Miljöpartiet är feministiskt

Ja, du läste rätt. Trots allt snack om en feministisk backlash visar det sig att ännu ett riksdagsparti öppet deklarerar sig som feministiskt. Från deras hemsida:

De mänskliga rättigheterna bygger på allas lika värde – oavsett kön, ålder eller inkomst. Ett mer jämställt och jämlikt Sveriges ökar individens frihet och samhällets utveckling. Därför är Miljöpartiet ett feministiskt parti. [min fetstil]

Det är väl ingen som är förvånad över detta. Det vore väl snarare politiskt självmord för Miljöpartiet (MP) att säga något annat. Man kan läsa vidare om deras syn på jämställdhet och hur de tolkar verkligheten av idag. Här några punkter från deras hemsida som jag bemött i mina tidigare inlägg i den här serien:

• inom samma yrke har kvinnor lägre lön än män
• Kvinnor arbetar oftare deltid och obetalt i hemmet genom barnomsorg eller vård av föräldrar
• Miljöpartiet vill att föräldraförsäkringen ska tredelas

Detta stämmer väl överens med den förenklade och polemiska retorik vi kommer få se allt mer av ju närmare valet vi kommer. Sanningen får stå tillbaka för slagfärdiga klyschor som folk känner igen. Hur många orkar (eller ens vill) faktagranska, säga emot och ta den fighten?

Om man vill gräva sig djupare ner i deras jämställdhetsarbete går det bra att ladda ner rapporten Hur jämställt är Miljöpartiet? Där kan man få veta att:

Det vi har sett är att Miljöpartiet har en högre representation av kvinnor bland sina förtroendevalda jämfört med övriga partier , men att toppositioner i Miljöpartiet i högre utsträckning tillfaller män vilket följer trenden i de andra partierna. Unga, kvinnor, utrikes födda och ogifta hoppar av i högre grad än äldre, män, inrikes födda och gifta. I många fall är de grupper som är underrepresenterade bland politiker som också är mest benägna att lämna sina uppdrag i förtid.

Som vi kan se är ett av problemen inte bara att få in vissa grupper på politiska poster och uppdrag utan även att få dem att stanna kvar. Kvotering, varvade listor och speciella satsningar i val och urval är bara en början och inte tillräckliga åtgärder för att nå och upprätthålla nivån 50-50.

Över lag har jag just nu inte mycket att tillägga när det gäller denna rapport utöver att ordet feminism inte används alls förutom i referenser till andras texter (Feministiskt Initiativ, F!). Tydligen går det bra att jobba för jämställdhet utan att vara feminist!

Då undrar jag stilla varför de känner att de måste skylta med denna ideologi över huvud taget.

MP har en Jämställdhetskommitté:

Miljöpartiets jämställdhetskommitté är det organ som närmast motsvarar andra riksdagspartiers kvinnoförbund eller kvinnonätverk. Fokus för jämställdhetskommittén är verksamheten och politiken rörande jämställdhet och feminism. [min fetstil]

För det första är det positivt att de kallar sin kommitté för vad den ska arbeta med – jämställdhet. Varför de känner då sig tvingade att skriva både jämställdhet och feminism i den beskrivande texten vet jag inte, men det är tydligt att partiet inte känner att jämställdhet räcker. Är det ett upplevt krav från väljarna.

För 15 kronor kan man köpa deras senaste rapport Män, manlighet och mansnormer i skolan och på arbetet. Den kommer få sig genomläsning av mig om/när jag får tid. Som du märker finns det massor att sätta tänderna i men det får bli till en annan gång.

En (orättvis?) ögonblicksbild

För att inte drunkna i hela den miljöpartistiska jämställdhetssoppan gör jag det enkelt för mig och tar upp en enskild text och använder den som underlag för att belysa MP:s offentliga syn på jämställdhet. Det finns därmed uppenbara risker att jag missuppfattar mycket, drar allt för långtgående slutsatser och på det stora hela är orättvis och ignorant.

Min utgångspunkt är en artikel skriven av åtta kvinnliga politiker från MP i Skåne, ”Vi pratar om feminism i allt vi gör”. som publicerades i  Sydsvenskan härom dagen (2014-02-09).

Att se feminism i allt

Texten är mycket upplysande när det gäller att visa hur de tolkar feminism – speciellt när det gäller vilket genusperspektiv de har. Låt oss ta en titt på hur dessa miljöpartister skriver. Vilket språk använder de? Vilken retorik? Vilka frågor lyfts fram? Tolkar de feminism som jämställdhetsarbete eller som en kvinnorörelse? Ja, vi får väl se.

Författarinnorna och politikerna som skrivit artikeln i Sydsvenskan förklarar skälet till att de skrivit texten:

De senaste veckorna har det ryktats att feminismen gått för långt och gått vilse i de stora frågorna. Vi som är politiskt aktiva feminister i Miljöpartiet i Skåne känner inte igen oss i den bilden. [min fetstil]

Det är naturligtvis Belinda Olssons Fittstim på SVT som spökar och som så ofta får jag se samma sak yttras: ”Så känner inte jag!” och så förväntas det att jag ska tro på det. Jag menar inte att jag anser att feminismen gått för långt utan att det ska till andra typer av argument för att övertyga mig. Det kanske inte är deras avsikt att övertyga mig, men å andra sidan är det ju valår och då antar jag att alla texter som publiceras i något partis namn är en del av valkampanjen, medvetet eller omedvetet.

En av anledningarna till min skepsis är att det har visat sig allt svårare för feminismen att ta jämställdhetsarbetet på allvar. Som Kristina Hultman rapporterade i DN förra året (2012-10-09) Ödesdigert misstag när feminismen skrotar jämställdheten:

Jämställdhet är därmed inte längre en självklar del av den feministiska agendan.

Jag läser vidare för att försöka hitta en väg in till en förståelse av deras förståelse av jämställdhetsfrågorna:

Vi har kommit in i politiken på olika vägar. Vår gemensamma utgångspunkt är drömmen om en värld som är rättvis samt miljömässigt, hälsomässigt och ekonomiskt hållbar på lång sikt. Det är också därför vi pratar om feminism i allt vi gör. [min fetstil]

Miljö, hälsa och ekonomi – alla dessa områden innehåller ett feministiskt perspektiv enligt artikelförfattarinnorna. Det blir jag inte förvånad över utan något jag möts av i de flesta media idag.

Det som jag vänder mig emot är att ordet/begreppet feminism används som om det handlade om jämställdhet. Det sägs ibland att feminismen även tar upp mäns problem, utmaningar och frågeställningar. Att feminismen inte alls bara är en rörelse för kvinnofrågor utan jämställdhet och att även män borde engagera sig. I korthet:

Är du för jämställdhet är du feminist.

Detta är inte sant längre och har faktiskt aldrig varit sant. Det är ett felslut lika uppenbart som ”Om du är för demokrati är du moderat”. Dessutom fördes kampen för lika rättigheter mellan könen långt innan ordet feminism ens fanns och den drevs av både män och kvinnor.

Mäns våld

Redan den första meningen i ingressen sätter tonen:

De vuxna och barn som drabbas av mäns våld i nära relationer ska skyddas till varje pris. [min fetstil]

I själva artikeln upprepas vad de menar med våld och vem som utövar det.

Vi pratar om våld, om våld mot barn och kvinnor. Om hot om våld och behov av vård och stöd för den som har blivit utsatt för våld. Men också om förövarna, om vad samhället lärt de män som inte förstår gränser och innebörden av ett nej. [min fetstil]

Visst är det viktigt att lyfta fram alla de offer som drabbas av våld i hemmet. Vad dessa miljöpartister väljer att inte säga är att även kvinnor utövar våld i hemmet. De slår i lika stor utsträckning sin partner som män gör. De står också för majoriteten av våld mot barn, troligen eftersom de i större utsträckning än män tar hand om och bor med barnen.

De skriver heller inget om att det är en överväldigande majoritet män som är offer för våld i vårt samhälle idag – inte bara att de är de flesta förövarna. Däremot är det flest kvinnor som känner sig otrygga och rädda för att utsättas för våld (länkarna går till BRÅ).

Läs gärna följande bloggar för mer information:

• Anständigt – Den våldsamma kvinnan
• Genusdebatten – Den våldsamma kvinnan

Vidare i artikeln:

Vi vill kraftigt stärka kvinnojourernas resurser och inflytande.

De vuxna och barn som drabbas av mäns våld i nära relationer ska skyddas till varje pris.

Kvinnojourer kan behöva mer pengar – det kan jag hålla med om. Däremot lyser mansjourerna med sin frånvaro – både i deras text och i verkligheten, speciellt skyddade boende för män och deras barn.

Dessutom skriver de ännu en gång bara om mäns våld som om kvinnor aldrig är våldsamma i hemmet. Det blir inte sant bara för att man upprepar något i all oändlighet. Ännu en gång visar det sig att feminismen är en enögd ideologi – oavsett vad dess förespråkare påstår.

Varannan damernas

Den tredje meningen i ingressen lyder:

Det skriver åtta kvinnor som är politiskt aktiva inom Miljöpartiet i Skåne.

Det är naturligtvis deras rätt att skriva en artikel tillsammans. Det är heller inget som säger att de måste ha med en man för att göra det. Däremot verkar det lite paradoxalt att det endast är kvinnor som skriver under texten då partiet har en uttalad jämställdhetspolitik – varannan damernas.

Denna princip har varit införd i MP sedan partiet startade 1981. Gustav Fridolin menar att denna princip/policy borde gå på export till övriga Europa. Så här skriver han i EU behöver en kvinnlig ordförande, Aftonbladet (2014-01-16):

MP-styrelsen föreslår att EU inför kvotering till toppositionerna inom EU:s institutioner. Enligt det föreslagna valmanifestet vill partiet uppnå en jämställd representation av kvinnor och män när tjänsterna tillsätts.

– Vi vet vi har en bit kvar i Sverige men vi har kommit så långt att vi faktiskt har brutit kvoteringen av vita medelålders män. I dag används varvade listor och jämställdhetskvotering. Nu vill vi också att det används till EU.

Ja, jag vet att detta bara var en liten artikel i Sydsvenskan – inte någon manifestation av MP:s jämställdhetsarbete och att mellan-benen-räknandet inte är lika viktigt här som i riksdagen eller EU-parlamentet där MP faktiskt har nästan exakt 50-50 män och kvinnor. Å andra sidan handlar deras artikel specifikt om jämställdhetsfrågor – eller åtminstone om feminism – så då skulle man kunna tänka sig att de gör sig besväret att följa partiets genomgripande policy. Nähä. Inte det.

MP och makten

Hur ser de på makt? Hur skapas makt och vems är den?

Vi pratar om makt och maktdelning. Hur kan vi försäkra oss om att makten fördelas så att den representerar alla människor i samhället? Och vad innebär det för Skåne och för Sverige? Vilken makt ska fördelas och i vilken utsträckning?

Makt och maktdelning är uteslutande ett marxistiskt eller ens vänsterbegrepp. Det som stör mig med deras sätt att uttrycka sig är att det är ett typiskt top-down-perspektiv:

• Makten finns för politikerna att fördela på ett sätt som de anser rättvist
• Inte all makt ska fördelas
• Makt fördelas bara i viss utsträckning
• Alla ska representeras (kvotering?)

En annan syn på saken skulle kunna vara bottom-up:

• Makten är folkets och att politikerna får lov att, för en tid, använda den för att förvalta och skydda nationens intressen
• Vi väljer fritt de som ska representera oss

Som jag skrev i ett tweet idag, ska vi ha en kvoterad representativ demokrati som är baserad på etnicitet, kön, ålder och andra diskrimineringsgrunder/minoritetskriterier eller ska vi ha demokratiska val med allmän rösträtt och representation? Min poäng är att kvotering sätter krokben för allmänna politiska såväl som personligt individuella val. För övrigt så luktar det lite socialism/marxism över deras sätt att prata om makt. MP säger sig stå utanför blockpolitiken, men det har väl inte undgått någon väljare att de gröna slagit sina påsar ihop med de röda.

Lika lön för (o)lika arbete

Miljöpartiet har alltid velat framstå som det parti som inte bara bryr sig om dig utan även om framtida generationer. Det ska vara rättvist, hållbart och grönskande.

Vi pratar om rättvisa. Om hur marknadsekonomi inte verkar fungera när det gäller högspecialiserade sjuksköterskors löner. Om hur det kan komma sig att det aldrig finns kvalificerade kvinnor till bolagsstyrelser trots det ständiga inflödet av nya män.

Lönefrågan tog jag upp i mina tidigare inlägg i serien (här och här). En intressant sak med citatet ovan är misstron till marknadsekonomins förmåga gällande lönesättning. Jag är nyfiken på deras alternativ till marknadsekonomi.

Det låter lite som om det finns en tanke om ‘lika lön för olika arbete’, lite som F! pratar om. Vad menar de egentligen?

Vad som är lika arbete måste också omprövas. Därför vill vi ställa hårdare krav på de organisationer vi kan påverka att genomlysa alla löner ur ett jämställdhetsperspektiv…[min fetstil]

Nu blir det riktigt spännande! Ompröva vad som är ska anses som ‘lika arbete’. Detta är en delikat uppgift och något som man inte löser på ett sätt som alla blir nöjda med.

En sak som jag funderar över är om MP:s initiativ egentligen handlar om att börja jämföra olika typer av arbete/tjänster/jobb med varandra. Troligen rör det sig om att uppvärdera ‘kvinnoyrken’ genom att värdera dessa lika med traditionella ‘mansyrken’. En sjuksköterskas jobb ska värderas lika med en byggarbetares. Jag vet faktiskt inte och skulle vilja se deras jämförelsetabeller (maila gärna till mig så uppdaterar jag inlägget).

Rasifiering

De får med sig lite internationellt perspektiv i lönefrågan när de sedan tar upp skillnader mellan kvinnor med olika födelseland (jag gissar att de egentligen pratar om etnicitet):

Och vi pratar om vad det innebär att vara lågavlönad, utlandsfödd kvinna respektive högavlönad, svenskfödd kvinna.

Man kan ju fråga sig varför den ena kvinnan har högre lön än den andra och det är väl det som MP gör i sitt arbete. Tydligen beror det på hudfärg, kultur och andra saker folk från ‘utlandet’ har med sig hit. Jag gissar att det inte handlar om tyskor, amerikanskor och såna utan om kvinnor med färg i hyn (PoC). Rasifiering med andra ord.

Jag antar att de tar upp fallen med de lågavlönade, svenskfödda kvinnorna och männen också, men klass verkar stå längre ner på prioritetslistan än ras.

Det kan ju också tyckas som ett problem som rör svenska medborgare eller de med svenskt arbetstillstånd, men MP har högre ambitioner än så:

Miljöpartiet vill ha en värld utan gränser där alla har möjlighet att flytta, men ingen tvingas fly.

Jag tänker inte måla upp potentiella scenarion här när det gäller arbetskraftsinvandring – det får du som läsare själv göra. Det viktiga då blir att se till att dessa kvinnor får samma lön för (o)lika arbete när de kommer hit.

Sen finns det ju så klart speciella satsningar för att uppmuntra kvinnors företagande och föreningsliv – för att det ska bli jämställt. Titta lite på hur Annie Lööfs Näringsdepartement och dess Tillväxtverk hanterar 550 miljoner av skattebetalarnas pengar via Resurscentrum för kvinnor.

Kvotering

MP-kvinnorna som skrivit artikeln vill ”skynda på utvecklingen”:

Vi arbetar för att inom Miljöpartiet uppvärdera kompetens och erfarenheter som idag inte ses som värdefulla så att kvotering i framtiden inte ska vara nödvändig. Som samhället ser ut idag är kvotering nödvändig för att skynda på utvecklingen och släppa fram fler kvinnor med olika bakgrund och ge dem möjlighet att ta plats och påverka. Det kan tyckas vara ett internt arbete – men det påverkar vilka som har makten i samhället. [min fetstil]

MP som parti säger sig vara negativa till diskriminering. Från hemsidan:

All diskriminering ska vara olaglig och samhället ska kunna ge stöd för den som utsätts för diskriminering. [min fetstil]

Det låter fantastiskt! Sen läser jag entusiastiskt vidare och tre punkter längre ner hittar jag detta:

• Tillåta positiv särbehandling; att vid lika meriter ge företräde för personer med en bakgrund som är underrepresenterad på arbetsplatsen [min fetstil]

Nu fattar jag inte vad de menar. Är inte positiv särbehandling en form av diskriminering som i så fall borde vara olaglig? De skriver ju själva att vissa grupper ska få förtur framför andra.

Snacka om dubelmoral!

Jag kallar det för kvoteringsdiskrimineringsparadoxen.

Från mitt inlägg Arnholms kognitiva dissonans lånar jag avsnittet med lite fler ordval i den här frågan. Detta fenomen har flera namn:

Kvotering säger vad det hela handlar om ur räknenissarnas perspektiv. 50-50, 60-40. Det är helt inriktat på utfall, oavsett vilka siffror man förespråkar.

Positiv särbehandling är den Orwellska varianten som föredras av de flesta som vill framstå som pro snarare än kontra. Vad de väljer att glömma bort är att detta samtidigt kräver en negativ särbehandling av andra.

Ett annat, närmast tabubelagt men ändå så talande, ord är könsdiskriminering. Det används inte så ofta i det här sammanhanget eftersom det är precis det man vill råda bot på med insatserna. Det är lite som principen: Ont ska med ont fördrivas. Tankevurpan här är ‘Två fel blir ett rätt’, vilket inte är sant.

Istället för att kalla det könsdiskriminering lägger man till ett könsmaktsperspektiv och kallar det för omvänd diskriminering. Detta är fel på flera sätt. Diskriminering är diskriminering oavsett vem det drabbar. Det finns heller ingen accepterad ‘rättvänd’ diskriminering. Det finns prejudikat på att svensk lag har insett felaktigheterna med denna typ av diskriminering.

Läs mer om skillnaden mellan kvotering och positiv särbehandling på Byrån mot Diskriminering:

Det är lätt att blanda ihop positiv särbehandling med kvotering, men det är inte samma sak.

Kvotering är en typ av särbehandling som innebär att en andel av positioner på till exempel en arbetsplats, en beslutande församling eller en utbildning, reserveras för en speciell grupp. Detta innebär att en person som kan ha sämre meriter eller lägre betyg går före en person med bättre meriter och högre betyg. Detta är idag inte tillåtet i Sverige.

Positiv särbehandling däremot innebär att när två personer, som har likvärdiga meriter, söker ett arbete eller utbildning så kan personen från det underrepresenterade könet ges förtur. Personernas meriter måste bedömas som likvärdiga. Det handlar alltså inte om att en person med sämre meriter kan ”gå före” en person med bättre. Positiv särbehandling gäller enbart kön. [min fetstil]

Även Diskrimineringsombudsmannen (DO) skriver så här på sin hemsida:

Positiv särbehandling innebär att en arbetsgivare kan prioritera sökande av underrepresenterat kön trots att det finns andra sökande med likvärdiga meriter. Tänk på att meritskillnaderna inte får vara för stora och att underrepresenterat kön inte får gynnas per automatik.

Positiv särbehandling är inte tillåten på andra grunder än kön. Det är viktigt att skilja mellan positiv särbehandling och kvotering. Kvotering är när exempelvis en arbetsgivare, utan att ta hänsyn till meriter, reserverat en eller flera tjänster åt antingen kvinnor eller män. [min fetstil]

Miljöpartiet, såväl som många andra partier och organisationer, borde reda ut begreppen innan de använder dem! Det är väl det minsta man kan begära.

För lite mer dagsaktuellt om kvotering, se Jens Spendrup-affären. Läs också Susanna’s Crowbars inlägg Feministisk hjärtesymbolfråga.

Ryktet om feminismens död är överdriven

Efter denna genomgång är det väl dags att återlämna ordet till de skånska miljöpartistiska kvinnorna:

Så vi skulle nog säga att spekulationerna om feminismens överflödighet framstår som betydligt överdrivna.

Det är uppenbart att den lever och har hälsan. Det är inte där skon klämmer. Det är alla faktafelen, det enögda perspektivet på ena könet och den uppenbara och oblyga dubbelmoral som stör mig.

…och så klart feminismens självutnämnda monopol i jämställdhetsfrågorna.

Vill du veta mer?

• Susanna’s Crowbar – Feministisk hjärtesymbolfråga
• Toklandet – Miljöpartiet de Manshatande Marxisterna

Målet med bidragen är att ”synliggöra kvinnors villkor” och ”öka kvinnors inflytande” i det regionala tillväxtarbetet.

Nu visar det sig att Tillväxtverket, som tagit över tillsynen från Länsstyrelsen, inte har skött denna översyn alls.

Men di.se:s granskning visar att Tillväxtverkets kontroll över vart pengarna tar vägen är minimal.

Enligt uppgifter från Tillväxtverket begärs varken kvitton eller verifikationer in regelmässigt. Det kan jämföras med kraven som ställs av EU för verksamheter med EU-stöd. Då begärs kvitton och verifikationer in systematiskt.

Underlaget består istället av huvudboksutdrag där det kortfattat framgår hur mycket pengar som gått till resor, löner, externa konsulter, kontorsmaterial och utbildningar. Men vem som rest vart och varför, vilka som deltog i utbildningen och vad konsulten egentligen uträttat framgår inte.

Tillväxtverket lyder under Näringsdepartementet med Annie Lööf som ansvarigt statsråd.

Det var i december 2012 som regeringen beslutade att ytterligare 108 miljoner kronor ska betalas ut till så kallade ”Resurscentrum för kvinnor”. Under hela 2000-talet har det beslutats om totalt 550 Mkr.

Det var frikostigt! Speciellt med tanke på var pengarna kommer ifrån.

Vart tar de vägen då? Jo, det visar sig att det är en viss sorts genusentreprenörer som lagt beslag på de sköna slantarna.

Di.se:s granskning visar samtidigt att det finns aktiebolag och ekonomiska föreningar bland bidragsmottagarna som nästan uteslutande lever på stödpengar och som fått mångmiljonbelopp i bidrag.

Detta kallas transferering på ekonomispråk, det vill säga att män (som betalar mer skatt än kvinnor) generöst bidrar till kvinnors föreningsliv och företagande – allt i Resurscentrum för kvinnors regi.

Så, kom ihåg detta när någon säger att det är svårt för kvinnoorganisationer att få medel för sin verksamhet. Det är bara att höra av sig till Tillväxtverket så slussar de miljoner till dig via Resurscentrum för kvinnor. Utan att du behöver redovisa vad du gör för pengarna.

Tack Annie Lööf, för detta praktexemplar på skattefinansierad genuspolitik!

Eller tänker du starta en motsvarande paraplyorganisation Resurscentrum för män? Hör i så fall av dig – jag kan hålla i bokföringen!

Annie Lööf – oansvarig minister?

