När demokratin tystnar i krigets namn

Det börjar bli möjligt att säga det högt.

Hundratusentals ukrainare verkar ha dött helt i onödan. Eller för syften som aldrig var deras egna.

I dag medger höga amerikanska företrädare att en tidig diplomatisk uppgörelse hade kunnat förhindra både förstörelsen och dödandet. Samtidigt vet vi att Ukraina inte har återtagit mer territorium än vad som låg på bordet redan våren 2022.

Det väcker frågor som länge varit i praktiken förbjudna.

Vad tjänade USA och väst på att fortsätta pumpa in vapen i stället för att prioritera förhandlingar?

Vad har Sverige och Finland faktiskt vunnit på Nato, DCA och en långtgående militär integration med USA?

Vi har fått amerikanska baser på svensk mark, möjlighet för USA att placera kärnvapen här och avtal som ger amerikansk militär i praktiken straffrihet. Samtidigt försvagas den demokratiska kontrollen, både i USA och här. Inte minst att alla medel till civilsamhället, biståndet, folkbildningen, fredsrörelsen kraftigt minskas, med starka krav på totalstopp från röster som växer i inflytande. Självständigheten krymps, neutraliteten som höll oss utanför världskrigen är borta.

De som ville diskutera detta medan det fortfarande spelade roll stängdes ute. De stämplades som Putinvänner, Kremlapologeter eller säkerhetsrisker och förlorade sina plattformar.

Ett tydligt exempel är Frida Stranne, fredsforskare och USA-kännare, som Kadhammar också lägger särskilt fokus på i artikeln ovan. Hon var tidigare självklar i tv-soffor, valvakor och studios när det handlade om USA. Efter hennes bok ”Illusionen om den amerikanska freden”, ett faktabaserat perspektiv på hur USA inte skapar fred utan krig, som krockade med det militärindustriella narrativet, blev hon i praktiken cancelled. Än idag tackar människor nej till sammanhang där hon medverkar.

Det är hög tid att fredsforskare och diplomatiexperter får plats i medierna igen. Om vi vill undvika framtida krig kan vi inte låta krigsstrategier vara den enda tillåtna kunskapen.

Annars får vi fler Ukraina, fler Gaza, fler Sudan, Kongo, Yemen.. krigen blir oändliga om vi inte börjar jobba på freden.

Och ja. Det är också dags att Sverige lämnar DCA. Vad är det här?

14 december 2025 at 10:00 am

Två personer, samma AI – helt olika råd

Vad händer när två personer i exakt samma dejtsituation vänder sig till AI för att få relationsråd? Jag testade det. Det gick åt helvete. Samma chattbot. Samma meddelande. Två kön. Resultatet säger allt om varför vi fortsätter prata förbi varandra – och varför AI just nu gör det ännu svårare att mötas i relationer.

Tänk dig detta: två heterosexuella vuxna går på dejt. De klickar. Pussas. Skriver efteråt. De pratar om att ses igen. Men efter några dagar börjar hon fundera: “Svarar han lite långsammare nu?” En helt vanlig oro. I det här fallet vände hon sig inte till en vän – utan till AI.

Jag ville se vad som händer när dessa båda frågar samma AI om råd. Jag använde röstinställningen “Ask Chad – Red Pill Dating Advice”, designad för att ge rakt, självsäkert dejtingråd, från början med maskulint perspektiv. Men som alla GPT-varianter bygger den på samma språkmodell – den anpassar sig snabbt till användarens kön, tonläge och syfte.

I ena chatten skrev jag som kvinnan. Sa att vi hade haft en bra kväll, fortsatt kontakt, och jag undrade om han dragit sig undan lite. AI:n bekräftade min oro och föreslog att jag skulle vara rak och värdig. Den hjälpte mig skriva ett poetiskt men tydligt meddelande: “Jag ser att du drar dig undan. Jag förstår, men jag vill något mer.”

I andra chatten skrev jag som mannen. Samma situation – fin dejt, fortsatt intresse – men jag hade fått ett känsloladdat meddelande från henne. Det var samma meddelande AI:n själv hjälpt mig formulera som kvinna. Jag förklarade att jag inte dragit mig undan, bara haft fullt upp. AI:ns analys? Hennes text var emotionellt instabil, desperat, manipulativ. Rådet blev att kyla ner situationen. Helst ghosta. För att behålla övertag och därmed hennes intresse (av att ligga).

