I det här läget är det viktigt att höja blicken från de spektakulära nyhetsrubrikerna som demoniserar Rojavakommittéerna, såväl som deras aktioner, och istället hålla fokus på vad som egentligen händer. 

Genom att demonisera Rojavakommittéerna vill den svenska regeringen dölja sin medverkan i förtrycket av kurder i så kallade Syrien. Likaså som regeringen tidigare ogärna pratade om sitt samarbete med den turkiska despoten Erdogan, utan hellre anklagade Rojavakommittéerna för att sabotera Sveriges medlemsansökan till Nato. Ungefär som Tidöregeringen gjort de senaste åren när man försökt dölja sin medverkan i folkmordet i Gaza, genom att demonisera och anklaga palestinaaktivister. 

Det som föranledde Rojavakommittéernas senaste aktioner är att den svenska regeringen vill skänka hundratals miljoner med kronor till den nya syriska regimen, som ett led i sin fascistiska politik att få icke-vita-människor utvisade från Sverige till Syrien. Det nya styret i Syrien består av al-Qaeda och IS-soldater. Tidöregeringen ger alltså miljontals med kronor till fascister. Samma fascister som nu anfaller kurder i norra Syrien. 

Rojavakommittéerna har gedigen kunskap om den kurdiska befrielsekampen och stor erfarenhet av att folkbilda i frågan. Rojavakommittéerna har den senaste veckan genom aktioner mot två svenska ministrar uppmärksammat oss alla på vad som sker, om attackerna mot kurder i Syrien, och om Tidöregeringens delaktighet. Den som tar del av Rojavakommittéernas aktioner kan inte längre tvivla på vad som sker i Syrien, inte heller på den svenska regeringens inblandning. Aktionerna är alltså rimliga sätt att rikta kritik mot makthavare och försöka förändra. 

Allt detta vill den svenska regeringen dock att folket inte känner till, att vi inte tänker på. Tidöregeringen försöker genom demoniseringen av Rojavakommittéerna istället flytta fokus. Regeringen vill att kritiken av dess stöd till fascisterna i Syrien ska döljas bakom demoniseringen av Rojavakommittéernas aktioner. Man vill skrämma andra aktivister från att utföra liknande aktioner. Att flera så kallade vänsterdebattör, som Kurdo Baksi och Amineh Kakabaveh, nu går Tidöregeringens ärende, när även de försöker demonisera Rojavakommittéernas aktioner, är beklagligt men tyvärr förståeligt utifrån de brunblåa tider som vi lever i. 

I det här läget är det viktigt man inte låter sig luras! Det är viktigt att man fortsatt vågar göra aktioner mot makthavare. Att man ser det vidriga i den svenska regeringens agerande. Att man står stark i solidaritet med den kurdiska befrielsekampen och med Rojavakommittèerna. Att man tydligt ser vad som sker i Syrien, i Rojava. Att man känner till och inte accepterar Tidöregeringens stöd och samarbete med al-Qaeda-fascister. Att man också står i solidaritet med en häktad kamrat! 

Kritik av politiska makthavare är rimligt och rätt. Att försöka stoppa fascister, i Sverige såväl som i Syrien, är en skyldighet för alla antifascister. Om Forssell och Dousa känner sig hotade av äpplen, dockor och hembesök kan man ju undra vad mer ministrarna döljer? 

DEFEND ROJAVA! SUPPORT ROJAVAKOMMITTÉERNA

Den som är intresserad av fortsatt läsning om aktioner riktade mot politiker, kan läsa texten ”Stör politikerna” på vår blogg: https://anarkism.info/2025/09/15/stor-politikerna/

Den som vill läsa mer om Rojavakommittéernas kampanj, aktionerna, och läget i Rojava, kan kolla in följande…

Rojavakommittéernas hemsida: https://www.rojavakommitteerna.com/ 

Artikel om aktionerna, häktningen: https://www.arbetaren.se/2026/01/23/medlem-i-rojavakommitteerna-haktad-efter-aktion/

Artikel om läget i Rojava: https://antifa.st/2026/01/23/afa-stockholm-rojava-under-attack-om-den-pagaende-offensiven-bakom-lognen-om-eldupphor/

Inlägget I stöd med Rojava och häktad kamrat! Alltid i motstånd mot fascism! dök först upp på anarkism.info.

Inlägget Leve Palestina – samtal med aktivist direkt från Västbanken – anarkism.info podcast #34 dök först upp på anarkism.info.

Inlägget Comebacken – vi är tillbaka och poddar – anarkism.info podcast #33 – Kravallsamtal #9 dök först upp på anarkism.info.

Problemet med detta resonemang är uppenbart. Dagens politiska system är hierarkiskt och representativt, vilket innebär att för den som vill påverka, eller förändra politiska beslut på detta sätt, är man utelämnad till mycket begränsade möjligheter att göra det inom systemet. Om du inte har makten, vill säga. Ta exempelvis folkmordet i Palestina. För den svenska medborgare som vill att Sverige inte ska vara delaktigt i folkmordet (exempelvis genom att få stopp på Sveriges vapenhandel med Israel) ter sig möjligheten att rösta i parlamentariska val vart fjärde år som ett uddlöst redskap. Alltför många människor kommer att ha dödats av Israel under dessa år och i slutändan kommer att rösta troligtvis varken att få stopp på Sveriges stöd till Israel, eller på folkmordet. Uppenbarligen finns det begränsningar inbyggda i det politiska systemet och för att förändra behöver man därför agera på andra sätt än det som förväntas i dagens politiska struktur. Istället för att be om lov och hoppas på att makthavarna ska ändra sig, kan man exempelvis försöka få ansvariga politiker att göra annorlunda. Exempelvis genom att ställa dem till svars, tydliggöra deras ansvar offentligt, och göra att deras tidigare beslut blir alltför kostsamma att upprätthålla. 

I den radikala rörelsen gör vi redan ungefär samma sak fast mot andra. Exempelvis mot arbetsköpare (vi får dem att betala ut lön som förvägrats oss), mot djurförtryckare (vi stoppar jägare från att döda ickemänskliga djur i skogarna), mot fascister (vi får dem att hoppa av), och mot företagare (får dem att sluta sälja vissa produkter). Varför skulle vi inte göra samma sak mot politiker? 

Anarkisten David Graeber har sagt om direkt aktion, ”Protest is like begging the powers that be to dig a well. Direct action is digging the well and daring them to stop you.”. Det finns bra exempel på hur disruptiv direkt aktion använts av sociala rörelser för att påverka, förändra orättvisor. Exempelvis SHAC, en internationell kampanj för att stoppa djurförsök. Där använde aktivister på 1990-talet flera olika störande metoder, bland annat högljudda aktioner utanför makthavares hem, eller på deras jobb. Jag tror att den utomparlamentariska rörelsen har mycket att vinna på att bli mer van och trygg med att anamma liknande strategier och metoder i Sverige, också mot politiker. Det skulle vara effektivt för att uppnå våra mål. 

Den senaste tidens gnäll från politiker och debattörer i media, när aktivister affischerat i närheten av politikers hem (Rojavakommitteerna), demonstrerat mot politiker (palestinaaktivister), tagit initiativ till dialog med minister (Hunt Saboteurs Sweden), och tidigare gjort hembesök hos politiker (Antifascistisk Aktion), tyder på att makthavare tycker sådant agerande är obekvämt. Detta borde vara en signal att vi ska göra mer av samma sak, inte mindre.

Vi ska inte låta politikerna sätta agendan, inte ge dem företräde att bestämma hur enskilda aktioner ska tolkas. Exempelvis, det behöver inte vara hotfullt att uttrycka sitt missnöje gentemot en politiker (inte heller behöver det nödvändigtvis vara fel om politiker upplever det hotfullt). Politikerna vill dock gärna, genom att framställa oss som monster, öka repressionen mot oss, och få oss att sluta kritisera dem. Vi bör emellertid fortsätta utöva påtryckningar, trots deras åsikter om det vi gör, hålla ihop och visa praktisk solidaritet med kamrater som utsätts för drev i media och för repression. 

Om vi tror att det går att förändra ska vi göra det som behövs, oavsett om makthavarna tycker det är obekvämt. Vill de att vi ska sluta, behöver de göra som vi vill, annars ska de förvänta sig att vi gör mer av samma sak. Ungefär som aktivister gör just nu i England, i samband med att politiker bestämt sig för att klassificera Palestine Action (PA) som en terroristorganisation. Politikerna hoppades att få stopp på PA, men istället har tusentals kamrater slutit upp i solidaritet med de som anhållits för att visa support för PA. Eventuellt kommer terrorklassningen nu att omvärderas, dras tillbaka. Tillsammans är vi starka och kan förändra. Stör politikerna! 

Inlägget Stör politikerna dök först upp på anarkism.info.

De fikar och äter bullar, sen åker de ut för att jaga och misshandla bruna människor, hemlösa, papperslösa, eller de som mår psykiskt dåligt. Där de drar fram, minskar friheten och livet skrumpnar som vissna löv på marken en senhöstdag. De är asfalt och betong, vi andra sand och gräs i sprickorna. För varje minut de ”jobbar” blir världen lite sämre, för varenda en av dem som finns ser världen lite gråare ut och snaran kring våra liv och vår frihet dras åt. De är rasister, sexister, homofober och transfober. De är arroganta, inkompetenta, självgoda, korrupta och beroende av de kickar de får när de går till angrepp. De kommer undan med nästan vadsomhelst, eftersom staten inte kan klara sig utan dem, och deras uppblåsta ego matas av mediernas inställsamma budbärarjournalistik. De får alltid komma till tals, de ljuger sig blå, och vi andra får bara på käften. De står i svarta rader som en imperiets rörliga gräns när vi demonstrerar, de står på landets gränser och avhyser behövande med våld, de begränsar vad vi kan göra och säga, och påverkar hur vi tänker. Även för vår inre syn blir det svårt att se bortom de gränser de med våld upprättar – vad döljer sig därbakom, vad skulle vi kunna göra och vara?

Men på varje plats de lämnar eller där de inte är kan vi ta tillbaka livet och färga världen med alla våra uttryck. Vi kan bryta upp asfalt och betong, slå sönder vapen, verktyg och platser för förtryck, och låta världen blomstra igen. För varje av dem som försvinner eller inte orkar gå upp och gå till jobbet på morgonen så föds en värld på nytt. För de är en Sisyphus i stormtruppmundering, som gång på gång rullar upp en sten för ett berg, bara för att se den rulla ner. Deras våld, deras närvaro, deras blotta existens står i motsats till liv, frihet, rörelse och värdighet. Frihet är en grundläggande idé som uppstår spontant och utan yttre instruktion, vilket imaginära revolutionärer skrivna av riktiga människor påminner oss om. De försöker täppa till hål på en oändlig sil. De kan bara stoppa oss tillfälligt, vi rinner som vatten vidare någon annanstans. Stenen rullar alltid ner igen. Så länge vi finns, finns motståndet. Så länge vi lever kommer vi att fortsätta håna, hata, förolämpa och motarbeta dem, och mot deras vilja bygga en bättre värld.

Därför, fortsätt kämpa, fortsätt att på kreativa sätt förolämpa, förnedra, förhindra, fördröja och förfära dessa maktens vidriga agenter. Ta upp deras tid, hjälp dem aldrig, prata aldrig med dem. Skriv ord som blir till vassa projektiler mot dem, och kasta fakta om deras vidriga framfart tillbaka i ansiktet på dem så att de ryggar tillbaka, likt de gör när svärmar av gatsten flyger mot dem och deras fordon när de angriper oss och våra demonstrationer. Sprid samma fakta till allmänheten, och odla snuthat bland familj och vänner. Vilseled dem, frita folk de tar fast, slå sönder deras utrustning när de är borta, blockera dem, visa att de aldrig är välkomna, att de är hatade, avskydda och patetiska, och framförallt fortsätt riva fängelset vi befinner oss i så fort de är någon annanstans.

För då kommer det komma en dag när de är ett minne blott, som likt en mardröm bleknar, blir till tunn och oformligt stigande rök, tills även den suddas ut i etern och inte längre finns. Vi hatar polisen idag, för att de inte ska finnas imorgon. Låt inga stater, lagar eller förmaningar förändra det.

Inlägget Minnet av förtryck dök först upp på anarkism.info.

Syndikalismen har växt fram ur klasskampen. Det är en internationell fackföreningsrörelse som först uppstod på 1870-talet i Spanien, USA och Mexiko och tids nog bröt fram på alla kontinenter. SAC – Sveriges arbetares centralorganisation – grundades 1910. SAC bygger på Lokala samorganisationer (LS).

Syndikalister har dragit vissa slutsatser från klasskampen om hur denna kamp bäst kan bedrivas. Det har blivit ledande idéer för det fackliga arbetet. Jag tänker belysa sex idéer och ge exempel på deras praktiska nytta.

Facklig demokrati
Den första ledande idén är facklig demokrati. För syndikalister är den demokratiska ledstjärnan att alla som berörs av beslut ska ha rätt att påverka besluten. Vi praktiserar det vi kallar basdemokrati. Det är en kombination av direkt demokrati och representativ demokrati.

För att greppa hur det här funkar i det fackliga arbetet, kan vi utgå från syndikalistiska fackklubbar, våra driftsektioner. De kallas driftsektioner då den långsiktiga visionen är att personalen ska överta driften av arbetsplatsen. Syndikalister använder ofta det kortare ordet sektion.

I sektionen är det så att medlemsbasen tar beslut medan förtroendevalda genomför besluten – eller de ser åtminstone till att besluten blir genomförda. Förtroendevalda har också till uppgift att samordna den fackliga verksamheten och ta beslut i frågor som är brådskande eller av mindre vikt.

Sektionens medlemsmöten utser förtroendevalda och ger riktlinjer till dem. Det här innebär att beslut om fackliga krav, beslut om metoder för påverkan och beslut om att träffa uppgörelser med arbetsköpare tas av medlemsbasen – om inte medlemsbasen har delegerat en viss beslutsrätt till de förtroendevalda.

Sektionens medlemsmöten och förtroendevalda tar majoritetsbeslut som är bindande för alla medlemmar. De förtroendevalda är ansvariga inför medlemsmötena och kan närsomhelst avsättas av mötena. Medlemsmötena kan även riva upp beslut som har tagits av förtroendevalda.

Aktuella strejker
För att se värdet av demokratin i sektioner kan vi relatera demokratin till strejker och andra stridsåtgärder. Tack vare medlemskapet i en syndikalistisk sektion kan arbetare ta beslut om och genomföra lovliga stridsåtgärder. I de flesta andra svenska fackföreningar är stadgarna skrivna så att medlemsbasen inte har någon rätt att delta i beslut om stridsåtgärder.

Förra året strejkade en sektion två gånger för krav på ett eget kollektivavtal. Det var sektionen vid vårdlagret MediCarrier inom Region Stockholm. Syftet var bland annat att angripa den orättvisa lönesättningen och få rätt att utse skyddsombud.

I den första strejken tog företaget in strejkbrytare från bemanningsföretag. I den andra strejken accepterade företaget och sektionen en kompromiss. Kompromissen blev att alla arbetare får dubbelt betalt på röda dagar. Det var en liten men viktig delseger och en utgångspunkt för att streta vidare.

Om arbetarna vore medlemmar i ett LO-förbund och önskade strejka lovligt, skulle de vara tvungna att vänta på den nationella förbundsstyrelsens eventuella beslut om att ta ut arbetarna i strejk. Det blir ofta att vänta förgäves.

Demokrati i förhandlingar
Medlemsdemokratin har också ett stort värde i samband med förhandlingar. Hösten 2021 strejkade polska städerskor i Göteborg vid ett företag som då hette Perfect Maid. I förhandlingar fick städerskorna igenom högre löner åt alla, betalt även för tiden att köra tjänstebilarna mellan olika kundföretag och rätt att använda bilarna till och från jobbet.

Jag och lokala förhandlare från Göteborgs LS satt med som rådgivare, men det var inte vi som bestämde. Det var kollektivet av städerskor som beslutade att strejka och sedan skriva på en uppgörelse med arbetsköparen.

Solidaritet
Nästa ledande idé är solidaritet. Solidaritet kan beskrivas som arbetares gemensamma kamp för gemensamma intressen. Det är ömsesidig hjälp till ömsesidig nytta. Arbetskamrater tjänar helt enkelt på att stötta varandra mot cheferna.

Just för att solidaritet är grundläggande, så är våra sektioner öppna för alla anställda utom cheferna. Våra syndikat välkomnar alla inom en viss bransch som medlemmar. Syndikat motsvarar regionala branschavdelningar inom LO-förbunden. Våra LS välkomnar arbetare i alla branscher på en viss ort.

En fortsättning på solidariteten är att syndikalister som är drivande i en sektion arbetar på två spår samtidigt. Det innebär att syndikalister verkar för sammanhållning både inom sektionen och i personalkollektivet som helhet. Det ena är sammanhållning inom gruppen syndikalister, medan det andra kan beskrivas som en tvärfacklig gemenskap.