Organisation efter (köns)organ

Det sägs ibland  att män inte organiserar sig i jämställdhetsarbetet eftersom de inte känner samma grupptillhörighet som kvinnor. Ninni på Genusdebatten har skrivit utförligt och exemplariskt om varför det kan vara så, så det upprepar jag inte här.

[Ninni: om du läser det här kan du ju tipsa om vilket/vilka inlägg du själv anser är lämpligast att länka till]

Män kan däremot ha mycket att lära av kvinnor på den här punkten om det är något de vill bli bättre på. Internationellt har vi sett exempel på detta den senaste tiden men i Sverige går det trögare om man bortser från rörelser och organisationer som seglar under falsk flagg, som till exempel Män för Jämställdhet.

Ofta upplever jag män vara individualister snarare är att gå samman i kollektiv på grund av sitt kön. Då de trots allt gör så är det oftast kring en aktivitet (korpfotboll), ett gemensamt mål (försvara landet) eller inom organisationer med specifika syften (politiska partier). Jag har sällan sett exempel på män som organiserar sig kring sitt kön (som idé, inga snuskiga tankar!) och de tillfällen jag sett det har de oftast hånats och förlöjligats (män ylar i grupp i skogen).

Känn efter själv och lägg märke till de första spontana ord/begrepp som dyker upp i ditt huvud när jag säger:

Intresseföreningen ”Män och kukkraft”

Kändes det som en naturlig, positiv och okontroversiell förening som du (som man) skulle kunna tänka dig gå med i eftersom du har detta gemensamt med andra män?

Var det orden ‘självförverkligande’, ‘empowerment’ och ‘gemenskap’ som dök upp i skallen på dig?

Jag ska inte ta upp allt fittpyssel och andra företeelser annat än som exempel på att det inte är samma spelregler som gäller för de två olika könen. Man skulle rent av kunna prata om olika normer!

Eller skulle man, som jag, peka på att män och kvinnor faktiskt är olika – till stor del på grund av biologiska olikheter. Jag håller jag med Ninni om att män ibland visar upp en bristande gruppsolidaritet och att det kan ligga dem i fatet i många avseenden – på gruppnivå. Detta fenomen kan förklaras med att män oftast ser varandra som konkurrenter – till och med i grupper där de förväntas samarbeta mot ett gemensamt mål.

Se bara på hur två anfallare i samma lag konkurrerar med varandra om att få platsen på topp. Det verkar ibland vara viktigare för den enskilde spelaren att få vara stjärnan på plan än att laget vinner matchen. Denna ständiga konkurrens tror jag till stora delar kan tillskrivas testosteron.

Finns det då ett egenvärde för män att organisera sig kring det faktum att de har samma könsorgan? Finns det ett intresse bland män att göra det av den anledningen? Mitt enkla svar är nej, eftersom vi inte ser en mängd sådana grupperingar idag.

Män har genom historien skapat en lång rad olika grupper, föreningar, organisationer, partier och lag i syfte att uppnå vissa mer eller mindre specifika mål – och det har i många fall visat sig vara mycket duktiga på det. Om det hade varit intressant för män att organisera sig kring sitt kön (nej, inga fula tankar nu heller, tack!) hade de redan gjort så. Se det som ett utslag av evolutionärt betingade egenskaper.

Den första frågan som uppkommer är om kvinnor, i motsats till män, har en sådan drift, önskan och/eller egenskap. Jag tror vi kan använda samma resonemang som för männen. Se det som en övning, läxa eller utmaning och fundera lite på det själv (eller läs Ninnis texter om du inte orkar).

Den andra frågan är om det har ett egenvärde att samlas kring sitt kön. Det är detta som mitt inlägg ska belysa lite och då speciellt vilka problem det kan ha. Eftersom det är avsevärt mycket vanliga för kvinnor än män att samlas kring sitt biologiska kön har jag valt att titta lite närmare på systerskapet.

Den övergripande frågeställningen är om män har något att ta efter när det gäller organisation efter (köns)organ eller om det skapar fler problem än det löser – speciellt när det egentliga arbetet handlar om sakfrågor, inte könsorgan.

Feminismen har lyckats

Jag duckar för tillfället frågan om feminismen har långt kvar, har gått i mål eller rent av gått för långt. Det enda jag vill poängtera är att feminismen, som rörelse och idé, har lyckats. Feminismen har lyckats med faktiska förändringar, både politiskt, juridiskt och föreställningsmässigt.

Det är så klart uppenbart att detta har skett i samverkan med många andra rörelser, politiska partier, kulturyttringar och individuella insatser, för att nämna några krafter som varit med och påverkat historiens gång. Feminismen har inte uppstått ur intet, har inte verkat i ett vacuum (snarare tvärt om) och kan varken få enskilt beröm för framgångarna lika lite som ensidigt skuldbeläggas för de problem och misstag som uppstått på vägen.

Feminismens framgångar glöms ofta bort eftersom rörelsens drivkraft till stor del bygger på missnöje, motståndskamp och frigörelse. Alla tidigare framsteg  glöms (medvetet?) bort eftersom målet alltid ligger bortom horisonten. När ett slag är vunnet, väntar nästa – kriget är evigt. Det finns alltså en stark kraft i att organisera sig – därom tvivlar jag inte.

Gemenskap och konkurrens

Efterdyningarna av Belinda Olssons Fittstim – Min kamp har aktualiserat frågan om vilka nackdelar det kan ha att identifiera en rörelse utifrån könstillhörighet. Det är inte bara jag utan många andra som börjat fundera kring hur systerskapet fungerar eller inte fungerar. Rakel Chukri skriver i sin artikel Drömmen om kramkalaset:

Pudelns kärna är dock denna: det finns en förväntan på att kvinnor ska hålla ihop. Att de ska vara mindre bråkiga än män, att de ska skapa ett mysigt systerskap vid vars barm alla kan vila. När Belinda Olsson i avslutningen drömmer om en feminism som inte dömer, blir det tydligt att det för henne främst finns en sorts feminism som ska inkludera alla. [min fetstil]

Det gick ju si så där bra med sammanhållningen. Twitter kokade över av indignation redan innan det första avsnittet sändes och programmet har skapat olust och oro i de feministiska leden i allt vidare cirklar sedan det sista programmet sänts.

Man kan ju så klart hävda att konflikterna enbart handlar om olika åsikter i sakfrågor och att det är anledningen till att det blir sådan storm. Läs gärna Tenebrisms inlägg Kan en feminist kritisera feminism? där han jämför hur liberaler respektive feminister sköter internkritik.

Man kan ju också påstå, precis som i fallet med män, att det finns biologiska eller åtminstone könsspecifika egenskaper som gör att systerskapet ibland krackelerar. Som ett exempel på hur kvinnor ibland kan vända sig emot varandra tar jag ta upp artikeln – A cold war fought by women i New York Times (2013-11-18):

To see how female students react to a rival, researchers brought pairs of them into a laboratory at McMaster University for what was ostensibly a discussion about female friendships. But the real experiment began when another young woman entered the room asking where to find one of the researchers. This woman had been chosen by the researchers, Tracy Vaillancourt and Aanchal Sharma, because she “embodied qualities considered attractive from an evolutionary perspective,” meaning a “low waist-to-hip ratio, clear skin, large breasts.” Sometimes, she wore a T-shirt and jeans, other times a tightfitting, low-cut blouse and short skirt. In jeans, she attracted little notice and no negative comments from the students, whose reactions were being secretly recorded during the encounter and after the woman left the room. But when she wore the other outfit, virtually all the students reacted with hostility. [min fetstil]

One of these outfits worn in Dr. Tracy Vaillancourt’s study on female aggression provoked a sort of ”mean girl” form of indirect aggression. The other attracted little notice at all.

Konkurrens på grundval av kön/sex är alltså inte exklusivt för män.

Många känner sig kallade…

Jag menar inte alls att vara skadeglad när jag i det här inlägget fokuserar på feminismens problem med interna konflikter – det är jag inte – men all den aggression som bubblat upp till ytan på sista tiden visar vilken typ av människor som tagit på uppgiften av att föra feminismens kamp i det offentliga, på nätet och i media. Det verkar som om viss typ av feminism drar till sig personer som söker konflikter, inte samförstånd.

Jag får ibland uppfattningen att det inom stora delar av feminismen anses något positivt att vara arg, missnöjd och inställd på kamp. Är det sunt för en rörelse som säger sig vilja uppnå jämställdhet?

Det är då inte förvånande utan snarare fullt naturligt att de hårdaste attackerna och de mest sårande orden verkar ha kommit inifrån systerskapet, inte utifrån och speciellt från andra kvinnor – inte från män (förutom de som säger sig företräda kvinnor – som om kvinnor inte har en egen röst). Det är ju så de feministiska rörelserna har byggts upp: som motkraft, som kamp, byggda på missnöje och med en känsla av ‘vi-mot-dom’. Inte så konstigt att många män känner sig lite tveksamma att kalla sig själva feminister när de ständigt utmålas som den lede fi.

…som feminism för jämställdhet.

När detta ‘vi’ till och med ifrågasätts inifrån rörelsen, eller rättare sagt, när detta vi visar sig vara flera olika ‘vi’ spricker den enade fronten. Målen diversifieras, fienden blir inte lika lätt att peka ut och de som man skulle ‘rädda’ vill nu ha en egen röst. Sammanhållningen blir svagare ju fler olika rösterna blir.

Ju fler grunder som finns för att ingå i gemenskapen desto mer splittrad blir den. Kön, ras, etnicitet, klass – listan på vad som ska inkluderas i feminismen idag verkar aldrig ta slut. En effekt av detta är att andra nu vill få plats på scenen – andra som enligt det intersektionella tankesättet har trumf på hand.

Rasifiering

Jag har tidigare skrivit om hur det inom feminismen finns motsättningar, maktkamp och splittring, bland annat i inlägget Cat fight på DN där Lidija Praizovic går till angrepp mot Maria Sveland och anklagar henne för att vara exkluderande och rasifierande (hon använder inte det begreppet själv).

Hur hanterar jag en feminism som förtrycker mig snarare än frigör mig, som utesluter mig, i stället för att inkludera mig? Jag revolterar mot den, slår bakut. [min fetstil]

Enligt mig var detta den mest intressanta interna kritiken i TV-serien. Den har sprängkraft, relevans och förmåga att förnya den svenska feminismen på ett sätt som de själva inte kunnat göra utan invandringen (enligt mig).

Rasifieringen av feminismen är det största som hänt rörelsen sedan kvinnors kamp om likabehandling (och särbehandling) i lagstiftningen vunnits. Feministiskt Initiativ (F!) har sett sig nödgade att ta itu med den interna kritiken gällande dominansen av vit-medelklass-feminism och bristen på andra färger, former och kulturer inom rörelsen. För att råda bot på detta har F! gett ut en Argumentationsguide i vilken de ger tips och råd i den här frågan (består av utdrag från Interfems Makthandbok som finns att läsa på Scribd).

Den här argumentationsguiden är för rasifierade feminister men funkar jättebra som insiktsgudie för vita feminister. Den riktar sig till rasifierade för på ett pedagogiskt sätt bemöta den kritik som kan komma från vita feminister, men den funkar också bra för vita feminister för att göra analysen.

• kritik
• svar
• motfråga
• analys

Detta är så klart inte bara ett problem för svenska feminister utan för alla feminister runt om i den vita västvärlden. Det krävs inget detektivarbete för att hitta material om detta ämne. Gör en sökning på ”white feminism” på Google så får du mer träffar än du hinner läsa på en livstid.

Jag tar här bara upp ett exempel på hur diskussionen kan gå till. Det är bloggaren battymamzelle som skriver i sitt inlägg This is what I mean when I say ”White Feminism”:

White feminism is a set of beliefs that allows for the exclusion of issues that specifically affect women of colour. It is ”one size-fits all” feminism, where middle class white women are the mould that others must fit. It is a method of practicing feminism, not an indictment of every individual white feminist, everywhere, always.

Hon har förtjänstfull förklarat sin uppfattning i en mycket tydlig illustration, vilket gör att jag inte behöver kommentera så mycket här.

Guide till vit feminism [källa]

Problemen går till och med på export eftersom hjälporganisationer tar med sig den vita feministiska verklighetsbeskrivningen med hela den begreppsapparat som följer med den till de länder man vill hjälpa. För mer information kan man tex läsa på lite om postkolonial feminism.

Inga män på jobbet

Ibland ser man uttalanden som ”Om kvinnor hade styrt världen hade det aldrig startas några krig”, ”Om kvinnor hade dominerat arbetsplatserna hade allt fungerat bättre” och liknande svepande floskler.

Oavsett om man anser att 60-40, 40-60 eller någon annan könskvot är bäst anser jag personligen att en blandad könsfördelning oftast är bäst på en arbetsplats. Jag säger ‘oftast’ för att ha ett caveat för undantagsfall.

Om du vill läsa en skräckhistoria om hur det kan gå om man bygger upp ett helt företag på systerskapet, ta en titt på Samantha Bricks egna erfarenheter som hon beskriver i Catfights over handbags and tears in the toilets. When this producer launched a women-only TV company she thought she’d kissed goodbye to conflict… i Daily Mail (2009-04-07):

Over in one corner sat Alice, a strong-minded 27-year-old who always said what she thought, regardless of how much it might hurt someone else. In the other corner was Sarah, a thirtysomething high-flier who would stand up for herself momentarily – then burst into tears and run for the ladies. Their simmering fight lasted hours, egged on by spectators taking sides and fuelling the anger. Sometimes other girls would join in, either heckling aggressively or huddling defensively in the toilets. It might sound like a scene from a tawdry reality show such as Big Brother, but the truth is a little more prosaic: it was just a normal morning in my office. The venomous women were supposedly the talented employees I had headhunted to achieve my utopian dream – a female- only company with happy, harmonious workers benefiting from an absence of men.

Nu behöver det ju inte alltid sluta så här. Det finns ju många arbetsplatser med kvinnor i absolut majoritet som fungerar alldeles utmärkt. Det jag ville säga med att citera denna artikel var att själva idén med att systerskapet som fenomen skulle garantera en bättre och trevligare arbetsmiljö för kvinnor kan slå slint – och det med besked. Systerskapet har alltså inget givet egenvärde när det gäller att anställa personal.

Bloggare bitchslappar

Att bloggosfären har gått bananas över den interna kritiken inom feminismen har väl inte undgått någon med ett konto i sociala media. Bloggare har veritabla kommentarskrig med varandra om huruvida den eller den är riktig feminist eller om hen har svikit systerskapet totalt. Det skrivs till och med morgontidningsartiklar i ämnet (nåja, kolumner då) vilket ‘höjer’ frågan till att bli av nationellt intresse (nåja, marginellt då).

För ett exempel, se hur Sara Schmenus hamnat ute i kylan för att hon inte tillräckligt tagit avstånd från Tenebrism. Läs hennes inlägg Even more drama för en inkörsport i hur dessa feminister behandlar varandra när en av dem råkar vara öppen för en ärlig dialog med en person som utnämnts till persona non grata.

Det dyker upp många bekanta uttryck och begrepp i det bloggosfäriska bitchslappandet: internfeministisk kritik som göder fienden, ”vägra ta debatten”, Daddy’s Girls och könsförrädare.

Feministiskt inbördeskrig

För internationella konflikter mellan olika falanger inom den feministiska rörelsen kan man först ta en titt på The Nation – Feminism’s toxic twitter wars som beskriver drabbningarna mellan aktivister och nätfeminister (typ):

In the summer of 2012, twenty-one feminist bloggers and online activists gathered at Barnard College for a meeting that would soon become infamous. Convened by activists Courtney Martin and Vanessa Valenti, the women came together to talk about ways to leverage institutional and philanthropic support for online feminism. Afterward, Martin and Valenti used the discussion as the basis for a report, “#Femfuture: Online Revolution,” which called on funders to support the largely unpaid work that feminists do on the Internet. “An unfunded online feminist movement isn’t merely a threat to the livelihood of these hard-working activists, but a threat to the larger feminist movement itself,” they wrote.

Om du inte har fått nog kan du läsa uppföljningen på The Wire – The incomplete guide to feminist infighting där diskussionerna går vidare

On Wednesday, The Nation published ”Feminism’s Toxic Twitter Wars,” a reported piece by Michelle Goldberg about the divide between some women of color feminists and ”mainstream” feminists. These two intersecting and not-easily-defined groups debate issues of gender and race privilege in real time on Twitter, and after Goldberg’s piece went live, their world blew up. Again. If you aren’t glued to TweetDeck, it’s almost impossible to keep up with the constantly streaming arguments. [min fetstil]

Som du ser – det tar a l d r i g slut. Det kan gå runt, runt i all evighet.

Vad kan män lära sig av detta?

Om det är någon man som orkat komma så här långt i mitt inlägg är det en prestation i sig. Vad har jag då för råd när det gäller att män ska/kan organisera sig utifrån det gemensamma könet?

• Sluta klicka!
• Sluta läsa!
• Organisera er!
• …eller inte…

Jag tror på att arbeta tillsammans, både män och kvinnor. Detta kan göras organiserat eller individuellt, könsseparatistiskt eller könsneutralt.

Själv försöker jag tills vidare bena ut livet, en sak i taget på min egen kant. Men det vore trevligt med sällskap.

Jag vill avsluta med ett utdrag ur Marika Formgrens text Ett tack och ett manus som kanske håller på svaret jag söker. Inte svaret om män kan lära något av kvinnor gällande att organisera sig kring sitt kön. Nej, något vi alla kan lära oss när dessa organisationer tappat sikte på det som var viktigt från början.

Dygderna urvattnades. ”Gör din plikt” överröstades av fortsättningen ”kräv din rätt”. För när du från början förutsätts vara en ansvarsfull, demokratiskt mogen medborgare får du aldrig chansen att bli det på riktigt. Du lär dig att ställa krav, och du lär dig att demonstrera kritiskt tänkande som pose ‒ att alltid bjäbba emot, ifrågasätta och undra ”varför”. Ofta får du gehör för dina krav, och lärarna ger dig bra betyg eftersom du är så aktiv och kritisk. Men insikten att med rättigheter följer skyldigheter, att frihet innebär ansvar, att någon alltid måste betala kalaset ‒ den insikten får du inte. [min fetstil]

Från manuset till hennes anförande vid Axess-seminariet, som av arrangörerna fått rubriken Bygg samhället nedifrån.

Vill du veta mer?

• Tenebrism – Att inte vilja delta systraskapet
• Ulrika Dahl – Skamgrepp (Leopard Förlag)

Idag är det International Day of Zero Tolerance to Female Genital Mutilation:

International Day of Zero Tolerance to Female Genital Mutilation is a UN-sponsored awareness day that takes place February 6 each year.

It is an effort to make the world aware of female genital mutilation (also called FGM) and to promote its eradication.

Detta är av både symbolisk och faktisk betydelse och det ska uppmärksammas som det stora problem könsstympning är. Det är min övertygelse att denna styggelse ska suddas ut från jordens yta – helst redan idag – och att de skyldiga straffas för den misshandel de utsatt andra för!

Jag önskar bara att pojkarna skulle kunna få inkluderas så att dagen kunde bli könsneutral.

Nu vet jag att vissa läsare kommer tänka – något i stil med:

”Åh, är det en sån typ som också vill att Internationella Kvinnodagen ska handla om män! Såå jobbigt! Skaffa en EGEN dag, då!”

Ja, det skulle man väl kunna tänka sig. Det har jag inget emot, men vore det inte både enklare och mer jämställt om vi behandlar flickor och pojkar med samma respekt? Vari ligger då problemet att de också delar på samma dag i den här frågan? Att inkludera pojkarna gör inte flickornas/kvinnornas problem mindre angeläget.

Med detta menar jag inte att förringa det elände flickor och kvinnor utsätts för. Det är inte en fråga om att likställa manliga och kvinnliga versioner av dessa hemska ingrepp. Jag anser inte att det leder i någon positiv riktning för varken pojkar eller flickor som riskerar att utsättas för denna typ av stympningar.

Det finns också initiativ, bland annat i USA där förekomsten av könsstympning av manliga spädbarn är mycket högre än i Sverige:

2014 Genital Integrity Awareness Week

21st Annual Demonstration / March Against Infant Circumcision

United States Capitol – Washington D.C.

March 24th – March 30th, 2014

För att visa på den nästan totala bristen på uppmärksamhet när det gäller den här frågan visar jag en bild på en Google-sökning jag gjorde idag:

Liknande sökresultat visades sida upp och sida ner och inte ett enda ord om circumcision – inte ett enda! Kombinationen av orden circumcision, international och day gav ingen träff på circumcision förrän lååångt ner i resultatlistan. Testa själv så får du kanske andra resultat.

Läs gärna mitt inlägg Könssemantik och stympning för ett av många exempel på hur vi i vårt samhälle gör skillnad på omotiverade kirurgiska ingrepp på flickor och pojkar och hur detta speglas i vårt sätt att prata om det.

Könsstympning – inte omskärelse

‘Barnets rätt’ är en av anledningarna till att jag väljer att kalla omskärelse av manliga spädbarn för könsstympning, något andra också gör:

Infant circumcision involves performing surgery without consent to permanently alter an individual’s genitals. In many cases this is done without good medical justification, for example to force the infant to conform to the expectations of a particular religion. Just as we call sex without consent ‘rape’, circumcision without consent or reasonable justification should be called ‘mutilation’. [min fetstil]

Låt dig inte luras av en klinisk miljö, välutbildad personal och goda intentioner. Ett övergrepp på en persons kropp och integritet är lika illa på ett sjukhus som i en smutsig källare.

Vad handlar det om? Se följande två filmer.

Den första rör själva ingreppet (och då visar jag den kliniska varianten – inte den som utförs på marken med ett rostigt rakblad).

Den andra filmen är en trailer till en dokumentär. Den tar upp anatomi, personliga erfarenheter och annat. En bra introduktion till mitt inlägg med andra ord.

Min avsikt

Eftersom nu hela världen uppmärksammar kvinnlig könsstympning tänker jag ägna mitt inlägg åt det problem som av många inte ens anses vara ett problem nämligen könsstympning av manliga spädbarn.

Den hållning jag helst skulle vilja inta är att låta varje barn få växa upp intakt, inte att angripa omskärelse/könsstympning. Det vore ett mer positivt och konstruktivt förhållningssätt.

För mer om denna typ av attityd, se The Intactivism Pages:

This site differs from others opposed to genital mutilation—its focus is on intactness rather than on circumcision. It is intended to counteract the ”circodoxy”: the mindset that the foreskin is an ”extra” ”flap of skin” and that circumcision is the norm—and the corresponding mindsets that lead to the cutting of girls and intersex people.

Detta är positivt och bra för opinionsbildningen i det långa loppet. Idag, här, kommer jag dock välja att vända mig emot fenomenet könsstympning av manliga spädbarn.

Denna typ av kirurgiskt ingrepp har en lång och blodig historia och är vanligare i vissa geografiska regioner och i vissa kulturer (kopplat till religion).

