|
|
| CARVIEW |
Länsstyrelsen i Halland publicerade nyligen en pdf som är en sammanställning av beöksvärda platser i Halland (Tips på kulturhistoriska besöksmål i Hallands län. Arkeologidagen 2020 – på egen hand). Den är riktad till alla som på egen hand vill utforska länets kultur och natur.
Nu är ju inte en pdf med väldigt små kartor den bästa hjälpen för den som vill navigera fram till mer eller mindre obskyra fornlämningsplatser. Därför förde jag över innehållet om kulturreservat och fornlämningsplatser till en Google Maps karta. Det tog mig drygt två timmar.
Så här gjorde jag:
1) Skapade en ny karta i My Maps (Google Drive). I kartan skapade jag två lager, ett för kulturreservat och ett för fornlämningar.
2) Därefter letade jag reda på skriftens platser på Google Mapskartan. Ibland fick jag använda Fornsök som stöd för att hitta platserna och överföra dem till Google Mapskartan.
3) Klickad på platsen (kartnålen i menyn) och klistrade in informationen från pdf-en till inforutan i My Maps. (Här skulle jag kunna skapat linjer och ytor, men latheten satte stopp)
4) Där det var möjligt lade jag till länkar till en artikel i Wikipedia och media i Wikimedia Commons.
5) Bytte ut Fornsöks olänkade (L1234:567) identiteter till html-länkar till Fornsök. (Det gjorde jag för platser med enbart en fornsöksidentitet, främst på grund av lathet).
6) För vissa platser laddade jag ner fria bilder från Wikimedia Commons för att illustrerara info-bubblorna.
7) Delade länken till kartan på Twitter och Facebook.
Det behöver inte vara krångligare än så att skapa ett alternativ till en analog guide.
]]>
Edit: Björn har sammanställt en lista på olika ljud-kit, för den som är intresserad av just ljud!
Nu i pestens tid tvingas många kulturarvsinstitutioner stänga ner och får inte längre ta emot sina besökare. Samtidigt ställer nu de flesta om och använder sina webbar och internet för att bedriva verksamheten online. Vid sidan om traditionell text och stillbilder samt olika söktjänster använder allt fler video, både i realtid och/eller som bandade klipp.
Många museer har väldigt bra videomaterial som gör att människor kan ta del av museernas kunskaper. De lyfter nu fram det videomaterial som man redan har. Men långt ifrån alla använder videoberättande i sin löpande verksamhet. Så jag funderade på om man skulle försöka hjälpa de som vill på traven. Därav denna bloggpost.
Nu är det inte bara museer och arkiv som stänger ner utan även skolor tvingas stänga butiken och inför distansundervisning. För dem har webben mycket stor betydelse för distribution av material och dialog mellan lärare och elever. Så läget för att skapa och dela kunskaper via video har nog aldrig varit bättre!
Jag själv är rätt kass på video (och rätt mycket annat, för den delen). Men nu råkar jag känna rätt många som kan sina saker. Som exempelvis Björn Falkevik och Cheyenne Olander. De höll nyligen en kurs kring mobilvideo och de har varit väldigt snälla och lånar ut sitt material, en del text men framförallt sju videoklipp som finns nedan. Så här kan du få litet grundläggande kunskaper om att gå från ide till inspelning och vidare till publicering på webben på 15 minuter.
Att göra webbvideo med mobilen
Den bästa kameran är den som man har med sig och smartphonen har nästan alla med sig alltid. Även om nu en smartphone har sina begränsningar så kan man nå resultat som fyller de flesta behoven.
Det finns två utmaningar att hantera och i inget av fallen handlar det om teknik.
Den första och största utmaningen är att dom flesta aldrig har jobbat med video och den berättarstil som video möjliggör. Alla är vana vid att producera text och den kontroll som skrivandet ger, men är inte alls vana vid vilka förutsättningar som film och rörlig bild utgår ifrån. Som videoproducent har du en annan roll, nämligen att någon annan ska leverera historien som du vill berätta. Du blir mer av en coach som ska hjälpa den som står framför kameran att berätta den historia som du vill förmedla.
Det andra problemet är att den generella referenspunkten för rörlig bild är TV. Det är väldigt få förunnat att ha tillgång till den budget som TV-kanalerna generellt har, även för sina små produktioner. Det är därför viktigt att få en mer nyanserad bild av vad man kan producera med en mobiltelefon i jämförelse med stora TV-produktioner.