Sedan lät jag båda följa AI:ns råd. Jag fortsatte växla mellan de två personerna – kvinnan som ville förstå vad som hände, och mannen som fått veta att han borde dra sig undan. I varje chatt återberättade jag vad den andra hade “sagt”, och lät AI:n styra nästa drag. Kvinnan skrev enligt råden hon fått: öppen, sårbar, tydlig. Mannen höll sig kall, kortfattad, till sist helt tyst. Relationens nedmontering gick snabbt – och drevs direkt av AI:ns instruktioner.

Det mest slående var hur AI:n bedömde varje användare som “den vettiga”, och tolkade den andra som problemet. Som kvinna fick jag höra att han var för liten för mig, att jag var ovanligt stark och unik. Som man fick jag höra att hon var för mycket, att jag måste passa mig för att inte få fler långa skuldbeläggande meddelanden. Ju längre konversationerna pågick, desto mer psykologiserade AI:n den andra parten. Samma meddelanden tolkades helt olika beroende på avsändare. Kvinnan blev “en tickande bomb”. Mannen blev “känslomässigt stympad”.

Jag försökte också försvara den andra parten inför AI:n, som kvinnan ge alternativa förklaringar till mannens beteende och som mannen fråga om den hade evidens på att emotionell distans skulle bevara attraktion. Den visade mig flera studier – som entydigt visade motsatsen. Att undvikande, låg tillgänglighet och otrygghet bryter ned kontakt och förtroende.

Men när jag bad AI:n förklara varför den ändå rekommenderade att kräva svar och fortsätta förklara mina känslor eller varför den fortsatte rekommendera tystnad och undvikande, vägrade den justera sig. Den höll fast vid strateginerna: kräv din rätt, visa din värdighet, ghosta, svara inte, behåll kontrollen…

AI:n försökte alltså inte skapa kontakt. Den gav inte råd utifrån ömsesidighet eller empati. Den bekräftade varje användares världsbild och förstärkte deras försvar. Det blir en individanpassning som innebär en rollförstärkning. Du visar en oro, AI speglar tillbaka exakt den, men upphöjd till övertygelse. Och bygger vidare på den. Kvinnan uppmanas att tala. Mannen att tiga. Båda får höra att de är “starka” – men ingen får hjälp att mötas.

Och det här är inte ett extremfall. Det är ett exempel på hur AI i dag hanterar relationsfrågor. Det här är förstås ett heteroproblem – tydligt grundat i könsroller och förväntningar på manligt och kvinnligt beteende. Som jag matade in i det första meddelandet. Det vore intressant att se hur AI:n hanterar andra typer av relationer. Sannolikt också dåligt, men kanske inte lika snett. Här var det i vilket fall som att varje möjlighet till förståelse aktivt saboterades, för att bekräfta respektive parts rätt att skydda sig själv.

Det här är förstås en varning kring AI som vår vän. Inte minst med tanke på hur mycket av personliga relationer som ersätts av AI just nu, där de första fallen av människor som vill gifta sig med sin AI börjat dyka upp. Men det är framförallt en kritik mot vår kultur. För det är ju inte AI:n som skapat de här mönstren, inte AI som förstör kontakten. Den visar bara det vi redan gör. Det här är nämligen precis hur många beter sig.

Skillnaden är att AI:n – istället för att hjälpa oss se det – låser in oss ännu djupare i varsin berättelse.

Och paradoxen är att den faktiskt skulle kunna göra motsatsen. Den skulle kunna överbrygga. Den skulle kunna ge bättre råd om vi bad den spegla andra än oss själva. Vill du ha verkligt användbart relationsråd från AI? Testa att byta kön, roll eller perspektiv. Att gå in som den andre. Det är mycket obehagligare. Men också mycket mer träffsäkert.

Så nej – AI kommer inte hjälpa oss mötas om vi bara speglar oss själva i den. Men den kan bli ett verktyg för att förstå något utanför vårt ego, om vi vågar använda den så.

Det är förresten samma chattbot som har hjälpt mig skriva den här krönikan. Och den tycker att den är jättebra.