Ett exempel på en sektion som har lyckats jobba på två spår är ovan nämnda sektion vid MediCarrier. Sektionen har inte värvat en majoritet av personalen, men den åtnjuter brett förtroende på golvet och striden förra året gav som sagt alla arbetare bättre betalt (inte bara syndikalisterna).

Indrivningsblockader
Genom att bygga ett syndikat kan solidariteten omfatta arbetare på flera arbetsplatser. Ett exempel är Byggsyndikatet inom Stockholms LS (kallat Solidariska Byggare). Ett sätt att bedriva solidarisk kamp är genom så kallade indrivningsblockader. Det är en typ av stridsåtgärd.

När arbetsköpare betalar ut för lite lön eller ingen lön alls, har fackföreningar rätt att använda indrivningsblockader. Rent praktiskt kan det vara nästan vilka påtryckningar och aktion­er som helst. Det är själva syftet att driva in löneskulder som gör det till en indrivningsblockad. Stockholms Byggsyndikat har använt indrivningsblockader mot många olika arbetsköpare, med bra resultat.

Oberoende
Den tredje ledande idén är oberoende, att vara en självständig fackförening. Våra sektioner, syndikat och LS har inga lojalitetsband till politiska partier, till staten eller näringslivet. Vi värnar vår självständighet eftersom det ger oss ett stort utrymme att bedriva facklig kamp.

Det spelar ingen roll om du som medlem röstar vänster eller höger eller inte röstar alls. Huvudsaken är att du inte för in partipolitik i fackföreningen. Partipolitik hålls utanför fackföreningen.

Syndikalister bygger inte bara sektioner på jobbet utan också tvärfackliga grupper. Det är grupper av arbetskamrater som träffas, oavsett facklig tillhörighet, för att diskutera och driva gemensamma intressen. Både i sektioner och sådana grupper är det viktigt att inte haka upp sig på partier.

Arbetare drev ut förmannen
Jag ska ge ett exempel på hur en tvärfacklig grupp vann en strid utan stöd från etablerade fackförbund.

Det skedde på en läkemedelsindustri i Västerbotten som jag jobbade på för många år sedan.

Fabrikens platschef belönade en av sina kompisar genom att göra personen till förman på en avdelning. Problemet var att förmannen inte kunde någonting om arbetet och arbetarna på avdelningen hade länge jobbat utan förman. Så, när förmannen gick omkring och bossade med överlägsen attityd, blev det en krock.

Arbetarna talade om för både förmannen och platschefen att förmannen skulle ut från avdelningen. Platschefen svarade med att kalla in arbetarna en och en på förhör och utskällningar. Men de stod på sig och förmannen försvann till slut. I denna strid var det givetvis irrelevant vilka partier arbetarna röstade på. De hade ett gemensamt intresse av att bli av med förmannen och få mer inflytande över sitt arbete.

I arbetslivet kan det mycket väl vara så att de arbetskamrater du gillar mest, röstar på partier som du tycker är knäppa, medan dina värsta chefer röstar på ditt favoritparti.

Dubbla funktionen
Den fjärde syndikalistiska idén är att fackföreningar ska fylla en dubbel funktion. Det beskrivs så här i SAC:s principförklaring som klubbades år 2022:

”På kort sikt går den fackliga kampen ut på att genomdriva omedelbara förbättringar av livsvillkoren: högre löner, minskad stress, kortare arbetstid, stopp för sexuella trakasserier, bättre balans mellan jobb och fritid/familj etc. På lång sikt är de fackliga organisationerna redskap för att demokratisera arbetsplatserna och därigenom bygga jämlika samhällen. Produktionen av varor och tjänster ska förvaltas av oss som gör jobbet.”

Demokrati på jobbet är alltså en förutsättning för jämlika samhällen, det vi kallar frihetlig socialism. Men räcker det med personalstyrda arbetsplatser för att skapa ett jämlikt samhälle? Nej, det kommenteras så här i SAC:s principförklaring:

”Demokrati på arbetsplatserna är en nödvändig förutsättning för ett klasslöst samhälle, men inte en tillräcklig förutsättning för ett jämlikt samhälle. Ett jämlikt samhälle förutsätter att även de sociala hierarkier som baseras på kön, etnicitet, religion, sexualitet och funktionsvariation avskaffas.”

Och vidare:

”Demokrati på arbetsplatserna innebär en upplösning av ekonomisk maktkoncentration. SAC:s långsiktiga vision är att även den politiska maktkoncentrationen i statliga och överstatliga organ ska upplösas. Makten ska föras ned till folket. Precis som att varje arbetsplats bör styras av personalen, bör också varje samhälle styras av befolkningen.”

Du kan läsa hela principförklaringen på SAC:s hemsida. I den nuvarande principförklaringen nämns inte diskriminering av personer med könsöverskridande identitet och uttryck. Men det är (eller borde vara) självklart att SAC står i opposition mot diskriminering av transpersoner, intersexpersoner och personer med icke-binär identitet. Varför skulle vi acceptera att människor inte behandlas som människor? Varför skulle vi acceptera att vissa av våra arbetskamrater blir nedtryckta?

Den dubbla funktionen kan sammanfattas med en liknelse: Fackföreningen är inte bara ett redskap för att erövra en större del av kakan som vi producerar. Det är ett redskap för att ta över hela bageriet.

Syndikalister vill se hela samhällsekonomin under arbetarförvaltning.

Feminism
Den femte idén är feminism. SAC var den första fackföreningen i Sverige att kalla sig feministisk. Det skedde på SAC:s kongress 1994 genom ett tillägg i principförklaringen. Där formulerades feminismen som en insikt och en målsättning.

Insikten rör det faktum att kvinnor som grupp är underordnade och diskriminerade i samhället. Det gäller både cis-kvinnor och transkvinnor. Icke-binära personer straffas likaså för avvikelser från rådande könsnormer.

SAC:s målsättning är helt enkelt att verka för jämlikhet med fokus på arbetsmarknaden och vår egen fackförening. Det är alltså två parallella projekt. Vi måste bryta mansdominansen inom fackföreningen för att lyckas förändra livet ute på arbetsplatserna.

Vid det här laget finns det en enorm samling fakta om diskriminering, till exempel hos Jämställdhetsmyndigheten, SCB och Diskrimineringsombudsmannen. Det är inte bara så att kvinnor som grupp har sämre löner och anställningsvillkor än män. Kvinnor tilldelas sämre arbetsuppgifter, sämre i den bemärkelsen att arbetsuppgifterna är mer monotona, mindre fria, har lägre status, och ger mindre tillfredsställelse och utveckling.

Mönstret är också att arbetsredskap, lokaler och arbetskläder är anpassade efter manliga kroppar, inte kvinnors kroppar. Dessutom är kvinnor måltavlor för sexuella trakasserier och sexuellt våld i mycket större utsträckning än män.

Vad finns då att säga om SAC:s feministiska arbete? Jag ska vara ärlig och berätta att vi inte har kommit så långt än. Men det finns vissa satsningar inom fackföreningen som har visat sig fungera.

Könsmaktutredning
SAC släppte en Könsmaktutredning år 2010. Utredningen belyste i vilken utsträckning kvinnliga medlemmar deltar i det fackliga arbetet. Kvinnor deltar i hyfsat stor utsträckning på arbetsplatserna (i sektioner) men desto mindre på syndikat- och LS-nivå och ännu mindre på central nivå.

Utredningen ringade in orsaker till det här. En orsak är att kvinnor utför merparten av det obetalda hemarbetet, vilket gör det svårt att engagera sig fackligt på fritiden. En annan orsak är att det finns en så kallad homosocialitet inom SAC. Med homosocialitet menas att män umgås med och lyfter fram varandra men ignorerar kvinnor (medvetet eller omedvetet).

Bryta mönstren
Ett sätt att bryta mönstret är att satsa mer på arbetsplatsorganisering och starta sektioner. Där kan många kvinnor engagera sig på jobbet under arbetstid. Ett sätt att bryta homosocialiteten är att ha tydliga formella strukturer i fackföreningen. Det handlar om att vara noga med stadgar, protokollförda beslut och aktuell information till alla medlemmar. En brist på formella strukturer gör att informella strukturer tar över och homosocialitet är ett exempel på en informell struktur.

En annan satsning är att utse valberedningar som ringer runt till medlemskåren och tipsar om förtroendeuppdrag, kurser och konferenser. Valberedningarna är då aktiva året runt och prioriterar kvinnor. Det här har visat sig öka antalet förtroendevalda kvinnor och antalet kvinnliga deltagare på kurser och konferenser. När kvinnliga ledare blir synliga, ger de facket ett ansikte. Det inspirerar i sin tur fler kvinnor att engagera sig.

Samma satsning kan och bör såklart göras när det gäller icke-binära kamrater. Om fackföreningen får fler kvinnliga och icke-binära ledare, så inspirerar de fler medlemmar att engagera sig.

Organisering
Jag har berört idéer som är ledande för syndikalismen: facklig demokrati, solidaritet, oberoende, den dubbla funktionen och feminism. Det bästa sättet att omsätta idéerna i praktik är att organisera på arbetsplatserna. Organisering är inte samma sak som medlemsvärvning. Organisering handlar om att arbetare utvecklar och använder sin kollektiva styrka på ett systematiskt sätt. Då kan vi tala om en fullfjädrad syndikalistisk fackförening.

Facklig demokrati och solidaritet är något vi gör, inte något vi har. Medlemmar behöver träffas och diskutera gemensamma behov i arbetslivet, delta i beslut och genomföra besluten. Arbetskamrater behöver hålla ihop och agera tillsammans. Den fackliga demokratin och solidariteten är en levande praktik eller så finns den inte.

Vårt oberoende som fackförening ger oss ett stort handlingsutrymme, men för att utnyttja möjligheterna måste vi organisera. För att erövra makten på arbetsplatserna måste vi återigen organisera. Det är genom att bygga medlemsstyrda driftsektioner som arbetare i förlängningen kan införa personalstyrda arbetsplatser i alla branscher.

Feminismen är givetvis också beroende av organisering. Det feministiska perspektivet behöver föras in i sektioner och tvärfackliga grupper, för att feminismen ska producera resultat på arbetsplatserna. När perspektivet är närvarande på jobbet, och alla känner sig välkomna i den fackliga gemenskapen, blir fackföreningen starkare och bättre på att flytta fram positionerna för alla anställda.

För att sammanfatta syndikalismens ledande idéer i en mening kan vi säga så här: En fackförening måste drivas av arbetarna för att drivas för arbetarna.

Om arbetarklassen inte har makten över sina egna fackföreningar, så är det helt omöjligt att använda facken för att ta makten över samhällsekonomin. Då kommer facken snarare stå i vägen som en bromskloss.

Rasmus Hästbacka

Videoföredraget är tillgängligt här från och med 1 maj 2025. Klicka på länken och scrolla ned.

Inlägget Vad är syndikalismen och vad är den bra till? dök först upp på anarkism.info.

Den frågan är inte ny. Redan för 125 år sedan menade anarkisten Errico Malatesta att mordet på Italiens kung Umberto, som då just skett, förvisso var att betrakta som en mänsklig tragedi. Men i nästa mening undrade han varför detta väckte så starka reaktioner när död och lidande togs för givet – producerades till och med – av det rådande systemet. Vem är det som orsakar våld? Vem gör våldet nödvändigt? frågade han sig.

Gaetano Bresci, anarkisten som sköt, menade å sin sida att han ”inte dödat Umberto, [utan] skjutit kungen […] dödat en princip”. Båda männen hade rätt. Det tragiska i att människoliv spills till trots, handlade historien den gången, liksom i fallet med Thompson, inte om en människas död, utan om vem han var och vad dådet representerade. Samma vecka som Thompson sköts, dödades också 17-årige Yeremi Colino i ett fruktansvärt rasistiskt angrepp i New York City, bara för att han inte kunde prata engelska. Hans namn och berättelse, till skillnad från Thompsons, försvann som en notis, och förpassades till att utgöra bakgrundsbrus i en av världens rikaste städer.

För den politiska och ekonomiska eliten var Brian Thompson en framgångsrik ledare, en VD för ett försäkringsbolag som gjort miljardvinster. De medier som ägs av samma elit basunerade också ut sin förfäran över det ohyggliga etikettsbrott som dådet utgjorde, att någon helt enkelt hade mage att ta livet av en sådan framgångsrik person – för att inte tala om alla hånfulla reaktioner och memes som följde de närmaste veckorna och månaderna efter händelsen.

Men för många vanliga människor i USA och i resten av världen representerade Thompson istället ett ohyggligt och långt mer omfattande våld, med enda skillnaden att hans föredragna vapen inte var en pistol, utan kalkylblad i Excel, fördelaktiga avtal, och AI-verktyg med mindre samvetskval än en modell T-800 Terminator. Om Thompson förkroppsligade sjukförsäkringssystemets specifika brutalitet, så är detta egentligen bara en liten del av ett ännu bredare strukturellt våld mot fattiga, mot de som faller utanför den vita patriarkala cis-normen, och mot alla som i bred bemärkelse ingår i arbetarklassen. Ett våld som pågår dag ut och dag in, i generation efter generation, och som just nu dessutom intensifieras.

Vi ser nu också hur det amerikanska systemet, med Trump och Musk vid rodret, förändras på ett sätt som för många framstod som närmast omöjligt, där de slaktar institutioner för att underlätta ett mer despotiskt styrelseskick. Medan demokraterna och otaliga socialdemokratiska regeringar runtom i världen mest sitter och beklagar sig när de har makten, samt genomför åtstramningspolitik kombinerad med repression och påstår att inget annat är möjligt, tycks de här extremhögerkrafterna kunna rita om kartan efter eget behag. Alla dessa olika Mad Max-äventyr kräver att vi gör mer än att bara förfasas eller fördömer, vi behöver också försöka dra slutsatser från dem.

***

Den första är att det inte finns någon människa bakom det mänskliga ansiktet. Staten och kapitalet är maskiner som varken sover eller vilar i sin jakt på ständig tillväxt. De känner ingen ånger, de går inte att resonera med, de har ingen empati, och exploateringen liksom repressionen slutar inte förrän vi är döda. Maskerna de bar var just bara det – ett annat sätt att låtsas i en annan tid, där makten faktiskt kände sig hotad. För människor utanför globala nord är det här självklart. Nu är det vi som tidigare var privilegierade som vaknar upp till en verklighet av folkmord, lögner, plundring och ett våld mot och förakt för mänskligt liv och natur som inte ber om ursäkt för sig.

De högerextrema krafter som dominerar politiken på många ställen gifter detta tvångsmässiga plundringsbegär med en hatisk och förljugen ideologi som utser syndabockar för att sedan njutningsfullt utsätta dem för våld och förnedring – de må vara queer- eller transpersoner, svarta, palestinier eller någon annan. Den internationella ”rättens” institutioner, som en gång klistrats ihop med tejp likt ett slöjdprojekt från mellanstadiet, står som en tom kuliss medan grova brott mot mänskligheten försvaras av överbetalda politiker mellan möten där de rear ut skolor och vårdcentraler till sina polare och intervjuer där de skyller allt på invandrare. Så vem fan är det ens vi ska göra oss till för, och i vilket syfte?

Den inte speciellt välbevarade hemligheten är såklart att de till synes håglösa liberala och socialdemokratiska partierna egentligen har samma intressen som resten av kapitalet och den statliga byråkratin, och hellre förlorar än gör ändringar som går dessa intressen emot. Detsamma gäller alla fascister i kostym, som inte bara ”missat” en historielektion om Auschwitz utan drivs av en ideologi där själva poängen är att begå både systematiskt och individualiserat våld mot vissa.

Den som vill vara effektiv i kampen mot dessa fenomen, måste sluta förvånas över de till synes apatiska centristerna, sluta kalla den höger som är fascisternas medlöpare för naiva, och sluta försöka skicka fascister på historielektion. De vet vad de gör och behöver inte bekämpas på ”idéernas marknadsplats” utan i verkligheten, på gator, torg, på arbetsplatser och i bostadsområden. Med klassbaserade folkrörelser som erbjuder materiella vinningar såväl som en vision om framtiden, och i den mån det behövs, genom att stänga ner dem och förhindra dem från att skada oss.

Precis som en bred och dynamisk rörelse behöver bejaka en mångfald av taktiker, behöver den också räkna med att ökad ojämlikhet och repression kommer att leda till en mångfald av reaktioner. Istället för att räddhågset försöka positionera oss i relation till sådana reaktioner – må det vara kravaller, mord på kapitalister, eller något annat – behöver vi dra strategiska och taktiska slutsatser från dem. När någon skjutit sönder illusionen av samförstånd, är det politiskt irrelevant att moralisera. Vi behöver istället fylla tomrummet som sprickorna skapar med våra visioner och vår organisering. Först då kan vi ta itu med händelser som mordet på Brian Thompson på rätt premisser.

