Under ytan

Nu skriver jag utan rubrik, för det går inte att börja med rubrik när en inte vet vad en ska skriva. Märker att det inte var någon bra början att skriva heller, den meningen låser fortsatt skrivande. Men nu har jag kommit in hit och jag tänker inte ge mig förrän jag har några rader på pränt. För jag gillar den här platsen. Den behöver bara befolkas en aning. Eller inte. Jag vet faktiskt inte.

Det är så mycket jag inte vet. Men lite mer vet jag.

Jag längtar. Efter mig. Och platsen. Där bara jag finns. Med mig. För mig.

Kanske rubriken ska vara ego?

Men jag längtar efter en sån där hiskeligt knakande underbar självinsikt. En sån som gör mitt precisinnanjag gräll i färgen och besk i smaken och mitt precisefterjag lagomfärgad och krispig i smaken.

Pratade med en vän idag, eller han berättade om en grej som fick mig att på en hundradels sekund se och känna hans förflyttning de sista åren. Sjukt coolt. Längesedan jag gjorde en sån.

Hepp, det blev några rader. Kanske blir det också en rubrik. Längtan efter mig själv.