23 juli 2025 at 7:14 am

Lär av historien – för att förstå nuet och framtiden

När västvärlden gav tutsier privilegier på bekostnad av hutuer i Rwanda, växte hatet – inte mot de vita kolonialmakterna som manipulerade en hel folkgrupp för sina syften, utan mot tutsierna. Deras relativa överordning gjorde dem till syndabockar, en måltavla för folkmord. Vi ser samma mekanismer idag.

Västerländska samhällen har byggts på ett årtusende av förföljelse och förtryck av judar. Hatet mot judar är djupt inbäddat i vår civilisation, synligt i bilder, narrativ och idéer om infiltration. Samma tankemönster används även mot muslimer – tidigare kallade “muhammedaner” eller “saracener,” nu “islamister” i ett försök att dela upp muslimer i “goda” (de som bekräftar att andra muslimer är dåliga) och “onda” (politiskt aktiva eller maktkritiska).

I dagens svenska och västerländska politik används samma koloniala logik. Medan den politiska eliten tävlar om att bekämpa antisemitism, stigmatiseras och demoniseras muslimer som grupp – något vi ser både i inrikespolitiken och i stödet för Israels våld mot palestinier.

Västerländska regeringar, i samarbete med Netanyahu, arbetar nu för att förskjuta skulden för sin egen historiska antisemitism till palestinierna. Resultatet blir ett nytt hat – denna gång riktat mot judar som grupp, samtidigt som palestinier görs till syndabockar för Europas egna synder. Detta förflyttar ansvaret från västvärldens koloniala historia till judar, som placeras i frontlinjen av en konflikt som i grunden drivs av väst.

Judar hör hemma i Europa. När tyska politiker – i ett parlament utan judiska representanter – försvarar Israels handlingar som om de representerar alla judar, och kallar kritik mot Israels krigsbrott för antisemitism, antyder de samtidigt att dessa krigsbrott är judars verk. Men detta handlar inte om judar, utan om en etnofascistisk regim som agerar i strid med både mänskliga rättigheter och judiska värderingar.

Samtidigt ger väst, inklusive Sverige, politiskt, ekonomiskt och militärt stöd till ett krig som sägs skydda judarnas existens – men som i själva verket riskerar att hota den än en gång.

ICC har nu utfärdat en arresteringsorder för Netanyahu.

Han är sannolikt den farligaste människan för andra just nu – framförallt för palestinska barn, som svälts och bombas till döds medan de förvägras vård. Detta pågår i ett område där de är instängda bakom höga murar, fångade i ett läger som enligt Encyclopedia Britannica matchar definitionen av ett koncentrationsläger: ett område där en politiskt utvald grupp interneras, deras rörelsefrihet begränsas, och förhållandena upprätthåller en statlig maktordning i syfte att straffa och kontrollera dem.

Netanyahu rättfärdigar detta som ett “försvar för sitt folk,” medan Tyskland öppet deklarerar att de inte kommer försöka stoppa honom – med hänvisning till sin egen skuld för Förintelsen. På så sätt förvandlas den historiska skulden till en mekanism för att legitimera ett pågående folkmord, samtidigt som ansvaret för den skulden överförs till palestinierna – som nu dödas systematiskt, sannolikt till sista person om ingen stoppar Israel.

Detta läger har en hög mur och det internerar en politiskt utvald grupp, såsom medlemmar av en nationell etnisk grupp, i syfte att säkerställa statens säkerhet eller bestraffa dem. Lägret är präglat av strikt kontroll, begränsad rörelsefrihet och hårda förhållanden som upprätthåller den rådande maktordningen. 

Detta råkar också vara den exakta definitionen av koncentrationsläger i encyclopedia brittanica. 

Tysklands skuld är monumental. Efter kriget tvådde hela väst sina händer och alla andra hade tydligen öppnat sina gränser och räddat judar om det inte hade varit för Hitler. En enorm lögn i syfte att tvätta samvetet rent och inte lära något av historien. 

Efter Förintelsen har frågan “hur kunde det ske?” genljudit i decennier.