Ur ett kommunikativt perspektiv ligger den stora vinsten med mobilvideo i att det är ett starkt komplement till den traditionella textartikeln och stillbilder och, inte minst, videon ger en mer verklighetsanknuten bild av saker, händelser och människor.
Ett bra verktyg för den som vill komma igång med att publicera filmer på internet är att till en början dela sitt övningsmaterial i till exempel en stängd facebook-grupp. Där kan övningsfilmerna postas och du kan se hur dina prestationer tar sig ut på nätet.
Det som man behöver är en smartphone, ett headset och laddare till telefonen samt gärna en dator, även om det inte är ett måste. Givetvis behöver du ett konto på en kanal som tar emot video, exempelvis Facebook, Youtube eller motsvarande.
Här nere följer några videor som tar upp olika aspekter på mobilvideo som är viktiga att ha litet koll på. Filmerna är inspelade 2019 på Birka Forlkhögskola i samband med en videokurs som Björn och Cheyenne höll i där.
Låt dig inte förföras av bilden – ljudet är viktigast!
Ljuset – håll koll på ljuset!
Litet om ergonomi och positioner
Om manuell skärpa och exponering
Om intervjuteknik
Om att ta och ge regi – och attityd framför kameran
Bonus: Trimma din video i mobilen
Varför inte öva en smula?
- Intervjusituationen! Syftet med den här övningen är att öva på de 3 olika rollerna i en intervjusituation: Reporter, Fotograf och Intervjuoffer. Hur är det att ta de olika rollerna, vad behöver jag tänka på och ffa att förstå den andres roll i en intervjusituation. Hur blir man en bra reporter genom att hjälpa den som blir intervjuad att leverera en bättre historia.
- Ståuppan! (Se filmen ovan!) Det här nog det svåraste och kräver för de flesta litet övning. Det är enkelt för ”producenten” men tveklöst svårast för den som står framför kameran. Så här kan man öva på att huvudperson (ensam framför kameran, titta in i kameran och därmed titta i ögonen på den som tittar på filmen), fotograf (ansvara för att ljud och bild blir bra) men är också regissör som lyssnar och tittar på “hur” huvudpersonen som berättar historien.
- Instruktionsfilmen. När det vi ser i bild och det vi hör ska vara i synk. Den här övningen är en manusövning i det fördolda. Fotografen och ”presentatören” ska vara i synk och ha bestämt i förväg vad tittaren ska ”se” och vad ”presentatören” ska berätta i en voice-over. Här kan man skapa ett gemensamt språk kring närbild, halvbild och vidbild men framförallt få dem att prata ihop sig innan man börjar filma. Här handlar det om att bli en teamplayer när det är skarpt läge!.
Pågående arbete
Om du har fler tips hur man kan lära sig mer om videoberättande med smartphone- hör gärna av dig i en kommentar!
Edit: Här samlar jag några exempel videos från kulturarvsinstitutioner:
Allt har en historia, Varldskulturmuseerna
Videor från lunds Universitets historiska museum
Det finns en tjänst för automattexta dina videos: textamig Den kräver oftast efterbearbetning men det extrajobbet ökar tillgängligheten på dina videos!
Tack!
Tack Björn Falkevik och Cheyenne Olander, för materialet och för att ni finns! (Sen kanske bloggposten inte är så vacker men men. En gör så gött en kan! Och jag har tagit mig friheten att skriva om och korta ner en smula!)
Björn uppmuntrar alla att använda och dela sina texter och videos. Så gör det. Credda gärna.
]]>13 DECEMBER, 2016 – ANDERS FRICK
Standardisering, samverkan och öppen informationshantering är centrala ämnen i lagrådsremissen Kulturarvspolitik som regeringen nyligen presenterade. Men vad innebär egentligen remissen och vad är viktigaste i den? Vi frågade en expert – Lars Lundqvist från Riksantikvarieämbetet.
[BILD]
Foto: Eketorps borg av Kevin Cho (CC BY-SA)
Riksantikvarieämbetet var tidigt ute med sociala medier, öppna data och öppen creative commons-licensiering inom offentlig förvaltning i Sverige. Lars Lundqvist är chef på Enheten för informationsutveckling vid Riksantikvarieämbetet och brinner själv för möjligheterna med öppna data inom kulturarvsområdet.