De premisserna består i att mordet i positiv bemärkelse visar oss att de snäva och fantasilösa ramar som vanligtvis påförs inte bara praktiken utan också diskussionen och visionerna om vad som är möjligt är just en illusion. Det är enkelt att döda de rika. I den kapitalistiska klassens makt är vår egen medverkan en central del, och vi kan bryta såväl illusionen som reproduktionen genom att handla annorlunda. I negativ bemärkelse behöver vi konstatera att det trots denna insikt inte är fråga om att vi bara behöver genomföra sådana attentat tills det är slut på miljardärer och folkrättsförbrytare, hur lockande det än må låta.

Aktioner av den typen liksom de olika högerextrema regimernas framfart runtom i världen kan förvisso inspirera och visa att kungen är såväl naken som beväpnad, men de kan aldrig själva bygga den rörelse och den organisering som behövs för att på riktigt utmana och omkullkasta systemet. Den rollen behöver organisering och rörelse underifrån fylla. Enskilda attentat saknar också något som är helt centralt för en frihetsrörelse: Att liv, våra liv och vår frihet, är värdefulla saker. Vi behöver inte fler döda martyrer eller fler folk i fängelse om det går att undvika. Vi behöver ta hand om varandra. Det handlar om att bygga strukturer av socialt omhändertagande, som kan bli strukturer av social omvandling.

***

Den andra iakttagelsen är att vi måste förstå hur djupt den här mytologiserade berättelsen om vad som är möjligt går. I den brytningstid i vilken vi har befunnit oss har några få frågor dominerat mer än andra. Den ekonomiska diskussionen har kretsat kring brytningen med vad som grovt kan kallas keynesiansk politik, där en aktiv stat gör stora offentliga investeringar för att motverka kriser, och hur detta ersatts av nyliberala utförsäljningar och åtstramningar. Utöver det har frågan om migration och invandring i synnerhet och kulturkrig i allmänhet blivit helt centrala för hur de nya maktblocken formar sig.

Men diskussionen om vad som ryms i finanspolitiska ramverk är äldre än vad en kan tro, och pågick redan när den keynesianska politiken först började etableras innan andra världskriget. I ett tal från 1942 diskuterade exempelvis John Maynard Keynes frågor om samhällelig finansiering, och beklagade sig över de som menade att vi inte hade råd att bygga universitet, teatrar, konserthallar och liknande. Vi är både rikare och har tillgång till mer sofistikerad teknologi än våra föregångare, menade han, så vad är det för avancerat skitsnack som hela tiden säger oss att vi inte har råd? Keynes tog den vanligt förekommande devisen om att vi bara kan göra det som vi ekonomiskt har råd med, och vände på den: Allt vi kan göra har vi råd med.

Vi kan skapa vilka byggnader vi vill, och fylla dem med innehåll som tillfredsställer våra behov, istället för att slita med produktion av ändlösa mängder av meningslösa produkter vars syfte är att skapa vinster. Vi kan utbilda vårdpersonal i en sådan mängd att alla får de bästa förutsättningarna att leva ett gott liv, och skapa platser där människor fritt kan inhämta kunskap tillsammans med andra. Vi kan välja nedväxt och fritid istället för att jaga timmar och minuter för vinstlogikens skull. Allt det här är möjligt, det är val vi kan göra, som kan och måste avmystifieras från snacket om vinster, skatter, budgetar i balans, tillväxt, inflation, invandring och annat.

Just invandringsfrågan är här bara ett av många exempel, vars brytpunkt var den så kallade flyktingkrisen 2015. Ekonomer och tyckare spådde att Sverige skulle drabbas negativt, och frågor om invandringens kostnader dryftades. Från en ändå tapper ”Refugees Welcome”-rörelse gick vi sedan på bara några år till en situation där även folk från rödgröna partier resonerade om hur många invandrare det var rimligt att ta emot. Nu i efterhand har det närmast etablerats som en sanning att det blev lite för mycket den där gången, trots att forskning visar att varken brottsstatistik eller ekonomi påverkades negativt. Faktum är att Sverige inte ens var i närheten av någon slags gräns för hur många människor som kunde tas emot på ett vettigt sätt om vi frigör oss från samtidens ekonomiska ideologier.

Det är samtidigt viktigt att poängtera att enda anledningen att ens ge sig in i en diskussion om kostnader är för att visa att rasisterna har fel till och med på sina egna premisser, och att det både före, under, och efter den så kallade krisen egentligen handlade om rasism och inget annat. Huruvida det var rasism förklädd till ekonomisk oro eller ett accepterande av falska premisser om vad som är möjligt att göra, spelar mindre roll, eftersom utfallet i praktiken blev detsamma. Men människor ska aldrig värderas utifrån någon tänkt kostnad eller avkrävas något speciellt levnadssätt för att få leva där de vill, som de vill, och ha tillgång till de resurser de behöver.

Rika kapitalister beter sig idag som om deras tillgångar och vinster är något av naturen givet. Som om det vore sidledsregn och blåst i Göteborg en vårdag i april när man bara vill hitta ett schysst ställe på andra lång där man kan ta en öl, och där arbetarna inte fuckas av arbetsköparen. När de får höra om ens den blygsammaste förändringen så reagerar de därför som om det vore ett personangrepp. Världens miljardärer har blivit mer än dubbelt så rika bara de senaste tio åren, och den rikaste procenten äger hälften av världens kvantifierbara resurser, det vill säga så kallat kapital. Det här är ett symptom på ett sjukt samhälle. Vi måste bli av med de rika, och första steget är att bli av med lögnerna om vad som är möjligt att göra.

***

Medan den rådande högervridningen fått en del av den så kallade vänstern att anamma åtstramningslinjen med repression och ett rasistiskt anslag, så kastar en annan falang nostalgiska blickar på socialdemokratins storhetstid och uttrycker en vilja att backa tillbaka in i framtiden, på något sätt utan att nämnvärt bryta mot spelets uppställda och sönderriggade regler. De flesta diskussioner stöps också idag i en förlamande vilja att vara till lags och klä allting i någon slags patriotism.

De som från vänster kritiserat detta, brukar peka på att socialdemokratins storhetstid sammanfaller med en väldigt specifik historisk tidpunkt, och att den även i sina bästa stunder var beroende av en global uppdelning i exploaterad periferi och exploaterande centrum. Den tiden är över, samtidigt som många av de institutioner och styrmekanismer som hela systemet byggde på monterats ner. Socialdemokratin är därmed omöjlig. Den här kritiken är i sin analys av hur det hela fungerade sann, men den är i sin helhet också en del av en myt.

Det finns alla möjliga sorters myter. De allra största är de som lovar räddning eller proklamerar världens eller historiens slut. De är millenaristiska, religiösa såväl som sekulära. De pratar om kapitalismens olika stadier, historiens obevekliga gång igenom dem, eller dess nära förestående undergång. De har också det gemensamt att de alla haft fel hittills, och att de i viss mån är projiceringar av mänsklig önskan snarare än bara en saklig analys av omständigheter. Att de eliminerar osäkerhet och slump är inte bara faktiskt fel, utan riskerar också att kväva motstånd.

I varje kris kommer dessa tankar upp till ytan igen, i ny eller gammal skepnad, och det har de gjort även denna gång. Absolut, läget är skit, och världens slut känns närmare än på länge, men det finns inte någon förutbestämd väg som utvecklingen nödvändigtvis kommer följa. Att krisen är på liv och död, behöver inte heller betyda att utfallet inte blir någonting mitt emellan. Pendeln kan svänga, system kan snabbt eller sakta förändras åt ett annat håll. Något som påminner om socialdemokrati, oklart hur fritt från beroenden av exploatering av någon slags utsida eller från att dra gränser mellan olika områden och människokroppar, är trots allt varken omöjligt eller otänkbart.

Poängen är att det främsta problemet med socialdemokrati inte är att den är omöjlig, utan att den är icke önskvärd. Socialdemokratins drivkraft förutsätter alltjämt cancerns logik – tillväxt för tillväxtens skull. Och den är ett auktoritärt projekt som tyglar snarare än frigör i verklig mening. Den är en punkt på en linje mellan kapitalism och kapitalism, ett ekorrhjul drivet av Göran Persson-typer, inte en delsträcka på väg ut ur systemet. Den är också ineffektiv, passiviserande, kroniskt koopterande, och omöjlig att göra till vår egen i vår vardag, till skillnad från självorganisering och direkt aktion. Det är på dessa grunder den bör angripas och förkastas, så att vi vaccineras mot det falska hoppet som ett nytt Syriza eller en ny Corbyn lockar med, och förstå att även i det fallet så är den plats där vi är mest effektiva om vi vill nå våra drömmar alltjämt utanför och mot det parlamentariska systemet.

I en tid av repression och snabba negativa förändringar kan det vara lätt att bli uppgiven eller börja famla efter halvmesyrer som en slags livlina. Som rebellen och revolutionären Karis Nemik säger i fantastiska serien Andor, så överträffar repressionens takt vår förmåga att förstå den. Men då kan det hjälpa att gå tillbaka till grunderna. Nu, mer än på länge, är det inte tid att göra undergivna läten och vänta på att smulor ska falla ner till oss från ovan. Vi kan drömma om vad vi vill. Vi kan göra vad vi vill. Allt vi kan göra, har vi råd med. Och gör vi det tillsammans, så kan vi bli riktigt starka. Framtiden må ha blivit inställd, men den fanns ändå aldrig på kompromissernas och det falska samförståndets väg. Den finns i det motstånd vars tid nu har kommit.

Inlägget Det är lätt att döda de rika dök först upp på anarkism.info.

Som upproriska tonåringar stängde kompisarna för många år sedan ner det lokala köpcentret på en ekonomisk högtidsdag genom bombhot. Den ekonomiska förlusten för företagen i köpcentret blev betydande. Kompisarnas glädje över att ha stoppat det kapitalistiska dödsmaskineriet, om bara för en dag, visste inga gränser. 

Flera år senare har jag för vana att regelbundet göra små uppror i vardagen. Det kan handla om alltifrån att lönearbeta strategiskt långsamt, planka, befria enskilda ickemänskliga djur, göra gatukonst, stjäla, till att inte rösta. Vissa kan säkert tycka att detta är banala och obetydliga sätt att påverka, uttrycka sig på (typ, ”vad gör det för skillnad i långa loppet?”). Men att kanalisera och manifestera min anarkism i insurrektionella ögonblick i vardagen är sätt för mig att orka leva i skitsamhället. 

Jag definierar mig i grunden som anarkist utan adjektiv. Det innebär bland annat att för mig är det exempelvis viktigt med både facklig organisering och sabotage. För mig finns ingen motsättning mellan att bygga upp och bryta ner, mellan att tänka långsiktigt och leva för stunden. Om någon ändå skulle tvinga mig att konkretisera (vilket skulle vara högst o-anarkistiskt), skulle jag nog placera mig en bra bit ut på det svarta/gröna fältet av anarkismen. Jag dras automatiskt ofta till och peppas av sammanhang med vängrupper, direkt aktion och konfrontation. 

Det finns flera sätt att göra motstånd. Jag tycker därför det är viktigt att organisera för att bygga upp och vidmakthålla anarkistiska alternativ till skitsamhället. Likväl består en stor del av min anarkism av att förstöra det som förstör mig. Att vägra samarbeta. Sådant som arbete, skola, konsumtion, utnyttjandet av andra arter, är otroligt tärande att leva med och delvis tvingas delta i. Hur hanterar en person som hatar nationalstaten och dess normer att dagligen leva i och förknippas med det system som man vill förstöra? Jag tror inte en världsvid revolution som mynnar ut i ett utopiskt världssamhälle är rimlig. Jag tror däremot på möjligheten att skapa egna alternativ till skitsamhället, etablerandet av upproriska öar, som naglar i ögat på nationalstaten. I dessa tillfälliga autonoma zoner kan den upproriske finna mening, om än bara för en kort stund. Det finns för mig något befriande i den anarko-nihilistiska perspektivet att allt inte måste bli bättre sen. Det ger mig större frihet att vara kreativ och agera idag, i vardagen. 

I sammanhanget blir det viktigt för mig att motarbeta, sakta ner och förstöra systemet i vardagen. Jag väntar inte på revolutioner, jag skapar dessa i ögonblicket. Likt en ensamagerande vardagsterrorist saktar jag ner, och strör grus i maskineriet. Jag är min egen vängrupp. Koncentrerad direkt aktion. Utan att behöva koppla mina handlingar till något större, utan krav på långsiktighet, eller att behöva ta ansvar offentligt, sover jag bättre på natten, har mer ork att fortsätta organisera på andra sätt, och får distans till att tvingas leva i skitsamhället. 

Ta vara på varje tillfälle att förstöra skitsamhället! 

Inlägget UPPROR I VARDAGEN dök först upp på anarkism.info.

Vi står i solidaritet med kamrater i Prosfygika, Aten, i så kallade Grekland, som den senaste tiden har attackerats av staten.

Prosfygika är squats där folk i 14 år genom självorganisering bland annat tillhandahåller sjukvård, bibliotek och utbildning för den som behöver.

Sedan i början av juni har snuten trappat upp repressionen och attackerat Prosfygika. Allt som kamrater tillsammans har byggt upp under flera år är nu i fara.

Kamrater i Prosfygika har bett om internationell support. Vi står såklart i solidaritet med Prosfygika. Genom direkt aktion och självorganisering behöver vi som radikal rörelse bygga upp våra egna strukturer och försvara dessa när så behövs.

HANDS OFF PROSFYGIKA!

————————-

We stand in solidarity with comrades in Prosfygika, Athens, in so-called Greece, which has recently been attacked by the state.

Prosfygika are squats where people for 14 years, through self-organization, provide among other things, healthcare, libraries and education for those who need it.

Since the beginning of June, the cops has stepped up the repression and attacked Prosfygika. Everything that comrades have built up together over several years is now in danger.

Comrades in Prosfygika have called for international support. Of course, we stand in solidarity with Prosfygika. Through direct action and self-organization, we as a radical movement need to build up our own structures and defend them when necessary.

HANDS OFF PROSFYGIKA!

——————————-

Läs mer/Read more:
->  https://sykaprosquat.noblogs.org/english/collective-memory/

-> https://en.squat.net/2024/06/28/athens-call-for-internationalist-solidarity-for-the-community-of-squatted-prosfygika/

Inlägget HANDS OFF PROSFYGIKA! dök först upp på anarkism.info.

Det är kontraproduktiv att stödja och bidra till att upprätthålla ett system som man samtidigt bekämpar. Om alla, eller tillräckligt många, inte röstade skulle det parlamentariska systemet i teorin utmanas och sluta att fungera. Att inte rösta blir på detta sätt en slags direkt aktion. Rösta inte på din förtryckare! 

Att rösta spelar ingen roll. Grundläggande förändring som kommit historiskt har oftast drivits på av sociala rörelser. Det vill säga, förändring kommer underifrån, inte ifrån politiker. Att rösta i politiska val med argument som att ”det är viktigt att delta, att påverka på alla tillgängliga sätt”, ”vi måste skydda demokratin”, eller ”det behövs vettiga personer i politiken”, är inte hållbara i detta sammanhang. 

Istället för att lägga sin energi på att rösta är det bättre att lägga ens tid på sociala rörelser. Om jag vill driva en fråga kan jag göra det på andra sätt än att rösta och sedan förvänta mig att politiker ska göra som jag vill. Istället för att folk och deras engagemang slukas upp av partier kan dessa resurser läggas på att driva utomparlamentariska projekt, som på riktigt förändras folks liv. 

Det är en självmotsägelse att rösta i politiska val och samtidigt vara motståndare till nationalstaten. Idag syftar alla val och alla partier till att upprätthålla nationalstaten. På så sätt blir en röst i val, en röst på staten.

Partier är mer än enstaka frågor. Även om man röstar på ett parti som man tycker driver en fråga på ett bra sätt, kommer det att finnas många andra frågor som det partiet driver som man inte stöder. Risken är också att ens ställningstagande för ett specifikt parti skapar en slags luddig allians med partiet, som gör att man framöver luras att heja på partiet i det politiska spelet. Bättre då att inte låta sig luras och hata alla partier lika mycket! 

Att inte rösta en subversiv handling. Krossa systemet genom att inte delta! 

Inlägget ATT INTE RÖSTA ÄR RÄTT VAL dök först upp på anarkism.info.

Hon hette Sidra, och var sju år. I angreppet dog även hennes tvillingsyster, föräldrar, en farbror, farföräldrar och 15 månader gamla bror. De hade redan fått fly en gång, och sökte nu skydd i Rafah. På den första bilden ler hon, och leker med sin tvillingsyster. De springer fram och tillbaka i ett filmklipp, med sådana där blickar som barn ska ha, trots allt som händer runtomkring. I en sekvens blixtrar något till på himlen, och jag tänker att det är en Israelisk beskjutning, men vid en andra titt är det bara solljuset som spelar ett trick med kameran. På den andra bilden har overkligheten kommit ikapp. Alla är döda.