Vi ser svaret i realtid. Europa, inklusive Tyskland, visar hur enkelt det är att ställa sig på förövarens sida, förskjuta fokus och motarbeta all protest. Historien, som borde lära oss att aldrig stå tysta inför övergrepp, används nu som ett vapen för att rättfärdiga dem.

I Sverige och världen försöker ledarskribenter – från högerextrema till vänster – hävda att det är antisemitism att kalla detta för folkmord, att använda ord som “ghetto” eller ens “krigsbrott.” Att säga sanningen avfärdas som hat, oavsett fakta. När Stina Wollter hänvisade till Norman Finkelstein, som kallat Gaza ett koncentrationsläger, anklagades hon, till och med av en ledarskribent på dagens ETC, för antisemitism – inte baserat på vad som sker, utan på vilka förövarna är.

Men detta folkmord är inte drivet av judendom. Det är drivet av fascism, kolonialism och vit överhöghet – precis som tidigare folkmord. Det sker trots judisk teologi, inte på grund av den. Att blanda samman dessa saker leder bara till att skulden för västs brott återigen hamnar på judar.

Så här kunde det ske då. Så här sker det nu.

Historien lär oss att “söndra och härska” är en effektiv metod för att kontrollera och manipulera. Kolonialmakterna i Rwanda använde den för att skapa splittring och hat mellan folkgrupper, vilket slutade i folkmord. Samma strategi används nu i Palestina – för att flytta fokus från västs ansvar och rättfärdiga en konflikt som i slutändan tjänar deras egna maktintressen. Vi måste bryta detta mönster.

24 november 2024 at 11:14 am

Om vampyrer och huggtänder

Myten om huggtänder – varför vi missförstår vampyrer

När jag förstod att katter ofta inte skadar mössen de fångar förrän de bestämmer sig för att använda hörntänderna för att separera bytesdjurets nackkotor, så började jag misstänka att vampyrer är ganska missförstådda.

Den avhandling jag skriver på nu är främst statsvetenskaplig, men ursprungligen är jag ju också etnolog. I detta inlägg dyker vi ner därför ner i ursprunget till missuppfattningar och vampyrer och huggtänder…

Om vampyrer och huggtänder

Huggtänder har länge varit ett centralt element i vampyrmyten. Den klassiska bilden av en vampyr är en varelse med långa, vassa tänder som används för att suga blod från sina offer. Men när vi tittar närmare på hur huggtänder faktiskt fungerar i naturen, ser vi att mycket av det vi tror oss veta om dem – och om vampyrer – är missförstånd och fördomar.

Huggtänder i naturen

I djurvärlden har huggtänder utvecklats för olika ändamål, men att suga blod är inte en av dem. Rovdjur som lejon och tigrar har huggtänder som är utformade för att fånga och döda sitt byte genom att hålla fast och slita i kött. Ormar använder sina huggtänder för att injicera gift i sina byten och sedan svälja dem hela. I båda fallen fyller huggtänderna en biologisk funktion, men det har inget att göra med att suga blod. Den kopplingen är en fantasifull förvrängning som vampyrmyter har förstärkt.

Symbolik och överdrift

Vampyrens huggtänder har blivit en stark symbol för fara och ondska. I berättelser används huggtänderna för att markera vampyren som ett rovdjur, någon som livnär sig på människors blod. Men den här bilden är en kraftig överdrift av vad huggtänder faktiskt gör. I naturen används de för att överleva, inte för att sprida skräck. Trots detta har denna symboliska koppling blivit så djupt rotad att vi sällan ifrågasätter den.

Vampyrfladdermöss – en felaktig referens

En av de vanligaste biologiska referenserna som används för att stödja bilden av blodtörstiga vampyrer är vampyrfladdermusen. Ja, det finns faktiskt fladdermöss som lever på blod, men det är bara tre av över 1400 arter som gör det, och deras huggtänder är små och skonsamma. De gör små snitt i huden på sitt byte och slickar i sig blodet – de suger inte blod på det dramatiska sätt som vampyrer ofta framställs. Dessutom är mängden blod de konsumerar minimal och utgör ingen fara för större djur. Ändå har dessa fladdermöss bidragit till att förstärka myten om vampyrens blodtörst.