Han betonar att han hittills bara snabbläst remissen där regeringens övergripande kulturarvspolitiska prioriteringar beskrivs, men att han gärna delger några personliga tankar. Efter genomläsningen blev han först av allt riktigt glad och tycker att alla som jobbat med underlagen gjort ett gediget arbete.
– Man har bra koll på nuläget och pekar ganska tydligt mot ett nyläge som öppnar för att utveckla kulturarvsarbetet i takt med omvärlden. Jag tycker att man i analysen sätter fingret på flera av de svagheter som idag gör att vi inte riktigt är i fas, säger han.
Lars Lundqvist pratar om att det görs mycket dubbelarbete i form av aktörer som bygger likartade tjänster, projekt som levererar lösningar utan hållbar förvaltning, tjänster som inte är speciellt skalbara, att det finns portaler med oklar målgrupp, en hel del stuprörstänk, och så vidare.
– Ibland undrar jag om det inte finns alldeles för mycket pengar inom kulturarvsområdet. Incitamenten för att samordna sig för bättre kundnyttor finns inte riktigt. Regeringen pekar nu ut en politik och skärper nu kraven för att få ut mer av kulturarvsarbetet. Jag tror att vi med mer gemensamma principer och satsning på infrastruktur kan öka bredden och mångfalden i kulturarvsarbetet, och därmed också göra det mer intressant och relevant i samhället.
Vilka delar tycker du är de viktigaste i regeringens digitala kulturarvspolitik?
– Det är många saker, men handlar bland annat om ökad samsyn, samordning och standardisering på olika plan. Det finns behov för gemensamma sätt att beskriva samlingar på. Om jag inte minns fel så skriver regeringen ungefär att digitalisering av verksamhet, information och informationens förvaltning är inte längre interna angelägenheter. Jag uppfattar det som om att man efterlyser gemensamma och styrande principer inom kulturarvsområdet. Här har ju Digisam lagt en viktig grund som kan utvecklas och som framförallt behöver förverkligas. Och där behöver institutionerna mer handfast vägledning och etablera konkreta samarbeten, dela resurser och ta hjälp av varandra.
– För hur man än vrider på saken så drabbas användarna av bristen på gemensamma principer. Det är svårt att hitta och använda information och jag tycker att användarperspektivet ibland glöms bort, med följden av att informationens fulla potential inte realiseras.
Interoperabilitet har länge funnits på agendan men verkar ha fått ett begränsat genomslag i det praktiska arbetet. ”Öppenhet” är ett annat ord som dyker upp i remissen. Vad tänker du om det?
– Jag tror att vi kan samarbeta mer inom kulturarvsområdet men också med andra aktörer i samhället. Kulturarvssektorn är inte särskilt innovativ i sig själv utan vi behöver möta andra kompetenser. Det är ju ett annat sätt att öppna upp på. Samtidigt får man respektera att det råder konkurrens inom utställnings- och samlingssystemsområdet. Dessutom tävlar man om utvecklingsmedel. Men arbetet kring att öppna upp källorna och även samverka med civilsamhället kan göras på öppna plattformar. Där finns ju Wikipedia och Wikimedia Commons som goda exempel på arenor som för ihop institutioner och skapar ytor för civilsamhället. Även K-samsök har sedan 2008 varit en sådan neutral samverkansyta för alla inom det som kallas för ABMK, ansvarssfärer för Arkiv, Bibliotek, Museer och Kulturmiljövård.
Ett centralt citat från remissen:
”Att arbeta målinriktat för öppenhet i informationshanteringen generellt, och öppen länkad data där uppgifter får ett begreppsmässigt sammanhang mer specifikt, kan innebära förändrade arbetssätt för kulturarvsinstitutionerna. En förutsättning för att nytta ska skapas genom vidareanvändning även för den informationsförvaltande institutionen är att institutionen så snart om möjligt släpper materialet fritt. Regeringen menar att det är viktigt att ta detta steg för att främja medskapande och engagemang, och att en öppen informationshantering i dag bör vara utgångspunkten vid statliga kulturarvsinstitutioner. Vidareanvändning bör endast begränsas i de fall det finns rättsliga eller motsvarande hinder.”