Berättelserna av den här typen hopar sig. Sexåriga Hind som hela världen hört prata i telefon när hon under sina sista timmar i livet satt i en sönderskjuten bil bredvid döda släktingar, och den totalt utbrända ambulansen som skickades för att rädda henne. Kvinnor, barn, och män som skjuts på öppen gata, och ligger döende bland ruiner eller kratrar som rivits upp av enorma tusenkilosbomber. Barn med funktionshinder som får granatsplitter i hjärnan, och syskon som ser föräldrarna mördas framför sina ögon av Israeliska soldater. Läkare och journalister som framför kameran får veta att hela deras familj bombats i småbitar. Superhjältar i en saga utan lyckligt slut.

Sedan Israels angrepp mot Gaza inleddes har över 30 000 palestinier bekräftats döda, varav två-tredjedelar kvinnor och barn. Totalt har människorättsorganisationer beräknat att cirka 90% av de som dött är civila. Över 70 000 saknas i rasmassorna eller är skadade. I Gaza har också cirka 130 journalister dödats de senaste månaderna. Det är fler än vad som någonsin dött under ett år i något land. Att civila och andra skyddade grupper dödas så frekvent beror till stor del på de urskiljningslösa bombningarna där toleransen för ”collateral damage” är oerhörd hög, och en Amnesty-rapport har också visat ett antal fall där Israel bombat rent civila mål – det vill säga skolboksexempel på krigsbrott.

90% av alla människor har tvingats fly sina hem, och många av dem har till slut hamnat i Rafah i söder, ett område där det normalt bor under 300 000 människor, men där nu 1.4 miljoner har sökt skydd från Israels våldsamma angrepp. Nu verkar ett markangrepp nära även där, om inte en vapenvila skjuter upp massakern. Kapad tillgång på ström, brist på bränsle, och bombningar har gjort att grundläggande sanitära funktioner som sophämtning och reningsverk har slagits ut. Kloaker svämmar över och avloppsvattnet sipprar ut mellan överfulla sopcontainrar och sopberg som finns överallt i det utbombade landskapet. Många människor drabbas på grund av detta av sjukdomar som luftrörsinfektioner, utslag på huden, eller diarré, enligt Läkare Utan Gränser och WHO.

Kvinnor tvingas använda bitar av tält eller kläder som bindor, och FN uppskattar att 70 000 kvinnor i Gaza har svårt att klara sin reproduktiva hälsa på grund av bristen på sanitära medel, mediciner och vatten. På Gazaremsan finns också 50 000 gravida kvinnor som i många fall inte ens har någonstans att vända sig för vård och födsel. Nu börjar också rapporter komma om de direkta övergrepp som kvinnor utsätts för av Israeliska soldater. Kvinnor och flickor ska ha avrättats godtyckligt, tagits tillfånga och hållits i förvar – inklusive humanitära arbetare och journalister – och utsatts för förnedrande sexuellt ofredande där de kläs av nakna och genomsöks av manliga soldater, eller rent av våldtas.

I november förra året pågick livliga diskussioner om huruvida Israel hade bombat Al Ahli Arab-sjukhuset, och den rådande stämningen var att om så var fallet, så skulle det kraftigt diskreditera den militära kampanjen. Sedan dess lever vi i en värld där Israel dagligen belägrar, beskjuter, bombar och stormar sjukhus. I december kunde WHO rapportera att det inte längre fanns något fungerande sjukhus i norra Gaza, och totalt är bara 12 av 36 sjukhus delvis fungerande efter den våldsamma stormningen av Nasser-sjukhuset nyligen. Gazas sjukvårdssystem har med andra ord decimerats, och förhållandena är extrema – gravar grävs ofta för att kunna tillgodose alla döda, människor, blodiga bandage, och annat skräp ligger överallt på golven och i korridorer, och lemmar amputeras utan bedövning. Byggnaderna är skadade, ibland med stora hål som gapar, och människor liksom sjukhuspersonal beskjuts såväl utanför som i sjukhusen av krypskyttar, stridsvagnar och bomber. Personalen jobbar 12-14 timmarspass, fängslas och förs ofta bort av Israeliska militären när sjukhusen stormas. De dödas också i en sällan skådad utsträckning – nästan 400 sjukvårdsarbetare har dött sedan angreppets början.

Israel höll avsiktligt Gaza i en vattenkris redan innan angreppet, men situationen just nu är ändå mycket värre. Den genomsnittliga Gazabon har tillgång till cirka 1 liter smutsigt vatten om dagen. Enligt UNICEF behöver människor cirka 20 liter vatten om dagen i en krissituation, och 3 liter enbart för överlevnad. Samtidigt står Gaza på grund av blockerade biståndsleveranser på randen till en svältkatastrof, och en majoritet av de människor i världen som befinner sig i hungersnöd just nu är i Gaza. Ögonvittnen och släktingar har rapporterat om att många barn går hungriga och spädbarn har börjat dö på grund av svält. Bristen på mat och rent vatten, bristen på sanitära medel, och den nu näst intill totala kollapsen av sjukvårdssystemet gör att många människor med kroniska sjukdomar eller med skador som i vanliga fall kan hanteras riskerar att dö, och WHO uttalade sig redan för flera månader sedan om att fler kan komma att dö på det sättet än från direkta angrepp. Alex De Waal, direktör på World Peace Foundation, som har forskat på just massvält, sade nyligen följande:

”Jag har studerat människoskapad svält, det vill säga användandet av svält som ett krigsbrott, i 40 år. Jag har kollat på fall överallt i världen – Jemen, Etiopien, Sudan, Syrien – och fallen som mest påminner i närhistorien är belägringarna av syriska städer av Assadregimen. Men ingenting kommer nära i termer av hur snabba och koncentrerade ansträngningarna att förstöra det som är grundläggande för mänsklig överlevnad – ingenting kan jämföras med Gaza under de senaste 75 åren.”

Vad som just nu händer är alltså inte bara att Palestinierna direkt dödas i antal som nu kan räknas i procent av befolkningen, utan att själva förutsättningarna för liv i området utraderas systematiskt. Inget av detta borde dock förvåna någon, eftersom det är precis vad Israeliska politiker, militärer, journalister och tyckare lovade skulle hända.

Yoav Gallant, en av Likuds Knesset-representanter, siade redan 9 oktober framgångsrikt om situationen som den just beskrivits, när han talade om ”en total belägring av Gazaremsan. Det kommer inte att finnas någon elektricitet, ingen mat, inget bränsle, allting stängt”. Allvarliga men nödvändiga åtgärder, eftersom striden stod mot ”mänskliga djur”, som han tillade. Detta upprepades sedan av Generalmajor Ghassan Alian: ”Mänskliga djur måste behandlas som sådana. Det kommer inte att finnas någon elektricitet, och inget vatten, det kommer bara att finnas förstörelse.”

Bara för att försäkra sig om att världen förstått, tillade energiministern Yisrael Katz senare: ”Humanitär hjälp till Gaza? Ingen el kommer att slås på, ingen vattenkran kommer att öppnas, och ingen lastbil med bränsle kommer att släppas in”. Netanyahus allierade, högerextremisten Itaman Ben-Gvir uttalade sig också om att det enda som skulle komma in i Gaza är ”bomber från luftvapnet” och ”inte ett gram bistånd”. Även utomlands försvarar sig Israel på liknande sätt, exempelvis genom Tzipi Hotovely, ambassadören i Storbritannien, som sade att ”varenda skola, varenda moské och vartannat hus” i Gaza är förbundet genom ett tunnelnätverk, och på frågan om inte det legitimerade förstörelsen av hela Gaza svarade hon ”Har du något annat alternativ?”.

Faktum är att det har upprättats en hel databas över groteska och avhumaniserande utsagor från Israeliskt håll, hela vägen från Netanyahu, som hotade Gazas befolkning med folkmordshistorien om Amalek, till olika ambassadörer runtom i världen. Flera Israeliska politiker deltog också nyligen på en högerextremistisk konferens för upprättandet av bosättningar såväl i Gaza som på Västbanken. Och toppolitikerna är tyvärr inte någon avvikelse i det Israeliska etablissemanget. På TV avhumaniseras palestinier dagligen, och en vanlig slogan är att det inte finns några oskyldiga i Gaza. I en intervju funderar reportern tillsammans med den som intervjuas att kanske är barn under 4 år inte skyldiga – men alla andra legitima mål. De säger det som presidenten Isaac Herzog redan sagt, liksom otaliga medlemmar av Knesset. En av dem, Likuds Revital Gotliv, menade redan i oktober att det vore ett misstag att avbryta belägringen och låta humanitär hjälp att komma in: ”Utan hunger och törst i Gaza-populationen blir det svårt för oss att värva kollaboratörer, få fram underrättelser, och muta befolkningen i Gaza med mat, vatten och medicin.”

På plats i Gaza ser vi hur den Israeliska militären tagit till sig budskapet.”Vi har lyft alla begränsningar”, sade försvarsministern Yoav Gallant i ett tal till soldater på gränsen till Gaza. Soldater lägger bekymmerslöst upp klipp på exempelvis Tik-Tok när de skämtsamt spränger allt från universitet till bostäder, samtidigt som de ropar rasistiska slagord eller öppet talar om etnisk rensning. Det finns videos när de tar civila som mänskliga sköldar, och när de använder FN-lokaler för att beskjuta fienden. De gör sig lustiga över de sönderbombade bostäderna, poserar med kvinnokläder eller barnleksaker, paraderar fångar i förnedrande omständigheter, och tar också saker de hittar bland ruinerna. Det är inte otroligt att soldater på det här sättet suttit Sidras och Hinds barnrum medan flickorna flydde eller när deras kroppar redan låg livlösa i infernot. Soldaternas beteende vittnar om människor som totalt avhumaniserat sin motståndare, och som också inte förväntar sig några som helst konsekvenser för sitt handlande.

Palestinierna har på detta sätt utsatts för en massiv kollektiv bestraffning, och förvandlats till ett folk av levande döda, de lever i en dödsvärld som regeras av Israels dödspolitik. Det finns också ett annat ord för den här floden av krigsbrott och systematiskt utplånande av en folkgrupps livsmöjligheter, och dess totala avhumaniserande, med så tydligt kommunicerade avsikter. Det som händer i Gaza är ett folkmord. De krigsförbrytelser och folkrättsbrott som rapporteras på daglig basis från området utgör dess beståndsdelar, och möjliggörs å ena sidan av de folkmordsivrande uttalanden och den totalt avhumaniserande jargongen från Israeliska politiker och medier, och i praktiken också av västerländskt godkännande och passivitet. Internationella domstolen (ICJ) har redan medgett att det inte är ett orimligt antagande att Israel begår just folkmord, och experter på området som professorn för förintelse- och folkmordsstudier Raz Segal vid Stockton University, eller Arnesa Buljusmic-Kustura, som själv dessutom också överlevde folkmordet i Bosnien, har redan likt andra konstaterat faktumet. Buljusmic-Kustura skriver bland annat att

”Folkmord är en process. I Bosnien skedde det inte plötsligt en dag i juli 1995, och det hände inte heller plötsligt i Gaza i oktober 2023. Det är en process som börjar med avhumanisering, diskriminering och förföljelse.”

***

Det pågår ett folkmord i Gaza, och varje berättelse från den lilla remsan vid Medelhavets kust bär en större berättelse inom sig. Den berättelsen bryter igenom och sipprar ut mellan raderna i långa essäer, såväl som i ögonblicksrapportering från en av de många nyhetssidorna som skriver samma sak. I SVTs liveflöde pryds bakgrundsbilden i toppen av sidan, på vilken utbombade ruiner gissningsvis någonstans i Gaza figurerar, med en ingress som börjar med orden “Efter Hamas attack mot Israel den 7 oktober…”. Det som pågår kallas för ett krig ”mellan Hamas och Israel”, när vi ser hur Israel utplånar hela Gaza. Var berättelsen om det pågående folkmordet börjar, och vad processen kallas, avslöjar en skymt av denna större berättelse. En berättelse som till synes tyst, och därför också mer effektivt, beskriver någonting för oss. Men det som beskrivs är inte nödvändigtvis vad som händer, så mycket som hur vi ska tänka om det.

Människor i Ukraina dödas av den ryska militären, medan Palestinier ”hittas dödade” i utbrända fordon, i rasmassor eller i massgravar. Officiella israeliska utsagor presenteras i stora uppslag, med en pliktskyldig ”enligt den israeliska militären IDF”, medan den andra sidans röster hörs bara om de verkligen måste och misstänkliggörs ständigt. När Internationella domstolen ICJ presenterade sin preliminära utsaga i frågan om pågående folkmord¹, en utsaga i vilken domstolen alltså framför att den ser anklagelsen som sannolik, och uppmanade Israel att på flera punkter besinna sig, hamnade detta som en notis i många tidningar. Flera stora internationella nyhetsredaktioner livesände Israels försvar, men inte Sydafrikas framställande.

Samtidigt – ja, nästan bokstavligt talat precis efter ICJs utlåtande – släppte Israel anklagelser mot FNs speciella humanitära hjälporganisation för Palestinska flyktingar, UNRWA. Anklagelser som än idag är obekräftade, men som – precis som planerat kan en anta – lyckades kortsluta eventuell rapportering om folkmordsprocessen genom att villiga medier kastade sig över dem och slog upp dem stort på sina sidor. Israel har bombat över 150 UNRWA-anläggningar och dödat nära 400 personer i samband med detta, varav många UNRWA-anställda. Redan efter en månad hade över 100 ur personalstyrkan dödats. Detta har inte förhindrat länder i väst, som USA, Storbritannien, Tyskland och Sverige att fortsätta uttala stöd eller leverera vapen till Israel. Det långsiktiga biståndet till Palestina, däremot, drogs in nästan omgående, och det direkta stödet till UNRWA pausades skamligt nog sedan också. Kurvan över hur mycket bistånd som når Gaza beskriver detta bättre än ord någonsin kan göra. Efter ICJs utlåtande minskade den humanitära hjälpen drastiskt.

Det är inte förrän de senaste veckorna som vissa berättelser blivit för starka för att ignorera. Berättelser som cirkulerar i sociala medier och som först bara lyfts av några få nyhetsmedier, men som till sist måste infogas i den västerländska ekokammaren för att medierna ska ha någon trovärdighet som helst.

Det finns en god anledning att inte rama in berättelsen som om den började 7 oktober. För det första var 2023 redan innan Hamas brutala attack det dödligaste året någonsin för Palestinier, med nära 400 dödade i Gaza och på Västbanken, och Palestinier har fördrivits eller tvingats fly från sina hem sedan 1948. Men den främsta anledningen till att inte inleda med frågan vem det var som började, är att det tar fokuset från mycket viktigare frågor: Vem är det som har makten, och vem tjänar på den rådande ordningen?

Det som händer i Palestina just nu utspelar sig på en spelplan där en tydlig maktdynamik råder. Den ena parten är en välfinansierad och militariserad stat, som ockuperar såväl ett geografiskt område som ett folk. En etnonationalistisk apartheidstat. Ett projekt som kan beskrivas som en form av bosättarkolonialism, även om det skiljer sig från det amerikanska. Det pågående folkmordet är kulmen på 75 års avhumanisering, ockupation, våld, och etnisk rensning.

I varje skede sedan Nakban, då Palestinier flydde och fördrevs från det som blev staten Israel, är det just Palestinierna som överväldigande utsatts för förtryck. De lever i majoritet som flyktingar i regionen, de dödas, skadas, samt hålls fångna både i brutala fängelsesystem och i det öppna fängelse som hela Gaza utgör. De kontrolleras, förvägras tillträde till olika delar av landet, förnedras, deras hem jämnas med marken, olivträd rycks upp, och bosättningar äter som en cancer allt större delar av den kvarvarande marken. Kontrollstationer, murar, och motorvägar de inte får använda ligger som öppna sår i landskapet, medan Israel sedan 2007, efter att Hamas vann det utlysta valet året innan och sedan den väpnade konflikten med Fatah, satt landområdet i en blockad som i praktiken innebär en permanent och kalkylerad situation precis på gränsen till hungersnöd och allmän humanitär kris.

Även om våldet i Gaza just nu av många experter beskrivs som det grövsta världen skådat sedan 90-talet, så är det i grund och botten inte fråga om något nytt som börjat hända, utan en pågående process som accelererats – när det gäller tillgång till mat, vatten, sanitet, boende såväl som direkt våld. Palestinier kan välja mellan att sakta kvävas till döds, och dödas även när de protesterar fredligt, som under 2018-2019 års protestvåg vid Gazas gräns mot Israel, eller dö snabbt och brutalt om de bedriver någon slags väpnat motstånd. Politiskt kan de inte ens välja någonting utan konfronteras av två existerande icke-möjligheter, ett lojt och korrupt Fatah, som för länge sedan givit upp några som helst ambitioner annat än en förvaltning av ockupationen och förtrycket, eller ett reaktionärt islamistiskt Hamas, som i alla fall kanske representerar något annat än business as usual.