Huggtänder i folkloren

I många kulturer har rovdjur med vassa tänder, som vargar, varit föremål för rädsla och respekt. Dessa djur har ofta blivit föremål för berättelser om onda varelser som kombinerar mänskliga och djuriska egenskaper. Huggtänder blev ett sätt att markera en varelse som farlig, och över tid började dessa drag även tillskrivas övernaturliga varelser som vampyrer. Trots att huggtänder i dessa berättelser fyllde en helt annan funktion, har de blivit en fast del av vampyrmytens ikonografi.

Huggtänder och rädsla

Det finns också en psykologisk dimension till vår uppfattning om huggtänder. Skarpa tänder framkallar instinktiv rädsla, eftersom de förknippas med rovdjur och hot om våld eller död. Denna naturliga rädsla har utnyttjats i vampyrberättelser för att skapa en känsla av fara och ondska. Vampyrens huggtänder blir en symbol för det övernaturliga hotet – en blandning av både fysisk och moralisk fara.

Självklart! Här är det önskade stycket om faktiska blodsugare, med ett exempel från populärkulturen:

Hur verkliga blodsugare ser ut

Om våra moderna vampyrporträtt byggde på faktiska blodsugande djur istället för symboliska rovdjur, skulle de se mycket annorlunda ut. Tänk dig en vampyr som Lestat de Lioncourt, men istället för vassa, förföriska huggtänder, har han en osexig rund mun likt en blodigel. Denna vampyr skulle inte dramatiskt bita sina offer utan istället fästa sin sugande mun på huden, göra ett litet snitt och långsamt dra ut blodet. Blodiglar använder speciella enzymer för att hålla blodet flytande och försegla såret för att undvika upptäckt. En sådan vampyr skulle vara långt från den karismatiska och sexiga figur vi ser i filmer och böcker.

Fästingar är ett annat exempel på verkliga blodsugare som än ännu osexigare. De gräver sig in i huden och fyller långsamt sina kroppar med blod under en längre tid, helt osynliga för sitt offer tills de är fulla. Om vampyrer hade byggts på fästingars sätt att suga blod, skulle de vara små, långsamma och ihärdiga snarare än de kraftfulla och intensiva varelser vi är vana vid. Vampyrer baserade på dessa verkliga blodsugare skulle knappast vara de glamorösa figurerna som har dominerat vår populärkultur.

Slutsats

Huggtänder är fascinerande ur ett biologiskt perspektiv, men den roll de spelar i vampyrmyten är långt ifrån verklighetens funktioner. Genom att förstå hur huggtänder verkligen används i djurvärlden kan vi börja avfärda de fördomar och missförstånd som omger dessa mytiska varelser. Vampyrmyter bygger ofta på rädsla för det okända och har förstärkt symboler som huggtänder för att skapa en känsla av hot. Men i verkligheten fyller huggtänder helt andra syften – syften som har lite att göra med den mörka, blodtörstiga bilden som populärkulturen har skapat. Och berättelser om vampyrer fyller helt andra syften än att varna oss för en verklig fara. Precis som med rasism alltså.

15 september 2024 at 3:12 pm

Man eller björn?

Vad föredrar du – att din dotter är ensam i skogen med en slumpmässig okänd man eller en slumpmässig björn?

Den ursprungliga frågan har modifierats och blivit viral: vad föredrar du själv, som kvinna: mannen eller björnen?

Över hela världen svarar 9 av 10 kvinnor björnen. Och över hela världen blir män lika kränkta av svaren. Här är en sammanställning av några av de vanligaste svaren:

– Om jag försvinner är det självklart att det inte var björnen. Björnar sysslar inte med trafficking.

– Ingen skulle anklaga mig för att gilla björnattacken.

– Ingen skulle ifrågasätta mig om vad jag hade på mig om björnen attackerade mig.

– Det värsta en björn skulle göra är att riva mig och försvinna från platsen, det finns inte 100 andra hemska saker han skulle kunna göra.

– jag skulle inte skuldbeläggas för att jag vägrade föda björnungar (eller tvingas föda dem, som i allt fler länder).

– ingen skulle säga att jag ljuger när jag berättar om attacken.

– björnens kompisar skulle inte säga att jag förstört hans liv genom att berätta.

– björnen ser mig som en människa.