Traditionellt är detta inte en del av svensk kultur, sett ur ett historiskt perspektiv. Med allt större befolkning från andra delar av världen har fenomenet blivit allt mer aktuellt i den offentliga debatten, på sjukhusen och – i värsta fall på köksbord.

Respekten för andras kulturer och religiösa ritualer krockar ibland med andra värderingar som vi har i vårt samhälle, till exempel individens rätt till den egna kroppen.

Dessa konflikter är inte mitt huvudsyfte med inlägget utan de får lämnas till senare texter. Idag vill jag betona barnets rättigheter – inte de vuxnas – och göra det ur ett etiskt perspektiv, inte nödvändigtvis juridisk.

Behöver du hjälp att engageras? Titta SVT Debatt med Belinda Olsson:

Könsstympning som förebyggande ingrepp

Alla argument som bygger på att ingreppet skyddar mot sexuellt överförbara sjukdomar är inte giltiga när det gäller spädbarn. Kan det vara tydligare än så?

Denna typ av eventuellt skydd blir först aktuellt när individerna är sexuellt aktiva, vilket vi får hoppas att spädbarn inte tvingas vara. När individerna är vuxna, myndiga och sexuellt aktiva kan de välja att låta sig omskäras – eller inte.

Jag har tagit upp denna typ av argument i inlägget Könsstympning som vaccin.

Medicinska komplikationer

Om det inte finns medfödda missbildningar och om normala hygieniska förhållanden råder finns det inga medicinska komplikationer av att inte skära bort förhuden.

Jag säger det igen (den dubbla negatitionen kan förvirra):

Det finns inga medicinska komplikationer av att inte skära i pojkarnas penisar!

Den hippokratiska eden säger: Först, gör ingen skada.

Sunt förnuft säger: Laga inte det som inte är trasigt.

Däremot finns det en lång lista medicinska komplikationer som kan uppstå vid eller efter övergreppet/ingreppet. Stanford University School of Medicine har sammanställt en lista (tack till Tysta Tankar för tipset):

• Bleeding
• Infection
• Insufficient foreskin removed
• Excessive foreskin removed
• Adhesions/ Skin bridges
• Inclusion cysts
• Abnormal healing
• Meatitis
• Meatal stenosis
• Urinary retention
• Phimosis
• Chordee
• Hypospadias
• Epispadias
• Urethrocutaneous fistula
• Necrosis of the penis
• Amputation of the glans
• Death

Jag avstår från att lägga in bilder som illustrerar detta avsnitt.

Se även mitt tidigare inlägg Verklig och inbillad fara för några korta reflektioner.

Så långt var det väl inte så svårt att bli övertygad om att nackdelarna är större än fördelarna ur ett medicinsk perspektiv – åtminstone för spädbarnet.

Trodde du ja!

Denna insikt om vilka risker som finns inte nått stora delar av det svenska politiska etablissemanget. Ta Centerpartiet som ett exempel (inte för att de är extrema på något sätt i den här frågan), Välfärd – Motioner sid 46:

Slutligen vill Centerpartiet slå fast att manlig omskärelse och kvinnlig könsstympning är två vitt skilda saker. Medan manlig omskärelse som utförts professionellt inte medför några medicinska risker eller men, innebär kvinnlig könsstympning ett enormt lidande och kan ge potentiellt livshotande konsekvenser. [min fetstil]

Det måste vara skönt att kunna vara så tvärsäker. Speciellt enkelt kanske det är eftersom det gäller andras kroppar – inte den egna –  och att de personer som utsätts är spädbarn som inte kan käfta emot, protestera – bara lida och gråta.

Lag kontra rätt

En given utgångspunkt för vad som anses vara rätt eller fel i vårt samhälle är den gemensamma lag vi alla måste följa och som våra folkvalda röstat igenom i Riksdagen. Könsstympning av pojkar upp till 18 år gamla regleras i Lag (2001:499) om omskärelse av pojkar.

3 § Omskärelse får utföras på begäran av eller efter medgivande av pojkens vårdnadshavare och efter det att vårdnadshavaren har informerats om vad ingreppet innebär. …

Pojkens inställning till ingreppet skall så långt det är möjligt klarläggas. Ett ingrepp får inte utföras mot en pojkes vilja. [min fetstil]

Hur kan ett spädbarn få sina protester accepterade av vuxna vårdnadshavare som redan bestämt sig att ingreppet/övergreppet skall utföras? Med vilken röst ska detta lilla barn göra sin lagliga rätt hörd?

Varje gång en pojke råkar ut för denna typ av övergrepp är det tydligt att lagen inte handlar om pojkens rätt utan om någon annans rätt.

Rätten till den egna kroppen har tagits ifrån dessa gossebarn – i konflikt med UNICEFs Barnkonvention artikel 19:

Varje barn har rätt att skyddas mot fysiskt eller psykiskt våld, övergrepp, vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller annan som har hand om barnet.

Informerat samtycke

Det är uppenbart att spädbarn inte kan ta till sig information och därav ta ett beslut om ingreppet. Från Wikipedia:

Since children, and especially infants, are legally incompetent to grant informed consent for medical or surgical treatment, that consent must be granted by a surrogate — someone designated to act on behalf of the child-patient, if treatment is to occur.^[5]

A surrogate’s powers to grant consent are more circumscribed than the powers granted to a competent individual acting on his own behalf.^[5][6] A surrogate may only act in the best interests of the patient.^[5] A surrogate may not put a child at risk for religious reasons.^[5] A surrogate may grant consent for a medical procedure that has no medical indication only if it is the child’s best interests.^[5]

Detta stämmer väl överens med den svenska lagstiftningen. Tyvärr överlåts den sista punkten åt föräldrarna – inte individen som det handlar om.

Läkarförbundet tar ett halvt steg framåt i sin artikel i Svenska Dagbladet (2014-01-25) Kräv samtycke för religiös omskärelse:

Det är Läkarförbundets etik- och ansvarsråd som nu enhälligt står bakom ett uttalande om ett stopp för manlig omskärelse utan föregående samtycke. Det bör ske när pojken är i 12-13-årsåldern, på ett sjukhus och efter information om smärtan och riskerna som ingreppet innebär.

Att gå så långt som att helt förbjuda ingreppet, vilket diskuteras i Finland, anses inte realistiskt i dagsläget. [min fetstil]

För det första: en pojke i 12-13 årsåldern står fortfarande under föräldrarnas inflytande till den grad att han inte har en ärlig chans att gå emot deras vilja.

För det andra: Är det mer realistiskt att fortsätta könsstympa spädbarn i dagens Sverige? Borde inte samhälle ta sitt ansvar och skydda de som inte kan skydda sig själva? Det tycker jag.

Thomas Flodin, ordförande i Läkarförbundets etik- och ansvarsråd, upprepar denna stånd punkt i en uppföljningsartikel i Läkartidningen 5/2014, Skär inte i unga pojkars könsorgan utan deras samtycke (2014-01-28):

I Sverige genomgår 3 000–5 000 pojkar varje år en kirurgisk operation utan primär medicinsk indikation. …

Är det någon principiell skillnad mellan att avlägsna vävnad från könsorganet på en flicka eller på en pojke? …

Ett förbud mot omskärelse skulle dock i dagsläget sannolikt orsaka att flera barn än i dag skadas. …

Läkarförbundets nuvarande ställningstagande betonar vikten av att frågan hanteras på ett sätt som bättre skyddar patienten. Debatten är viktig för att på sikt skapa en vård där respekten för patientens åsikt inkluderar även den egna könshuden. [min fetstil]

Kommentarer är väl överflödiga eftersom dubbelmoral är så uppenbar.

Se nu vad regeringens representant fokuserar på:

Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) anser att det räcker med den lagstiftning som finns. Ett förbud leder bara till att de görs utanför sjukvården.

– Jag har aldrig träffat någon vuxen man som upplevt att omskärelsen som ett övergrepp. Ingreppet är inte särskilt omfattande och föräldrar har rätt att uppfostra sina barn enligt den tro och tradition som de tillhör. Om vi förbjuder det måste vi också ta upp frågan om det kristna barndopet, säger Erik Ullenhag. [min fetstil]

Ullenhag uppvisar här, utan att skämmas, upp ett typexempel på anekdotisk bevisföring. Jag gissar att han skulle ha en annan erfarenhet om han beökte ett sjukhus och fick bevittna ett ingrepp. Då skulle han ju kunna fråga spädbarnet om det var ett övergrepp som begåtts.

Han fortsätter:

Han är också skeptisk till att Läkarförbundet vill att judar och muslimer ändrar en religiös sed.

– Majoritetssamhället måste lyssna och acceptera minoriteternas rätt till sina egna traditioner. [min fetstil]

Han glömmer, eller väljer att glömma, att individen – i det här fallet ett oskyldigt spädbarn – är den minsta minoriteten (Ayn Rand). Borde inte liberalen Ullenhag acceptera barnets rätt till sin egen kropp? Det är väl utgångspunkten för liberalismen.

För mer information om Folkpartiets underliga förhållningssätt till liberala idéer, se mitt förra inlägg Arnholms kognitiva dissonans.

Barnombudsmannen

Barnombudsmannen har tillsammans med företrädare för läkar- och vårdorganisationer fördömt ingreppet i en artikel i DN (2013-09-28), Omskärelse strider mot barns mänskliga rättigheter:

Låt pojkar själva bestämma. Det saknas hälsomässiga argument för att omskära små pojkar, tvärtom visar flera studier att det innebär avsevärda risker. Praktiken bryter också mot FN:s barnkonvention. Lagstiftningen måste förändras, skriver Barnombudsmannen och företrädare för flera vårdorganisationer. …

Fredrik Malmberg, barnombudsman

Ingemar Engström, ordförande i Svenska ­Läkaresällskapets delegation för medicinsk etik

Sineva Ribeiro, förbundsordförande i Vård­förbundet

Olle Söder, ordförande i Sveriges barnläkar­förening

Johan Wallander, ordförande i Svensk barn­kirurgisk förening

BO har under många år förhållit sig passiv i den här frågan så det är befriande att de nu kommit loss. Det inkom givetvis en rad olika mothugg, men som BO själv skriver – Replikerna om omskärelse utgår från vuxnas rättigheter:

Den 28/9 skrev vi att medicinsk-etiska skäl och barnets mänskliga rättigheter talar för att pojkar själva ska få bestämma om omskärelse. Fem repliker har publicerats. Det är slående att ingen av dessa bemöter de argument vi framför för att pojkar själva ska få ta ställning. Replikerna lyfter istället fram argument som tar sin utgångspunkt i vuxnas rättigheter. Vi menar att dessa argument inte är starka nog för att åsidosätta barnets rätt till sin kroppsliga integritet. [min fetstil]

Läs gärna hela deras replik. Den är dräpande i alla sin enkelhet och bemöter motargumenten på ett elegant och effektivt sätt. Egentligen är denna text den enda du behöver läsa i frågan – möjligtvis i kombination med att googla efter lite bilder på ingrepp som gått snett.

Samtliga barnombudsmän från de nordiska länderna har, tillsammans med medicinska experter, gått ut med en gemensam appell, Gemensamt uttalande från de nordiska barnombudsmännen och barnmedicinska experter om omskärelse:

Omskärelse utan medicinsk grund som utförs utan att personen har samtyckt bryter mot grundläggande medicinsk-etiska principer. Särskilt med tanke på att ingreppet är oåterkalleligt, smärtsamt och kan medföra allvarliga komplikationer. I de nordiska länderna finns ingen hälsomässig grund för att omskära små pojkar.

Argument som kan tala för omskärelse av vuxna män har liten relevans för små barn i de nordiska länderna. Pojkarna kan själva ta ställning till omskärelse när de uppnår den ålder och mognad som krävs för att samtycka. [min fetstil]

Jag har kommenterat den i mitt  inlägg Låt pojkarna bestämma. och påpekat att den ålder och mognad som krävs för samtycke rimligen kan sättas till den 18:e födelsedagen.

RFSU

RFSU har drivit denna fråga under flera år. Från skriften Omskärelse av pojkar och män:

RFSU har under många år tagit avstånd från manlig omskärelse. Vi tycker inte heller att det är etiskt försvarbart att avlägsna frisk vävnad från människokroppen på individer som inte kan ge sitt medgivande till det. Att kränka den personliga integriteten på detta sätt är att kränka barnets rättigheter.

Omskärelse av pojkar är ett oåterkalleligt ingrepp. RFSU anser att det är varje individs rätt att bestämma över sin egen kropp och vill därför inte att omskärelse utan medicinska skäl utförs på barn. [min fetstil]

Detta är bra och berömvärt på alla sätt utom två:

Det första är det språk som används. Jag önskar att RFSU ändrar termen från ‘omskärelse’ till ‘könsstympning’ eftersom det är just vad det handlar om. Jag menar att ord spelar roll och att man ska kalla saker för vad de är.

Det andra är RFSU:s linje att föra en dialog med just de grupper som gör allt vad de kan för att hålla fast vid denna typ av barnmisshandel. Kristina Ljungros, förbundsordförande i RFSU, skriver i SvD (2012-01-10), Rättighet före frihet:

Många debattörer har under senare tid krävt en lagändring. RFSU delar inte den åsikten. Ett omedelbart förbud i lag kommer troligtvis medföra att fler omskärelser utförs utanför vården, vilket utsätter de pojkar som omskärs för större risker. Lagen bör snarast ses över, samtidigt som mer resurser avsätts för att påbörja ett aktivt arbete med frågan som innefattar dialog med de trossamfund som utför omskärelser, men även sjukvård, socialtjänst och skola. [min fetstil]

Vi vet redan vad dessa samfund kommer att säga eftersom de sagt samma sak under så många år – nej.

Risken för potentiella illegala operationer hemma på folks köksbord trumfar alltså faktiska övergrepp som nu sker med myndigheternas och samhällets goda minne. Det är ett svagt argument.

Det är som att säga: vi gör inte användandet av droger illegalt för då sitter ju folk bara hemma och knarkar i smyg.

Könsstympning som sexuellt övergrepp

Rädda Barnen har som många andra organisationer riktat in sig enbart mot könsstympning av flickor. De har dock en annan kampanj som skulle kunna ses som ett implicit, tyst och omedvetet sätt att belysa även pojkars situation i den här frågan: Min kropp är min. De skriver bland annat på kampanjens hemsida:

Barn ska veta att de har rätten till sin egen kropp, att det finns gränser för vad andra får göra med den, och att det är viktigt att prata med en vuxen om någon går över den gränsen.

Det är alltså viktigt att barn får veta att det finns en gräns för vad vuxna får göra med barnens kroppar, men tydligen bara när det gäller så pass stora barn att man kan ha en diskussion med dem – små spädbarnspojkar har inte den förmånen och kan därmed bli utsatta för sexuellt övergrepp utan samtycke.

Den ansvariga personalen på Rädda Barnen verkar ha två motsägelsefulla åsikter samtidigt utan att de själva ser konflikten. Så här skriver de om sexuella övergrepp:

Sexuella övergrepp kännetecknas av att den vuxne eller ett betydligt äldre barn utnyttjar barnets beroendeställning och utsätter det för handlingar som barnet inte kan förstå, inte är moget för, inte med insikt kan ge samtycke till och som kränker barnets integritet. Övergreppen kan vara både fysiska och icke-fysiska.

Detta är, i min mening, precis vad barnet utsätts för vid könsstympning (‘omskärelse’). Barnet är i en beroendeställning, förstår inte vad som händer, kan inte säga nej, får sin integritet kränkt och blir därför utsatt för fysiskt våld och övergrepp – ett kirurgiskt ingrepp som barnets kropp inte kan göras ogjort.

Det debatteras livligt just nu om huruvida det ska göras en lagändring så att samtycke ska krävas vid samlag.

Jag undrar stilla om inte samma resonemang kan tillämpas på ‘omskärelse’ av omyndiga pojkar. Är det ett ringare brott att utan medicinska skäl skära i någon annans kropp med kniv utan samtycke än att ha samlag med samma person?

I så fall borde den/de som gått i god för att ingreppet varit i barnets bästa intressen kunna bli föremål för åtal – kanske när pojken blivit myndig och har fått en egen röst i frågan.

Inte övertygad?

Det har genomförts stora internationella studier för att utreda och samla fakta kring de skador som uppstår efter denna typ av könsstympning. En av dem är Global Survey of Circumcision Harm som samlar in individers egna berättelser:

This website is intended as a resource for men who wanted to document their harm from circumcision done in infancy or childhood, as well as for parents – medical professionals – ethicists – religious leaders – attorneys – child protection advocates – human rights campaigners – legislators – and the media

Singly, a man’s report of circumcision harm is dismissed as anecdotal.

Collectively, these reports are proof that circumcision damages boys and the men they become.

The harm is actual, concrete and particularized to unconsenting males in mhttps://sciencenordic.com/male-circumcision-leads-bad-sex-lifeany parts of the world.*

* with the exception of some African nations where both boys and girls are subjected to genital cutting customs

Lyssna på vad män själva berättar om sina egna erfarenheter. De om någon borde ju veta vad det innebär att ha blivit könsstympad som barn. Ta gärna också en titt på deras videos där de berättar sina historier.

Det är inte bara de själva som drabbas – männens sexpartners kan också få problem på grund av detta ingrepp.

Här är en man som möter den person som utförde ingreppet på honom som barn:

Vad säger politikerna?

• Socialdemokraterna
• Moderaterna
• Centerpartiet
• Folkpartiet
• Kristdemokraterna

För närvarande är följande partier för ett sådant förbud:

• Vänsterpartiet
• Miljöpartiet
• Sverigedemokraterna
• Piratpartet
• Feministiskt Initiativ

Gör din röst hörd!

Könsstympning är dåligt för alla – för flickor, kvinnor, pojkar och män – på olika sätt, men ett övergrepp är ett övergrepp oavsett vem det drabbar.

Omskärelse av pojkar är ett oåterkalleligt ingrepp. Det utförs utan deras medgivande.

Skriv namninsamlingen för att få svenska riksdagen att förbjuda omskärelse av spädbarn och omyndiga barn och för att visa politikerna att även du är för ett förbud.

2014 är ett valår och om många är för ett förbud så kan vi kanske påverka de större partierna att ta ställning för ett förbud.

Twitter

Använd taggen #omskärelse på Twitter för att sprida kunskap för att stoppa dessa övergrepp.
Tweeta ditt stöd: Jag är för ett förbud mot #omskärelse

Fler som bloggat om detta idag

[vissa länkar kanske inte aktiva än men kommer bli så under dagen]

• Certatio – Könsstympning är aldrig OK
• Genusdebatten (Ninni) – Internationella dagen mot kvinnlig könsstympning
• Jämställdhet.se – Manlig omskärelse eller manlig könsstympning?
• Snurrigtdotcom – Varför acceptera onödigt våld mot spädbarn?
• Toklandet – Könsstympning: som att hälla vatten över huvudet tycker Ullenhag

Mina tidigare inlägg

• Könsstympning som vaccin
• Könssemantik och stympning
• Låt pojkarna bestämma
• Verklig och inbillad fara

Andra bloggares tidigare inlägg

Certatio

• Hero of the day
• Smörgåsbord
• Är det inte själva poängen med en intoleransutredare?
• Det heter religionsfrihet, inte stympningsfrihet

Genusdebatten

• Omskuren forskare mot omskärelse
• Nej till omskärelse på barn

Ekvalist

• Könsstympande läkares legitimation drogs in
• Pojkbebis dog dagen efter att han blev omskuren
• Ny tung artikel mot könsstympning av pojkar
• Seriestrip om könsstympat barn väcker religiös vrede
• Könsstympning: låt vuxna människor bestämma själva

Mer än 140 tecken (Flying Martin)

• Kort om omskärelse
• Mer om manlig könsstympning

Toklandet

• Hur kan man försvara sk ”omskärelse”?
• Man skär inte om, man skär bort!
• Vad har förhud med religionsfrihet att göra?

Vill du veta mer?

Det finns massor av information – speciellt från USA. Nedanstående tips är således bara ett axplock, men de är bra inkörsportar med många bra referenser.

• Dagens Nyheter (2011-11-18) – Därför måste regeringen stoppa omskärelse av pojkar

Uppskattningsvis 3.000 pojkkroppar i Sverige blir varje år oåterkalleligen märkta genom omskärelse. Om vi vill bli betraktade som progressiva kan vi inte fortsätta att villkora barns kroppsliga integritet. Vi missar även barnkonventionens intentioner när vi utgår från att barn som föds in i en ”icke-västeuropeisk kontext” inte har individuella rättigheter.

Frågan är politiskt mycket känslig, men regeringen måste nu lyfta frågan om ett förbud för omskärelse, skriver elva debattörer.

• AntiMisandry – Genital mutilation – an open letter to UK politicians and media

“Circumcision”, “growing up”, “religious rite”, “passage to adulthood” and “cleansing” are euphemisms for male genital mutilation (MGM) that are in common use, though the Equal Opportunities Committee, supporting inequalities in gender integrity, have never held a discussion on the subject.

However, those are not the worst euphemisms that are heard. Some children are told that they are “going to a party”. The spectre of a child being told by their family that they are going on holiday, to visit their relatives or to attend a celebration, only to be made to undergo a violation of themselves and their bodies, in their earliest and most vulnerable years, is a disturbing thing for anyone who cares about children. The spectre of people being disturbed by such things only when the child is female is most disturbing of all.

• Bonobo3D (YouTube)

A channel of my original videos of events, presentations and interviews discussing forced genital surgery on infants and children. My name is James Loewen, I am dedicated to advancing the cause of Genital Autonomy for all human beings and ending forced genital cutting, forced circumcision and gender conforming surgeries on infants and children

• Science Nordic – Male circumcision leads to bad sex life

If a man is circumcised, he faces an increased risk of experiencing delayed orgasm, and his female partner has an increased risk of not feeling sexually fulfilled.

• SNOP (SE)

Små pojkars mänskliga rättigheter kränks i Sverige. Det är en mänsklig rättighet att få växa upp med hela sin kropp i behåll, (även för pojkar). Könsstympning är en grym tradition. Det är enligt lag tillåtet att stympa pojkar i Sverige år 2010. Det blev förbjudet att stympa flickor redan 1982. Det är den känsligaste delen av penis som skärs bort.

Nätverket ”Säg Nej till Omskärelse av Pojkar” består av en samling personer som arbetar för att omskärelse av pojkar skall förbjudas i Sverige. Pojkar har samma rättigheter som flickor att få växa upp med sina könsorgan intakta.

• NOCIRC (US)

Welcome to the website of the National Organization of Circumcision Information Resource Centers, founded by healthcare professionals to provide information to expectant parents, healthcare professionals, educators, lawyers, ethicists, and concerned individuals about circumcision and genital cutting of male, female, and intersex infants and children, genital integrity, and human rights.

• The Male Infant Circumcision Information Site (US)

Circinfosite is a non-profit, humanitarian organization dedicated to providing quality circumcision resources for expecting and future parents. The information on this site is intended for research purposes and should not replace the advice of medically trained personnel.