Hamas kom fram som politisk rörelse i stor utsträckning just som en kritik av Fatah och PLO, inte bara på grund av korruption, utan också på grund av hur fredsförhandlingarna hade hanterats². Det gamla gardet ansågs ha givit bort för mycket utan några garantier, och på så sätt svikit det palestinska folket. Hamas var av åsikten att det aldrig skulle kunna ske rimliga förhandlingar om palestinierna ständigt var tvungna att förhandla från en position av svaghet, medan Israel, med de stora imperialistiska makternas uppbackning, hela tiden förhandlade från en position av styrka. Typexemplet på detta var att PLO som villkor för att en process ens skulle börja var tvungna att lägga ner vapen och erkänna Israel – och på så sätt alltså ge upp en stor del av det historiska Palestina utan någon annan motprestation än att Israel då skulle erkänna dem som förhandlingspartner. Det misstaget ville Hamas inte göra om.

Det är också i det ljuset som attacken den 7 oktober kan ses. Hamas upplevde sig alltmer isolerade och Palestinafrågan var långt från allas läppar. Trots försöken att inte gå i samma fälla som Fatah, hade Hamas till synes fastnat i en annan återvändsgränd. Israeliska försök att normalisera relationer med närliggande länder som Saudiarabien riskerade att förvärra isoleringen, och samtidigt fortsatte den högerextrema bosättarrörelsen med stöd av Israels regering att driva bort palestinier och etablera nya bosättningar. En dynamik började alltmer framträda där Israel ansåg sig ha råd med denna status quo, och det palestinska problemet sopat under mattan. Hamas attack slog den illusionen i spillror, och budskapet var tydligt: Priset för denna status quo är mycket högt. Sionismen har historiskt varit många saker, men med tiden blev den alltmer synonym med Israels nationalistiska statsideologi. Och en av dess grundpelare, att Israel var en trygg hamn för judar i en värld av antisemitism, var därmed satt i gungning.

Under rasmassorna i Gaza sönderfaller nu inte bara palestinska kroppar, utan där ligger också resterna av 90-talets fredsprocess begravd. Visst var både Hamas och den israeliska högern emot processen, och motarbetade den aktivt, men det är svårt att se hur den skulle kunnat leda till ett livskraftigt palestinskt samhälle av flera skäl. Dels var bosättarpolitiken redan då ett stort problem, med mycket palestinskt land redan stulet och stora delar sönderhackade av vägar, gränser och buffertzoner. Dels var det inte en förhandling mellan två jämbördiga parter, något som Hamas korrekt identifierade. Det fanns inget riktigt materiellt incitament för Israel att verkligen göra de eftergifter som hade varit nödvändiga, som exempelvis en rätt för alla flyktingar från 1948 att återvända, och en verklig återgång till 1967 års gränser. Och även om förhandlingarna skulle lyckas, så skulle det i princip resultera i två etnostater – några av de värsta konstruktionerna som någonsin existerat i historien när det gäller etno-nationalistiskt våld mot minoriteter. Alla stater bär redan inom sig ett frö av imperialism och minoritetsförtryck, de bär alla ett frö av folkmord och etnisk rensning, och etnostater mer så än några andra. Det är svårt att se en verkligt frigörande framtid i den lösningen ens i den bästa av världar.

Situationen tycks hopplös, men omöjligheten att backa tillbaka påminner mycket om hur den liberala hegemonin såväl i politisk som i ekonomisk mening gått på grund efter en kort glansperiod efter andra världskriget. De liberala ekonomiska löftena har diskrediterats, och vi lever i en värld av nyliberala åtstramningar och privatiseringar där folk inte längre kan förvänta sig att ha det bättre imorgon än vad de har det idag, men där rekordvinsterna fortsätter tack vare ett globalt kapitalistiskt system som står naknare än på länge. Samtidigt har de liberala politiska krafterna börjat vackla, och vi ser allt fler konservativa och nyfascistiska regimer och rörelser vinna inflytande. I Israels pågående urskiljningslösa angrepp på Gaza skulle det gå att säga att vi ser en till av de liberala stöttepelarna på knäna – de ramverk av internationell rätt som instiftades efter andra världskriget undermineras nu av de världsmakter som först satte dem på pränt. Den välbekanta berättelsen om historiens slut visade sig bara vara ett kapitel, fullt av hållhakar och brasklappar. Där det förut inte fanns något alternativ, finns det nu ingen plan och ingen återvändo. Men det betyder också att det finns nya möjligheter.

Det som behövs mest i tider av uppbrott är inte att hålla fast vid det gamla, utan att låta utopiska fantasier flöda i både teori och praktik. Vi behöver få ett slut på impulsen att försöka försvara liberala eller klassiskt socialdemokratiska värderingar när mitten i politiken flyttar åt höger. Det gäller det ekonomiska såväl som det politiska planet. Efter år av en fullständigt pacificerande realism, kan det äntligen börja bli lättare för frihetliga idéer och metoder att slå rot där hopplösheten och brustna illusioner nu breder ut sig. Istället för att försöka springa tillbaka till ett förlorat folkhems trygga famn, som vore vi tillfälligt partilösa socialdemokrater, behöver vi se hur de bästa av rörelser historiskt litat till sig själva och byggt upp sin styrka på sin självaktivitet utanför och i strid med systemet. Hur alla segrar människor vunnit alltid bara kan försvaras på riktigt så länge vi ställer vår självorganiserade kollektiva kraft bakom dem.

Alltför länge har välmenande vänstermänniskor suttit och försökt resonera med makten. Med den liberala maktordningens sönderfall på område efter område har nu plötsligt skynket dragits undan, och vi kan se att det aldrig fanns någon där bakom som lyssnade. Motstånd går även i de bästa tider bara till parlamenten för att dö, och stater, kolonialismen eller imperialismen har inte bara dragit streck och med våld delat upp oss i olika geografier, utan också koloniserat vårt sätt att tänka. Makten böjer sig bara när det kostar för mycket, när den möter en starkare kraft. Detsamma gäller situationen i Palestina. Istället för att sörja en tvivelaktig fredsprocess måste vi börja drömma om nya världar och nya former av motstånd, som inte förlitar såg på tandlös liberal internationell rätt³. Det är en sak att i ansiktet på de förmenta liberalerna kasta de principer som de själva inte lever upp till för att avslöja hyckleriet, och en annan att själv börja förespråka dem istället för självorganiserad dekolonisering.

Landområdet mellan Medelhavet och Jordanfloden är en färgpalett av historia, kultur, etnicitet, språk och religion. En palett vars positivaste egenskaper vi redan kan se i olika diaspora-rörelser, historiska skeenden, eller nutida exempel där palestinier, judar och andra tillsammans kunnat samexistera eller till och med bilda freds- och frihetsrörelser tillsammans. Den myllan kan inte underställas nationalstatens logik, som kräver och reproducerar auktoritär enformighet, och som skapar nya herrar där de gamla tidigare satt. Det vore att försöka lösa regionens problem med de verktyg som först skapade desamma. Och långt ifrån att vara en ouppnåeligt naiv utgångspunkt utan verklighetsförankring, så kan inspiration hämtas redan i själva närområdet. Varför inte inspireras av de arbetarråd som uppstod i början på det syriska inbördeskriget, som exempelvis Omar Aziz skrev om, eller på ännu större skala, den organisering som framför allt kurdiska frihetskämpar jobbat med i över 20 års tid? Rojava, den självstyrande regionen i norra och östra Syrien, må vara mindre av en anarkistisk utopi än vad vissa verkar tro, men det är ändå en av de mest lovande politiska förvandlingarna i vår tid, med självbestämmande, feminism, social rättvisa, och mångfald som grundläggande principer mitt i en regional katastrof. Det är utan tvekan något som är både värt att inspireras av såväl som att solidarisera sig med.

Tanken på den typen av frihetlig samhällsstruktur för Palestina kan tyckas svindlande långt borta idag, och av vissa anklagas en direkt för att vilja judar i regionen illa om en vågar drömma bortom etnostater. Men judisk trygghet i Palestina kan inte komma på bekostnad av Palestinsk frihet och palestinska liv. Hamas har, med sitt fruktansvärda angrepp, redan demonstrerat detta faktum rent bokstavligt, men insikten går igen genom historien, när det gäller slaveriet, såväl som Sydafrikansk apartheid, och andra systematiska rasistiska förtrycksmekanismer. Inte förrän dessa mekanismer monteras ned finns en möjlighet för genuin frihet och trygghet för alla. Rädslan för repressalier och hämnd, är i stor utsträckning ett sätt för förtryckaren att projicera på den förtryckta, och historien visar att den allt som oftast kommer på skam. Nyckeln ligger i vilken typ av rörelse som skapar förändringen, och att den rörelsen sopar undan verktygen som möjliggör förtrycket och ersätter dem med samhällsordningar där människor känner att de har inflytande över sina liv, och gynnas av att visa varandra omtanke och solidaritet.

Och om internationella solidaritetsrörelser vill förebilda denna lösning så behöver de också ta såväl palestinskt lidande som judisk utsatthet på allvar. Rörelserna behöver tillåta alla att kunna sörja, ta allas oro och funderingar på allvar, och mota såväl islamofobi och anti-arabisk rasism som antisemitism i grind. En genuint gräsrotsbaserad, anti-kapitalistisk, anti-kolonial, antirasistisk och feministisk folkrörelse kan bara byggas upp underifrån, av de som finns på plats. Det kan verka otänkbart, men ingen trodde heller att något som Rojava skulle kunna existera för 20 år sedan. Däremot kan solidaritetsrörelser på olika håll i världen redan nu försöka sammanföra dessa olika kamper och visa på hur de hänger ihop.

Israels ockupation har under lång tid också varit ett laboratorium för hur modern teknologi kan användas för övervakning och repression. Ockupationsmakten använder biometrisk teknologi för att övervaka, kartlägga och begränsa palestiniers rörelser, testar olika former av vapen, tårgas och annan utrustning för att slå ner på minsta antydan till uppror, och numera används till och med AI-system som pekar ut mål för bombningar. Många av dessa innovationer utvecklas i samarbete med andra länders militär- och repressionsapparater. Det är bland annat därför som den nordamerikanska rörelsen Stop Cop City i Atlanta, GA, som försöker stoppa en polisiär träningsanläggning för urban repression, ofta uttrycker solidaritet med Palestina.

När Ulf Kristersson öppet försvarar Israels folkmord så är det inte heller främst ett uttryck för en personlig ondska, utan ett utslag av att den politik som Tidö-regeringen vill genomföra, med visitationszoner, stängda gränser, misstänkliggörande av migranter, inre gränskontroller, drönarövervakning, och massfängslande är vår lokala variant av samma politik. En politik som bekämpar symptomen av vårt djupt orättvisa samhälle med våld, övervakning, och avhumaniserande av de som inte anses höra hemma, som istället förpassas till ett skymningsland mellan liv och död. Kampen mot denna högteknologiska logik och den politik den tjänar är alltså en och samma världen över, och det är i allas vårt intresse att den kampen är så stark och framgångsrik som möjligt överallt.

När det gäller den omedelbara situationen är förutsättningarna egentligen ganska klara. Vi behöver med direkt aktion göra allt vi kan för att sätta press på Israel och alla de som stöttar landets agerande, både när det gäller det pågående folkmordet, det långvariga apartheidsystemet, och det lilla som hittills läckt ut om ”planen” för Gaza efter angreppet. Det finns redan inspirerande exempel på folk som blockerar och saboterar de företag som är medskyldiga, eller synliggör och försvårar för alla medlöpare till politiker och stater som stödjer Israel och folkmordet runtom i världen. Vi behöver också bygga solidaritetsrörelser som främjar såväl palestinsk som judisk identitet och motståndskultur, bekämpa all form av rasism, samt försöka vidga och förena frihetskamper i hela området med de vi bedriver på hemmaplan. Rörelser där vi kan mötas, prata och bryta vår egen isolering, frustration och sorg inför det vi ser omkring oss.

Vänder vi blicken framåt så behöver det vi gör nu tydligt kopplas till vad vi vill se i framtiden. Radikalitet handlar inte bara om form och metod, om direkt aktion för sin egen skull, utan också om innehåll, om vart det är vi vill, och om att redan nu jobba på ett sätt som leder oss mot sådana tänkbara önskvärda framtider. Staten kan lika lite vara till vår hjälp på den vägen som kapitalismen någonsin kan tillgodose alla våra behov, och internationell rätt kommer inte att avkolonisera världen eller ersätta befrielserörelser. Samtidigt är det i dagsläget varken möjligt eller ens önskvärt att presentera ett färdigt svar, utan det är något som behöver växa fram, sida vid sida med en vägran att acceptera samtidens ekonomiska, politiska och internationella dödspolitik. Men vi får inte glömma att återstarta diskussionen om våra drömmar för framtiden, utan skygglappar och utan att börja kompromissa innan vi ens tänkt tanken. Det rådande kapitalistiska och mellanstatliga systemet har slutat tro på sina egna falska löften, och beter sig också därefter. Vi tjänar inget på att låtsas om något annat eller försöka framstå som respektabla inför det.

Eller som Aaron Bushnell, den amerikanske flygvapensoldaten som tände eld på sig själv och dog utanför Israels ambassad i Washington, DC, i protest mot folkmordet, uttryckte det:

”Det är det här den härskande klassen bestämt är det nya normala.”

Om vi börjar främja rörelser, både för solidaritet men också för vår egen frigörelse, som bygger på denna fundamentala insikt, samt på en vägran att delta, och en dröm om något annat, så är mycket vunnet.

1. En väldigt bra genomgång av Sydafrikas bevismaterial finns i följande video. ︎
2. För mer om Hamas bortom den vanliga bilden rekommenderas bland annat samtalet med Tareq Baconi i podcasten The Dig, eller exempelvis ett samtal med honom på The Ezra Klein Show (kan höras på ex Spotify) där han får lite mer mothugg men där det också därför på vissa sätt blir intressantare. ︎
3. Här skulle också de gamla nationella befrielserörelserna kunna nämnas, men även de som förespråkade dem och teoretiserade om anti-kolonialism efter andra världskriget, som exempelvis Frantz Fanon, blev alltmer tveksamma till att nationalstaten och nationalismen kunde utgöra en bra väg framåt. Något sådant försvårade avsevärt möjligheterna att bygga rörelser baserade på gemensamma klassintressen, och mycket av de idéerna var också beroende av att det fanns ett realsocialistiskt östblock. Efter Sovjets fall känns den teoribildningen inte bara tveksam på sina egna meriter (svag analys av staten, en lika förlamande som icke-övertygande tro på förutbestämda sociala stadier, i praktiken en form av alter-imperialism istället för anti-imperialism, osv) utan också helt utdaterad, något som bland annat ledde PKK in i en kris ur vilken de kom ut som frihetliga socialister, inspirerade inte minst av Murray Bookchins teorier. Där kamper för antikolonial befrielse pågår, behöver vi hitta sätt att stöttar dem men samtidigt visa på andra möjliga vägar än de som historiskt lett till andra former av förtryck och som aldrig brutit med den auktoritära maktens logik. ︎

Inlägget Ingen stat är en lösning dök först upp på anarkism.info.

Det är inte svårt att som frihetlig ha en dyster framtidsprognos i detta läge. Likväl kanske det ändå blir lite lättare att se nyktert på situationen? Att ana vad som kommer, och förstå vad som behöver göras? I alla fall för den som inte får knottrig hud av Tidölagets krigshets. 

Men låt oss backa bandet. Tanken med denna text är att göra återblickar på 2023, för att sedan spana mot 2024.

Vi börjar med att minnas något av det som var peppigt under 2023:

Antifascistisk aktion fortsatte göra bra och viktiga gräv om nazistbutikers kundregister. AFA:s uthängningar har varit omfattande, fått internationell spridning, och kommer försvaga den nazistiska rörelsen. Bland annat ekonomiskt. Ett styrkebesked från 30-åriga AFA! GRATULERAR!

Med sällan skådad uppfinningsrikedomen har Rojavakommitterna fortsatt med att sätta käppar i hjulet för NATO-medlemskapet. Rojavakommitternas aktioner har fått storpolitisk betydelse, och många är vi som inspirerats av hur man kan förarga makthavare, göra skillnad, samt stå upp för kurdernas rättmätiga kamp! BIJI ROJAVA!