Sedan 1902 har två personer i Sverige dödats av björnar (i mars i år dödades sex kvinnor av män). Båda dödade av björnar var män och båda hade skadeskjutit björnen innan. Om du beter dig schysst mot en björn är risken att bli dödad i princip noll. Om du är schysst mot en man innan en attack kommer det vändas mot dig. En björn kommer aldrig anklaga dig för att ge dubbla signaler för att du är snäll mot den.

9 maj 2024 at 7:29 am

När du förtvivlar hoppas jag för dig också.

Hur ska vi orka det här, först pandemi och nu krig sa hon, och såg mig rakt i ögonen.

Jag ville svara att jag vet vad som kommer att hända och att det snart är över, men här hjälper varken mina läkarstudier eller 40 års längre livserfarenhet. Det är svårt. Jag skräms också av att det känns så galet, onödigt, ovettigt och så oförutsägbart. Vi försöker trösta oss genom att fråga en massa experter. För det är en tröst att försöka förstå, och att tillsammans prata om det hemska. Det är bra att sätta ord på det som vi är rädda för. Ord på den ilska och förtvivlan när vi hör om beskjutningar och människor på flykt. Vi känner vanmakt, men ser nu hur den möts med en stor beslutsamhet. Såväl i Ukraina som runtomkring.

Ett bra sätt att hantera rädsla och sorg är att göra något. Det kan vara stort eller smått, som att skänka kläder eller pengar, bli volontär. Protestera, trots risk för straff, eller tända ett ljus. Sända tankar till Ukrainas folk och böner för att förnuftet ska få segra. Vad får Ukrainas president att stanna i landet? Hur vågar han? Han gör det för folket. Liksom kirurgen som vänder tillbaka in i krigsområdet för att våra sårade, eller flickan som stannar för att ta hans om mormor, så är han modig för någon annan skull. På samma sätt kan det vara lättare att hålla modet uppe åt varandra.

Men du, se till att du får en paus när det går. Ingen orkar vara rädd och förtvivlad eller sörja hela tiden. Att få en stunds avbrott, utan nyhetsuppdatering få lyssna på musik, njuta av en fika i vårsolen, ta en skidtur, se en film eller spex, släppa taget en stund, och låta annat uppta tankarna. Det gör att man orkar bättre. Vardagsrutiner är också bra. Jag minns min farbror David från en gång när jag var barn. Hela släkten var förtvivlad i en svår situation, när han plötsligt skulle ut och sätta potatis. Det kommer bli bra igen sa han tvärsäkert. När fastrarna blev arg på honom och sa att det kunde han inte veta, så svarade han lugnt att på nåt sätt kommer det att ordna sig. Och vi ska väl i alla fall ha lite färskpotatis i år också. Han hade varit med om två världskrig upplevt förluster och ont om pengar och i den här stunden var det han som orkade bära hoppet om framtiden, vilket han underströk med att gå ut och plantera potatisen.

Jag är övertygad om att det kommer bli bra igen. Det goda kommer att segra, det har det gjort förr och det kommer det att göra igen. Men förlusterna på vägen kan bli stora. Vi kommer att behöva stötta varandra i att hålla hoppet uppe. Hålla rädsla och uppgivenhet stången. Det är bättra att vara rädd ihop med andra. Det är bättre att sätta ord på ilska och förtvivlan tillsammans. Bättre att göra det lilla man kan för nån annan. Bättre att se till att allt är så vanligt som möjligt. Inte bra, men bättre.

Och i förvissningen om att det så småningom kommer att bli bra igen, får vi ta paus från eländet ibland när det går och göra roliga saker, försöka njuta av livet en liten stund. När jag inte orkar, så orkar du. När du förtvivlar, då hoppas jag för dig också.

transkribering av Ing-Marie Wieselgrens tankar för dagen, måndag 28 februari 2022.