We believe in the philosophy that:

• doctors ”Above all, do no harm”
• every child is born ”perfect”
• no child should be altered or harmed due to culture, tradition or personal preferences
• boys don’t have disposable genital parts any more than girls do
• all of the parts of the penis are highly sensitive and necessary for normal protective, sensory and sexual  functioning

Take the whole baby home.

• CIRP (UK)

The Circumcision Information and Resource Pages are an Internet resource that provide you with information about all aspects of the genital surgery known as circumcision.

1. Jag är korkad som inte fattar
2. Hon är korkad som säger emot sig själv

Nu tror jag inte att Maria Arnholm är korkad – inte det minsta – utan snarare tvärtom.

Som fd VD på PR-byrån Springtime var hon slipad och mediavan som få när hon blev utnämnd som ny jämställdhetsminister efter Nyamko Sabuni. Sedan dess har hon fått oproportionerligt [ingen värdering] mycket uppmärksamhet i förhållande till departementets storlek och budget.

Maria Arnholm [källa]

Anledningen till att Arnholm blev mitt nästa ‘offer’ är helt enkelt eftersom det nu (medan jag skriver på detta inlägg) är nästan på dagen/veckan/månaden ett år sedan hon utnämndes till ny jämställdhetsminister:

Sverige saknade inte jämställdhetsminister länge. En knapp timme efter presskonferensen om Sabunis avgång presenterades efterträdaren Maria Arnholm. Hon kommer närmast från tjänsten som statssekreterare åt Nyamko Sabuni och har 18 års erfarenhet från näringslivet, bland annat från Coop och konsultföretaget Springtime. På 1990-talet var Arnholm stabschef åt Bengt Westerberg under hans tid som jämställdhetsminister, då den första pappamånaden infördes. [Petra Lindve, Riksdag och Departement]

Detta inlägg är på sitt sätt andra delen i min à propos-serie om jämställdhetspolitik inför riksdagsvalet i september (glöm inte valet till EU-parlamentet). Första delen handlade om Gudrun Schyman och Fi. Jag kommer hänvisa dit i en del frågor för att slippa upprepa mig här.

Jag tar min utgångspunkt i Mattias Svenssons intervju i tidskriften Neo med rubriken Det är jättelätt att göra sig lustig över de här frågorna där Arnholm bland annat svarar på en rad jämställdhetsfrågor. Jag kommer gå igenom några av dem här och samtidigt referera till några andra källor – utan att medvetet göra mig lustig. All humor ska ses som olycksfall i arbetet

Jag väljer att hoppa över frågor där hon pratar om att vara en offentlig person, den kommande valrörelsen etc och fokuserar mig på de explicita jämställdhetsfrågorna.

Citat i mitt inlägg kommer från denna artikel i Neo om inget annat anges.

Arnholm uttalad feminist

Det kanske är att slå in en öppen dörr, men jag vill faktiskt börja med att påpeka detta: Arnholm var uttalad feminist redan när hon tillträdde ämbetet som jämställdhetsminister.

Anledningen till att jag vill göra det är att feminismen, enligt mig, enbart är en av flera möjliga rörelser som verkar för jämställdhet. Feminismen med alla dess förgreningar har inte monopol på ämnet, arbetet och idéerna. Det finns fler verklighetsbeskrivningar som behandlar dessa frågor och som inte är en form av feminism.

Statsrådets uppdrag

Vad innebär det att vara jämställdhetsminister? Så här beskriver hon själv sin syn på uppdraget och människans natur:

Jag har alltid varit intresserad av det gemensamma, vår strävan att leva väl tillsammans. Jag känner en stor ödmjukhet och glädje över att vara människa och inte ett annat djur. Vi kan ta ansvar för våra drifter och instinkter och anstränga oss att leva väl ihop. Politik ligger mitt i det uppdraget.

Jag ber dig som läsare lägga detta korta stycke på minnet. Det kan göra ont att memorera det, men du kommer ha nytta av det när du hör och läser hennes uttalanden i framtiden. Det räcker att komma ihåg några nyckelord som ödmjukhet, glädje, ansvar. Det låter väl fint, eller hur?

Glöm för allt i världen inte heller bort den gömda pärlan: ”…och inte ett annat djur.”!

Det är alltså inte bara män som är djur, något som fd ROKS-ordföranden och näckande folkhögskolelärarinnan Irene (Ireen) von Wachenfeldt trodde i Evin Rubars Könskriget. Något hon sedan bad om ursäkt för. Och sen tog hon tillbaka ursäkten. Ja, ja.

Det är en brokig och lätt spretig skara ansvarsområden hon har i sin ministerportfölj där jämställdhet är själva huvuduppdraget (i bokstavsordning):

• Annan pedagogisk verksamhet
• Fortbildning
• Förskola
• Jämställdhet
• Politik för det civila samhället
• Studiefinansiering
• Ungdomspolitik
• Vuxenutbildning

Här fokuserar jag på området Jämställdhet där regeringens linje är som följer:

Regeringens jämställdhetspolitik syftar dels till att motverka och förändra system som konserverar fördelningen av makt och resurser mellan könen på en samhällelig nivå, dels till att skapa förutsättningar för kvinnor och män att ha samma makt och möjlighet att påverka sin livssituation. När kvinnor och män delar makt och inflytande i alla delar av samhällslivet får vi ett mer rättvist och demokratiskt samhälle. Jämställdhet bidrar också till ekonomisk tillväxt genom att människors kompetens och skaparkraft främjas. [min fetstil]

Av detta kan man utläsa att jämställdhet anses vara en fråga om fördelning av makt, tillgång till resurser och inflytande där styrningen av olika förutsättningar används som medel för att utfallet, som används som måttstock på jämställdhet, ska bli lika i ett system. Detta ska också ske för att individer ska kunna leva ut sin fulla potential.

Jag kan tycka att det låter lite som statliga ukaser i syfte att korrigera folks beteende. Jämställdhet via lagar, regler och bestämmelser snarare än frihet från dessa. Mer om detta strax.

Det kan samtidigt vara belysande att se vad som inte skrivs på regeringens hemsidor om jämställdhet.

De skriver inget om rättigheter, troligen eftersom det redan är lagstadgat – dessutom till kvinnors fördel i flera fall.

Det skrivs inget explicit om mansfrågor som rör jämställdhet. De tillfällen där män nämns är det som förövare och våldsverkare (en hel flik om Mäns våld mot kvinnor) alternativt som pappor som inte tar ut tillräckligt mycket föräldraledighet. Det verkar som om mansfrågor inte existerar som begrepp på departementet.

Som AVfM kan rapportera anser Arnholm sig inte ens ha tid att möta representanter för en rad olika papparättorganisationer för att diskutera pappors situation i bland annat vårdnadtvister.

Vad som utgör makt och om det finns olika typer av makt går inte heller att utläsa i de texter som presenteras på regeringens hemsida. Handlar det om ekonomisk makt, makt i relationer, makt i offentligheten, makt över sin egen person?

Inte heller beskrivs hur man avser att mäta en persons/grupps inflytande på samhället. Är det bara styrelseposter som räknas eller kan man påstå att lärare som utbildar nästa generation har makt och inflytande på hur samhället utvecklas?

Det finns uppenbarligen många frågor som är obesvarade och/eller som inte ens verkar vara aktuella på departementet. Jämställdhetsarbetet verkar tragiskt enögt och det bådar inte gott inför framtiden.

Det, för mig, mest överraskande av allt det som inte nämns är att ordet feminism inte finns med någonstans i de olika flikarna på departementets hemsida. Inte vad jag kunde hitta i alla fall. Det kan vara intressant att hålla i minnet när vi får höra Folkpartiets och Arnholms ståndpunkt.

Folkpartiet och jämställdhet

Arnholm har hela sitt röstberättigade liv varit Folkpartiet trogen (enligt egen utsago i intervjun), ett parti som sedan starten varit uttalat liberalt och som fortfarande vill sprida den bilden av sig:

Folkpartiet är Sveriges liberala parti. Vi strävar efter att människor ska ha mer frihet att växa. Det är genom människors idéer, företagsamhet och ansvar för varandra som samhällen utvecklas och blomstrar. [från partiets hemsida]

En grundläggande liberal idé som är mer eller mindre gemensam för de flesta grenarna av liberalismen är att individens rätt inte får inskränkas av kollektivet. Det verkar vara en idé/värdering som man inte kan göra avkall på och fortfarande anse sig vara liberal. Eller?

Through all these strands and traditions, scholars have identified the following major common facets of liberal thought: believing in equality and individual liberty, supporting private property and individual rights, supporting the idea of limited constitutional government, and recognising the importance of related values such as pluralism, toleration, autonomy, bodily integrity and consent. [Wikipedia]

Young, Shaun (2002). Beyond Rawls: An Analysis of the Concept of Political Liberalism. Lanham, MD: University Press of America. ISBN 0-7618-2240-2. p. 45

Det var en hel del om individens rättigheter, friheter och ansvar. Vad säger Folkpartiet om detta?

Män och kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter. Jämställdhet mellan könen är därför en viktig fråga för Folkpartiet. Både män och kvinnor ska kunna känna sig trygga, kunna göra karriär och få vara nära sina barn. [partiets hemsida] [min fetstil]

Det låter icke-tvingande och frihetligt på alla sätt. Inget ‘ska vara’, inget ‘måste’ om man bortser från ‘ska ha samma rättigheter och möjligheter’, men det är inte ett tvång utan en frihet. Jag gräver vidare på deras hemsida och läser om vad de själva skriver om liberalism:

Respekten för den enskilda människan är liberalismens utgångspunkt.

Målet för folkpartiets politiska förslag är att var och en av oss ska ha frihet och möjlighet att förverkliga våra drömmar om ett gott liv. Vi tror på människors förnuft och samvete. Politiken ska riva hinder och skapa förutsättningar – inte bestämma hur vi ska leva våra liv. Det personliga ansvaret kan aldrig ersättas av politiska beslut. [min fetstil]

Jag kom på mig själv att vilja fetstilsmarkera allt i citatet ovan för att betona vikten av att du som läsare och väljare förstår hur de vill presentera sig själva som parti. Detta eftersom det snart ska visa sig att hela partiet, inte bara Arnholm, lider av kognitiv dissonans när det kommer till relationen individ-kollektiv.

Kampen för frihet. Förverkliga våra drömmar.

Det kan låta som något man hör politiker från USA säga men i Neo-intervjun ser man att Folkpartiet inte anser att Sverige är ett fritt land. Inte heller kan svenskar söka sin egen lycka utan att förtrycka andra på vägen:

I Folkpartiets förslag till nytt idéprogram står det:

”Sverige är inte ett jämställt land. Patriarkala maktstrukturer begränsar individens frihet och möjlighet att delta fullt ut i samhället. Insikten att denna ofrihet särskilt drabbar kvinnor och att dessa maktstrukturer måste brytas gör Folkpartiet liberalerna till ett feministiskt parti.”

Den första meningen kan bara utvärderas om det finns en måttstock. Hur mäter man jämställdhet? EU har sina metoder och där hamnar Sverige i topp med Danmark och Finland på pallplats.

Vi är bäst i EU på jämställdhet!

Detta tas dock inte emot väl i vårt avlånga land utan vi ska bli bättre. Vissa muttrar kanske att Island inte ens fanns med i startfältet och att de minsann skulle ha visat oss var skåpet skall stå.

Frågan är också om det finns ett slutmål – när index blir 100?  – eller om kampen är evig. Detta är något jag frågat mig själv i tidigare inlägg och ofta frågar andra på Twitter utan att få svar från någon som själv kallar sig feminist.

[källa]

”Patriarkala maktstrukturer”

Till en början verkar detta ju bara vara samma gamla skåpmat som vi alla matas med dagligen och därmed inget att hänga upp sig på. Om man däremot skrapar lite på retorikens yta är det med ens uppenbart att ”Sveriges liberala parti”, som de själva kallar sig, använder sig av en marxistisk-feministisk retorik som bygger på maktstrukturer och klass-och könskamp och det är något att hänga upp sig på om man trodde sig rösta på ett liberalt parti.

Nu menar jag inte att Folkpartiet är ett marxistiskt parti, men de använder sig av en verklighetsbeskrivning som i grunden är marxistisk. Att någon annan -ism är blandad med partiets påstådda liberalism är helt tydligt.

Man behöver inte ens gå så långt som till Marx. Allt från radikala feministiska grupper till Riksidrottsförbundet använder samma begrepp: (köns-)maktsordning, patriarkat, könsroller etc. Så långt har hans idéer påverkat dagens samhälle.

I regeringens egna texter om jämställdhet kan man se att regeringen genomgående talar om grupper, inte individer, när det gäller jämställdhetsfrågor. Gruppen män ställs rutinmässigt mot gruppen kvinnor. Det är en kollektivistisk syn som man kan tycka går emot ett liberalt statsråds övertygelser men passar som handen i handsken i en klassisk marxistisk maktanalys.

Citatets sista mening, ”Insikten att denna ofrihet särskilt drabbar kvinnor och att dessa maktstrukturer måste brytas gör Folkpartiet liberalerna till ett feministiskt parti.”, pekar på två saker:

1. Fp är ett feministiskt parti (står ingenstans på deras hemsida)
2. Feminism enligt Fp handlar om kvinnors rättigheter

Jag vet inte om partiet nyss tagit en ny ställning i frågan om de ska kalla sig feminister eller ej, men i så fall har de inte uppdaterat sin hemsida så att vi väljare kan få reda på det.

Att feminism handlar om kvinnors rättigheter är både en truism och något mycket omtvistat. Det beror lite på vem man frågar och vad sakfrågan handlar om.

Vissa menar nämligen att feminismen också inkluderar män och deras problem – ofta villkorat med att det var männens fel och brister som orsakade problemen från första början via patriarkatet.

Patriarchy hurts men too

Frågan som infinner sig är hur Folkpartiet får den liberala tanken på individens rätt att gå ihop med den kollektivistiska retoriken kring jämställdhet där män och kvinnor kämpar med varandra om makt och resurser?

Om man offentligt går ut och påstår att partiet är liberalt och samtidigt använder sig av marxistisk logik och retorik är det något som inte stämmer. Man vill å ena sidan kämpa för individens rätt och å andra sidan använder man sig av en kollektivism som nästan kan liknas vid Vänsterpartiets.

Samtidigt verkar denna motsättning inte bekymra partimedlemmarna. Det är om något ett skolexempel på kognitiv dissonans.

Eller så är jag bara korkad.

Lönefrågan

För ett aktuellt inslag i SVT Agenda kan man höra Arnholm och Schyman prata om kvinnors löner och pensioner. Ta en titt på detta inslag för att få en bakgrund till mitt kommande resonemang. Lyssna speciellt på retoriken som används i inslaget.

Redan efter två veckor som minister deklarerade Arnholm sin linje i hur hon som politiker tänker agera när det gäller lönesättningen i Sverige. I en intervju i Vårdförbundet.se säger hon följande:

Jag vet att det är att sticka ut hakan att säga att politikerna ska blanda sig i parternas arbete, men vi är ju faktiskt också en del av arbetsmarknadens parter.

Den svenska modellen är annars att arbetsmarknadens parter gör upp tillsammans utan politikers inblandning och att detta historiskt visat sig vara en framgångsrik modell för samhället i stort (även om reallönerna halkat efter rejält i internationell jämförelse).

I samma intervju blandar hon ihop korten och pratar omväxlande om lön och inkomst – samma kullerbytta som Schyman gjorde i mitt tidigare inlägg.

Finns det en strukturell värdediskriminering av kvinnors lönearbete i Sverige?

– Absolut! Det ser man tydligt när man studerar statistiken, som bland annat visar att det skiljer 3,6 miljoner i livsinkomst mellan en man och en kvinna med genomsnittliga löner. När jag ser sådant blir det väldigt slående att diskrimineringen finns. [min fetstil]

I Sverige har vi en lagstiftning mot lönediskriminering som fungerar hyfsat bra. Den är inte så effektiv man kunde önska men den finns där och den är som princip bra. DO (fd JämO) har i Miljongranskningen kartlagt löner, samt gjort analys och handlingsplaner för jämställda löner. Läs där för mer information om hur många faktiska fall av oskäliga löner pga könsdiskriminering som upptäcktes (och som i de flesta fall rättades till). Detta är något Arnholm är medveten om:

– För det andra är det förbjudet i diskrimineringslagen att betala olika löner för lika eller likvärdigt arbete. Den lagstiftningen har redan haft positiva effekter, men att se till att den fungerar så bra och effektivt som möjligt är ett annat politiskt medel.

Hur stor är då löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Medlingsinstitutet publicerar sådan statistik. Från deras hemsida (siffror från 2012):

Den ovägda löneskillnaden mellan kvinnor och män var 13,9 procent år 2012. När hänsyn tas till skillnader i yrke, sektor, utbildning, ålder och arbetstid blir löneskillnaden 6,1 procent.

Standardavvägda löneskillnader, män-kvinnor [källa]

Läs också mer om löneskillnader mellan män och kvinnor i mitt inlägg Schyman skjuter från höften.

Det måste alltså handla om något annat än individuell diskriminering. Åter till Neo:

– Det tredje och kanske den största frågan är att fundera över den väldigt könsuppdelade arbetsmarknaden vi har i Sverige. Att traditionellt manliga yrken betalar sig bättre än traditionellt kvinnliga. Då är det återigen upp till arbetsmarknadens parter, men politiken är en arbetsmarknadspart i offentlig verksamhet. [min fetstil]

Det är alltså samma strukturella löneskillnad som Schyman och så många andra pratar om nämligen den mellan offentlig och privat sektor. Nu blir det lite lättare för mig att bena ut begrepp och fakta.

Det verkar röra sig om strukturella skillnader i lönesättning för olika typer av jobb – vilket inte är en fråga om diskriminering av ett visst kön utan snarare hur olika jobb värderas i kronor. För en genomgång av denna diskussion i USA, se följande video:

Om du vill ha lite mer källhänvisningar och mer artiklar att läsa, se Hanna Rosins text The gender wage gap lie

You know that “women make 77 cents to every man’s dollar” line you’ve heard a hundred times? It’s not true. …

The big differences are in occupation and industry. Women congregate in different professions than men do, and the largely male professions tend to be higher-paying. If you account for those differences, and then compare a woman and a man doing the same job, the pay gap narrows to 91 percent.

Denna strukturella löneskillnad är alltså inte en form av diskriminiering utan snarare en följd av individers (mer eller mindre) frivilliga val. Det finns antagligen faktorer som gör att kvinnor väljer vissa typer av jobb och män andra. Dessa faktorer är med största sannolikhet en blandning av natur och kultur.

Även Washington Post har skrivit om att missvisande siffror används av självaste USA:s president, The White House’s use of data on the gender wage gap.

Kan man verkligen använda sig av amerikanska studier för att säga något om svenska förhållanden och om hur svenska män och kvinnor gör olika yrkes- och karriärval?

För att ta reda på det hänvisar jag till Dr Richard Lippa som har genomfört vetenskapliga studier av könskillnader med ett underlag på över 200 000 individer från hela världen. På hans hemsida på California State University kan man läsa abstracts av de publikationer som kommit ut av studie. Jag citerar en av dem här:

Abstract Using data from over 200,000 participants from 53 nations, I examined the cross-cultural consistency of sex differences for four traits: extraversion, agreeableness, neuroticism, and male-versus-female-typical occupational preferences. Across nations, men and women differed significantly on all four traits (mean ds = −.15, −.56, −.41, and 1.40, respectively, with negative values indicating women scoring higher).

…

Regression analyses explored the power of sex, gender equality, and their interaction to predict men’s and women’s 106 national trait means for each of the four traits. Only sex predicted means for all four traits, and sex predicted trait means much more strongly than did gender equality or the interaction between sex and gender equality. These results suggest that biological factors may contribute to sex differences in personality and that culture plays a negligible to small role in moderating sex differences in personality.

Lippa, R. A. (in press). Sex differences in personality traits and gender-related occupational preferences across 53 nations: Testing evolutionary and social-environmental theories. Archives of Sexual Behavior.

Detta kanske inte var så tydligt så låt oss höra honom beskriva detta lite mer förenklat i avsnitt ett av Hjernevask, Likestillingsparadokset (ca 14:50):

https://www.youtube.com/watch?v=NiSWqwWbFEg

Kontentan är:

Ju mer jämställt och ju mer utbyggd välfärd ett land har, desto mer tenderar män och kvinnor kunna följa sina preferenser när det gäller yrkesval – och att dessa preferenser till stor del beror på biologi (natur), inte kultur – och att dessa val tenderar att vara det vi brukar kalla traditionella manliga respektive kvinnliga yrken.

Ett äkta liberalt jämställdhetsarbete vore att göra det lättare för folk att välja det de vill göra i livet och se till att de får möjlighet att leva på den lön de får – inte tvinga/hindra folk att ta vissa jobb för att uppnå en kvot som satts av politiker. Samtidigt ska man inte döma folk som inte följer normerna i ett samhälle – frihet ska även gälla de som är olika, annorlunda och avvikande.

En liberal jämställdhetspolitik borde väl gå ut på att ta bort hinder – inte skapa nya. Så är Folkpartiet liberalt eller är det inte liberalt?

Dessutom nettoinbetalar män mer till välfärdssamhället, eller som SCB uttrycker det:

Genomsnittsmannen överför en miljon kr till genomsnittskvinnan

Till syvende och sist är det väl inte bara pengar som räknas här i livet, eller hur? Det är väl, enligt liberalismen, upp till var och en att bestämma vad som är viktigast och ska prioriteras. Det är inte statens uppgift.

Så frågan Arnholm borde ställa är mer komplex än att bara handla om livsinkomst – speciellt om man säger sig vara liberal.

Eller så är jag bara korkad.

Obetalt arbete – familj och hem

Den uppmärksamma läsaren kanske frågar sig vad den första frågan Arnholm pratade om var för något:

– För det första finns fördelningen av det obetalda arbetet. Kvinnor tar huvudansvaret för familj, barn och hem, vilket leder till den här ekonomiska ojämställdheten.

Jag tror personligen att det ligger mer bakom den ekonomiska ojämställdheten än familj, barn och hem, men det gör nog Arnholm också så det ska jag inte hugga på.

När det gäller hemmet tar jag upp det obetalda arbetet i mitt förra inlägg Schyman skjuter från höften där jag bland annat refererade till Tidsanvändningsstudiens resultat (SCB) samt hur mycket tid män respektive kvinnor lägger på vård av närstående (en del av det jag tror Arnholm avser med ‘familj’). Det visade sig vara ungefär lika mycket tid för båda könen.

Dubbelarbete [källa]

Fråga dig själv också om männen och kvinnorna medvetet och med fri vilja delat upp sysslorna mellan sig i hushållen eller om det är normativa strukturer som tvingat dem.

Jag sökte på Folkpartiets hemsida på följande ord:

• maktstruktur 31 träffar
• patriarkat 14 träffar
• hierarki 24 träffar
• könsnorm 18 träffar

Jag fick 802 träffar på norm.

