En sekund i taget

..min blogg. Ny adress är https://ensekunditaget.blogspot.com/

Idag var jag tidig. Katterna väckte mig halv sex imorse och sen när jag var klar så hade jag ingen ro att vara kvar hemma. Så är det alltid. Då ”måste” jag iväg. I kurslokalens korridor drack jag kaffe och pratade med en kvinna om hennes kanin. Den åt inga grönsaker men däremot bananer, kakor och tårta. Och pellets plus havre.

Fungerade inte alls idag att vara utan behovsmedicin i klassrummet. Jag fick uppmärksamhet (frågor) av ett par personer som behövde hjälp och jag kände hur allt låste sig. Men det är ok att ta behovsmedicin, det är det. Jag skulle helst slippa bara.  Sen gick jag och köpte en zinkkruka på GRANIT och en badbomb och tvål på Lush. Ska lägga i tvål och bomb i krukan och ge som Mors Dag-present.

Jag sms:ade min hyresvärd om att jag behöver ett normalt kylskåp plus frys. Tänk er ett litet fyrkantigt kylskåp med två hyllor som är instucket i ett skåp och luckan är borttagen. Så har jag nu. Och så har jag en separat frys mittemot där det också ska vara en skåpslucka och den låter så att man vaknar på natten, nästan iaf. Så har jag nu. Han ska komma och mäta. Jag vet inte när.

Nu ska jag rensa lite härhemma. Imorgon är det kurs och sen ska jag fika med min syster som jag gör varje fredag.

Nytt utseende på bloggen, nya möjligheter? Det är nog inte sista gången jag ändrar.

Idag var jag på kursen. I en halvtimme pratade läraren om disketter, cd-skivor och dvd-skivor samt USB-minne. Sen skulle vi öppna en sida på Internet. Och så fick vi veta hur man öppnar en till sida. Och hur man väljer en sida som startsida. Det är på den nivån så jag kan ägna mig åt min ångest. Efter c:a en timme är det rast och efter det dyker inte läraren upp förrens efter att jag gått hem efter två timmar. Jag brukar ta c:a fem minuters rast och sen sätter jag mig och surfar. Det är bara 8 personer i kursen just nu och ingen sitter bredvid mig så jag pratar inte med någon heller. När jag satt ute i korridoren en stund satt en av kvinnorna bredvid mig. Jag tänkte att jag skulle prata lite med henne men hon pratade med sig själv och sen ringde hon ett telefonsamtal.

När jag kommer hem är jag död. Och så ligger jag i halvdvala i c:a två timmar. Därefter lyckades jag hämta ut paketet. Och så tränade jag på min crosstrainer hemma. Sedan har hela tiden gått åt till att tänka på att jag vill gå och handla men att jag troligen inte kommer kunna betala p g a panikångesten (och då är det redan kört). Så har jag tänkt fram och tillbaka i flera timmar, försökt se framför mig att jag inte skakar och att jag inte tar något kvitto och hur jag ska betala, kort eller kontant. Om jag ska handla en sak eller flera saker. Och så ser jag och känner ångesten komma. Och jag vet att det inte går när jag har satt igång att tänka så här.

Jag har haft så ont i huvudet och nacken p g a mina kramper i nacken och spänningar.

Jag kan inte ens handla! Människor åker jorden runt, hoppar fallskärm, håller föreläsningar, fikar, går på fest, umgås. Och jag kan inte ens handla. Jag är så förbannat trött på detta handikapp.

Ingen bra dag idag. Vaknade 07 och skulle gå upp och göra mig iordning men jag var så trött så jag kände mig handikappad. Som tur är så får jag välja vilka fyra dagar jag går på kursen men jag har ju tänkt att gå de dagar jag bestämt, som när man går till ett jobb. Men idag valde jag att stanna hemma.

Sov ett par timmar till. Satt vid datorn. Mycket ångest. Gick och la mig igen och vilade ett par timmar.

Sen kom mamma och hon följde med mig för att hjälpa mig att handla. Först skulle jag ta ut ett paket men då måste jag göra det själv för man ska visa legitimation. Jag stod vid ”postkassan” och det gick bara inte. Jag kände att ångesten gått för långt och att jag inte skulle kunna hantera situationen med att lämna leg och ta emot paketet. Så vi gick därifrån.

Sen på ICA gav jag mamma mitt ICAkort och så fick hon betala åt mig, när vi stod vid kassan hade jag sån ångest att jag knappt kunde lyfta huvudet och jag kunde inte fokusera på något och till slut fick jag ta tag i en hylla för att kunna titta upp. Det är VIDRIGT. Skräck i hela kroppen. Ingen kontroll alls på sin egen kropp. I sådana stunder och dagar som denna känns det som att jag inte kommit någon vart alls även om jag vet att jag på något sätt gjort det.