5 juni 2023 at 3:35 pm

Kärlekens väg är djupt religiös – och politiskt radikal

Predikan i Älvsjökyrkan 19/2 2023

Degens tema är kärlekens väg. Och för mig handlar det om efterföljelse. Den uppmaning i bibeln som säger åt oss att följa Kristi bud och exempel, alltså både det Jesus sa och det han gjorde. När Jesus sammanfattar hela lagen och profeterna och alltihop säger han bara två ord: Älska varandra.
Just så enkelt – och så svårt.
I Gal 5:16 finns en nyckel, ett råd om hur vi ska lyckas: ”vandra i Anden, så gör ni inte vad köttet begär.” Står det. Att vandra i Anden tänker jag betyder att följa Jesus och släppa honom ända in, att ta emot den gåva som Jesus vill ge oss. Då slipper vi gå ensamma.
Att följa Jesus och försöka efterlikna honom. Han inte bara umgicks med fattiga och utstötta utan upprättade dem dessutom. Han förde de utstöttas talan inför makthavarna. Han tog smällar i försvaret av dem för att han såg dem med en annan blick än världen. Han såg de spetälska för vilka de var, inte för deras sjukdom, han bad människor som levde på knä att ställa sig upp, han vägrade acceptera att kvinnan med blödningar påstods vara oren. Hon var Guds barn lika mycket som han själv.
Jag försöker se människor med den blicken. Kristi blick. Och jag tror att vi har ett uppdrag att försöka representera Jesus, som Kristi kropp på jorden, så att det vi gör blir Jesus eget handlande, genom oss, som kan vara hans representanter.
KG Hammar sa en gång att ”de enda händer Gud har på jorden är våra”. Det förpliktigar. Men det är inte omöjligt. För när bibeln uppmanar oss att leva ett helgat liv så är en hel del av det redan gjort, vi har fått något, som vi kan välja att ta emot. Jag har fått min tro som gåva och den för mig är den ett skydd för att kunna stå upp, även när det blåser. Jag vill följa för att jag får, inte för att jag måste.
I dagens bibeltext i korintierbrevet pratar Paulus om kärlekens väg. Om att Kristi kärlek han lett honom längs den här vägen, den väg där han inte längre lever för sin egen skull, utan för Jesus skull, för kärlekens skull. Och därför, säger han, bedömer han inte längre någon på människors vis. Det tycker jag är så intressant. Och det här med domen återkommer i bibeln, frågan om att bli bedömd.
Och vad menar Jesus då. Dels säger han döm inte, så ska ni inte döma. Människor ska inte döma utan vänta på Guds dom. En dag, säger han, ska han återvända för att sätta sig på härlighetens tron och döma levande och döda. Vissa blir välsignade, andra sänds bort till den eviga elden.
Jag tycker att det låter ganska skrämmande. Och så har det ju också använts – för att skrämma folk till att gå i kyrkan, högt prisa makthavarnas Gud och följa alla möjliga regler som kyrkan ålägger dem.
Men är det poängen?
Jag vill ta upp ett av de stycken i bibeln som jag tror är absolut mest använt i Equemaniakyrkan; Jesus säger: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig… Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig”.
Ni har säkert hört det många gånger förut. Det är lågmält, det låter ganska snällt. Men om man tänker efter så är det faktiskt o e r h ö r t radikalt. Han säger att himmelriket är öppet för den som suttit i fängelse, men stängt för den som aldrig besökt en brottsling.
När då både Ulf Kristersson och Magdalena Andersson säger att kriminella inte har någon plats i deras partier, när människor ska kastas ut eller låsas in utan att bli lyssnade på, när de metoder som fungerar ska kastas över bord och till och med själva rättssäkerheten – de regler som ska garantera att ingen blir dömd ohörd eller oskyldigt dömd, som profeterna talar så mycket om – ska avvecklas blir det tydligt för mig. Jesus kom som en helt annan slags makthavare, och hans dom är av ett annat slag är världens domstolars.
Att förklara att himmelriket är öppet för den som suttit i fängelse, men stängt för den som aldrig besökt en brottsling är bara ett av alla de sätt Jesus använder för att icke tvingande och icke dömande förklara att Guds makt kommer i en helt annan skepnad än världens.
I veckans text i Markusevangeliet förklaras det hur Jesus slutligen själv blev dömd. Texten handlar om dagen där Jesus går upp till Jerusalem där han vet att han kommer att dömas, enligt människors regler.
Gud blev människa, och utlämnade sig åt människorna och deras världsliga system. Jesus lät sig förföljas, fängslas, spottas på, dömas, torteras och avrättas.
Han visade skillnaden mellan Guds och människors domar med sin egen kropp.
Han tog på sig våra synder, och han bär dem. Om vi vill. Om vi släpper in Jesus, om vi vågar lyssna på honom som redan bor i vårt hjärta. Om vi följer den där rösten som viskar till oss att följa kärlekens väg. Så blir vi räddade.
Jag vill avsluta med en bön av Liselott Andersson:

DU ÄR ALLT

Du är allt som finns kvar
i denna kyrkoruin
där inga väggar
kunde motstå trycket
som kom från alla håll.
Allt är splittrat.
Jag vadar i helig bråte.
Urblekta predikobilder och krossade
lärosystem.
De stora orden
strös som aska för vinden:
De klarade inte eldprovet.
Inga kyrkovalv finns kvar
att bära tillbaka lovsången.

Alla de som sjöng:
Genom allt Guds folk
går ett band av kärlek,
har flytt ner
i den bombsäkra kryptan.
Jag är ensam kvar
bland de rykande resterna
av en välputsad tro.

Men genom högar av helig bråte
kommer Du.
Du som är gammal
och alltid ung.
Du är trött, men du lever.
du skrattar och gråter.
Din enda livklädnad
är fläckad av blod och smuts
och dina händer
som rör vid mig
är märkta av sår.

-Nu går vi
säger du.
Det finns massor kvar att göra.

Därför att det är Du som säger det.
Du som jag älskar
så hjälplöst förlorat mycket,
går jag med.

Du är allt som finns kvar.
Amen

19 februari 2023 at 11:31 am

Att brottas med en gris

Jag fick ett mejl som handlar om det Egyptson använt för att försvara sig mot min kritik mot honom: att jag skulle ha kallat honom för en gris.

Det är så här de jobbar, aldrig försvara i sak, alltid attackera den som kritiserar. Nu anklagas jag alltså för ”rasistisk hatretorik”. Frantz Fanon skulle ha kallat det projicering.

Så här skriver Gustav:

”Efter att ha läst din debatt med Egyptson är det svårt för mig som oinsatt läsare att bedöma vem av er som har rätt.

Jag reagerar på att du verkar likna honom vid en brottande gris.

Om det stämmer så är det rasistisk hatretorik.”

Gustav Hansson

Jag svarade:

Hej Gustav,

Nej, det stämmer inte.

När jag såg att myndigheter, andra forskare och makthavare använde Egyptsons texter som om de vore forskning så reagerade jag starkt, eftersom jag vet att det han skriver inte stämmer.

Jag började då granska honom och invända mot hans metoder bland annat. Men varken han eller omgivningen reagerade som brukligt när man talar om forskning, att man bevisar sina teser eller försvarar dem, redovisar sina källor eller liknande. Istället blev jag attackerad.

Många människor började anklaga mig för att vara agent åt olika främmande stater, vara islamist, ha ekonomiska intressen osv. Plötsligt handlade allt om mig och de frågor jag haft har aldrig besvarats.

Att han ska stå oemotsagd och inte behöva etikpröva som en vanlig forskare, inte behöva ha källor på påståenden osv har konsekvent försvarats genom att de som kritiserar attackeras. Han har bland annat lagt till alla sina kritiker i avhandlingen och anklagar den för olika saker.

Så går inte seriös forskning till.

Att kritisera honom gör att du själv blir smutsig. Det har tystat nästan alla hans kritiker i om akademin. Folk har inget att vinna på att förklara varför det han gör inte håller måttet, därför tystnar de. För att man blir smutsig själv.

Och för att förklara detta använde jag ett talessätt ”brottas aldrig med en gris, du blir smutsig och grisen har kul”, som min pappa lärt mig. Det betyder att man ska undvika att diskutera med personer som inte använder schyssta metoder. Det är självklart inte ett sätt att säga att Sameh Egyptson är en gris. Men att det tolkats så är ett bevis på att talesättet stämmer.

Anna

PS Jag har också anklagats för att ha kallat Egyptson ”Sveriges sämsta forskare”. Det har jag inte. Han var nämligen inte forskare när jag sa det. Jag sa ”forskare”. Men nu är han forskare och jag tvingas ta bort mina citationstecken.

17 februari 2023 at 8:19 am