Det är uppenbart att det språk Folkpartiet använder inkluderar termer och begrepp som normalt sett inte ses som liberala.

Om det är normativa maktstrukturer som styr är männen lika mycket slavar under dem som kvinnorna så kan man därför fundera på om Folkpartiet är så liberalt som det utger sig för att vara.

När det gäller att ta hand om familj och barn undrar jag stilla om Arnholm även räknar in alla de pappor som inte får vara med sina egna barn – à propos den liberala tanken om att få ta eget ansvar. Statistiken kring vårdnadstvister är nedslående.

Under 2009 avgjordes 4 068 vårdnadstvister i svenska domstolar. Statistiken för vårdnadstvister ser mörkt ut för papporna. I 70 procent av fallen tilldöms modern ensam vårdnad om barnen, i 20 procent fadern och i 10 procent av fallen dömer domstolen att de ska fortsätta med gemensam vårdnad. [källa]

Red. 2014-02-08: Se kommentarerna nedan för en diskussion kring
dessa siffror olika sätt att presentera uträkningar.

Antalet barn som idag lever utan kontakt med sin pappa är inte helt lätt att räkna ut, men ett är säkert – papporna kan varken ta ut föräldradagar eller hamna i statistiken kring ‘ansvar för barnen’ utan att ha vårdnaden om dem.

Det pratar inte Arnholm om, trots att det skapas nya sådana fäder varje dag i Sverige och jämställdhet är hennes hjärtefråga.

Om det å andra sidan är en fråga om fria val borde Arnholm inte protestera, som den liberal hon säger sig vara.

Eller så är jag bara korkad.

Två mammor resp. två pappor [källa]

Föräldraförsäkring

Man kan först fråga sig varför det ska finnas en föräldraförsäkring alls:

Min fråga egentligen är: Varför ska staten över huvud taget betala en för att ta hand om sina egna barn? Det slog mig när jag själv var hemma med barnen att det är en väldigt konstig ordning.

– Ja… Det kan man verkligen fråga sig. Och den frågan kan man ju ställa om alla välfärdsstatens olika uppgifter. Det är någonting som vi har bestämt tillsammans i demokratisk ordning. Någonting som jag varje dag i veckan kan argumentera för.

Om vi nu ska ha föräldraförsäkring (vilket jag personligen tycker är en förmån vi ska behålla) vore en individuell föräldraförsäkring den mest liberala lösningen, men så långt tror jag inte partiet vågar gå. Istället tar de ett pragmatiskt steg i taget och introducerar en öronmärkt månad till.

Folkpartiet vill därför öronmärka en tredje månad till vardera föräldrar i föräldraförsäkringen. [partiets hemsida]

Som det ser ut idag är 60 av de totalt 480 dagarna reserverade åt vardera förälder. Arnholm var med när Bengt Westerberg drev igenom den första pappamånaden så hon vet hur slipstenen ska dras för att denna typ av förslag ska kunna accepteras av både Riksdag och folk i gemen. Och hon verkar ha en långsiktig plan:

Så det kommer alltid att vara aktuellt att reservera fler månader till dess att man delar lika i föräldraförsäkringen, till exempel?

– Det är nog en diskussion som kommer fortsätta att vara aktuell. …

– Jag sticker inte under stol med att det är en rimlig utgångspunkt att den offentligt finansierade föräldraförsäkringen ska vara individuell. Det tycker jag. Det är också så man bygger upp den i Norge och på Island när man bygger upp den på 2010-talet.

Så här kommenterar hon Folkpartiets motiv bakom förslaget i en annan intervju med SVT:

Maria Arnholm menar att en tredje pappamånad skulle leda till ett mer jämlikt föräldraskap och högre löner för kvinnor.

– Kvinnor har lägre löner och lägre pensioner. Vi vet att det beror på att de tar huvudansvaret för hem och familj. Genom att öka jämställdheten i föräldraledighetsuttaget ökar vi också möjligheter att få högre löner och högre pension.

Och det ska man göra med tvång?

– Det här är en möjlighet att vara hemma med sina barn under 13 månader, och att reservera tre av dem till vardera föräldern är ett bra stöd för att kvinnor ska få högre löner och högre pensioner.

Det är här jag inte får det hela att gå ihop. De liberala värderingarna skulle tala för en individuell föräldraförsäkring, dvs 240 dagar per förälder. Detta skulle i så fall uttryckligen anges som det bärande argumentet för det förslag som läggs fram av Folkpartiet, ”Sveriges liberala parti” som de själva kallar sig.

Nu säger de något helt annat, nämligen att det är kvinnors lägre lön som är ett av huvudargumenten bakom förslaget. De använder en fråga som medel för att lösa en annan. Det är politiskt ohederligt, om du frågar mig.

De säger också att det är OK att använda statliga tvingande regler för att styra individers val i livet.

Scrolla tillbaka och läs avsnittet om liberalism igen om deras kognitiva dissonans inte är uppenbar. För jag vägrar att tro på att Folkpartiet och Maria Arnholm medvetet ljuger oss väljare rakt i ansiktet.

De ska alltså skapa jämställdhet genom att begränsa individers frihet och fria val. Det är inte en liberal politik – det är en traditionell vänsterpolitik – en politik som allt fler svenska partier säger sig anamma.

Sen är  Arnholms newspeak avslöjande: ”tvång” som intervjuaren talar om omtolkas av Arnholm till ”möjlighet”. Detta är ännu ett exempel på den kognitiva dissonans jag talar om. Hon vill/kan inte hantera motsättningarna i sina egna värderingar och förslag.

OT: Jag har tidigare skrivit lite om duckspeak.

Tvång är möjligheter

Sedan avslöjar hon i samma intervju (SVT) den avgörande orsaken till att Folkpartiet vill använda tvång:

På landsmötet för två år sedan så beslutade ni att inte förändra, vad har ändrats sedan dess?

– Man hoppas hela tiden att det ska bli mer jämställt, men det händer ingenting. Det är fortfarande bara drygt 20% av föräldraledigheten som tas ut av pappor, det går för långsamt. [min fetstil]

För långsamt?

Inte nog med att hon vill bestämma i vilken riktning folk ska gå och hur långt – hon vill samtidigt bestämma åt dem hur snabbt de ska röra sig!

Är detta en unikt svensk syn på liberalism eller är det bara jag som är korkad?

Vad hände med individens fria val. Att lita på folk, att respektera olikheter och vara tolerant mot andra som inte är som du?

Så vad säger hon i Neo-intervjun om detta?

Försäkringskassan gjorde en utredning för ett tag sen där det visade sig att 81 procent av papporna och 86,5 procent av mammorna var nöjda med hur de hade delat på ledigheten. Om folk är så nöjda, varför behöver man då från politiskt håll styra det här över huvud taget genom en ytterligare reserverad månad?

– Man kan ha fler ingångar här. De där 81–86 procenten som är nöjda, de tar förmodligen ut de där två månaderna som reserverats för en av föräldrarna. De är inte missnöjda med det, även om de förmodligen varit ungefär lika nöjda innan. [min fetstil]

Va ba? ”…fler ingångar”? Är man nöjd så är man nöjd, så enkelt är det.

Lägg också märke till att fler kvinnor än män är nöjda med det ojämna uttaget av föräldraförsäkringen. Det är en annan ”ingång” Arnholm, en som du inte pratar öppet om eftersom du då tvingas erkänna personers fria vilja och val!

Det har ju visats att mammor inte vill jobba utan hellre stannar hemma med sina barn. Se (i och för sig gammal) Fewer Mothers Prefer Full-time Work (1997-2007) från PEW:

Snacka om att sätta sig till doms över väljarna. ‘Dom vet ju inte sitt eget bästa.’ Jag tycker inte att det är en liberal inställning.

Eller så är jag bara korkad.

Kvotering

Du minns kanske att vi tidigare sett att politiken inte kan/ska lägga sig i lönesättningen inom privat sektor eftersom det, enligt den svenska modellen, är upp till arbetsmarknadens parter.

Man skulle kunna drista sig till att tro att denna princip om autonomi, frihet och eget ansvar också skulle gälla vilka det är som styr och leder de privata företagen – allt enligt liberalismens tankar.

Nja, riktigt så enkelt är det inte eftersom ett av liberalismens tre pelare (låter lite Zen-buddistiskt) är solidaritet. På denna pelare bygger Arnholm sitt argument om att kvinnor ska ha en speciell gräddfil in i företagens styrelserum.

Detta fenomen har flera namn:

Kvotering säger vad det hela handlar om ur räknenissarnas perspektiv. 50-50, 60-40. Det är helt inriktat på utfall, oavsett vilka siffror man förespråkar.

Positiv särbehandling är den Orwellska varianten som föredras av de flesta som vill framstå som pro snarare än kontra. Vad de väljer att glömma bort är att detta samtidigt kräver en negativ särbehandling av andra.

Ett annat, närmast tabubelagt men ändå så talande, ord är könsdiskriminering. Det används inte så ofta i det här sammanhanget eftersom det är precis det man vill råda bot på med insatserna. Det är lite som principen: Ont ska med ont fördrivas. Tankevurpan här är ‘Två fel blir ett rätt’, vilket inte är sant.

Istället för att kalla det könsdiskriminering lägger man till ett könsmaktsperspektiv och kallar det för omvänd diskriminering. Detta är fel på flera sätt. Diskriminering är diskriminering oavsett vem det drabbar. Det finns heller ingen accepterad ‘rättvänd’ diskriminering. Det finns prejudikat på att svensk lag har insett felaktigheterna med denna typ av diskriminering.

Det verkar som om Folkpartiet valt kvotering som sin term för fenomenet. Så här skriver jämställdhetsminister Maria Arnholm i Dagens Industri – Debatt: Min syn på feminism

Jag uppmuntrar alltid företagsledningar och ägare att kvotera. Det är den överlägset mest effektiva metoden om man vill åstadkomma förändring. Däremot är jag tveksam till att tvinga fram kvoteringen med lagstiftning. …

Mitt mål som jämställdhetsminister är detsamma som det var när jag blev feminist i tonåren: att sprida kunskap om att tjejer och killar, kvinnor och män, inte har samma chanser. Och sedan arbeta för att det blir så.

Per Schlingman var också positiv till kvotering i sista avsnittet av Belinda Olsson Fittstim – Min kamp. Han ville se en kvinnochock i Sverige. Kanske han kan hjälpa Alliansen och Folkpartiet med detta.

Arnholm verkar vara lite kluven till kvotering. Hon vill gärna uppnå snabba resultat men inser att lagstiftad kvotering inte skulle tas emot väl av regeringspartierna och näringslivet. Vad väljarna tycker är också ett osäkert kort. Att hon inte vill lagstifta om kvotering i privat näringsliv är en sak som är tydlig med, men inte när det gäller statliga jobb. Jag undrar vad som ligger och lurpassar i hennes skrivbordslådor och som plockas fram efter ett lyckat val.

Sen blandar hon, i citatet ovan) ihop ”chanser” med utfall, som så många andra gör i dessa frågor. Ordet chans är tvetydigt och det är inte klart om hon menar möjlighet, tillfälle, eller rättighet. Detta är tre helt olika saker som jag ser det (grovt förenklat):

• Möjlighet: vad man kan göra; färdighet, kompetens etc
• Tillfälle: tex ett erbjudande vid en viss tidpunkt
• Rättighet: lag/regel; motsvaras av någon annans skyldighet, tex statens

Att män och kvinnor inte har samma chanser kan alltså betyda att olika individer inte har samma möjligheter och tillfällen att nå vissa mål. Detta kan inträffa även om de har samma rättigheter (lagar, regler etc) – oavsett kön.

Dessutom är utfall inte bara en fråga om chanser utan också om val.

Eller så är jag bara korkad.

Red. 2014-02-13:

Efter Spendrup-affären går nu regeringen ut med ett ultimatum. Detta rapporterar Svenska Dagbladet i Regeringen laddar för kvoteringslag (2014-02-12):

Ökar inte antalet kvinnor i styrelserna till våren kommer regeringen att arbeta för en kvoteringslag. Det är budskapet som finansmarknadsminister Peter Norman och jämställdhetsminister Maria Arnholm levererade till flera stora pensionsbolag i ett hemligt möte i december.

Läs mer om skillnaden mellan kvotering och positiv särbehandling på Byrån mot Diskriminering samt hos Diskrimineringsombudsmannen:

Det är viktigt att skilja mellan positiv särbehandling och kvotering. Kvotering är när exempelvis en arbetsgivare, utan att ta hänsyn till meriter, reserverat en eller flera tjänster åt antingen kvinnor eller män. [min fetstil]

Kvotering är inte tillåtet enligt svensk diskrimineringslagstiftning. Hur kan vår jämställdhetsminister har så dålig koll på terminologin? Jag bara undrar.

/Red. 2014-02-13

Kvinnojourer

I Neo-intervjun säger Arnholm:

– Sedan far väldigt många, alldeles för många kvinnor illa i nära relationer. Vi har ett ständigt tillflöde till kvinnojourer.

Att kvinnojourerna inte har kapacitet nog att ta emot alla hjälpsökande är illa. Att de oftast dessutom drivs ideellt och i mer eller mindre privat regi gör det svårt att få likvärdigt skydd i olika delar av landet.

Jag skulle kunna tänka mig att staten, inom ramen för socialtjänsten, tar på sig ansvaret och driften av skyddsjourer för både män och kvinnor.

Jag har tidigare skrivit om avsaknaden av skyddat boende för män. För den som är intresserad (Arnholm kanske?) kan ju titta in på SVT Nyheter och läsa artikeln Våldsutsatta män får inget skyddat boende:

13 procent av de som söker sig till brottsofferjouren efter att ha blivit utsatt för våld i en nära relation är män. Trots det finns inga skyddade boenden, varnar Brottsofferjourernas riksförbund.

Våld är, enligt mig, oacceptabelt som övergripande princip. Självförsvarsvåld är ett undantag. Detta gäller oavsett vilket kön förövaren och offret har. Könsneutralitet är väl något man kunde önska sig av en jämställdhetsminister. Annars kunde tjänsten få en annan beteckning, tex Kvinnominister.

Eller så är jag bara korkad.

Manliga pedagoger i förskolan

Detta är inget som diskuteras mycket i artikeln, men som kom upp med anledning av att Folkpartiet skriver om denna och andra opinionsbildande frågor på sin hemsida. Från Neo-artikeln:

– På samma sätt finns en väldigt stark vilja hos huvudmännen som är ansvariga för förskolan och hos många föräldrar att det ska finnas fler manliga pedagoger. Det är politikens uppgift att se vad vi kan göra för att det ska bli så.

Andel manlig personal i förskolan [Skolverket]

Är det möjligt att argumentera för att män behövs i förskolan utan att ramla ner i biologism och särartstänkande? Alla vet att frågan är politiskt känslig och jag närmar mig fältet med försiktighet. …

När Norge fyrdubblat antalet män i förskolan på 15 år ligger Sverige kvar på en bedrövlig nivå. Utbildningsminister Jan Björklund gav Högskoleverket i uppdrag att se över frågan.

Det resulterade i rapporten Man ska bli lärare! som borde utgöra ett bra underlag för hur jämställdhetsminister Nyamko Sabuni ska använda de 12 miljonerna som är anslagna till att bland annat rekrytera män till förskolläraryrket. Jag tror att det hade underlättat om hon vågade tala om varför det är viktigt.

[källa]

Jag hoppas personligen att det kommer att finnas fler manliga pedagoger i förskola och skola i framtiden, men att de själva får välja att ta det karriärvalet och att de är kompetenta och lämpliga för jobbet. För dessa kriterier vill väl inte Arnholm inte ändra på?

Eller så är jag bara korkad?

Övriga frågor

Det finns så klart mycket mer att skriva om när det gäller den politik och det opinionsarbete vår jämställdhetsminister för, men varje inlägg måste få ett slut ibland.

Jag tog som sagt utgångspunkt i Neo-artikeln och eftersom det inte togs upp fler frågor kring jämställdhet känner jag mig inte skyldig att ta upp surrogatmödraskap, ojämställd självmordsfrekvens, vuxenutbildning och alla andra frågor som ligger på hennes ministerbord.

Det finns en dag imorgon också…

Den kognitiva dissonansen

Jag måste bara få avsluta med att, i rättvisans namn, citera Arnholm när det gäller hennes liberala värderingar för att du som läsare inte ska tro att jag är ute efter att ge henne åsikter hon inte har.

– För mig är det en högst liberal uppfattning att varje människa ska kunna forma sitt liv, följa sina drömmar, bli den han eller hon kan bli, så fri som möjligt från klass och etnicitet och kön, det tycker jag är en liberal huvuduppgift. Då tycker jag samhället är jämställt när varje individ kan få bli det han eller hon vill bli.

Fast väldigt många är ju glada över vad de har blivit, inklusive sin etnicitet, sitt kön, sin härkomst, man väljer att göra det relevant och känner en stolthet över det.

– Absolut! Det här handlar om att bejaka, inte förneka. Om att möjliggöra.

Dissonansen uppstår när intervjuaren Mattias Svensson ställer frågan:

Det tycks ligga Folkpartiet varmt om hjärtat att använda statsmakten och regeringen för att tala folk till rätta?

och Arnholms svar blir:

– Du ger uttryck för en vanlig bild av Folkpartiet. Jag vet inte om det gäller folkpartister mer än andra. De saker som du nämner nu finns det väldigt brett stöd för.

Jag skulle vilja se mer av frihet och mindre av kvoteringar, tvingande lagstiftning och statligt ingripande i människors livsval – åtminstone mer av en politisk ärlighet och uppriktighet där saker nämns vid sina rätta namn.

Det var allt för den här gången. Nästa inlägg kommer att bli ännu ett som handlar om individens rättigheter och andra personers och myndigheters övergrepp på individens kropp och integritet.

[Om jag missat något, gjort något fel eller bara klantat mig – vänligen påpeka detta.]

Vill du veta mer?

• GD.se – Överkvalificerad minister
• The Daily Beast – No, women don’t make less money than men
• Mansnätverket – Dubbelarbetande kvinnor och lata män?
• Nationella sekretariatet för genusforskning (GU) – Jämställd föräldraledighet kräver nya grepp
• Kollega.se – Könskodade platsannonser motverkar jämställdhet
  • Sara Lindmark och Jessica Sundin (Examensarbete i pedagogik, Umeå Universitet) – Den könskodade jobbannonsen

Med anledning av Sverigedemokraternas misstänkta fiffel med statsbidrag för sitt kvinnoförbund skriver Expressen i en ledarartikel:

Att de politiska partierna i Sverige år 2014 inte klarar av att i sina egna partibudgetar ”stärka kvinnors ställning i samhället”, utan måste ha ett särskilt statsbidrag är ett nederlag för jämställdheten. Skrota det.

Ja, det kan man faktiskt undra. På vilket sätt behövs könsspecifika ekonomiska bidrag riktade till kvinnor om nu kvinnor kan lika bra som män?

Aftonbladet höjer insatsen med att i viss mån ge Amnesty rätt i legaliseringen av prostitution. Det har varit ett hett ämne i sociala media, gammelmedia och representanten för Amnesty i Sverige hade en grannlaga uppgift att prata sig ur den rävsaxen i nyheterna på TV igår kväll.

Det är en, inom feministiska kretsar, kontroversiell feminist som skrivit texten Amnesty på rätt spår i prostitutionsfrågan, Petra Östergren, bland annat redaktör för antologin F-ordet.

Trenden bland forskare och internationella organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter är tydlig. Avkriminalisering och särskild lagstiftning som skyddar sexarbetare är att föredra, typ den som finns i Nya Zeeland. Den svenska modellen kritiseras för bristande resultat och ökad marginalisering av sexarbetare.

Så här svarar svenska Amnesty på sin hemsida:

Amnesty International stöds av tre miljoner människor runt om i världen. Vi är en demokratisk organisation och åsikter om förslaget kommer att inhämtas från medlemmar i hela den internationella Amnestyrörelsen. Så också i den svenska sektionen där en remissgrupp håller på att tillsättas och våra medlemmar kommer att diskutera förslaget till policy på vårt årsmöte i maj. Dessutom kommer vi att bjuda in bland annat organisationer för kvinnors rättigheter i Sverige för konsultation.

Nu är ju inte fakta i den här komplicerade fråga svart-vita och det finns studier som pekar i olika riktningar.

Min avsikt med det här inlägget var att visa på ett tydligt trendbrott i riksmedia: det är allt mer accepterat att föra fram alternativa verklighetsbeskrivningar än den annars så allenarådande. Och det var länge sedan sist!

Kanske 2014 är året då jämställdhetsdebatten verkligen får hundra röster istället för en.

Fast det återstår att se om Amnesty inkluderar organisationer som tar till vara på sexsäljande pojkar och mäns intressen i sin remissgrupp…

The cat’s out of the bag!

Fitta kan tyckas vara ett hårt, sexualiserat och stötande ord, men det behöver inte vara så. Det kan ha sitt ursprung i fitja, som betyder våt ängsmark. Det är således något mustigt, fuktigt, livgivande och löftesrikt. Blomstrande och vackert! En äng som bär med sig ett löfte om framtid, liv och hopp!

En annan tolkning är att det betyder något svällande, eller fett vätskande, vilket heller inte låter negativt när det gäller liv, lust och leverne. Även det fornnordiska fuð, spricka, kan anses fruktbart och positivt när det gäller frambringandet av nytt liv.

Att det gäller att ta makten över språket är uppenbart, precis som homosexuella gjorde när det gällde ordet gay. Det är också en fråga om att inte tillåta att det ord man själv tycker uttrycker något positivt bli kidnappat av motståndarsidan för att användas negativt.

Majnycklar i fuktig ängsmark [källa]

Fittstim

Ja, vilket mustigt ord!

Mycket av det goda, skulle väl en manschauvinist säga. Mycket av det onda, skulle väl en kvinnohatare påstå. En nedlåtande term skulle andra tycka. Tycka vad man vill, vilket det också är fritt fram att göra på SVTs Tittarservice. Jag vill inte alls sätta tonen, styra tolkningar eller leda ungdomen på villovägar som andra anklagats för att ha gjort. Min avsikt här är enbart att låta andras röster få utrymme.

Så vad handlar Fittstim om?

Först kom begreppet som varit levande sedan (minst) 90-talet, bland annat i militära kretsar (diminutivt, gissar jag):

Fittstim är en nedsättande term på kvinnor i grupp. Uttrycket anses felaktigt ha myntats av tidigare LO-ordföranden Stig Malm runt 1990 till sin taxichaufför, men hade förekommit tidigare inte minst i militära kretsar.

Uttrycket populariserades efter en bilfärd omkring år 1990. Stig Malm upptäckte Socialdemokratiska kvinnoförbundets dåvarande ordförande Margareta Winberg på trottoaren, vilket fick Stig Malm att benämna gruppen ”fittstimmet” till sin chaufför som sedan gick till pressen med informationen.

