en frodig kvinna helt enkelt

11 månader tills vi står där, öga mot öga. Med alla vi älskar, på en vacker plats.

Lyckligare kan jag inte bli, och jag är så tacksam för allt i livet.

Att andas, att ha allt i livet. De borde vi vara tacksamma för, varje dag, varje sekund.

Äntligen är vi här, för alltid.

Ligger i sängen på hotellrummet i Tyskland och har hemlängtan. Märkligt att jag längtar hem till en tom lägenhet när jag är omringad av människor här.

Ibland funderar jag på hur livet kan gå så radikalt upp och ner. Antingen är jag en katastrof tänkare eller så är jag allt för realistisk.

Befinner mig just nu på en ganska grå plats. Det fina har vänt till mindre fint och lyckan som bubblade har blivit avtrubbad. Jag vet inte om de är mig de är fel på eller resten av mänskligheten. Men jag upplever mig vara på fel tid vid fel plats. Som att livet aldrig riktigt time:ar rätt.

Kan det vara så?

Hoppas inte.

Ibland stannar universum och ett tyst uppror sprider sig i ut i fingerspetsarna. Vi vill inte vara här men vi vill inte heller vara någon annanstans. Kan inte stå ut men kan inte heller lämna.

Innanför går tankarna i ett virr varr. När ska man kräva och när ska man ge upp. Ett otacksamt mönster som aldrig utplånas.

Men universum kommer inte stå still föralltid, vi behöver skapa förändringen och fortsätta kämpa.