Regeringen tar i remissen upp nyttan av att samverka med nätgemenskaper och att det också förväntas innebära att institutionerna ändrar arbetssätt. Hur tänker du kring det?
– Regeringen pekar helt riktigt på att öppna data, länkade data och samskapande hänger intimt ihop. Här tror jag att det behövs en kompetensutveckling för att se sambanden. Om man inte har den kollen så blir det svårt att anpassa sig till en digital verklighet och dra full nytta av digitaliseringen. Jag tror fortfarande att många tycker att digitalisering handlar om teknik och IT och något som tekniker kan fixa – och så är det ju inte. Digitaliseringen medför nya arbetssätt och verksamheter och en sådan förändring kräver en ledning som är med på banan. Ska man fullt ut anamma digitaliseringen så leder det till omställningar av eller avvecklingar av verksamheter som var naturliga i en för-digital era. Vi har ju under de senaste 20-30 åren sett väldigt många yrken försvinna, nya har tillkommit och många andra har blivit väldigt annorlunda. Varför skulle det vara annorlunda i kulturarvssektorn?
– Sedan har vi ju samverkan med nätgemenskaperna, eller civilsamhället om du så vill. De har inneburit ett helt nya möjligheter att samverka kring information, erfarenheter och kunnande. På nätet finns tillgång till en kognitiv kraft och kreativitet som institutionerna haft litet svårt att hantera och integrera i verksamheten. Det som sker i nätgemenskaperna, på global nivå, är ju sådant som ofta institutionerna har i sin roll att göra. När nu fokus ligger på att få folk in på museerna så finns en konflikt i att verka på nätet.
– Institutionerna kan prioritera medskapande och därigenom bidra till att kulturarv i högre grad blir en angelägenhet för alla. Här handlar det inte bara om öppna data. Jag tror att institutionerna skulle vinna mycket på att integrera nätgemenskaperna i sin verksamhet. Det innebär naturligtvis att man i vissa fall får prioritera ner andra verksamheter eller avveckla sådana som inte ger smäll för pengarna. Det måste vi alla, förr eller senare. Regeringen ser nog att det sker snart…
Hur tänker du kring de prioriteringar som lyfts fram i remissen?
– Det är tydligt att regeringen förväntar sig att institutionerna ska omprioritera – vi ska inte räkna med nya pengar. Det blir nu ännu viktigare att hantera prioriteringar: de statliga institutionerna förväntas arbeta med öppen informationshantering och mer specifikt med att koppla ihop information, det vill säga tillämpa principer för länkade data. Institutionerna ska släppa materialet fritt och främja medskapande och engagemang. Och det ska bara kunna begränsas om det finns rättsliga hinder, inget annat.
Ytterligare ett centralt citat från remissen:
”Om samlingar kan tillgängliggöras som öppen data och vara åtkomliga fritt via internet kan de vidareanvändas i en rad syften, av såväl forskare och intresserad allmänhet som av kommersiella aktörer. I många olika nätgemenskaper finns i dag ett påtagligt engagemang för kulturarvsmaterial och många kan t.ex. tänka sig att delta genom att bidra med information och länka samman olika uppgifter. Det är viktigt att de informationsresurser som institutionerna förvaltar framöver kan förädlas och utvecklas genom denna typ av medskapande. Även kommersiell vidareanvändning bör bejakas eftersom det finns stora möjligheter att skapa innovativa produkter och tjänster utifrån kulturarvsdata”
Apropå öppna data – hur har ni arbetat med det på Riksantikvarieämbetet?
– Jag var med och drev fram öppna data-principer på Riksantikvarieämbetet i slutet på 00-talet. Det var ingen specifik kulturarvsområdesfråga men desto hetare inom näringspolitiken. Där fanns ett annat driv och det var där jag hittade argumenten och viljan att öppna upp. Jag lärde mig också att med öppna data kommer även krav på kunskap om upphovsrätt och licensiering. Som tur var hade vi folk som hade nätkunskap som kunde hantera den rika floran av motargument. Senare har även de olika öppenhetsinitiativen i Sverige och utomlands och även arbetet i Europeana haft stor betydelse.
Hur kommer det sig att det fungerade hos er?