Sedan kom boken som hyllades av många feminister:

Fittstim är en svensk antologi med feministiska texter som utkom år 1999. Redaktörer var Belinda Olsson och Linda Skugge. Bokens medverkande författare tar upp ämnen som sexualundervisning i skolan, anorexi, ensamstående mödrar, kvinnliga förebilder, humor, våldtäkt, tjejfotboll, invandrarföräldrar med mera. Enligt Olssons och Skugges förord skrevs boken ”För att vi vill visa att det finns tjejer som har högre mål än att bli framröstade till Fröken Sverige”^[1]. Vi vill visa att vi finns och att vi bryr oss. Vi är coola, snygga, tuffa, smarta, roliga och framför allt så är vi feminister.” (Wikipedia, 2014-01-23)

Vilka var de då och vad hade de för syfte med boken. Fittstimmarna som tog över:

”Fittstimmet tar över världen!” löd förhoppningen i antologins inledning. Men hur gick det egentligen med det? DN Söndag träffade fem av bokens profiler – en rättsläkare, en författare, en programledare, en musiker och en teaterproducent – och pratade feminism i dag och då.

Läs mer om fem av författarna bakom boken i DNs artikelserie ”Fittstim” – 13 år senare. Läs sedan Toklandets/WTF?s respons Mycket dumheter är det.

Fittstims författare (ett par saknas bla Belinda) [källa]

Klockan 21.00 ikväll sänds det första avsnittet av SVT-serien ”Fittstim – min kamp”. Men redan innan premiären har programmet debatterats – och kritiserats – både i sociala medier och på tidningarnas kultursidor.

– Programmet har redan mött starka reaktioner. Hur upplever du bemötandet?

– Det är svårt att ta in allt. Jag är nästan mest nervös över att folk ska förvänta sig att jag ska gå bärsärkagång mot feminismen, och bli besvikna när de ser programmet. Jag vill skruva ner förväntningarna lite, det är ju bara ett tv-program, säger Belinda Olsson. …

Vem ska få bestämma vem som får kalla sig feminist? Det tror jag att många feminister borde fundera mer på.

Mycket stim blir det

Det har alltså uppstått en smärre storm i det feministiska vattenglaset redan innan programmet sänts. En förklaring att detta, till synes fysiskt omöjliga, kunnat ske är att SVT i sin iver att marknadsföra sin produktion låtit vissa personer se alla tre programmen i god tid innan premiären så att de skulle ha tid att inkomma med texter, reaktioner och soundbites som kan användas i marknadsföringen. Så upplysta är vi idag att vi vet hur den mediala slipstenen dras.

Däremot är det intressant att se vilka dessa personer är. Det är ingen från ‘motståndarsidan’ (inte-feminister, icke-feminister, antifeminister etc) som uttalat sig – och därmed kanske man kan dra slutsatsen att de inte blivit tillfrågade eller involverade. Sveland har fått se allt innan premiären, men har Ström har inte sett dem på förhand [jo, jag har frågat honom].

Jag skriver ‘moståndarsidan’ inom citationstecken eftersom många, om inte till och med de flesta, av dessa strävar efter jämställdhet precis som feminister säger sig göra. De är alltså inte motståndare i den meningen att de i första hand kämpar mot feminismen utan är, som jag, oense om deras verklighetsbeskrivning, de teorier som anses förklarar samhället och dessa orättvisor samt de metoder som ska användas för att nå målen.

Belinda

Belinda Olsson är en central gestalt i båda produktionerna men har gått från att vara hyllad frontfigur till att kallas förrädare och mordhotas på internet (här och här). Så lätt verkar det vara att bli avfälling inom feminismen vilket väl i sig är ett tecken på hur (dåligt) systerskapet fungerar – håll med eller håll tyst!

Nåja, Belinda Olsson är ingen liten rädd spätta man sätter sig på hur som helst (men hot och hat är aldrig OK!) utan en mediavan, slipad och genomtänkt person. Hon visste att hon petade i mystacken med en ack så retlig pinne samma dag hon började spela in de tre programmen. Hon känner personligen många av de som medverkar i programmet och även många av dem som nu kritiserar henne för att hon ens kom på tanken att ifrågasätta sin egen tidigare uppfattning.

Belinda Olsson [källa]

Min avsikt

En fördel med att vara sist på bollen är att man kan ta till sig vad alla andra sagt, tyckt och skrivit. Nåja, inte alla eftersom det produceras texter, tweets och kommentarer om detta program i ett ständigt flöde. Det är helt enkelt omöjligt att samla allt som skrivits – än mindre att få en tydlig och klar översikt om allt som sägs och tycks. Det finns så klart hashtag på Twitter du kan följa (#fittstim) med påföljande realtidsraseri, Facebook-grupper att dyka ner i och annat. Jag fyller på efter hand jag orkar, vill och hittar.

Kom gärna med tips på saker jag missat, glömt eller omedvetet struntat i.

Min avsikt med det här inlägget är inte att komma med min ‘läsning’ av Belinda Olssons program utan snarare samla andras reflektioner och/eller galla. Jag gör det genom att återge korta avsnitt från varje länk så att du som läsare själv kan skapa dig en uppfattning om hur programmet togs emot. Jag skulle så klart kunna ägna varje text nedan ett eget inlägg där jag går igenom argumenten, logiken, fakta och slutsatser men det skulle ta en evighet.

En annan avsikt är rent pragmatisk och det är att jag vill ha ett referensinlägg att länka till i framtiden. Det får du så klart också göra!

Resten av detta inlägg handlar alltså om det första avsnittet. De andra två får egna inlägg om och när jag kraftsamlar igen.

Belindas repliker

Belinda Olsson – Det är ju bara ett TV-program

Varför tror du att de reagerar?

– Dels kan det bero på att det finns en utsatthet som feminist, för hat och nättroll och allt möjligt. Många känner att de måste försvara sig hela tiden. Sedan har feminister starka åsikter och vill alltid veta bäst. Jag vet, för jag är en av dem.

Belinda Olsson – Jag lyckades väcka feminismdebatten:

Det går inte att stämpla alla meningsmotståndare som vita kränkta män, kvinnohatare eller antifeminister. Men det är inte första gången Maria Sveland anklagar mig eller andra feminister för att vara antifeminister. …

Men jag vill inte ha någon tävling om vem som är mest feminist, bäst feminist eller mest renlärig. Jag vill öppna debatten. Och jag tror inte, som Sveland påstår, att feminismen är en hobby. Jag tror att den för vissa av oss är ett varumärke, för andra en livsviktig kamp.

SVT Debatt

Sara Abdollahi – Varför utgår SVT från en sårad vit kulturfeminist?:

Själv har jag slutat hoppas på den vita liberalfeminismen. När den inte sparkar nedåt så osynliggör den människor som faller utanför normen. Nästa program ska t ex handla om att programledaren känner sig vilse i feminismen och att Ulf Lundell känner sig sviken av feminismen. …

För hur många gånger ska feminismen förminskas till att utgå ifrån sårade vita kulturfeminister som inte längre får bestämma. Feminister som skapar falska problem, istället för att glädjas åt att rörelsen utvecklas.

Malin Melin (mamma i programmet) – Utmärkt att SVT ifrågasätter feminismen:

Jag vill att mitt barn själv ska få välja över sin identitet och sina intressen, även traditionella val.

Hela regnbågen ska ligga vid ens fötter. Det gäller fritidsintressen och leksaker. Senare i livet utbildning, jobb och sexuell partner. Mitt barn ska få den lön hen förtjänar och hens kropp ska respekteras. Hen ska få möjlighet att leva ett hållbart och lyckligt liv.

Jag väljer inte vägen, men jag visar mitt barn fler möjliga vägar som finns att ta. Alla kan påverka där de går.

TV-programmet ikväll visar nyanserat att kampen för jämställdhet har många parallella vägar att välja bland, och flera stigar finns att trampa. Vi blir alla vinnare i ett jämställt samhälle. Alla behövs, häng på, på ert sätt.

SVT Kultur

Karolina Ramqvist och Ulrika Milles – Om Fittstim -”Programmet matar alla troll därute”:

Det här programmet matar alla troll som finns där ute som säger att feminister är tokiga. Det bidrar inte till upplysning för fem öre. Jag var oerhört förvånad över att det var ett så dåligt, opolitiskt och fördummande program, säger kulturjournalisten Ulrika Milles.

Frågan ”Har feminismen spårat ur?” är lika konstig som ”Har demokratin spårat ur?”. Redan där kände jag att man har tagit bort politiken och alla viktiga frågor inom feminismen. Och programmet var faktiskt lika dumt som teasern, fortsätter Ulrika Milles.

Bianca Kronlöf, som tidigare gjort sitt ett namn genom sina ironiska/satiriska musikvideos tillsammans med systern Tiffany, har fått morgonTVsofftid tillsammmans med ingen mindre än jämställdhetsfeministern jämställdhetsministern Maria Arnholm som inte alls känner igen sig:

– Regeringen har väldigt tydliga mål på jämställdhetsområdet som handlar om att makt, ekonomi, det obetalda arbetet ska fördelas jämnt och att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Sedan är vi långt i från att vara framme vid dessa målen, säger Maria Arnholm (FP), Sveriges jämställdhetsminister.

SVT har skapat en egen liten sammanställning av olika inlägget Debattguide – TV-programmet ”Fittstim – Min kamp”:

Sällan har ett program väckt så mycket känslor och debattartiklar i Sveriges etablerade medier. Kritiken mot Belinda Olsson och ”Fittstim – min kamp” är hittills hård.

Under hashtagen #fittstim samlas många tankar efter gårdagens program som sändes i SVT1. Artisten Laleh twittrar bland annat:

”Feminism – något annat ord som o/medvetet vill missförstås mer? Friheten att få definiera sig själv, i likhet med andra”.

Dagens Nyheter

Sökning på DN.se på termen ‘fittstim’

Maria Schottenius – Tyvärr går inte kvinnokampen av sig själv, det har den aldrig gjort

När alla tv-ljus slocknat, när den intensiva gemenskapen är över, när den kristallklara fokuseringen är borta, blir det lite tråkigt. Och ensamt och deppigt. Då gäller det att hantera sin besvikelse, för att apostrofera Karl Vennberg. Se vad som är vunnet och vad som är förlorat. Och vad som återstår att göra.

Mona Masri – Feminismen har aldrig och kan aldrig gå för långt

Mer än något annat är ”Fittstim – Min kamp” för mig en skildring av vad som händer när en individ förflyttas från underdogens position till att bli del av en privilegierad elit. På många sätt påminner Belinda Olssons SVT-program om Bengt Ohlssons debattartikel ”När ska det röda rinna av kulturens fana?” i DN (4/1 2013). Båda är tankeväckande, personliga och anekdotiska, och både Olsson och Ohlsson var på ”andra sidan” som unga för att, efter medial framgång, undra vad det var de egentligen bjäbbade om.

Catia Hultqvist – Feminism i snabbt tempo – men var är allvaret?:

Sedan tittade jag på SVT:s geniala marknadsföring av programmet (hallå gubbar, Belinda Olsson ska ifrågasätta feminister och vara topless!) och lyssnade på videon där Olsson sjunger den obegripliga ”Gubbslemslåten” utklädd till man. Sedan såg jag programmet. Och insåg att jovisst, det är nog så här det måste se ut för att en serie om feminism ska locka av SVT:s programchefer 2014. I ”Fittstim – min kamp” vilar inga halta löss – här förlitar man sig i stället på ett snabbt tempo, Olssons charmiga personlighet och klatschiga poprefränger. Så ska den beska feministmedicinen sväljas ned också av dem som skyr den som pesten.

Catia Hultqvist – ”Fittstim – min kamp” får mig att undra om det inte är SVT som spårat ut:

Men vid det här laget borde vi veta att provocerande frågeställningar inte bara är festliga pr-tricks – den som ställer frågan sätter ju agendan. Det var som bekant under förra årets partiledardebatt i Agenda som vi fick höra programledarna ställa den ökända frågan: ”Hur mycket invandring tål Sverige?”. Ett år senare befinner vi oss i en situation där svartklädda nazister trampar runt på samma stillsamma förortsgator som mina syskonbarn en gång lekte på.

Svenska Dagbladet

Erika Hallhagen – Hätsk kritik mot ”Fittstim – min kamp”:

I gårdagens SVT Debatt efter programmet konstaterade Gudrun Schyman att ”Fittstim – min kamp” är just en persons betraktelse. Det kan man också kritisera mycket av den feminismkritik som lyfts fram för att vara. Det är som att det inte finns något mer kittlande än ett tidigare affischnamn som luftar sin egen besvikelse på att rörelsen förändras genom tid. Feminismen anses historielös av Ebba Witt Brattström, men också Linda Skugge som tycker att hennes kamp fick för lite uppmärksamhet när det begav sig: ”När jag för 13 år sen skrev identiska krönikor som Fredrik Virtanen gör i dag om Vab, dagis och delad föräldraförsäkring så var det fel.”

Sanna Rayman – Bröst, splittring och promenader:

Splittring och bröst. Två beståndsdelar i feminismen av idag. Men var är resten?, frågar sig Olsson. Arbetsmarknaden, lönerna? De tråkiga, hårda ekonomiprylarna? Kött och potatis-frågorna?

Tja. Det kan man fråga sig. Inte i spalterna och på bloggarna i alla fall. Svaret Olsson själv når är att dagens feminism är så splittrad och perifer att de frågorna trillat av vagnen. Kanske för att vi har det rätt så bra i Sverige, eller för att feministerna övergivit kött och potatis till förmån för hendagis. (Och så en promenad på det!)

Jag ska erkänna att själv orkade jag knappt läsa Fittstim ens när den kom. Förlåt, jag vet, det är en nutidspopulärhistorisk brist att inte ha fulla kollen på Uffegrälet, men jag tyckte allt verkade så tjafsigt redan då. Jag kompenserar denna brist med att skriva om kvinnojourer och vara med i GAPF, eftersom jag anser att hedersförtrycket är kanske vår största och viktigaste feministiska utmaning. För ett bröstfritt men synnerligen illustrativt exempel på detta, läs följande artikel och begrunda att detta är många tjejers vardag.

Erika Treijs – Det är inte lätt att vara osäker på sin sak

Det är inte lätt att vara osäker på sin sak 2014. Än mindre att vara ideologiskt driven med den långsiktighet ett projekt som involverar många och som har en komplex frågeställning innebär. Det har exempelvis Vänsterpartiet konstaterat när de i stället för att tala klass och jämställdhet, som de brukade, riktar in sig på ett budskap – ”Inga vinster. Allt till välfärden”. En slogan som passar fint både på plakat och som hashtag på Twitter. En ­modern quick-fix.

GP

Fittstim – min kamp (länk till artikelserie)

Hanna Jedvik – Förlöjligar den viktiga kampen om genus

Sedan Jobba jämt sändes i SVT 2006 har det, så vitt jag vet, inte förekommit något program med en renodlad feministisk utgångspunkt. Sveriges Radio har genom åren varit något modigare. Visserligen tystnade feministiska program som Radio Ellen och dess efterföljare Freja och Gender redan 2007, men sedan dess har man åtminstone vågat göra enskilda satsningar som exempelvis Maria Svelands uppmärksammande programserie Heliga Familjen i P1, för snart fem år sedan. Utöver det glimrar det till då och då när exempelvis Birgitta Stenberg och Märta Tikkanen släpps fram att besvara lyssnarnas frågor. Inte sällan med utläggningar saltade med en vass feministisk underton.

Anders Martinsson – Belinda Olsson får svidande kritik

Belinda Olssons tv-serie Fittstim – min kamp får svidande kritik av medier och debattörer för att gå antifeminismens ärenden. ”Åker vilse i verkligheten”, ”Var är allvaret?” och ”tramsar bort frågorna”, är några av reaktionerna.

Johanna Hagström – Belinda Olsson och SVT dumförklarar tittarna

Resultatet är snuttigt och oförlöst. Groddar till intressanta diskussioner schabblas bort, som när Belinda Olsson i program två plötsligt släpper frågan om kvinnliga brandmän innebär en säkerhetsrisk eller ej till förmån för ett skojsigt inslag där hon själv får prova på att springa runt i brandmansmundering.

Johan Lindqvist – Belinda fortsätter utmana – inifrån

– Feminismen är sprungen ur underläge och utsatthet, men jag tror vi måste omformulera det. Vi är många kvinnor som har makt medan det finns män som saknar inflytande. I medierna blir det fokus på medelklassfrågor som rutavdrag, hen-debatt och genusdagis medan vi tappar bort grunderna om lika lön och våld mot kvinnor. Det är meningslöst att träta om huruvida Beyonce är äkta feminist eller ej, säger Belinda Olsson som trots allt går stärkt ur sitt projekt.

– Jag känner mig upplyft och inspireras oerhört av en ung generation feminister med nya perspektiv på klass, etnicitet och sexualitet. Jag tror att 2014 blir ett feministiskt år, att jämställdheten blir en valfråga.

Juliua Bahner (Fi) – Medielogiken förminskar feminismen

Det finns dock en relevant kritik som lyfts i programmet, nämligen det faktum att många, trots att de säger sig vara för jämställdhet, inte vill kalla sig feminister, och inte heller förstår vad begreppet står för. Men vems är egentligen ansvaret att förklara detta?– är det verkligen den feministiska rörelsens?

Expressen

Linda Skugge – Slutstimmat:

Min första tanke när jag träffade Belinda Olsson första gången 1998 (”Fittstim” kom 1999, jag började skriva krönikor 1992) var: vilket fynd! Vilken pärla, smart, rolig, söt som en pralin. Henne måste jag göra nåt med!

Jag är så bra på att hitta fynd, men sedan är det som att de alla springer ifrån mig. När jag ser dem alla i medierna (för jag umgås inte med nån) så känns de så annorlunda, så … vuxna! Medan jag känner mig som en efterbliven.

De är alla så extremt smarta och säger rätt saker. De kan paketera.

Erik Högström – Gudrun Schyman kritisk mot ”Fittstim”:

Schyman menar att Olsson bara fokuserar på vissa frågor, som hen-dagis till exempel, och bortser från de stora frågorna, som till exempel arbetsmarknadsfrågor.

– Den feminism som jag ser är något helt annat. Jag ser ett fantastiskt feministiskt genombrott just nu. Jag har aldrig varit med om ett sånt stort intresse för feminismen och Feministiskt initiativ, sa Schyman i ”Debatt”. …

Belinda Olsson menade att det inte behöver finnas en motsättning mellan det och att hon undersöker hur dagens feminism mår.

– Det finns ingen motsättning mellan de viktiga frågorna och att jag tittar på feminismen. Vad ser jag för frågor som kan skrämma bort människor. När vi diskuterar i tidningarna om Beyoncé är en äkta feminist eller inte så är jag rädd att det kan skrämma bort unga tjejer, sa hon i SVT:s ”Debatt”

Maya Dahlén Persson – Belinda kastar bikinin: ”Det var inget för mig”:

Men att svara på frågan om feminismen håller på att spåra ur är väldigt komplex. Det viktiga är att ta upp att det finns många aspekter, att det är helt okej att ifrågasätta och att ingen sitter inne med alla rätta svar.

– Det är för mycket ömma tår i dag. Vi ska ha det självförtroendet inom feminismen att kunna ta kritik och kunna bjuda in alla i diskussionen. Inte bli en grupp för inbördes beundran.

”Vi var elitister”

En grupp som hon själv, nu 15 år efter boken Fittstim, kan erkänna att hon varit medlem i. Men nu med en förhoppning om en både radikal och folklig feminism.

– På ett sätt kan jag i dag tycka att vi var elitister. Vi missade inte en enda chans att dissa Linda Rosing för att hon vek ut sig eller hade silikonläppar. Och jag tror att vi skrämde bort en hel del tjejer då. Även om jag är väldigt stolt över Fittstim, säger Belinda Olsson.

Aftonbladet

AftonbladetTV – Debatt kring ”Feminismen har gått för långt”

Marimba Roney – Jag och Belinda lever i helt olika världar

Vi som gjorde Fittstim ansågs kontroversiella då. I dag finns det fler unga kvinnor som tar plats och gränsen för vad som anses kontroversiellt har flyttats. Att det fortfarande är få och att det är en vit, utbildad, medelklassig heteronorm som fortfarande syns och hörs mest är inget nytt. Att det går alldeles för långsamt att minska på glappen mellan kvinnorna och alla andra kamper som leder till en rättvisare värld göra mig frustrerad och arg.

Veronica Palm (S) – Alla kvinnor tjänar inte på samma politik:

Statistik på område efter område så som kvinnors lägre löner, sämre arbetsmiljö och sämre hälsa säger allt annat än att feminismen gått för långt. Tvärtom går det åt fel håll i många av de frågor som är så viktiga för feminister: Rätten till den egna kroppen och den egna sexualiteten, frihet från hot och våld och rätten till ett arbete som det går att försörja sig på utan att kroppen går sönder.

Det finns en maktordning som systematiskt gör kvinnor som grupp underordnade män som grupp på alla samhällsområden. Om maktperspektivet kön försvinner från den politiska agendan så är vi alla förlorade. Men att inte våga se att kön är långt ifrån den enda maktstrukturen som begränsar och kringskär kvinnor, det är att svika. På samma sätt som äldre kvinnor ibland har sneglat snett på oss, tyckt att vi bara gled in och tog allt de kämpat för förgivet, på samma sätt riskerar vi att svika de unga kvinnor som idag formar sin feministiska kamp.

Inti Chavez-Perez – Feminismen är bredare och mer levande än mågonsin:

Vi 00-talsfeminister pratade ofta om ett ord vi kallade ”queer”. Queer översätts till svenska som ”konstig”. Vi krävde vår rätt att få vara konstiga. Vi ville få välja kön och sexualitet på ett oändligt smörgåsbord. Vi ville få ändra oss hur ofta vi ville. Aldrig skulle vi begränsas av våra kroppar eller av samhällets regler. De lite äldre feministerna, som pratade om praktiska saker som dagis, förstod vi oss inte riktigt på. I ärlighetens namn tyckte vi att de var dammiga. En dom som jag i backspegeln inser var orättvis.

Ehsan Fadakar – Fittstimsdebatten är guld för feminismen

Den moderna feminismen blev mainstream. Debatten ­kokade på Twitter. Traditionella ­medier hängde på och släppte fram röster och perspektiv som sällan når eller intresserar den stora massan. På Aftonbladet Debatt har vi ­publicerat personliga men väldigt upplysande texter av bland ­andra Moa Svan, ­Marimba Roney och Rättviseför­medlingens nya ordförande Seher ­Yilmaz.

Det här hade förmodligen inte skett om vi inte hade kunnat utgå ifrån ­Belindas kamp på SVT. Det är enkel mediedramaturgi. ­Reaktionerna ­triggar upp intresset och så vidare.

Men vad har Belinda med mig att göra? Jo, feminismen och antirasismen har vuxit ihop. De är barn till samma mor: människans lika ­värde.