I början av 2023 mördade polisen i Atlanta, USA, en kamrat som försvarade Weelaunee forest. Tortuguita sköts ihjäl av snuten med 57 skott. Likväl har kampen mot Cop City fortsatt under året med inspirerande glöd och uthållighet. Inga snutstäder någonstans! STOP COP CITY! 

Solidariska byggare har i Stockholm organiserat folk i byggbranschen. Genom att visa hur facklig kamp kan/bör bedrivas, har man bidragit till bättre arbetsmiljö för kamrater, och sömnlösa nätter för arbetsköpare! VI HAR ALLTID RÄTT! 

I januari gick jaktsabotöter ifrån Sverige och Norge samman under vargjakten. Med direkt aktion förstörde man jakten, försvarade livet på vargar, över nationsgränserna. I SOLIDARITET! 

Som många gånger förut fylldes gator runtom i Frankrike med uppror mot snuten. Denna gång kändes vreden större och striderna hårdare. När snuten i juni mördade 17-åriga Nahel exploderade ilskan och raketerna, angreppssätten mot polisen syntes oändliga. I veckor slogs folk mot snuten, och den franska staten var för en tid uppenbart försvagad och nervös. ACAB! 

I Luzerath, Tyskland, gjorde en ny antisnut-kämpe entré. I kampen för att försvara staden mot kolindustrin, bekämpade trollkarlen ifrån Luzerath polisen genom att putta ner snutar i leran. YOU SHALL NOT PASS! 

Berättelser fortsätter att höras av många i den radikala rörelsen. Det finns ett stort och viktigt utbud av samhällskritiska poddar. I sammanhanget är Radio Noden betydelsefulla, med arbetet att sammanställa och förmedla tillgång till poddarna. TACK! 

I en tid när stater tävlar om att vara bäst på repression mot sociala rörelser var det befriande att se hur flera tusen anarkister samlades i St Imer, vaggan för modern anarkism i väst, för att diskutera och konspirera. TOTAL ANARKI! 

Nya platser och grupper har såklart sett dagens ljus under 2023. I Stockholm har exempelvis både det sociala centret Solidaria öppnats, och inspirerande aktioner mot migrationsinfrastrukturen har utförts av gruppen No Border Boiling Pot. VÄLKOMNA!

Den anarkistiska bokmässan i Stockholm är alltid underbar! VI SES I ÅR IGEN! 

Året avslutades tyvärr med krig i Palestina. Fruktansvärda bilder ifrån ockupationsmakten Israels bombningar av Gaza kablades ut. Men vi såg, och stärktes, också av inspirerande uppgifter om sabotageaktioner ifrån Palestine Action, samt stora solidaritetsdemonstrationer runtomkring i världen. PALESTINE WILL BE FREE!

2023 hade såklart mörka fläckar. Deppigt under det föregående året var exempelvis:

Kriget i Rojava. Den turkiska fasciststaten intensifierade sina militära angrepp i kurdiska områden. 

Ökad repression i Sverige. Nya lagar ska ge/ger snuten möjlighet att övervaka, åtala och låsa in fler, längre.

Fascister – aldrig okej! 

Med 2023 i backspegeln, hur kan det kommande året förväntas bli? Vad behöver göras, inte göras:

Det är nog inte osannolikt att det blir svårare att organisera radikal kamp? På grund av sådant som statlig repression och fascism. Som, att starta och upprätthålla subversiv infrastruktur. Exempelvis bankkonton och lokaler, såväl fysiska som digitala platser. 

Det blir nog mer fascism? Lika bra att förstå det nya nuläget. Det innebär inte att acceptera, utan att agera, i motstånd! 

Det är nog tillfälle att hitta ny-gamla sätt, andra vägar att organisera upprorisk kamp? Som att finna nya samarbetspartners, och metoder för att bekämpa, samt undvika repression. 

I en tid när det blåser, när vi är hårt ansatta, kan det nog vara bra att vi tar hand om varandra, värnar det vi har? Som att vi läker och bidar vår tid. 

Kamper för ekologin, och för utsatta grupper kommer nog att behöva intensifieras? Som att integrera kamper, för att bli starkare tillsammans.

Då läget ibland kan tyckas mörkt, symptomatiskt dramatiserat av den krigshetsande statens hunsande, vill jag avsluta denna text, och påbörja nya året, i en mer otyglad ton. Jag vill minnas kamrater som inspirerat under 2023 (några nämnda här ovanför)! Jag vill hedra kamrater som lämnat oss. Deras betydelse för vår kamp lever vidare. Som, Tort, Bonanno, Zephaniah, och martyrer i Rojava. Jag står i solidaritet med fängslade kamrater (Free Joel), och de som lämnat fängelserna bakom sig. Som Eric King och Ladislav Kuc. Kampen fortsätter för, och med, oss alla! Men inte fan kämpar jag för deras ”Sverige”. Med alla till buds stående medel kommer jag istället göra allt för att förstöra det!

TILLS ALLA ÄR FRIA! 

Inlägget SVARTA BETRAKTELSER 2023 / 2024 dök först upp på anarkism.info.

Sedan i början av oktober fylls medier och hornhinnor återigen av lidande och död ifrån Palestina. Först såg vi fruktansvärda bilder när Hamas dödade civila på Israels ockuperade område. Därefter en ändlös ström av klipp när IDF systematiskt ödelägger skolor, sjukhus, hem och liv i Gaza. 10 000-tals människor har dödats. Flera tusen palestinier saknas, vars livlösa kroppar troligtvis ligger under rasmassorna. Som medmänniska är det svårt att inte beröras av lidandet man bevittnar. Det är lätt att bli paralyserad av sorg och uppgivenhet. 

De flesta vet att konflikten inte är ny, den har pågått i 75 år. Motståndet och vreden har episka proportioner. Sedan Israel började ockupera Palestina 1948 har den israeliska statsmakten genom åren tagit alltmer land ifrån palestinierna med våld. Palestinierna har kämpat för sina liv. I dagsläget tolererar Israel ingen rimlig livskvalité för palestinier, varken i Gaza eller på Västbanken. Ockupationen är cementerad och blir hårdare med tiden. Visionen om en lycklig tvåstatslösning kan utifrån läget i palestinska områden ses som en övervintrad illusion att förkasta. De senaste veckorna har den israeliska ockupationsmakten reducerat antalet palestinier som potentiellt stod i vägen för fler bosättningar. Snart finns ingen mer mark att ockupera, eller folk att fördriva. Palestinier som får den problematiska lyckan att överleva dagens bombningar har sannolikt att se fram emot ännu värre livsförutsättningar. Likväl kommer palestinierna, som tidigare, inte att ge upp befrielsekampen. Konflikten fortsätter. Troligtvis orättvisare än tidigare, för palestinierna. 

Som anarkist är det lätt att fyllas med rättmätig vrede i detta sammanhang. Såväl över Israels respektlöshet inför liv, som gentemot nationalstaternas vidriga spel inför öppen ridå. Statsministrar, presidenter, politiker och företagsledare står i kö till rampljuset. Alla stämmer in i kören om Israels rätt till självförsvar. Palestinierna lyssnar till västländernas falsksång. Efter att bombräderna och självförsvarsförkunnandet upphört kommer palestinierna vara väl medvetna om Västs ansvar för släckta människoliv i Palestina. När nationalstaterna sent om sider börjar nynna om eldupphör och humanitära insatser, finns det nog inte många som vill lyssna i Palestina längre. 

I den öronbedövande tystnaden som tusentals döda palestinska barn lämnat efter sig undrar nog många om en anarkistisk kritik ens hörs. Eller är man orolig att diskussioner om hierarkier, egenmakt, antimilitarism och stormakters hegemoni känns opassande, futtiga, till och med respektlösa. När politiker som säger sig föra ens talan godkänner storskaligt dödande på civila i Gaza, och samtidigt gör affärer med israeliska vapenindustrin, är det lätt att känna sig skyldig, delaktig (fastän man vet att politikerna inte representerar en). Med tusentals mil ifrån konfliktens epicentrum, och med ytterst begränsade möjligheter att påverka det geopolitiska spelet, är det heller inte orimligt att känna maktlöshet och frustration. Jag kan väl inte göra något för att hindra IDF? Tankarna är rimliga. Risken är att grubblerier om ens obetydlighet tar över och begränsar ens handlande. Att man fastnar i ett uppgivet scrollande över bilder på döda palestinska kroppar. Att man blir passiv, fastän man helst av allt vill agera. 

Anarkistiska röster behövs i detta läge. Staterna och granaterna behöver kritiseras, kanske mer än någonsin. Det behövs också visioner och berättelser om andra sätt att leva. Jag behöver tänka, prata, men också gå till handling (även att inte göra något är en handling). En stor del av det vackra och viktiga med anarkism är att jag själv kan göra något, tillsammans med andra. Vi kan inte stoppa bomberna i Gaza. Men vi kan hindra skitsamhället ifrån att gro starkare rötter i vår vardag. Att förhindra andra former av ockupationer. Direkt aktion är ju att inte låta sig begränsas av det storpolitiska käbblet, utan att agera. Att bränna plantagen, klippa bojorna, befria kamraterna, och kasta cheferna i floden. En annan del av att vara anarkist, för mig, är att alltid vara på de förtrycktas sida. Jag lyfter därför blicken från eländet. Inte för undvika det hemska, utan för att tydligare se vad jag kan göra idag. Bortom fiktiva nationsbarriärer. Jag låter mig inspireras av motståndet som pågår runtomkring i världen. Av kamrater som kämpar för Gaza, mot Israels ockupation, på många sätt, i stort som smått. Jag blir öppen för att delta och bygga vidare på kamper. Jag kanaliserar vreden och sorgen till jävlaranamma, uthållighet och direkt aktion. I denna konflikt behövs vi frihetliga. Du som blockerar israeliska vapenföretag. Du som hämtar kamrater från häktet. Du som skänker pengar till människor i Gaza. Du som saboterar nazisters bilar. Du som stödjer andra sätt att leva, exempelvis i Rojava. Alla kan vi vara motståndet och solidariteten. Vi kan ge omsorg till familjer och kamrater som behöver vårt stöd. Vi kan göra motstånd mot fascisterna som följer i stormakternas ledband. Motstånd mot vapentillverkarna och lagstiftarna. Vi kan sänka tempot i vålds- och pengamaskineriet. Vi kan tysta politiker som underbygger död. Om vi riktar våra aktioner mot statsmaktens sårbaraste punkter kan vi skada monstret.

Motståndet kan börja med mig, här hemma. Motståndet kan också eka hela vägen till Palestina. Tillsammans, i solidaritet!

EXEMPEL – DET SOM INSPIRERAR

• Palestine Action: nätverk av aktionsgrupper, i UK och USA, som agerar genom direkt aktion, bl a blockader, för att stoppa israeliska vapenföretag, https://www.palestineaction.org/

• Block the Boat: slagord, för blockader av fartyg som transporterar vapen till Israel, bl a i Barcelona, Melbourne, Tacoma och Oakland

• Planet Critical: podcast, ett avsnitt är intervju/samtal i ämnet med aktivisten lisa minerva luxx, ”Dignity and Liberation”, https://www.planetcritical.com/p/dignity-and-liberation-lisa-luxx#details

• Fauda: palestinska anarkister, Västbanken, bl a intervju med Black Rose / Rosa Negra: https://blackrosefed.org/interview-fauda-palestine/ 

• CrimethInc: flera bra texter/podd om ämnet, bl a texten ”Strategizing for Palestinian Solidarity”, https://sv.crimethinc.com/2023/11/03/strategizing-for-palestinian-solidarity-expanding-the-toolkit-from-demands-to-direct-action-1

• Claes Kamp: konstnär med flera inspirerande verk/resonemang på ämnet, se IG: https://instagram.com/claes.kamp 

• Demonstrationer: återkommande, t ex i London, Washington, Stockholm

• The Final Straw: podcast, minst ett avsnitt om ämnet, t ex ”Against Genocide”, https://thefinalstrawradio.noblogs.org/post/2023/10/29/against-genocide-a-palestinian-solidarity-panel/

• Lowkey: artist, med podcast, skriver bra/dagligen om ämnet, på TwitterX, som LowkeyOnline

• Rojavakommittéerna: gjorde nyligen flera peppiga solidaritetsaktioner för Palestina, bl a bildprojektioner på Stockholms stadshus

• AFA Stockholm: skrev nyligen en text i ämnet, ”Om Israel och Palestina”, https://antifa.se/2023/10/14/om-israel-och-palestina/

• Cindy Milstein: anarkist, skriver bra om ämnet, se IG https://instagram.com/cindymilstein

EXEMPEL – DET SOM UPPRÖR

• Elbit Systems Sverige: samtidigt som tusentals barn dödas av Israel i Gaza sluter svensk militär en vapenaffär på 1,7 miljarder med israeliska vapenföretaget Elbit Systems, vilka har kontor i Göteborg, se https://www.patreon.com/posts/svenska-affarer-92153287 , https://www.kontextpress.se/politik/sverige-bor-stoppa-vapenimport-fran-israel/

Inlägget OM DU LYSSNAR ÄR DU MOTSTÅNDET dök först upp på anarkism.info.

Om man har tur får man under sin livstid uppleva tillfällen när det kommer fram ett band som inte är likt något annat. Ett band vars musik är omöjlig att ersätta. Bandet fyller en lucka som du inte visste fanns. Dawn Ray’d var ett sådant band. Deras kompromisslösa blandning av budskap, vision och musik, av kärlek/vrede, ljus/mörker, var exceptionell. Endast Godspeed You! Black Emperor kunde mäta sig med Dawn Ray’ds uttryck.

För den anarkist som letade efter ett band för att bli inspirerad, känna gemenskap, få utlopp för vrede, sorg, bränsle till kampen, känna hopp och glädje, var Dawn Ray’d det självklara bandet. När andra band bemötte orättvisor med balanserad debatt runt middagsbordet, brände Dawn Ray’d ner hela jävla huset, och lämnade endast aska kvar av motståndarna.

Dawn Ray’d blev bättre med åren, och bandet behövdes i sin genre (black metal communityn har präglats av fascistiska och högerextrema band). Deras uttryck nådde nära perfektion med skivan ”To Know The Light”. Varje ton, mening och bild är viktig. Albumet är genomtänkt, vackert och betydelsefullt. Bandets senaste släpp, skulle visa sig vara deras sista, är utan tvekan ett av årets bästa album. Aldrig tidigare har det anarkistiska budskapet varit tydligare. Skivan genomsyras av glödande hat mot alla hierarkier. Ingen som lyssnar behöver tvivla vad bandet tycker om staten, djurförtrycket, snuten, patriarkatet, fascister, eller kapitalister.

Att Dawn Ray’d i dagarna meddelade att bandet lägger ner känns fruktansvärt vemodigt, oförklarligt. Det känns som att förlora sin bästa vän, den som alltid förstod och tröstade. Samtidigt är det på något sätt självklart. Som det logiska slutet för ett anarkistiskt, antifascistiskt black metal-band. Precis som din militanta vängrupp, som en tid gjorde aktioner ingen annan kunde, men som inte var menad att finnas för alltid, lämnar Dawn Ray’d scenen i rätt tid. Dawn Ray’d var alltid mer än ett band. De var kamraterna som kämpade tillsammans med dig mot skitsamhället, som förespråkade alla tänkbara medel. Att allt fler folk kom att värdesätta bandet för deras bidrag till den anarkistiska miljön, gör det paradoxalt bara mer logiskt att Dawn Ray’d slutar. Vi behöver inga gudar, vi behöver kamrater. Och precis som att kampen förändras över tid, behöver också uttrycksformerna för hur vi kämpar ändras. Annars vinner vi inga strider.

De som tagit till sig Dawn Ray’d genom åren kommer aldrig glömma bandet. De som ännu inte hört dem har en värld att upptäcka. Musiken har tystnat, men vi fortsätter att lyssna. Bandet har slutat, men det de stod för lever vidare. Som en konsekvens av att bandet funnits blev tillvaron lite bättre, kampen mer militant. Detta är inget slut, det är en ny början. Som bandet själva säger, vi ses på gatorna. Let the fires burn as a signal!

Tack för allt Dawn Ray’d!

———————

DAWN RAY’D – The fire has gone out, but the flame burns on

If you’re lucky, you’ll experience occasions during your lifetime when a band comes along that’s like no other. A band whose music is impossible to replace. The band fills a gap you didn’t know existed. Dawn Ray’d was one such band. Their uncompromising blend of message, vision and music, of love/anger, light/dark, was exceptional. Only Godspeed You! Black Emperor could match Dawn Ray’d’s expression.

For the anarchist looking for a band to be inspired, to feel community, to vent anger, sadness, fuel for the struggle, to feel hope and joy, Dawn Ray’d was the obvious band. When other bands met injustice with balanced debate around the dinner table, Dawn Ray’d burned the whole damn house down, leaving only ashes of the opponents.