– Jag tror att det beror på två saker. Det fanns en öppenhetskultur genom att data relativt tidigt delades på nätet. När sedan öppna data skulle realiseras ”på riktigt” så hade vi ett solitt ledningsstöd, mandat och tillit och kunde föra dialog direkt med verksledningen. Det var viktigt i och med att det internt fanns olika åsikter om att arbeta öppet, både vad gäller nya medier och öppen data.
– Läget är nog överlag annorlunda idag. Jag skulle tro att ingen idag är emot öppna data. Däremot arbetar inte alla aktivt för att det ska hända. Upphovsrätten är krånglig och skapar stor osäkerhet. En annan sak är att digitalisering påverkar verksamheter i grunden vilket kan leda till friktioner. Det undviker man nog gärna så långt det går.
Är inte det litet konstigt med tanke på hur vi så gärna vill att folk ska engagera sig i kulturarv?
– Jo, precis. Så här i efterhand tänker jag ibland på retoriken vi har. Vi talar ju gärna om kulturarv som en gemensam, allmänmänsklig angelägenhet och resurs. Men när det kommer till de digitala representationerna av kulturarv tillämpar vi ibland ett annat synsätt. Jag tror att det finns en del att fundera kring hur man kan synka de olika synsätten.
Samtidigt går det ju faktiskt att sälja information. Varför tycker du att institutioner ska ge bort data när det går att få lite inkomster?
– Det var en av de grundläggande frågorna som vi fick borra en del i. Eftersom Riksantikvarieämbetet är skattefinansierad verksamhet så tillhör samlingarna samhället. Alltså, Riksantikvarieämbetet hade inte något särskilt ägandeförhållande av informationen. Riksantikvarieämbetet är inget vinstdrivande företag och har därmed inga krav på att bedriva handelsverksamhet för att uppnå målen med verksamheten. Vår roll är att förvalta informationen och se till att det är så enkelt som möjligt för att använda den i enlighet med vårt samhällsuppdrag. Punkt.
– Sedan finns det en annan aspekt på det här med handel med data som skaver. Det fanns, och kanske fortfarande finns, förhoppningar på att institutionerna kan tjäna pengar på försäljning av till exempel digitaliserade foton. Men jag har ännu inte hittat något exempel på att den sortens verksamhet går ihop ekonomiskt. Snarare att det handlar om en skattesubventionerad verksamhet. Vi får heller inte glömma att även PSI-lagstiftningen kommit in i bilden. Den kom så småningom att även gälla kulturarvsinstitutionerna och universiteten.
]]>a) hur såg det gotländska järnvägsnätet ut?
b) Sankt Olavsledens sträckning mellan Visby och Sankt Olofsholm.
Så jag gjorde två kartor, en över järnvägsnätet och en över leden!
På ledkartan har jag börjat pricka in sevärdheter och annat som kan vara nyttigt för den som vandrar leden!
]]>
Var tredje år återskapas slaget om Visby, det vill säga ett försök att gestalta det danska anfallet på Gotland 1361. Inför slaget, och i samband med årets Medeltidsvecka, anordnade ”Battle of Wisby”-gänget en foot tournament. Det vill säga en kamp, man mot man, med vapen. Tre rena träffar ger seger.
Om du vill se bilder från årets (2019) års kamp, kolla här!
Vill du se bilder från tidigare Medeltidsveckor (2011, 2013), kolla här:
]]>Ursäkta klick-rubriken men ibland måste det till överord! Frågan här är: hur vi kan undvika att göra riktigt tråkiga och framförallt dåliga presentationer som gör att vi missar poängen med vår presentation.
Bakgrunden är att jag igår hittade en poster hos Pickit i centrala Visby. Postern presenterade fem enkla regler om hur man bäst utformar sina presentationer.
Jag lade ut bilden på Facebook och fick ännu fler nyttiga kommentarer med fler tips. Hoppas de kan vara till hjälp för dig som vill göra en presentation som funkar.
Här är bilden:
Vännerna på Facebook kom in med fler, kompletterade och mer strikta ”regler” för hur man gör en presentations som inte dödar åhöraren.
Here we go:
Patrik Fältström Another rule: max 50% with words, or rather, >50% of slides without words.
Marcin de Kaminski Minimum 20 pt fonts is another tip.