Vi hade bestämt att åka på bio och jag tänkte avboka det men sen kände jag att jag kommer ångra mig så vi gick på bio och även om jag säkert inte var något roligt sällskap och var rädd för att möta någon jag kände osv så var filmen riktigt bra och i salongen kunde jag slappna av lite.

Black Swan såg vi.

Imorgon är en ny dag med nya möjligheter. När jag haft sådana här dagar försöker jag nollställa mig själv. Men inte är det lätt.

Jag har minnesproblem. Glömde bort att jag har Cipralex och Voxra också.

Idag var jag mina två timmar på kursen. Det gick bra. Något jag fick känna på är oljud. Två damer som satt längst bak mumlade med varandra oavbrutet. Oavbrutet. Jag kände hur det kliade i hela kroppen, till slut var jag på väg att gå ut ur klassrummet. Jag förstår att man kan behöva hjälpa varandra men någon slags hänsyn ska väl tas till övriga i rummet? Jag hade iaf svårt att hantera det.

Jag har dessa mediciner nu: Stesolid, Sobril,  Theralen, Inderal, Zolpidem och Circadin. Jag var nyligen hos min läkare och har gjort lite justeringar i medicineringen. Jag tog bort Theralen för den hjälper mig ändå inte. Sen kände jag att Stesolid inte hjälper längre som behovsmedicin. Så då vill jag sluta med den Stesolid som jag tar varje morgon. Och till slut kunna gå över till att bara ha Sobril vid behov. Så Sobril fick jag förra veckan. Jag hoppas att det ska fungera. Det kan bli lite rörigt ett tag med att sätta ut Stesolid och att ta Sobril men det borde ordna upp sig.

Jag har bestämt mig för att inte ta någon behovsmedicin på kursen om det inte blir en väldigt extrem ångestattack. För där ska jag kunna vara som jag är, jag är fri att gå ut, jag måste inte prata med någon. Utöka territoriumet med de timmar jag är där.

Jag ska försöka iaf.

Idag har jag knappt någon ork alls. Orkar inte ens sitta på balkongen. Känner mig som ett skal. Men jag tar det lugnt och samlar kraft (förhoppningsvis). Går runt och plockar lite här och där hemma och väntar in mig själv. Det är så lätt att i en känsla tro att det alltid kommer kännas så. Men allt är föränderligt. Det går upp och ned och hit och dit. Men just nu är jag som ett tomt skal.

Pratade med min handläggare på AF idag och hon hade pratat med kursläraren och med FK och det var helt ok att jag gick två timmar om dagen fyra dagar i veckan. Det var inga problem. Jag har haft sådan tur för mina handläggare jag har nu är så gulliga och empatiska. Och det känns bra att jag kände efter vad som var bra för mig och sa stopp.

Så fr o m nästa vecka ska jag gå datakursen två timmar fyra dagar i veckan. Och om en månad ska jag på uppföljning/utvärderingssmöte med AF och FK.

Jag hjälpte min granne, som är nyopererad i knäet, att bära hem matkassar och sen så satt vi på hennes balkong i solskenet och mumsade på gammeldags vaniljglass, grädde och jordgubbar. Och så fick jag ett par sommarskor hon inte kunde ha! Jag som inte hade några sommarskor alls. Hon är supergullig. Det är alla mina närmaste grannar och jag är så tacksam för det.

Jag drömmer mardrömmar varje natt. Min läkare tror att det är min ångest och det är nog så. Drömmarna är långa som noveller och jag kan berätta varenda detalj nästan. Och jag drömmer i färger, jag har hört att man inte ska kunna göra det?

Men inatt hände något läskigt, jag vaknade och kunde inte röra mig, det var som att jag var helt förlamad. Jag har hört om det tidigare men kommer inte ihåg vad det heter, någon som vet?

Imorse var jag så kaxig och skrev om fem dagar i veckan á 2 timmar. Jag kommer inte orka fem dagar på rad redan nu. Men till skillnad från förut när jag bara skulle vara duktig och göra som ”andra” sa så har jag nu meddelat min handläggare att jag kan gå max två timmar tre dagar i veckan alt fyra dagar i veckan. För att jag kände att det är bäst för MIG. Detta är mitt liv, mitt projekt och ska vara på mina villkor. Det har de sagt också. Sen att jag hamnade på en datakurs ”bara så där” är en annan historia…

Idag fick jag ett skrattanfall på kursen. En kvinna har på sin mobil hela tiden och det ringer jättehögt och så svarar hon. Idag så svarade hon och började prata, den snälla, försynta läraren såg lite tafatt ut och jag började skratta åt situationen, då började killen till vänster om mig och kvinnan till höger om mig också skratta och det var så härligt. Sen gick kvinnan med mobilen ut och då råkade läraren låsa dörren men när hon väl blivit insläppt sa hon att hon ska nog sätta mobilen på ljudlöst. Jag skrattade inte åt henne utan åt situationen, det blir lite som en sketch, speciellt när det är så olika sorters människor där. En man går efter en halvtimme, han säger ingenting, han bara går.