Dawn Ray’d got better over the years, and they were needed in their genre (the black metal community has been characterized by fascist and far-right bands). Their expression reached near perfection with the album ”To Know The Light”. Every tone, sentence and image is important. The album is thoughtful, beautiful and meaningful. The band’s latest release, would prove to be their last, is undoubtedly one of the best albums of the year. Never before has the anarchist message been clearer. The album is imbued with burning hatred towards all hierarchies. No one listening needs to doubt what the band thinks about the state, animal oppression, cops, patriarchy, fascists, or capitalists.

The fact that Dawn Ray’d recently announced that the band is finished feels terribly sad, inexplicable. It feels like losing your best friend, the one who always understood and comforted. At the same time, it is somehow self-evident. As the logical end of an anarchist, anti-fascist black metal band. Just like your militant group of friends, who for a time did actions no one else could, but who were not meant to be around forever, Dawn Ray’d leaves the stage at the right time. Dawn Ray’d was always more than a band. They were the comrades who fought with you against the crap society, who advocated any means imaginable. That more and more people came to value the band for their contribution to the anarchist environment, paradoxically only makes it more logical that Dawn Ray’d is ending. We don’t need gods, we need comrades. And just as the struggle changes over time, the forms of expression for how we fight also need to change. Otherwise we won’t win any battles.

Those who embraced Dawn Ray’d over the years will never forget the band. Those who have yet to hear them have a world to discover. The music has stopped, but we continue to listen. The band has ended, but what they stood for lives on. As a consequence of the band’s existence, life became a little better, the struggle more militant. This is not the end, it is a new beginning. As the band themselves say, see you in the streets. Let the fires burn as a signal!

Thanks for everything Dawn Ray’d!

Inlägget DAWN RAY’D – Elden har slocknat, men lågan brinner vidare dök först upp på anarkism.info.

Anarkismen har som politisk tradition under sitt knappt 200-åriga liv lidit av vissa sjukdomar som kan framstå som kroniska. Möjligen kan de alla kopplas till det som av feminister i rörelsen kallats manarkism, en anarkism färgad av traditionella maskulina och patriarkala värderingar. Den sporadiska glorifieringen av våldsamma aktioner, fokuset på manliga arbetare och den industriella sfären, ett hyllande av individen, med mera, har i och för sig levt sida vid sida med feminism och med mjukare och mer ekologiska och gemenskapsinriktade motiv. Men som helhet har det anarkistiska skeppet lidit av en grabbig slagsida. I så hög utsträckning att det fått människor att hoppa av i oron att fartyget ska kapsejsa.

Den italienska historiefilosofen Chiara Botticis (född 1975) bok Anarchafeminism (2022) skulle kunna fungera som både medicin och vaccin mot den manarkistiska sjukligheten. Jag råkade springa på den här boken på Stockholms anarkistiska bokmässa i somras, och Örebro stadsbibliotek värmde mitt hjärta genom att acceptera mitt inköpsförslag. Det här är nämligen en anarkistisk teori för 2020-talet som innehåller i stort sett allt man [sic]vill ha, och som man gärna vill se på bibliotekens hyllor. Här befinner sig ett intersektionellt fokus på sambandet mellan olika förtryck och kamper i teorins hjärta, snarare än som ett pliktskyldigt påstruket utanpåverk. Feminismen är här inte bara skarp och djupgående, utan också queer och transpositiv. Antirasismen och solidariteten med urfolk är också viktig, och avkolonisering och ekologi central. Anarkafeminism är per definition ekofeminism, apropå det sistnämnda, menar Bottici. ”The globe first” heter därmed bokens tredje och avslutande del. Samtidigt står Bottici rotad i traditionen; hon använder många av de namnkunniga anarkistiska tänkarna, såväl kvinnor som andra kön, och tvekar inte i sitt motstånd mot både kapitalet och staten. Och genomgående är detta dessutom en klipsk, välskriven, underbyggd och tydligt strukturerad historia. ”This book does an excellent job in communicating the value of the anarchic”, som Judith Butler skriver i en blurb på bokens baksida.

I relation till annan anarkistisk teori är det några saker jag tycker sticker ut, inte minst betoningen på det Bottici kallar transindividualism. Vi har aldrig varit individer menar hon, i betydelsen tydligt avgränsade och självständiga enheter. Det finns krafter över, inom och mellan ”individer” som väver oss samman med omgivningen och varandra. Hela vår värld är i praktiken ett ”kroppskommunistiskt” samskapande. Vi är mångfald, till och med vår egen kropp är ett myller av interagerande liv. Ser vi detta utmanas såväl alla idéer om en isolerad, rationell individ höjd över miljön, som dogmerna om privat ägande och gränser. I västerländsk filosofi har (den maskulina) betoningen på allas vår framtida död och dödlighet främjat individualism, menar Bottici. Om vi istället låter födseln vara central i människoblivandet blir det tydligare hur beroende vi är av varandra i grunden. Den här betoningen rimmar förstås också bättre med ett mer ekologiskt tänkande och ett värnande av våra gemensamma livsmiljöer, och av andra varelsers ve och väl.

Sticker ut gör också hennes beskrivning av hur den västerländska mannen i slutet av 1700-talet vände ryggen åt det ljusa, färgstarka, yviga och flärdfulla sättet att klä och smycka sig för en enkel, funktionell och enhetlig klädstil som för tankarna till det militaristiska. Bottici beskriver slagkraftigt hur detta har påverkat och fortfarande påverkar de moderna dualistiska könsrollerna. Tittar vi kritiskt på normer kring hårlängder och klädstil får vi snabbt syn på hur djupt präglade vi är av föreställningar kring kön, och vilka funktioner vi förväntas fylla.

På minussidan hittar vi möjligen det faktum att boken är skriven på ganska avancerad akademiska, och därmed tyvärr inte kan rekommenderas för de flesta läsare. En lindring för detta utgör dock det nio sidor långa och betydligt mer tillgängliga avslutande anarkafeministiska manifestet. Här uppmanas vi bland annat att börja vår anarkafeministiska revolution nu, för ”medlen är målen”. Det är bara att hoppas Botticis revolutionära frön landar i bördig mylla.

No rebellion is ever too small or too big, and most importantly, rebellions are not mutually exclusive: Resist gender norms, play with them, refuse to comply, disobey, boycott, fight capitalism, practice radical democracy … If you cannot build an anarchafeminist society in your country, build it in your neighbourhood. If you cannot build it in your neighbourhood, build it in your household. If you cannot build it in your household, build it within yourself. These actions are not simply ”individualist strategies”, as some have labeled them. The are prefigurations of another world. They are political acts per se, which are the other side of collective projects, such as the increasing examples of mass mobilization, grassroots organizations, general strikes, occupations, communal and queer living that are proliferating around the globe and aiming at abolishing capitalism and the authoritarian state.

Inlägget Anarkafeminism för 2020-talet! dök först upp på anarkism.info.

(In English below)

ABC-boken beskriver anarkistiska ord, begrepp, fenomen och människor i alfabetisk ordning. Genom hela boken används välkända exempel från den anarkistiska rörelsen i Sverige. Boken kommer att illustreras av flera illustratörer från det anarkistiska gemenskapen i så kallade Sverige. Barnboken är ett resultat av ideellt arbete.

HJÄLP OSS TRYCK BARNBOKEN

Vi har nu börjat planera tryckningen av den första anarkistiska ABC-boken på svenska. Vi kommer att trycka 50 böcker, till att börja med. Att trycka böckerna kostar 5 500 kr. För att trycka barnboken behöver vi hjälp med ekonomiska bidrag och därför startar vi en insamling för att finansiera tryckningen. Pengarna som doneras till insamlingen kommer att användas för att trycka ABC-boken. (Barnboken kommer inte att tryckas/utges av ett etablerat bokförlag, vi sköter tryckningen av boken själva) Barnboken är ett långsiktigt projekt. Pengarna som genereras från försäljningen av boken kommer att användas för att trycka fler exemplar av ABC-boken. På så sätt blir barnboken ett ekonomiskt självständigt projekt. Boken kommer att finnas till försäljning på radikala bokmässor och autonoma bokcaféer i Sverige, samt från våra egna plattformar.

DONERA: https://www.firefund.net/abcbook

————————————————————

ANARCHIST CHILDREN’S BOOK

The media collective anarkism.info is making an anarchist ABC book for children in Swedish. The book has several purposes. First and foremost, the purpose of the book is to give children aged 7-12 the opportunity to read a book with anarchist perspectives in Swedish. In addition, it would give anarchist parents access to children’s literature in Swedish with anarchist perspectives, which they can give to, or read to, children. Another purpose of the children’s book is to spread information to those interested about what anarchism can be. Finally, the book aims to promote community and togetherness within the anarchist community in so-called Sweden.

The ABC book describes anarchist words, concepts, phenomena and people in alphabetical order. Throughout the book well-known examples from the anarchist movement in Sweden are used. The book will be illustrated by several illustrators from the anarchist community in so-called Sweden. The children’s book is the result of non-profit work.

HELP US PRINT THE CHILDREN’S BOOK

We are now at a stage of work where we are starting to plan the printing of the first anarchist ABC book in Swedish. We will print 50 books to start with. Printing the books costs SEK 5,500. To print the children’s book, we need help with financial contributions, and therefore we are starting a fundraiser in order to finance the printing. The money donated to the fundraiser will be used to print the ABC book. (The children’s book will not be printed/published by an established book publisher, we will handle the printing of the book ourselves)

The children’s book is a long-term project. The money generated from the sale of the book will be used to print more copies of the ABC book. In this way, the children’s book becomes a financially independent project.

The book will be available for sale at radical book fairs and autonomous book cafes in Sweden, as well from our own platforms.

DONATE: https://www.firefund.net/abcbook

Inlägget ANARKISTISK BARNBOK / ANARCHIST CHILDREN’S BOOK dök först upp på anarkism.info.

Inlägget 6 juni 2023 dök först upp på anarkism.info.

Dessa korta betraktelser om filmen kommer därmed inte innehålla några jämförelser med boken, utan blir en reflektion där filmen får stå på egna ben.

Först och främst tycker jag att det är en sevärd film. Det märks snabbt att det inte är en Hollywoodrulle, och filmen bygger sakta upp en spänning med snygga tagningar och stämningsfull musik som får mig att tänka på Bladerunner. Vi får följa processen när en brokig grupp aktivister går från ord till handling, och försöker spränga en oljeledning i Texas. Vi följer handlingen, men får också tillbakablickar som presenterar de olika karaktärerna och deras motivation till aktionen. Filmen lyckas på ett bra sätt undvika en del vanliga fallgropar i den här typen av scenarion. Å ena sidan finns ingen mystisk ”master mind” i gruppen, som fungerar som den egentliga ledaren, utan det är ett mer organiskt samarbete mellan människor med olika idéer och kunskaper som kompletterar varandra. Vi slipper också den så tröttsamma liberala tropen som går någonting i stil med:

”De ville så väl i teorin, men nu mördade de en massa oskyldiga människor, oj så tokigt det blev, helgar ändamålen verkligen medlen? Kanske skulle de använt energin till att rösta hårdare istället, då hade de också varit moraliskt överlägsna varelser.”

Just det här har jag också sett en del förnärmade liberaler beklaga sig över när det gäller filmen. Att den skriver folk på näsan, eftersom den inte presenterar ett scenario långt inne på en gråskala, utan ganska tydligt tar ställning för att det som personerna gör är rättfärdigt.

Problemen för liberaler består här egentligen av två delar. Den första är att liberaler förvisso i någon mån medger orättvisor, men gärna ser att de förfördelade försöker åtgärda dem genom att följa det riggade spelets etablerade spelregler. För att minska avståndet mellan ideal och verklighet kan sedan en liberal våt filt läggas över historien och sanera ”bråkiga” folkrörelser så att de framstår som fredliga, reformistiska och laglydiga. Det andra problemet är att liberal kritik av orättvisor sällan är djupgående och systematisk, och att där de ändå ser inneboende problem med exempelvis rasism och sexism så finns inte motsvarande analys när det gäller kapitalism i allmänhet och privat ägande i synnerhet. Det är för liberaler strukturer som är rimliga, näst intill heliga, och problemen med miljön eller rätten till territorium måste förskjutas någon annanstans. Att attackera privat egendom (eller statlig egendom) är därför fullständigt tabu.

Av den anledningen kan inte kämpande ursprungsbefolkning, aktivister, arbetare eller andra som bryter mot denna heliga lag utmålas som annat än i bästa fall moraliskt grå. Men grejen är att inte allting i vår omvärld – och därmed i vårt historieberättande – är först och främst ett moraliskt dilemma. Frågor om gränser och nischfall är förstås relevanta, men i det här sammanhanget används de ofta snarare som en slags säkerhetsventil, en tvångströja, en slags ”opt out” möjlighet för såväl berättaren som betraktaren. Kan idén vara farlig för den rådande ordningen? Ja, då kan man gömma sig bakom det gråskaliga moraliska dilemmat som ”problematiserar” utan att ge något annat alternativ än att fortsätta springa i samma hamsterhjul som de rådande makterna ställt fram för att trötta ut och splittra radikal kritik och praktik.

How to Blow Up a Pipeline gör inga sådana akrobatkonster, utan fokuserar istället på vad som driver de olika personerna, på hur själva processen går till, och till en lite mindre del på hur de brottas med sina olika valmöjligheter och hur de ser sina handlingar i ett större sammanhang. I det här avseendet vill jag mena att filmen på riktigt är radikal och tar ett kliv bortom liberala ramar.

Ska en däremot hitta något att kritisera så tycker jag exempelvis att karaktärerna är något platta. Jag har redan nämnt att jag gillar draget att inte fokusera på en huvudperson, och inte framställa någon i gruppen som tydlig ledare. Men där detta gör filmen mindre klyschig, så får det tyvärr också den konsekvensen att vi får väldigt lite tid med varje karaktär – och då tvingas filmskaparen jobba hårt med stereotyper för att vi ändå ska få en igenkänningsfaktor – något som tyvärr skiner igenom i min mening. Budgeten sätter säkert vissa ramar här, men i en drömvärld hade jag velat se en film av den här typen med lite mer utvecklade karaktärer, det vill säga längre helt enkelt – eller rentav en miniserie.

På sina håll är det också svårt att hålla fast vid det som ibland kallas för ”suspension of disbelief”, vilket olika berättelseformer kräver i olika utsträckning. Kort handlar det här om att vi, när vi exempelvis ser film eller spelar spel, i viss mån är villiga att ha överseende med grejer som inte är helt realistiska eller som stökas undan väl snabbt. Om vi gillar storyn och känner oss engagerade i karaktärerna, så gör sådant inte så mycket. Men det handlar om att ge och ta, och också om vilken typ av berättelse som målas upp. I en fantasyvärld med storslagna äventyr är det lättare att komma undan med sånt här, även om det fortfarande kan vara tecken på lat berättarteknik, medan en hårdkokt deckare kommer att få mer problem om den på ett orealistiskt sätt för handlingen framåt.

I How to Blow Up a Pipeline förekommer en del scener av den typen. Några av dem är actionscener där det var svårt att köpa att vissa personer kunde komma undan på det sätt som skedde, i andra fall var det de höga höjderna och djupa dalarna när det gäller säkerhetstänk. Utan att avslöja för mycket kokar karaktärerna i filmen ihop olika avancerade sätt för att försöka undkomma myndigheterna, men har ibland såpass bristande säkerhetstänk att jag varit med och satt upp banderoller med avsevärt högre säkerhetströskel.

Men den kanske viktigaste kritiken av filmen är hur den porträtterar radikal aktivism. Mycket av de faktiska sabotage mot oljeledningar som ägt rum i verkligheten har skett i form av – eller som en del av – öppna landkonflikter där myndigheter och företag försöker kuva en motvillig lokalbefolkning på vars land ledningen ska dras. De radikala handlingarna är både som mest radikala och också rent historiskt som mest realistiska, tycker jag därför, när de sker som en del av ett större socialt sammanhang. Även när det inte främst är människor från en viss geografisk plats som genomför ett visst sabotage på platsen, så är de ofta från en befintlig och ganska väldefinierad politisk och social sfär och rörelse.

Detta gör för det första att gruppens sammansättning i filmen känns orealistisk. De har så vitt skilda bakgrunder, och har kommit i kontakt med varandra på så osannolika sätt, att det är svårt att köpa det. Istället fungerar filmen bäst om gruppen i sig ses som en metafor – de sätt på vilka staten och kapitalet förstör vår miljö drabbar många olika människor på många olika sätt, och även om vi drabbas olika mycket, så är vi på många sätt en del av samma kamp. Som representationer för allianser mellan olika grupper, som leder till olika former av styrkor men också motsättningar, fungerar det hela därför bättre. Och här kan en till och med gissa att processen för filmskapandet gått precis såhär fast tvärtom. Rörelser är svårare att representera, och har då destillerats ner till individer. Men jag vill mena att filmen på detta sätt har tappat en otroligt viktig dimension.