Moa Svan – För mig är ”hen” ingen struntsak:

Det är en feministisk klassiker, att när feminismen kritiseras och blir mindre populär, så ska vissa delar bort.

Vi som är flator, och aldrig har legat med män. Vi har försvarat heterokvinnors rätt att skilja sig och att få dagisplats åt sina barn, trots att vi inte har rätt att få barn. Men nu är det vi som ska ut.

Helsingborgs Dagblad

Alice Teodorescu – Sluta tramsa om symbolfrågor

Jämställdhetsdebatten, precis som all annan seriös samhällsdebatt, har allt att vinna på att släppa fram människor med olika ideologiska utgångspunkter och perspektiv. Det är i mötet mellan oliktänkande som utveckling uppstår. Dessvärre har dogmatismen som förgiftat den feministiska idévärlden skickligt regisserat ett skådespel där enbart vissa tillåts yttra sig, alltid utifrån ett givet manus kliniskt befriat från ifrågasättande och kritik.

Sydsvenska Dagbladet

Ann Heberlein – Feminismen är en sekt

Jag älskade Belinda Olssons program ”Fittstim – min kamp” som sändes i torsdags. Nyfiket, öppet och förutsättningslöst ger hon sig ut på jakt efter den samtida feminismen. …

Belinda Olsson har blivit utsatt för hård kritik av i stort sett varenda offentlig feminist i det här landet vid det här laget. Kritiken går i korthet ut på att hon förlöjligar feminismen samt ger en felaktig bild av dagens rörelse eftersom hon lyfter fram ”perifera fenomen”. Olsson är en förrädare, antifeminist, okunnig och grund ylas det från alla håll och kanter (fast mest från vänster, och bara av kvinnliga röster).

Karin Arbsjö – Belinda Olsson åker vilse i verkligheten

Efter att Belinda Olsson har träffat hjärnforskaren Martin Ingvar, som förklarat att det finns små men avgörande skillnader mellan flickor och pojkars hjärnor men att skillnaderna mellan individer är större, drar hon slutsatsen att hon själv varit med och skapat ”det könlösa samhället”.

Det könlösa vadå? Går man en decimeter utanför genusförskolan på Söder ser man direkt att något sådant samhälle inte existerar. Och vill man veta vad som sysselsätter de feministiska rörelser som är aktiva idag, är det förmodligen bättre att fråga dem än att intervjua Grupp 8-veteranen Ebba Witt-Brattström, som affekterat jämför dagens feminism med Romarriket – ”det är söndra och härska”.

Ystads Allehanda

Emma Lundberg – Belinda, välkommen till en av feminismens gräsrötter

Det verkar som om Belinda gått vilse bland de mediala topparna och glömt att besöka alla gräsrotsrörelser som kämpar vidare varje dag. Och därför skulle jag vilja passa på att bjuda in Belinda Olsson till den feministiska rörelsen och prata om hur feminism handlar om mänskliga rättigheter.

Vi kan prata om hur nedmonteringen av välfärden främst drabbar kvinnor, hur våra kroppar anses vara offentlig egendom, vad queer- och transfrågor är, om kvinnors fattigpensioner, om feministisk asylrätt och framför allt hur systerskapet kan rädda liv.

Barometern – OT

Marika Formgren – Feminister med mannen som norm:

En uppdaterad särartsfeminism, som omfamnar lika rättigheter och skyldigheter och erkänner de stora individuella variationerna inom könen, skulle vara bra för jämställdheten i Sverige. Den skulle inte försöka omvända kvinnor att bli ingenjörer och män att bli sjuksköterskor, utan fråga hur lönerna i människovårdande yrken kan höjas. Den skulle inte bekämpa de pojkflickor och föräldralediga män som i dag hyllas, men den skulle stoppa hånet mot traditionellt kvinnliga kvinnor och manliga män. Den skulle inte lägga sig i individers sexuella preferenser, men den skulle ha ett nytt budskap till unga kvinnor: ”Du behöver inte gilla läget! Vill du ha kärlek, romantik och monogami för att njuta av sex så är det helt okej att kräva det.”

En uppdaterad särartsfeminism skulle helt enkelt utgå ifrån hur människor är, i stället för att försöka skapa om dem.

Paragraf

Helene Bergman – Kvinnor som hatar män i feminismens namn:

I drygt 30 år har feminismen varit sluten. Bara de ”rättrogna” har släppts fram i medierna. Men så hände något för några dagar sedan. Belinda öppnade den feministiska asken, när hennes första program Fittstim – Min kamp sändes. Jag var med i det direktsända SVT Debatt efteråt. Inbjuden av redaktionen som representant för 1970- och 80-talets kvinnokampsgeneration tillsammans med Ebba Witt-Brattström.

Belinda hade mycket goda avsikter. Hon ville väcka feministdebatten. Hon ville att feminister ur olika generationer, med olika bakgrunder och mål skulle börja prata med varandra, diskutera.

Belinda hade kanske hoppats att blommor, ja en hel feministisk blombukett skulle veckla ut sig ur asken, i bästa Disneystil.

Men ur asken krälade ormar istället i form av glåpord, förtal, förnedrande tillmälen, avundsjuka och internethat. Det mesta från feminister mot feminister.

BT-ledarblogg

Mikael Hermansson – Jag är inte feminist, men…

Det var längs den vägen som även jag fann och fastnade för Linda Skugges och Belinda Olssons tydlighet i förordet till boken Fittstim från 1999: ” Det enda gemensamma för alla feminister är att de vill att killar och tjejer ska behandlas lika och ha samma rättigheter”. Katarina Larsson använde detta citat i sin lördagskrönika av den 11 januari. Genom att tydliggöra just detta blir också enklare att samla fler kring det som är relevant – med all respekt för alla genusseminarier som hålls i landet dagligen – och som kan uttryckas som en minsta gemensam nämnare: ”Se där ett enkelt sätt att göra porten vid och vägen bred. Då kan vi gå där hand i hand, könssocialister, heterosexuella borgarkärringar, kvoteringsivrare, särartsfeminister, tabloidfeminister – eller hur vi nu etiketterar oss själva och andra – och känna att just detta delar vi faktiskt.”

ETC.se

Maria Sveland – Driver du med mig Belinda Olsson?:

Jag ser de tre avsnitten av Fittstim – min kamp och blir alltmer nedslagen. Vi lever i en värld där löneklyftorna mellan män och kvinnor ökar, en värld där mäns våld mot kvinnor är ett minst lika stort problem som det alltid varit, en värld där kvinnorna fortfarande gör största delen av det obetalda hushållsarbetet och där solidariteten blir alltmer bräcklig. Vi lever i en tid och ett land som fylls av Reva, rasistiskt klotter och rasistiska demonstrationer.

I den här världen känns det så fruktansvärt sorgligt att Belinda Olsson och SVT ägnar tid och resurser åt denna ytliga, världsfrånvända produktion vars enda syfte tycks vara att förlöjliga en politisk rörelse som kämpar för mänskliga rättigheter och frihet från våld och diskriminering.

Amanda Mogensen – Efter SVT:s Fittstim: medlemsboom för FI:

Vad tror du att det beror på att folk söker sig till er när de har sett ett sådant här program?

– För att programmet ger ett strålande tillfälle att diskutera feministisk politik. SVT har gjort mycket bra PR kring serien, vilket bidrar till att det ges utrymme för feminister att komma ut och debattera.

Katerin Mendez – Tack för hjälpen, Belinda Olsson!:

Det är inte alltid så lätt att engagera sig och känna sig ”hemma” i feministiska forum när en är en ”vanlig” människa utan koll på intersektionalitet och genus eller har lust att gå med i ett demotåg där det skriks: ”Kuk eller fitta det kan ju kvitta!”, hur sant detta än må vara.

Det här har ingenting att göra med extrema feministiska yttringar i periferin – det har att göra med att dagens feminism ”ägs” av en liten grupp människor med rätt så snarlik sociokulturell bakgrund.

Jag tycker att det är sorgligt att vi feminister upplever oss attackerade och förnärmade av Belinda Olssons resa in i sitt egna feministiska ställningstagande och hennes ifrågasättande av de uttrycksformer som feminismen tar sig.

Dagens Arena

Yonna Waltersson – Belinda, du har gått vilse

Är det möjligtvis därför hon väljer att spela upp ett helt register av populistiska utrop? I tron att om någon ska bry sig, då måste man skrika högst?

För vilka är de feminister som ”reducerar alla män till en vit kränkt grupp i ett samhälle där klassklyftorna ökar”? Mig veterligen existerar de inte.

Ulrika Kärnborg – Dags för en ny feministisk våg

Det är många som har det kämpigt just nu. Inte enbart statsministern Fredrik Reinfeldt och författaren Karl Ove Knausgård, utan plötsligt också programledaren Belinda Olsson, beskriver sina liv i stridstermer.

I miniserien ”Fittstim – min kamp” går Belinda Olsson till botten med feminismen. I det första avsnittet som visades på SVT 1 i går kväll knallar hon runt och ställer förment oskyldiga frågor om en ideologi som fortfarande provocerar.

Åsa Petersen – Fittstimmet ska simma motströms

Feminismen ska bråka med samhället. Den ska tvinga det framåt och erbjuda människor större frihet, oavsett kön. Den dag feminismen inte är kontroversiell, inte provocerar, har den verkligen spårat ur. Dödats av konventionerna som göms bakom majoritetsfeministiskt tugg.

Bloggar

(tipsa om intressanta blogginlägg, tack)

• Ann Helena Rudberg – Fittstim en katastrof
• Ekvalist – Fittstim
• Genusdebatten – #Fittstim #Fittstim #Fittstim – Hur Belinda Olsson visade vad Feminismen står för
• Häxan Mexan – Ulrika Stahre bitchslappar Belinda
• Joakim Lamotte – Har feminismen eller Fittstim spårat ur?, Belinda Olsson och Fittstim lyckas där andra går bet, Fittstim och feminism är större än Södermalm och Maria Sveland
• Jämställdhetsfeministern – Därför är vi feminister rasande på Belinda Olsson och #Fittstim
• Kitty Jubring – Mer Belinda
• Politism
  • Emelie Gunnarsson – Heberlein, Olsson och Brattström målar upp en nidbild av feminismen
  • Linus Larsson – Fittstim medvetet dåligt?
  • Margret Atladottir – Ett performance över åldrad medielogik
  • Nikita Feiz – Min feminism kan inte splittras
• Queersmotkapitalism – Fler feminister spårar ur
• Schmenus – Fittstim med Belinda Olsson
• Snurrigtdotcom – Äntligen svar på vad feminismen vill
• TVDags.se – Hur hade andra feminister gjort sina Fittstimserier?
• Tysta Tankar – Efter #fittstim

Kamp för jämställdhet = kamp för kvinnor

Källa: Metro

Syftet är gott och något jag själv arbetar för: jämställda villkor för män och kvinnor, men när de tar upp löneskillnader mellan män och kvinnor blir retoriken skev på ännu ett sätt.

”Vi måste sluta att köpa myten om jämställdhet. Det är inte en verklighet ännu. I dag utgör kvinnor hälften av den amerikanska arbetskraften men den genomsnittliga kvinnan tjänar bara 77 procent av vad den genomsnittliga mannen gör. Om inte både kvinnor och män säger att detta är oacceptabelt kommer saker och ting inte förändras.” Orden kommer från Beyoncé Knowles-Carter, som är en av alla de mäktiga kvinnorna som nu sluter upp för jämställdheten genom att skriva en essä i rapporten: ”The Shriver report: a woman’s nation puches back from the brink”. [min fetstil]

Den Shriver som nämns är Maria Shriver, tidigare gift med Arnold Schwarzenegger och medlem i Kennedyklanen.

Det är alltså USAs elit, bland annat från Hollywood och politik, som uttalar sig och deras löner ligger väl över medellönen för både män och kvinnor gissar jag. Ett uttryck för fenomenet att se grandet i sina systrars ögon men inte bjälken i sitt eget. Dubbla standarder, någon?

Se även hur stor löneskillnaden är mellan Beyoncé och genomsnittsmannen/-kvinnan i USA (US Census Bureau).

Man skulle ju kunna tro att klassfrågan överskuggar könsfrågan när det gäller inkomstskillnader i USA, men det är ju bara en vild gissning från min sida.

Red:

Så klart ska rika få tala om löneskillnader bland fattigare, svenskar ska få diskutera invandring etc. Det är inte det jag vänder mig emot om det nu var någon som trodde det.

Tre saker fick mig att skriva detta.

För det första; jag upplever att det numera går att få folk att inse att man inte behöver vara feminist för att verka för och önska en äkta jämställdhet mellan könen. Inte alla är där, men det är en växande skara och bland dessa är det allt fler som också säger något om det offentligt.

Det handlar således inte om att få rätt utan om att visa varandra en ömsesidig empati.

För det andra; jag försökte ha en dialog med @aliciadickner på Twitter om hur hon definierar de olika termerna och vad som avgör om man är feminist, antifeminist eller något, för henne, okänt tredje.

Det skulle visa sig att hon först dra igång med svepande generaliseringar. Sedan övergår till google-argumentet när jag vill ha förklaringar. Till sist gör hon en halv reträtt och börjar prata om gråskalor och att allt inte är svart eller vitt. Det kan jag hålla med om, men till skillnad från Dickner är detta min utgångspunkt. För henne är det något som måste dras ut med tång innan hon landar i detta självklara. 

Låt mig illustrera!

Del 1/5

Så det är inte helt upp till en själv att definiera sig som inte-feminist. Det liksom följer magiskt på grundval av ens handlingar. Är det så sociala konstruktioner fungerar? Att det fria valet upphävs. I så fall är det ju andra som definierar mig, oavsett hur jag ser på mig själv. Är inte det lite läskigt?

Del 2/5

Det verkar som om feminister får definiera sig själva som feminister, men att inte-feminister som verkar för jämställdhet inte får definiera sig själva utan genast kastas ner i facket feminister. Hmm. Dubbelmoral, någon?

Vad menar hon med sitt ”…Nej?” egentligen? Och varför alla dessa frågetecken på slutet av hennes tweets? Är hon ironisk, förundrad eller har hon egentligen inte en egen åsikt utan ställer motfrågor hela tiden?

Jag vet inte.

Del 3/5

Nu verkar hon inte lika övertygad om tredelningen av mänskligheten. Det finns visst en jämställdhets- och feministisk gråskala där man kan placeras. Jag undrar vilka parametrar som avgör var man hamnar på denna skala.

Att jag säger emot mig själv kan väl anses vara svårt eftersom jag bara återger saker som hon sagt och frågor till henne om vad hon anser. Ingenstans har jag uttryckt egna åsikter eller övertygelser.

Del 4/5

Del 5/5

Sen blev det tyst.

Det känns lite som om jag är på gränsen till att bli blockad av henne så jag ville inte kräva ännu en replik från henne. Bollen (som hon hänvisade till) ligger på hennes planhalva om hon känner för att sparka tillbaka den.

Som en liten avslutning på detta avsnitt vill jag åter göra det klart varför jag inte vill använda mig av ironi på Twitter:

Ironi eller inte?

Det tredje var en video av Fidelbogen där han diskuterar den, för honom, obefintliga distinktionen mellan ‘non-feminist’ och ‘anti-feminist’.

Jag håller inte med honom i allt han säger, men det fick mig att fundera över om det verkligen finns en gråzon mellan feminism och anti-feminism där en inte-feminist kan arbeta med jämställdhetsfrågor.  Jag tror det och får väl, om än motvilligt, ge Dickner rätt där men bara på punkten om gråskalor.

Jag tror (i motsats till Dickner och Fidelbogen) att finns en annan väg mot jämställdhet som inte alls relaterar till feminism – varken för eller emot. En väg som inte angriper feminismens avarter, hänvisar till dess mer tilltalande könsneutrala delar eller ens använder sig av samma retorik, metoder och problemformuleringar. Det handlar alltså inte om var på skalan ”mer-mindre feminist” man hamnar utan om något helt ortogonalt

Det är denna väg jag vill hitta. Hjälp mig om du kan!

Min avsikt är att försöka förstå de olika partiernas/politikernas poänger utan att för den delen okritiskt köpa deras argument. Jag vill undersöka det underlag de hänvisar till i olika frågor och kontrollera att deras slutsatser verkligen följer av deras argument. Det blir en sorts jämställdhetspolitisk faktagranskning med syftet att helt enkelt kolla om de talar sanning.

F! + MP = Sant ?

Gudrun Schyman (F!) gick för några dagar utmed en artikel, skriven tillsammans med Per Bolund (MP): Dåligt jämställdhetsbokslut för regeringen Reinfeldt.

Denna text ingår i en nylansering av F! som Schyman mycket skickligt regisserar och genomför. Hon är ett verkligt proffs på detta, dels med sin retoriska förmåga, dels med den långa erfarenhet hon har att göra politik. Det är imponerande att se hur media ställer upp på att föra ut hennes politiska budskap – de verkar nästan dresserade. För vilket annat parti som knappt har någon väljares stöd skulle få denna typ av uppmärksamhet av TT, rikspress och TV (TNS-SIFO dec 2013)?

Artikeln verkar ha två syften. För det första verkar den vara ett sätt att få uppmärksamhet för F! som trots ökat antal medlemmar inte ser ut att ha någon ärlig chans att komma in i Riksdagen på egna meriter utan måste kila in hjärtefrågorna hos andra partier. Genom att positionera sig tillsammans med MP undviker Schyman att förknippas med sitt gamla parti V.

Vänsterpartiet har i sin tur passande nog valt att försöka profilera sig som det nya miljöpartiet (redan vid förra årets partikongress) för att motverka MP:s och C:s tendenser att vilja äga dessa frågor.

Samtidigt räcker det att läsa V:s internfeministiska handbok för att börja undra om V är mer radikal-feministiskt än F!  i årets politiska startfält (Genusnytt, Toklandet). Kampen om vem som är mest feministisk pågick även inom V på deras kongress med anledning av vem som skulle stå på EU-vallistan. Mer feminism är tydligen alltid bättre. Kvantitet över kvalitet.

Dock kan man ju undra varför V åter igen valde en man som partiordförande (se satiriskt förklaring).

Ideologierna och hjärtefrågorna byts och/eller knycks i en aldrig sinande ström och jag undrar om väljarna hänger med i svängarna.

För det andra verkar artikeln vara ännu en chans att, som jag tycker lite oseriöst, använda sig av statistik för att förstärka ”allvaret” i de frågor hon vill lyfta. Det blev en del rants från min sida om Schyman-Bolunds artikel på Twitter i flera nästlade trådar, bland annat om arbetsmotivation, löneskillnader, mäns dödlighet. Eftersom det blev så mycket och så krångligt att följa i efterhand ska jag försöka sammanställa mitt resonemang lite bättre här. Detta kommer ta fler än 140 tecken så om du gillar snabbisar får du klicka dig vidare till mina tweets.

För det tredje. Jag vet dock inte vad Bolund och MP har att vinna på detta samarbete. Troligen vill de vinna feministiska poäng så att de i sin tur kan profilera sig gentemot V. Det är en ständig kannibalisering inom blocken och miljö och feminism är det röd-gröna blockets fria frågor.

Jämställdheten går bakåt

Det som inledningsvis fick mig att haja till när det gäller Schyman-Bolunds artikel var ingressens första två meningar:

Jämställdheten går bakåt. Inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor har ökat konsekvent sedan alliansregeringen tillträdde 2006.

För att kunna påstå  något sådant gäller det att ha torrt på fötterna – annars är det lätt att avfärda dessa två påståenden som rent ideologiska i syfte att positionera politiska partier inför valet i september.

”Jämställdheten går bakåt”.

Denna mening är så problematisk på så många olika sätt. Det vore enkelt att, med referens till företeelser vi ser runt omkring oss i vårt dagliga liv, hålla med om hennes slutsats. Våldtäktsmän går fria, sexualiserad reklam sköljer över oss i det offentliga rummet, vi kommer troligen inte se en kvinnlig statsminister efter nästa val. Listan kan göras lång om man har på sig dessa glasögon. Är det då detta Schyman-Bolund pratar om i sin text? Vad är det som går bakåt och har det inte gått framåt på något sätt?

De tar i texten upp att kvinnor:

• har lägre lön/inkomst än män
• mår sämre än män

De nämner i förbifarten också att kvinnor:

• tar ut mer av föräldraförsäkringen (75%)
• tar mer ansvar för barnen och hemmet
• vårdar anhöriga pga nedmonterad vård

Det är alltså egentligen två huvudfrågor som de vill debattera och sedan kryddar de sin retorik med bisatser som handlar om de övriga tre.

Jag kommer således ta en titt på var och en av dessa punkter och vi börjar med de två stora.

1. Inkomst vs lön

Först måste jag bara påpeka att de (ibland!) använder sig av termen ‘inkomstskillnad’ istället för ‘löneskillnad’ när de gör jämförelser mellan könen. Denna förändring i retorik kan få en att tro att de nu inser att livs- och yrkesval avgör hur mycket man får i lönekuvertet varje månad, dvs om man jobbar deltid, är föräldraledig eller arbetar inom en sektor där lönerna är relativt låga.

Det finns många faktorer som påverkar utfallet och det gör att de grupper vars löner man jämför blir mindre ju fler faktorer man tittar på. Detta påverkar i sin tur den statistiska tillförlitligheten i resultaten, men det är en så pass stor fråga att det får bli ämnet för ett eget inlägg.

Åter till artikeln!

Jag skrev (ibland!) ovan eftersom de snabbt återgår till att prata om löneskillnader. Det är oklart vad de vill uppnå med att blanda ihop termerna – antagligen är det ett sätt att ändå få prata om det ena även om det inte är relevant.

Hur kan det försvaras att det fortfarande finns en löneskillnad på 14 procent mellan kvinnor och män? Lönegapet har minskat med myrsteg sedan år 2006.

Det är inte helt tydligt vilka data de använder sig av för att få fram dessa ”nya siffror” som de hänvisar till. Då det gäller nya siffror vore det väl på sin plats att presentera hur de räknats ut och vilka data som ligger till grund för dem. Den enda referens som ges är att det är Riksdagens utredningstjänst (RUT) som tagit fram dem. Deras verksamhet är uppdragsstyrd och omfattas av sekretess.

UT:s rapporter omfattas av uppdragssekretess. Det betyder att de blir offentliga endast om uppdragsgivaren själv hänvisar till utredningen eller delar av den i ett offentligt sammanhang, till exempel i media eller på internet, eller om uppdragsgivaren godkänner att sekretessen hävs.

Det är med andra ord inte så lätt att som utomstående kunna ta del av rapporterna om uppdragsgivaren inte vill det. Jag har frågat Schyman om hon kan skicka mig den rapport de hänvisar till och väntar nu på ett svar.

Eftersom jag (än så länge) inte har tillgång till RUT-rapporten får jag leta efter andra källor. En är SCB vars rapport Löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Vad säger den officiella lönestatistiken? är en sammanställning av åren 2004-2007.