Joakim Jardenberg Those instructions are wrong – they should be inverted. ALWAYS use dark/black background and white/bright text and symbols.
Claes Magnusson I’m trying to create memorable learning experiences, but one very good set of rules is Guy Kawasakis 10/20/30.
Ten slides. Twenty minutes. Thirty-point font. https://guykawasaki.com/the_102030_rule/
Martin Palacios sista punkten: när du är klar, halvera antalet slides.
Karin Nygårds Jag har lyckats följa det en enda gång. Fyra slides. Vet inte om jag blev bättre egentligen. Tror mitt största problem är att jag pratar för mycket. Alltid.
Claes Magnusson Bravo Karin!
Och prata hur mycket du vill SÅ LÄNGE SOM du håller dig till ämnet. Skala bort ALLT som är oväsentligt och som riskerar förvirra åhörarna – oavsett hur intressant eller kul det kan vara.
Ett annat tips som förbryllar åhörare (vilket gör dem mer intresserade) är att dela ut material och pennor där de själva får kryssa i typ ”Känner du igen dig? [ ] Ja [ ] Nej.” När de kryssar själva, analogt med en penna, är det som att de signerar ett kontrakt, en överenskommelse de inte kan backa från. Det låter hur löjligt som helst men fungerar fantastiskt. Vid något tillfälle har Klas Mellander endast haft en [ ] Ja-ruta. Bättre än så kan man inte smasha in ett budskap. 
Johan Lange …och en övergripande punkt: What’s you power and what’s your point? 
Slutligen rekommenderar jag varmt Altitudes fem tips om vad man ska undvika som talare!
Inflyttning i nya huset 1-2 oktober 2018
Invigning 9 oktober 2008
Rundtur på Gotland 10 oktober 2008
Öppet hus 11 oktober 2008
]]>
Och en fulvideo på det!
Det är ingen ny insikt att hävda att digitaliseringen ritat om kartan och skapat nya möjligheter för ett mer flexibelt arbetsliv. Frågan är snarare hur arbetsmarknadens parter och ledningar anpassar sig efter de nya förutsättningarna som nätet ger.
I april 2011 var jag en av deltagarna i en framtidsspaning som genomfördes inom ramen för för tjänstesektorns samarbetsavtal ( Almega – Saco – Unionen) under en Phorecast Session kallad Framtidsscenario 2022. Målet var att deltagande lag (ja, det fanns ett litet tävlingsmoment som bedömdes av en jury) skulle ge ett framtidsscenario kring hur arbetslivet ser ut i Sverige 2022. Tanken var att det skulle fungera som underlag för fortsatt idéutveckling och för externt riktade och kommunikativa insatser. Fokus låg på en framgångsrik tjänstesektor. Jag hade den stora förmånen att få jobba med riktigt smarta och kunniga Daniel Byström och Eva Ribbenhall.
Idag – 2017 – ha vi således nått halvvägs med vår spaning. Du kan läsa mer om vår analys och vad vi trodde om framtidens arbetsplatser här (pdf).
Som anställd på en myndighet tänker jag allt mer kring hur vi hanterar arbetslivets i tid och rum, när både verksamheten och individerna förväntar sig större flexibilitet. Jag har inget svar på frågan men internet har inneburit andra förutsättningar, med både möjligheter och utmaningar. Oavsett om vi vill eller inte.
(Foton från Phorecastsessionen på Flickr.)
(PS Vårt lag vann.)
Åter efter några intensiva dagar med vänner i Falkenberg med omnejd. Har just överfört en massa bilder från kameran så det blir en del bildredigerande kommande dagar. Vi genomförde också ett helt batteri med fotoprojekt, inte minst med Björn Falkevik och hans nya drönare.
Innan länkarna försvinner så lägger jag upp dem här!
(Kommer att uppdateras!)
https://https://www.youtube.com/watch?v=PIzE0b9iYIg&feature=youtu.be
(Highpass crash course: https://www.youtube.com/watch?v=f_-fTAX114k&feature=youtu.be)
]]>
(Uppdaterad 20170502)
I höst ställer jag och Per Björklund ut på Abecita Konstmuseum i Borås. Utställningen – Limitless – pågår under No Limit-veckan, 5-10 september 2017!
Titta gärna förbi!
Nu även som event på Facebook
]]>