andersson skulle gå över till MFF. Som son till Roy Andersson var det självklart att det skulle bli MFF.
Han visade tidigt sin talang i Bjärreds pojklag.
– Pappa tyckte att jag skulle vänta med MFF tills jag kunde konkurrera om en plats i A-truppen, säger Patrik.
Efter att ha varit sommarproffs i MFF ett par omgångar skedde övergången på sommaren 1988 när Patrik fyllde 17 år. Första halvåret blev det spel i diverse MFF-lag, men sommaren 1989 debuterade han i A-laget i en Tipscupsmatch och gjorde allsvensk debut mot Gais. Sedan den dagen har Patrik varit ordinarie i MFF i den mån han varit tillgänglig.
Det var Roy Hodgson som under sin sista säsong släppte fram Patrik, som då fortfarande var junior.
Patrik gjorde också en märklig dubblering i september 1989. Först spelade han allsvensk match mot AIK, som innebar att MFF säkrade den allsvenska seriesegern. Direkt därefter gick Patrik in och spelade JSM-final mot Brommapojkarna.
– Det var bara en kvart mellan matcherna. Jag gjorde båda målen i JSM-finalen när vi vann med 2–0. Men tyvärr räckte inte det.
I returen vann BP med 2–0 och det hela avgjordes på straffsparkar, som BP vann med 3–2. I den matchen var Patrik dock inte med. Därmed missade Patrik två guldmedaljer. Han fick ingen för den allsvenska seriesegern heller, eftersom han saknade en match för att bli medaljör.
Året efter kom Bob Houghton tillbaka som tränare. Efter i stort sett varje match hade han samma kommentar:
– Patrik Andersson – outstanding!
Under hela den här perioden i MFF spelade Patrik på mittfältet – med några få undantag.
– Jag minns att jag spelade mittback redan i en av SM-finalerna mot Norrköping 1989, säger Patrik.
När han etablerade sig i landslaget 1992 var det som mittback. Först med Jan Eriksson som partner och sedan under många år Joachim Björklund. Men när Blackburn värvade Patrik i december 1992 var det som mittfältare. Under de elva månader som Patrik stannade i klubben blev det sparsamt med speltid.
– På mittbackssidan hade Blackburn redan bra spelare, så på den positionen spelade jag aldrig under den tiden. Dessutom köpte managern Kenny Dalglish in ännu fler mittfältare, så det blev alltför hård konkurrens där också.
Lyftet blev när han flyttade till Mönchengladbach. När den klubben efter sex säsonger åkte ur Bundesliga köptes Patrik av Bayern München, där han var med och vann Champions League 2001 och gjorde även det avgörande målet när ligasegern säkrades.
Efter det flyttade Patrik till Barcelona, en tid blandad av framgång och skador. Därför blev det en sista sväng i MFF och Patrik bidrog i högsta grad till SM-guldet 2004.
Patrik Andersson fick Guldbollen både 1995 och 2001.
Patrik Andersson Född: 18 augusti 1971. Bor: Stockholm. År i MFF: 1989–92, 2004–05. Antal matcher i MFF: 184. SM-guld: 1. Landskamper: 96. VM-brons 1994.
Fyllningar och hyllningar 