Kvinnors löner är i genomsnitt 16 procent lägre än mäns sett till hela arbetsmarknaden. Om hänsyn tas till kvinnors och mäns olika fördelning efter yrke, utbildningsnivå, ålder och
arbetstid, minskar skillnaden till 6 procent. En jämförelse av löneskillnaderna mellan kvinnor och män under perioden 2004–2007 visar en svag tendens till minskade skillnader. [min fetstil]

Så om hänsyn tas till några av de faktorer som avgör hur mycket en person får i lönekuvertet återstår en löneskillnad på 6% – inte 16%, inte heller de 14% som Schyman och Bolund skriver om.

Löneskillnader mellan män och kvinnor (SCB)

Dessutom rapporterar SCB att skillnaderna minskar, vilket är tvärt emot vad Schyman-Bolund skriver i sin artikel.

Nu är det viktigt att komma ihåg att denna rapport enbart sträcker sig från 2004-2007 så jakten på bättre underlag går vidare.

De nämner också Medlingsinstitutet längre ner i texten i ett annat sammanhang, så det ligger väl nära till hands att ta en titt på vad de har att rapportera om löne- och inkomstskillnader mellan män och kvinnor.

Den ovägda löneskillnaden mellan kvinnor och män var 13,9 procent år 2012. När hänsyn tas till skillnader i yrke, sektor, utbildning, ålder och arbetstid blir löneskillnaden 6,1 procent. (Rapporten om löneskillnader 2012)

Dessa siffror ligger nära dem som SCB rapporterade. Jag undrar om Schyman-Bolund medvetet använder sig av ovägda siffror eftersom de är så mycket mer häpnadsväckande. Det ligger nära till hands att tro.

DN har i ledaren Framåt i snigelfart ifrågasatt några av de slutsatser som Schyman-Bolund kommit med.

Men den som vill hävda att de senaste två mandatperiodernas skattepolitik har vänt utvecklingen och styrt jämställdheten bakåt blir tvungen att tricksa med siffrorna.

Det var bitvis det Miljöpartiets Per Bolund och Gudrun Schyman, som är tillbaka i toppen på Feministiskt initiativ, gjorde på måndagens DN Debatt. …

Siffrorna i Bolunds och Schymans underlag, som är hämtade från Riksdagens utredningstjänst, visar att kvinnornas inkomster under fem av de senaste sju åren har ökat mer än männens. Plånboksgapet har rentav minskat sedan valet för snart fyra år sedan. Ingen stadig ökning, alltså. …

Påståendet att inkomstklyftan mellan könen har ökat med 43 procent är heller inget annat än en försåtlig sifferexercis. Det som kan sägas är att klyftan, som den mäts, har ökat med 0,8 procentenheter. [min fetstil]

Ja, det var ord och inga visor och visar på att det är lätt att använda olika sätt att räkna beroende på vilka påståenden man vill göra. Dessutom blir det vilseledande att blanda ihop ‘procent’ och ‘procentenheter’.

Givetvis har allianspolitiker huggit in på detta saftiga köttben. Jämställdhetsministern Maria Arnholm (FP) och ekonomisk-politisk talespersonen Carl B Hamilton (FP) replikerade i DN ett par dagar senare med texten Kvinnors inkomster som andel av mäns är oförändrade:

Bolund och Schyman (DN 6/1 2014) menar i stället att inkomstskillnaden mellan män och kvinnor har ökat med 43 procent sedan 2006. Det känns onekligen bestickande och påståendet bör benas ut. Sedan 2006 har både mäns och kvinnors inkomster stigit kraftigt. Regeringen och finansdepartementet räknar med fasta priser och faktiskt utfall, då har inkomsten stigit med 27 procent för män och 26 procent för kvinnor. Bolund och Schyman gör i stället en prognos, mäter i löpande priser och väljer en något annan skärning: då har mäns inkomster ökat med 49 procent och kvinnors inkomster ökat med 47 procent. Bilden är densamma: män och kvinnor har haft ungefär samma inkomstutveckling sedan 2006. Männen har inte dragit från – men vi har heller inte lyckats sluta gapet. [min fetstil]

Så klart fick Schyman-Bolund replikera på detta. Den 11 januari kom inlägget Könsklyftan har ökat i kronor och ören på sidan 5 i tidningen (jag hittar inte texten digitalt på DN).

Den kritik som på DN:s ledarsida (8/1) riktats mot vår artikel på DN Debatt (6/1) är mer politisk än matematisk. Ledarredaktionen försöker gömma problemet genom att bara räkna i procent och inte erkänna de ökande ekonomiska klyftorna mellan män och kvinnor räknat i kronor och ören. Det om något är att tricksa med siffrorna.

Varpå DN svarar:

Problemet är att man med jämförelser som den i Schymans och Bolunds debattartikel kan bevisa det mesta; till exempel att könsklyftan har mångdubblats under de senaste 100 åren. Med det mått som används har jämställdheten backat under den perioden. En sådan beskrivning är inte en seriös utgångspunkt i debatten.

En som tittat på hur det har räknats är Den hälsosamme ekonomisten i inlägget Alliansens indiska reptrick. I slutklämmen kommer han med en intressant poäng:

I och för sig tycker jag att hela övningen är rätt meningslös, men om man nu ska räkna ska man förstås räkna rätt. Det intressanta är egentligen om det är män eller kvinnor som konsumerar pengarna. Arbete är ju inte det vi nationalekonomer kallar för en nyttighet – tvärtom. Vill man räkna ut om det är män eller kvinnor som utnyttjas bör man i stället räkna ut hur mycket pengar som respektive make/maka har gjort av med och sätta det i relation till hur mycket vederbörande själv har tjänat ihop. Då får vi ett mått på vem som verkligen är exploaterad. [min fetstil]

Det finns lyckligtvis studier som reder ut den här frågan, till exempel rapporterade Metro Canada om detta 20120-05-10:

Men still make the most money in the average household, but it’s women who control the purse strings.

While that’s been acknowledged informally for some time in Canada, a new survey by the Bank of Montreal suggests there is no reason to doubt the truism.

In a report tied to Mother’s Day, the bank says a recent survey of about 1,500 people shows that in 82 per cent of Canadian households, women are either the primary decision-maker or have equal responsibility for financial decisions.

“We can still say women earn less than men over their entire career … but they do make around 80 per cent of the decisions around spending,” said Tina Di Vito, head of BMO’s retirement division.

“Even on things like the family car, women are very involved in selecting a car that is appropriate for their needs.”

Detta får avsluta avsnittet om lön och inkomst. Det finns som sagt mycket mer att säga i denna fråga, men jag ville här och nu bara granska Schyman-Bolunds artikel och deras siffror.

För den som vill läsa mer om löneskillnader och hur många fall det faktiskt handlar om på riktigt är DO/JämO:s Miljongranskningen ett bra material. Där blir det tydligt att det är arbetsmarknadens parter som gör upp om lönerna i Sverige – inte regeringen. Det kallas ibland för den svenska modellen och verkar vara något Schyman-Bolund inte gillar.

2. Upplevd hälsa och sjukskrivningar – hönan och ägget

En annan viktig del av deras artikel är hälsoläget. Den tredje meningen i ingressen lyder:

Kvinnor mår sämre än män och neddragningarna i offentlig sektor tvingar kvinnor att ta ett större ansvar att vårda anhöriga… [min fetstil]

Låt oss först koncentrera oss på det första påståendet, det vill säga hur män och kvinnor mår. Så här skriver de i sin text:

Kvinnor mår sämre än män i dagens Sverige. Antalet sjukskrivningar i Sverige ökar, och mest ökar de bland unga kvinnor. Enligt jobbhälsobarometern 2013 har 80 procent av kvinnorna under 30 år varit borta från jobbet på grund av sjukdom det senaste året.

Det var illavarslande och låter inte alls bra – varken för de drabbade eller för samhället i stort. Schyman-Bolund skriver att det finns flera orsaker som får dessa personer att sjukskriva sig:

Den vanligaste orsaken är psykisk ohälsa i form av stress. Det finns flera förklaringar: högre tempo i arbetslivet, osäkra anställningar och att kvinnor tar större ansvar för barn och hem än vad männen gör. [min fetstil]

Eftersom vi får veta vilken källa de använder sig av är det hög tid att kolla vad som skrivs där. Marsch iväg till Jobbhälsobarometern.

2.1 Stress

Stress är ett samlingsbegrepp för både psykologiska och fysiologiska tillstånd vilka bero på en rad olika faktorer. Det är inte klart vad Schyman-Bolund avser med det de skriver angående stress, så vi läsare lämnas med våra egna gissningar. Stress som kan tolkas som för hög arbetsbelastning och/eller tidsbrist behandlar jag i avsnittet om högre krav i arbetslivet.

Vi tar en titt på Jobbhälsobarometerns resultat (2013:2, sid 10) när det gäller psykiskt obehag att gå till jobbet.

Diagram 9 (2013:2)

De som känner psykiskt obehag att gå till jobbet förväntar sig själva att sjukskriva sig oftare än de som gillar att gå till jobbet. Kalla mig elak, men är inte detta något självklart?

Det som inte är tydligt, eller ens redovisas i denna rapport, är hur dessa siffror fördelas mellan könen. För att ta reda på det måste man gå in i Jobbhälsobarometerns första rapport (2012:1).

Diagram 6 (2012:1)

Vad vi ser är att det finns skillnader mellan könen men att de inte är så pass stora att de inte kan förklaras med ytterligare information, tex hur villiga män respektive kvinnor är att erkänna att de känner psykiskt obehag att gå till jobbet, om de varit tvungna att ta ett jobb de inte vill ha, om det kan ha andra orsaker än själva jobbet att de känner obehag etc.

Dessutom. Om det nu är en del av det patriarkala systemet för män att bita ihop och inte gnälla så kan det i sig förklara att män i mindre utsträckning anger att de vantrivs på jobbet. Fråga deras fruar/sambos istället så får man nog ett mer sanningsenligt svar om hur männen mår.

Speciellt är det inte så stor skillnad för personer under 30 år, vilket var den grupp som Schyman-Bolund lyfte som den mest utsatta (dvs kvinnor). En så pass liten skillnad som tre procentenheter (42% för kvinnor och 39% för män) är väl inget man borde bygga en könsmaktsordningsretorik på, enligt mig. Det är rätt så tendentiöst och slirar på sanningen lite väl mycket i min smak.

2.2 Ökade krav i arbetslivet (högre tempo)

De andra faktorerna är desto tydligare och därmed något vi kan ta en närmare titt på. Hur är det med högre tempo i arbetslivet? Vad rapporterar Jobbhälsobarometern i denna fråga?

Diagram 13

Diagrammet visar andelen anställda uppdelat på förväntade sjukdagar kommande 12-månadersperiod som instämmer helt eller nästan helt i att kraven ”på mig” har ökat det senaste året. Här framgår att det inte är någon större skillnad mellan de som tror sig vara helårsfriska och de som
tror sig vara borta från arbetet på grund av sjukdom närmaste året. Skillnaderna är inte statistiskt säkerställda.

Detta mönster har vi sett under alla år vi genomfört Jobbhälsobarometern. Det verkar inte vara ökade krav i arbetet som leder till sjukfrånvaro. [min fetstil]

Oj då!

Det var tvärt emot vad Schyman-Bolund påstod. Har vi inte läst samma rapport eller ligger det ideologiskt-politiska motiv bakom deras tvärtom-tolkning av resultaten (som visat sig vara konsistenta över alla de år undersökningarna genomförts!). Ja, jag kan ju bara stilla undra om de tror folk läser vad de skriver utan att reflektera och granska fakta.

2.3 Osäkra anställningar

Jag hittar inget material om detta i Jobbhälsobarometerns två rapporter, så den frågan får väl hänga i luften tills Schyman-Bolund pekar mig i rätt riktning gällande källan för deras påstående. Jag gissar dock att detta mer är en åldersrelaterad fråga än en könsrelaterad.

2.4 Motivation – sjukskrivning – motivation

På Företagshälsornas hemsida, där man kan ladda ner den senaste rapporten (2013:2) som Schyman-Bolund hänvisar till, kan man läsa följande:

Jobbhälsobarometern visar tydligt på att arbetsmotivationen bland Sveriges anställda sjunker – särskilt för de som är eller tror att de kommer vara sjuka

Det verkar som om motivationen att arbeta alltså sjunker, inte bara för dem som är sjuka utan också för dem som tror att ska kommer att bli sjuka. Oj då! Vad står det i själva rapporten?

De yngre, de under 31 år, känner sig mindre motiverade i arbetet och ser i mindre utsträckning fram emot att gå till jobbet jämfört med de som är 55 år och äldre. De sjukanmäler sig i större utsträckning i förhållande till de äldre.

Detta illustreras i Diagram 3:

Dålig motivation leder till psykiskt obehag att gå till jobbet som i sin tur leder till ökande sjukskrivningar som i sin tur leder till sämre motivation att arbeta. Detta låter som en ond spiral.

Wash -rinse- repeat som de säger på engelska.

Frågan är väl vad Schyman-Bolund anser ska åtgärdas för att bryta den för några konkreta förslag lägger de inte fram i sin debattartikel.

2.5 En fråga om inställning eller?

En sak som slår mig med alla diagram i 2012:1 är att män generellt sett rapporterar oftare att de är nöjda/friska medan kvinnor rapporterar att de är missnöjda/sjuka – genomgående i alla frågor.

Män rapporterar till exempel att de tycker att sjukfrånvaron på deras arbetsplatser är låg i större utsträckning än vad kvinnor gör. Det kan både vara ett tecken på faktiska förhållanden och på vilken inställning man har till sjukdom.

Diagram 12 (2012:1)

Om man sätter detta i samband med i vilken utsträckning män respektive kvinnor går till jobbet trots att de är sjuka (vem diagnosticerade dem?) kan man lätt tro att män ser andra saker än kvinnor.

Diagram 3 (2012:1)

För om det går om kring en massa sjuka kvinnor på jobbet kan ju männen ändå svara att det är låg sjukfrånvaro på arbetsplatsen. De sjuka är ju där!

Samtidigt kan ju sjuka kvinnor som tycker att sjukfrånvaron är hög på arbetsplatsen känna sig tvingade (av sin egen uppfattning) att gå till jobbet för att inte belasta kollegorna som annars skulle få täcka upp.

Det finns således många sätt att tolka de resultat som presenteras.

Jag undrar om det är en fråga om inställning eller faktiska förhållanden eftersom jag inte hittar några korrigeringar för arbetsplats- och yrkesrelaterade faktorer (branscher, inne/ute-jobb etc).

Nu till de tre frågor som Schyman-Bolund svepte förbi men som förtjänar både uppmärksamhet och försiktighet. Detta säger jag eftersom Schyman-Bolund inte ger några data som styrker deras påståenden om att kvinnor mår sämre än män på grund av att de tar hand om hem, barn och anhöriga (gamla föräldrar?). Detta är ska uppenbarligen uppfattas som en allmänt vedertagen kunskap som inte behöver styrkas med fakta. Det verkar som om Schyman-Bolund anser att vissa saker de skriver är truismer när de i själva verket är faktoider.

Faktoid (av faktum och -oid, ”något som liknar”) är föreställningar som hålls för sanna, men som i själva verket är felaktiga. En mjukare variant är om påståendet inte kan bevisas vara felaktigt, men saknar tillräcklig grund för att man ska kunna sluta sig till att det är ett faktum.

3. Föräldrapenning och VAB

Det finns så klart färska data om hur mycket föräldrapenning de olika könen utnyttjar (Försäkringskassan).

…kvinnornas andel av föräldrapenning minskat och männens andel ökat under hela tidsperioden 2000-2012. I genomsnitt från 87,6 till 75,6 procent för kvinnorna, respektive från 12,4 till 24,4 procent för männen.

Kvinnornas och männens andel av uttaget av vab har däremot inte förändrats mycket under tidsperioden [2000-2012], utan har i genomsnitt legat runt 65-66 procent för kvinnor respektive 34-35 procent för män.

På den här punkten kan jag bara hålla med Schyman-Bolund om deras siffror.

De säger dock inget om varför det skulle vara bättre om det var 50-50.

Det verkar som om artikelförfattarna vet bättre än de människor som själva väljer hur de ska ta ut föräldraförsäkringen. Som reglerna ser ut idag får varje förälder hälften av dagarna. Ingen tvingar någon av dem att ta ut mer. De kan, om de vill, överlåta dagar på den andra föräldern (förutom pappadagarna).

Det kan vara på sin plats att påpeka att det vanliga argumentet att män inte tar ut föräldraledighet eftersom familjen inte har råd (eftersom han tjänar mer) inte stämmer, enligt Försäkringskassan egen analys:

Detta ifrågasätter de frekvent förekommande argumenten om att det är mäns höga inkomster i sig som är anledningen till ojämlikt föräldrapenninguttag. Det ger en indikation om varför politiska åtgärder som inkluderar ekonomiska incitament för att öka mäns uttag har haft svårt att uppnå önskad effekt, säger Laura Hartman, analyschef på Försäkringskassan.

Så mycket för jämställdhetsbonusen!

4. Oavlönat hemarbete

Visst finns det statistik som beskriver hur män och kvinnor arbetar oavlönat i hemmet så det är synd att Schyman-Bolund inte besvärar sig med att klämma in en liten referens i sin text. Till exempel kan man studera Nu för tiden. En undersökning om svenska folkets tidsanvändning år 2010/11 publicerad av SCB. I den ser man att skillnaderna minskar stadigt och i allt raskare takt:

Obetalt arbete (sid 64)

Bland oavlönat hemarbete räknas att läsa en bok för sina egna barn, något som kvinnor gör i högre utsträckning än män enligt studien. Det kanske är något mammorna gillar att göra, så om de skulle tvingas dra ner på det för att förvärvsarbeta en halvtimma extra per dag skulle de kanske protestera. Vad vet jag?

Man får inte heller glömma att hela studien baseras på självrapportering i form av tiddagbok. Det finns alltså ett flertal metodologiska aspekter som kan påverka utfallet i denna studie.

5. Vård av anhöriga

Hur var det nu? Jo:

…neddragningarna i offentlig sektor tvingar kvinnor att ta ett större ansvar att vårda anhöriga.

Detta kan låta rimligt, men betyder det att kvinnor tvingas men att män inte tvingas?

Socialstyrelsen gav 2012 ut en rapport i detta ämne Anhöriga som ger omsorg till närstående – omfattning och konsekvenser. Det är en pilotstudie som var ämnad att åtgärda den kunskapsbrist som finns inom området. Studien ställde två frågor:

1. Vårdar, hjälper eller stödjer du regelbundet någon eller några personer med vardagliga sysslor, personlig omsorg eller annat stöd som behövs på grund av sjukdom, funktionsnedsättning eller hög ålder?
2. Tänk på den vård, hjälp eller stöd som du sammantaget ger (till en eller flera personer), hur ofta sker det? (1) Varje dag, (2)Minst varje vecka, (3) Minst varje månad, (4) Mer sällan än en gång i månaden.

Tabell 3

Tittar man på dessa resultat ser det inte ut som om kvinnor gör väsentligt mycket mer jobb med omsorg och vård av närstående.

Sett till dem som ger omsorg dagligen är det ingen skillnad alls mellan män och kvinnor. Sett till de andra två undersökta omsorgsfrekvensintervallen (minst varje vecka och minst en gång i månaden) är det fler kvinnor än män som uppgav att de ger omsorg till en närstående. (sid 20-21)[min fetstil]

En annan fråga, som egentligen inte hör hemma här men som jag fann intressant, är vem som tar emot denna vård.

Generellt sett är det betydligt vanligare att en kvinna får omsorg än en man, drygt två av tre hjälper en kvinna. Det är även mer vanligt att en man hjälper en kvinna än att en kvinna hjälper en man.

Män hjälper lika ofta, men får i sin tur mindre hjälp tillbaka – speciellt när det gäller kvinnor. Detta är en jämställdhetsfråga Schyman-Bolund inte tar upp i sin artikel.

Läs rapporten, den är intressantare än det kan verka till en början. När folk själva bestämmer visar det sig att män och kvinnor ställer upp för varandra i princip lika mycket, men att de hjälper till med lite olika saker. Man bidrar alltså med det man har att ge och får efter egna behov. Det är en liten tröst i livet.

Även Folkhälsoinstitutet gör undersökningar i den här frågan så ta en titt hemma hos dem också om du vill veta mer.

Det finns alltså inga indikatorer som pekar på att kvinnor står för mer omsorg av närstående än män. Däremot rapporterar kvinnor en större press på sig att utöva vård av närstående:

På frågan ”hur borde det vara?” svarade 60 procent att samhället borde ha huvudansvaret och 18 procent att huvudansvaret borde ligga på de anhöriga. Kvinnor och män svarade tämligen lika. Däremot anser kvinnor i högre utsträckning än män att det för närvarande är de anhöriga som har huvudansvaret för närvarande. (sid 51)

Denna känsla av att vara tvungen kanske förklarar det höga tonläge som används när denna känsliga och viktiga fråga används som slagträ i jämställdhetsdebatten – även om män och kvinnor gör lika mycket i praktiken.

Summa summarum

Det finns mycket som skulle kunna kopplas på de olika resonemangen i det här inlägget men vid någon tidpunkt får det vara nog. Jag känenr att jag har gett debattartikeln en rejäl genomgång och satt in mig i de olika frågeställningar som de tog upp.

För att knyta ihop denna vida och överfyllda säck återgår vi till Schyman-Bolunds jämställdhetsfrågor.

Kvinnor:

• har lägre lön/inkomst än män
• mår sämre än män
• tar ut mer av föräldraförsäkringen
• tar mer ansvar för barnen och hemmet
• vårdar anhöriga pga nedmonterad vård

Med allt vi gått igenom i detta inlägg ser vi att de svar som Schyman-Bolund för fram i sin debattartikel inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Vissa saker har de rätt i, andra är långt mer komplexa och tvetydiga än de gör gällande. I somliga har de rent ut sagt fel.

Det gäller alltså för oss som väljare att ha huvudet på skaft och inte svälja allt som politikerna säger. Speciellt när de är luddiga gällande vilka källor de har på de data de bygger sina argument på.

Det verkar alltså som om Schyman åter skjuter från höften.

PS

Hon har inte skickat rapporten från Riksdagens utredningstjänst, vilket gjort att jag är tvungen att publicera detta inlägg utan den informationen. Synd!

Vill du veta mer?

• Katerin Mendez – Jämställdhet är viktig inte bara mellan män och kvinnor
• Irene Wennemo – Staten förhindrar höjda kvinnolöner

Schyman å sin sida vill att det statliga medlingsinstitutet ska gripa in. Att höja kvinnolönerna kan tyckas enkelt – men dyrt. Eftersom många kvinnor arbetar i den offentligfinansierade sektorn måste en löneökning finansieras med skatteintäkter. …

Att statligt reglera lönerna är dock svårare än så. Det räcker inte att höja löner. Det måste också vara möjligt att förhindra att mansdominerade yrkesgrupper tar ut lika mycket.