I Huvudet på Asta

Jag jagade något som redan fanns där mitt framför mig . Där jag gömde mig för mig själv för att undkomma det som påminde mig om det jag valde att inte se.

Ja, just du här och nu. Vad gör du när du inser att du gett så mycket att du någonstans på vägen tappat bort hela dig. Du är lost, vilsen borta.

Du är tom likt ett oskrivet blad i ett blädderblock. Någonstans glömde du bort att du finns, existerar, reflekterar nu att du ja, just du är osynlig, osynlig för dig själv.

Det är dags att rita den nya vägen att synliggöra individen du lever med dygnet runt. Synliggöra behoven, lusten, längtan samt drömmarna. Det är dags att rita streck, cirklar samt vägar på de tomma bladen i blädderblocket.

Att nagellacket på tårna ska torka. Det är jag och skuggan som är ett. Brun har jag blivit trots att jag inte solar. Det går inte att undvika solen helt dessa vackra dagar. Jag har varit på kontroll av hud igen och ska opereras x 2 efter semestern. Basaliom på vänster bröst samt skivepitelcancer på höger handled. Det blir nio operationer av hudtumörer totalt.

Är jag rädd? Ja, ibland men inte så jag tänker på det i ett. Undviker direkt solljus mitt på dagen. Sitter i skuggan och har numera parasoll på bryggan. Exponeras för solljus när jag yogar på morgnarna men då är solen snäll. Vi behöver solens strålar, vi får energi utav de.

Så kära medmänniskor sola inte flera timmar om dagen. Undvik solen när den är som starkast. Håll er i skuggan av träd, parasoll och ha kläder som skyddar. Jag tänker att solkrämer innehåller massa onödigt skit. Köp bra solskydd om ni absolut vill smörja in er. Njut med måtta och var rädd om er. Jag lovar att det lönar sig.

Ha en fin dag ☺️

När du inget annat val har än att överleva på dina egna premisser som du skapat/skapar åt dig som barn.

Vad väljer du när tryggheten saknas som sig bör när de vuxna är trasiga, okunniga, känslostörda samt förstör.

Du gör det du tror är rätt. Du gör det på ditt eget sätt och någonstans fanns någon/någonting som stärkte dig trots känslan av ingenting.

Äntligen ledigt med 4 veckor av att bara vara. Eventuellt blogga sig lite för första gången på länge, läsa, bada, yoga, dricka bubbel, hångla ( ja, man gör sånt även vid 63 årsålder). Lina! Blunda 😁.

Att bara vara är min största utmaning dock har jag haft de fyra tuffaste veckorna någonsin på jobbet. Det var jag och en kollega som avslutat sin utbildning i juni. Vi går kort pga sjukdom. Men! Det har gått bra. Jag är bra, så in i helv bra och nu är det vila.

Idag tog vi båten ut med kylväskan full av godsaker. Åt lunch ute på sjön. Sen kommer vi hem till vår brygga och stuga och jag behöver inget annat. Jag är oerhört nöjd med livet på ön. Detta väder gör livet väldigt lätt.

Det är sol fågelkvitter med löften om vår. Det är blåsippor som niger och vi ler där vi går. Det är lätt att vakna och vara vaken det är ljuvligt att se solstrålarna som leker i taken. Det är gröna blad som gror det är sandupptagning där du bor.

Det är citronfjärilar som ger dig bubblor i ditt bröst. Det är vetskapen om att det är långt till höst. Det är ungar i tjocka jackor samt en del i sommarkläder. Vad gör väl det ? Det är nästan sommarväder. Det är varmt och kallt det är smuts på ditt fönster. Skit i det rita dit ett snyggt mönster.

Det är spirande lycka, glädje och allt sker just nu ja! Vissa morgnar vill man tjuta halleluja. Vi tar vara på stunden, minuten och sekunden. Vi tar vara på att vara njuta och ta in våren bara.

Att du är någon sa han inte. Istället gjorde han det förbjudna när han besudlade henne gjorde henne till skräp, så ovärdigt.

Åren han tog, såren han skapade. Sorgen han planterade utan något som helst ansvar endast för sin egen höga, sjuka nöjes skull.

Du ska inte tro att du är något sa hon till sig själv så länge sen insåg hon att hon är allt hon som människa kan vara.

Nu, nu dör jag inuti. Nu tar allting slut. Nu tar stresspåslaget över hela mitt väsen utan rationellt tänkande.

Jag fungerar inte längre, tanken är utslagen, avslagen, fråntagen. Sedan låter jag allt flyta ut i ett skrik, hulkar likt ett barn i örat på min vän. Ett snyftande samt snörvlande som fattats mig så länge.

Vart tar alla ogråtna tårar vägen när du inte längre gråta kan? Vem tröstar Knyttet i allt när Knyttet är den som aldrig viker sig?

Vart tar alla ogråtna tårar vägen?

Länge sedan jag skrev något trots att mina ord liksom aldrig sinar. Mina tankar maler på i huvudet dag som natt i en rasande fart likt ett inferno. Sömnen är kraftig lidande då nattvakan just nu är ett faktum. Livet liksom.

Livet som är fantastiskt, jobbigt, underbart och så enkelt ibland. Livet som ger och tar för att du ibland ger mer än du har. Sen finns en stund endast tomhet kvar.

Livet som får dig att le för att i nästa stund inse att du nyligen var ung, stark och hade all tid i världen. Nu är du lite äldre, starkare och fort går den här färden.

Livet som ger dig en trygghet med åren tillsammans med de gråa håren ( som går att färga) 😊. Livet som inte längre kräver att allt ska vara perfekt. För mig en underbar effekt, att kunna släppa krav som kväver och måsten jag själv skapat har. Nu njuter jag hellre och låter dammet ligga kvar.

Jag älskar livet, att leva, att vara jag och att ha det jag har. Det blir som lättare att leva då ♥️

Ibland tror jag, känner jag att livet biter mig i röven. Precis när allt känns lugnt, lite gott och du har börjat djupandas igen tar någon en stor tugga där bak.

Kroppen går in i fight and flight och du håller andan extra hårt. Axlarna åker upp till öronen och gråt/skrik sitter fast istället för att vrålas ut i ilska eller förtvivlan.

Det är också livet. Ibland är livet ett ” jävla röv-liv” och det är bara att åka med och nej! Jag är inte alltid stark utan stukad av röv-liv och bra liv.