Istället blir personerna som utgör gruppen både isolerade från ett bredare socialt sammanhang, och samtidigt också i det närmaste en slags ”low key” superhjältar med olika ”origin stories”. Visst framställs de som vanliga personer utan superkrafter och med sina vardagliga anledningar till motstånd, men detta motstånd realiseras under former som knappast är realistiska eller möjliga för de allra flesta av oss. Förvisso är det uppfriskande med kreativa och förändrande pseudosuperhjältar, till skillnad mot den norm med reaktionära sådana som exempelvis David Graeber beskrev i sin text Superposition, men vad blir lärdomen för oss andra? Att valet står mellan liberal reformism eller att med en liten cell främlingar ställa sig i garaget och försöka skapa egna sprängämnen, och genomgå en rad nära-döden upplevelser medan en samtidigt försöker hålla FBI på armslängds avstånd?

Det här ska inte tolkas som en kritik av metaforer i sig. Det går naturligtvis bra och är ofta nödvändigt att ta till sådana, exempelvis i ett hypotetiskt fall med en faktisk superhjältefilm som försöker säga något om en viss samhällsfråga. Men i fallet med faktiska superhjältestories är metaforen uppenbar – obviously kommer inte Spindelmannen att rädda arbetarklassfolk från giriga storföretag, utan det är ett inspirerande ”call to action”. Men när själva handlingen i all väsentlighet är materialet som metaforen beskriver, så är det lätt att förväxla de två. Där det är lätt att förstå denna bildliga roll hos Spindelmannen, blir det alltså lätt att tro att det faktiskt är såhär våra radikala aktioner ska se ut i fallet med How to Blow Up a Pipeline. Och här är det viktigt att påpeka att det inte är mot den här typen av militanta handlingar i sig jag vänder mig. Tvärtom, all heder till de som genomför sabotage mot staten, fossilkapitalet, fascister och andra rörelser eller annan infrastruktur som förstör människor, andra djur och natur. Vi behöver mer sånt.

Men verkligheten är att radikalitet ser ut på många olika sätt, och i bästa fall är aktioner som en sprängd oljeledning bara toppen på ett isberg. Ett isberg som består av att på riktigt bebo territorier, av möten, konferenser och workshops, av att bygga motmakt bland gräsrötter på arbetsplatser eller i bostadskvarter, av att underminera gränser, genomföra djurfritagnignar eller inbrott i syfte att blotta djurfabrikers innandöme, av organisering kring ömsesidig hjälp och koalitionsbyggande, av att tillsammans drömma om andra världar över en öl på något ockuperat socialt center, eller vid lägerelden på någon miljöaktion tillsammans med tusentals andra, eller i fikarummet på jobbet, och så vidare. Det handlar om att bygga och delta i sociala rörelser, och i dessa finna och förfina en mångfald av uttrycksformer.

Filmer och serier har väldigt ofta detta problem där radikalitet framställs som en slags karikatyr av den mest extrema sortens gärningens propaganda. En elitgrupp som utför ett storslaget dåd, ett coolt uttalande, och sedan ett antal copycats som fortsätter och utökar konflikten i små isolerade celler eller som en del av en abstrakt, ofta internetbaserad massa, men i princip ingen verklig rörelse däremellan. Det kan såklart vara svårt att fånga verkliga brokiga rörelser som består av oerhört många människor som bidrar på väldigt olika sätt, och kanske under lång tid, i ett så kort format som en film. Filmens hjältar står i det avseendet alltför ofta i ett självslutet vakuum, och säger därför på ett sätt väldigt lite om oss själva och våra kamper. Kanske är det här till viss del en reell begränsning inbyggd i dessa medier, men jag tror att det går att göra dessa skildringar på ett mer träffande sätt än vad som blev fallet denna gång.

Filmen How to Blow Up a Pipeline lyckades i alla fall med att spränga gråskalan när det gäller rätt och fel kring militanta miljöaktioner och därmed bli en inspirerande gnista för radikal aktivism. Men det återstår att befolka tomrummet explosionen lämnar efter sig med rörelser som visar att den verkliga sprängkraften ligger i vår kollektiva styrka.

Inlägget En instruktion för att spränga en oljeledning dök först upp på anarkism.info.

Då vi har suttit på denna inspelning ett tag så har den Firefund-insamling som nämns i avsnittet tagit slut, men det finns andra sätt att stödja initiativet.

Swish: 1230781294

Bankgiro: 5899-1092

Info om Solidaria finns också att hitta bland annat här:
Instagram: https://www.instagram.com/solidariacenter/
Mail: solidaria_initiativ@riseup.net

Intro/outromusik: D4RKSTAR

Inlägget Solidaria – nytt socialt center på gång i Stockholm – anarkism.info podcast #32 dök först upp på anarkism.info.

Att alltid bära en kamp som man från början inte valt att bära. Att leva i motstånd och förtryck är normaliserat i vårt segregerade samhälle. Att behöva kämpa för frihet, hur gör man det och hur man orkar.

Jag är också trött, trött på att överleva, istället för att leva. Leva mitt fria liv som var tanken från början. Livet blev en kamp, en kamp att överleva skitsamhället. Ett samhälle som inte är på min sida, som inte tar mina strider eller min kamp. Samhället har vaggat in oss i illusionen att frihet är att välja utbildning, skola, vård, yrke, bostad osv. Om du har rätt klass, etnicitet, kön och sexualitet dvs. Har du inte alla ”rätt” passar du inte in och successivt slussas du ut och längre bort.

Att vara i strid varje dag, överleva varje dag, gör att man knappt ser vart man ska börja, och ännu mindre vart målet är.

Vi är många som känner samma sak världen över, vi bär samma kamp varje dag året om. Vi är kvinnor. Det spelar ingen roll hur rolig jag än är, hur duktig jag än är, vilken talang eller expertis jag besitter, eller hur smart jag än är, jag blir främst dömd utifrån vad jag har mellan mina ben, efter utifrån hur snygg jag är, mitt utseende spela stor roll. Allt annat spelar ingen roll, jag är ingen man. Jag döms hårdare av samhället för att jag är kvinna. En kvinna i samhället ska vara foglig, tyst, inställsam och skeva förväntningar om att vara någon slags projektledare i familjen AB, samtidigt som samhället säger till mig att jag inte duger till något. Felar jag uppfattas jag som lågbegåvad, eller så tror man att jag lider av någon allvarlig störning eftersom jag misslyckats med att passa in.

Jag känner också att jag inte passar in.
Jag vill heller inte passa in i vårt skitsamhälle, jag vill inte vara en del av något jag inte fått vara en del av att påverka.
Jag vill inte passa in för att män ska kapitalisera på min existens, förslava mig i arbete för deras vinning. Men jag är tvingad. Tvingas för min överlevnad. Samtidigt ska jag bära en kamp, förmodligen tills jag dör. Tanken på att överleva mitt liv, gör mig rädd. Rädd att jag aldrig ska ha känt att jag har levt, bara överlevt.

Kvinnors kamp är allas kamp. Tystnad är vår största smärta.

Inlägget Leva mitt fria liv som var tanken från början. dök först upp på anarkism.info.

AXA är ett försäkringsbolag som är delaktiga i skövlandet av viktiga naturområden i Atlanta USA, i syfte att bygga en träningsanläggning för snutar, kallad Cop City. Därutöver beskyddas AXA av snutar som mördar aktivister. 

Bakgrunden till Cop City är att amerikanska polisen i kölvattnet av upploppen efter att snutar mördat George Floyd, såg ett behov av att bli bättre på repression. Cop City är tänkt att bli en plats där snuten ska träna sig inför att mer våldsamt slå ner på demonstranter och protester i framtiden. Vi behöver inte fler våldsbenägna snutar! Vi behöver inget Cop City!

Byggandet av Cop City är ett omfattande projekt som pågått i flera år i Atlanta. För att bygga Cop City vill snuten förstöra ett stort och viktigt skogsområde. I denna skog riskerar fler områden förstöras, för att ge plats åt en inspelningsstudio, samt åt lägenheter, en direkt konsekvens av den pågående gentrifieringen i Atlanta. 

Cop City har mött massivt motstånd. Kampanjen Stop Cop City har samlat stort stöd, i såväl Atlanta, runtom i USA, som internationellt. I flera år har kamrater bland annat ockuperat skogen i Atlanta. Sabotageaktioner har drabbat företag som är involverade i Cop City. Snuten har såklart bemött protesterna med eskalerande våld. Bland annat har kamrater omhändertagits av snuten och anklagats för ”domestic terrorism”.

18 januari 2023 dödade snuten en aktivist i Atlantaskogen, vid namn Manuel Paez Terán, kallad ”Tortuguita”, ”Tort”. Polisen sköt Tort med 13 skott. Nu försöker snuten hävda att Tort sköt först, och inte lydde order. Såklart litar vi inte på snuten, och uppgifter tyder på att snuten sköt sig själv, innan de sköt ihjäl Tort, och myndigheterna gör nu allt för att dölja mordet. 

Snuten är emellertid inte ensam ansvarig med att förstöra skogen i Atlanta. Ett stort antal företag, banker och privatpersoner stöttar byggandet av Cop City på olika sätt. Utan företagens stöd kan inte Cop City byggas. Ett av dessa företag är AXA, som försäkrar det största byggföretaget involverad i Cop City, Brasfield & Gorrie, vars verksamhet inte skulle vara möjlig utan AXA:s hjälp. AXA är ett internationellt försäkringsbolag, med kontor i flera länder runtom i världen. Ett av AXA:s kontor finns i Stockholm. 

Från och med idag kommer COPWATCH börja kontakta AXA och deras kunder i Sverige. Vår kampanj mot AXA är en del av den internationella solidaritetsveckan för Stop Cop City (19-26/2). Som följs av en aktionsvecka i Atlanta (4-11/3). Vi kommer kräva att AXA avbryter sin delaktighet i Cop City. Vi kommer informera kunderna om AXA:s medverkan i skövlandet av viktiga naturområden, byggandet av Cop City, och legitimeringen av snutens mord på Tort. Vi kommer råda kunderna att bojkotta AXA. Alla som vill är välkomna att informera om AXA. Vi bifogar kontaktuppgifter (till AXA, och några av deras kunder).  

• AXA XL (XL Catlin Sverige)

Adress: Myrstedt & Stern, Kungsgatan 5, 2 trappor, 111 36 Stockholm

Telefonnummer: 08-440 89 80

Verkställande direktör: Peter Wullimann

Adress: Vargvägen 30, 13150 Saltsjö Duvnäs

E-post: peter.wulliman@xlgroup.com

• AXA XL:s kunder – Adresser & Kontaktuppgifter:

-Nordax Bank

Telefonnummer: 08-50880800

E-post: info@nordax.se

Besöksadress: Gävlegatan 22 , 113 30 Stockholm

-Eurocard (En del av SEB)

Telefonnummer: 08-14 67 37

-SEB

Telefonnummer: 0771-62 10 00

Besöksadress: STJÄRNTORGET 4 , 169 79 Solna

-Nordea

Telefonnummer: 0771224488

Besöksadress: SMÅLANDSGATAN 17, 111 46 Stockholm

-BMW

Telefonnummer: 084706000 , 0200-22 82 00

E-post: kundservice@bmw.se , se.kundsupport@bmwgroup.com

Besöksadress: VETENSKAPSVÄGEN 10, 191 38 Sollentuna

-ICA

Telefonnummer: 08 – 56 15 00 00

Besöksadress – Huvudkontor: Kolonnvägen 20, 169 71 Solna

-Zmarta

Telefonnummer: 0431474700

E-post: info@zmarta.se

Besöksadress: Polisgatan 4, 262 79 Ängelholm

-Ikano bank

Telefonnummer: 0103304000

Besöksadress: HYLLIE BOULEVARD 27, 215 32 Malmö

-Coop

Telefonnummer: 0107400000

Besöksadress: ENGLUNDAVÄGEN 4 , 171 41 Solna

-Uber

Besöksadress: Frösundaleden 2B, 169 70 Solna

Nedanför bifogar vi länkar till sidor med information om kampanjen Stop Cop City, och kampen för att bevara skogen i Atlanta.

Defend Atlanta Forest! Stop Cop City! Revenge Tort! Bojkotta AXA! – COPWATCH / anarkism.info 

https://defendtheatlantaforest.org

https://stopreevesyoung.com

https://www.stopcopcitysolidarity.org/mobilize

https://atlantapresscollective.com/2023/01/19/justice-for-tort/

https://sv.crimethinc.com/2023/01/19/solidarity-with-the-movement-to-stop-cop-city-and-defend-weelaunee-

https://sv.crimethinc.com/2023/02/22/the-forest-in-the-city-two-years-of-forest-defense-in-atlanta-georgia

https://sv.crimethinc.com/2023/01/19/solidarity-with-the-movement-to-stop-cop-city-and-defend-weelaunee-forest

BOYCOTT AXA – STOP COP CITY

AXA is an insurance company that is involved in the destruction of important forest areas in Atlanta USA, in order to build a training facility for cops, called Cop City. In addition, AXA is protected by cops who murder activists. 

The background to Cop City is that the American police, in the wake of the riots after cops murdered George Floyd, saw a need to get better at repression. Cop City is supposed to be a place where cops will train for more violent crackdowns on demonstrators and protests in the future. We don’t need any more violent cops! We don’t need Cop City! 

The construction of Cop City is an extensive project that has been going on for several years in Atlanta. To build Cop City, the cops wants to destroy a large and important forest area. Additional forest is at risk of being destroyed nearby to make way for a recording studio, as well as apartments, a direct consequence of the ongoing gentrification in Atlanta. 

Cop City has faced massive resistance. The Stop Cop City campaign has gathered a lot of support, in Atlanta as well as around the United States, and internationally. For years comrades have occupied the forest in Atlanta. Acts of sabotage have hit businesses involved in Cop City. The cop has of course met the protests with escalating violence. Among other things, comrades have been taken into custody by the cops, and accused of ”domestic terrorism”.

January 18, 2023, the cops killed an activist in the Atlanta forest, named Manuel Paez Terán, called ”Tortuguita”, ”Tort”. The police shot Tort with 13 shots. Now the cops is trying to claim that Tort shot first, and disobeyed orders. Of course, we don’t trust the cops, and information indicates that the cop shot himself before Tort was killed, and the authorities are now doing everything they can to cover up the murder. 

However, the cop is not alone responsible for destroying the forest in Atlanta. A large number of companies, banks and individuals support the construction of Cop City in various ways. Without the support of the companies, Cop City cannot be built. One of these companies is AXA, which insures the largest construction company involved in Cop City, Brasfield & Gorrie, whose operations would not be possible without AXA:s help. AXA is an international company, with offices in several countries around the world. One of AXA:s offices is in Stockholm, in so called Sweden. 

Starting today, COPWATCH will start contacting AXA and their customers in Sweden. Our campaign against AXA is part of the international solidarity week for Stop Cop City (19-26/2). Which is followed by a week of action in Atlanta (4-11/3). We will demand that AXA suspend its participation in Cop City. We will inform clients about AXA:s participation in the devastation of important forest areas, the construction of Cop City, and the support of the cop’s murder of Tort. We will advise clients to boycott AXA. Anyone who wants to help is welcome to inform about AXA. We are attaching contact details (for AXA, and some of their clients).

• AXA XL (XL Catlin Sweden)

Address: Myrstedt & Stern, Kungsgatan 5, 2 stairs, 111 36 Stockholm

Telephone number: 08-440 89 80 

Managing director: Peter Wullimann Address: Vargvägen 30, 13150 Saltsjö Duvnäs

Email: peter.wulliman@xlgroup.com 

• AXA XL’s customers – Addresses & Contact details: 

-Nordax Bank

Phone number: 08-50880800

Email: info@nordax.se

Visiting address: Gävlegatan 22, 113 30 Stockholm 

-Eurocard (Part of SEB)

Telephone number: 08-14 67 37 

-SEB

Telephone number: 0771-62 10 00

Visiting address: STJÄRNTORGET 4, 169 79 Solna 

-Nordea

Phone number: 0771224488

Visiting address: SMÅLANDSGATAN 17, 111 46 Stockholm 

-BMW

Telephone number: 084706000 , 0200-22 82 00

Email: kundservice@bmw.se, se.kundsupport@bmwgroup.com

Visiting address: VETENSKAPSVÄGEN 10, 191 38 Sollentuna 

-ICA 

Telephone number: 08 – 56 15 00 00 

Visiting address – Head office: Kolonnvägen 20, 169 71 Solna 

-Zmarta 

Phone number: 0431474700

Email: info@zmarta.se 

Visiting address: Polisgatan 4, 262 79 Ängelholm 

-Ikano bank

Phone number: 0103304000 

Visiting address: HYLLIE BOULEVARD 27, 215 32 Malmö 

-Coop

Telephone number: 0107400000 

Visiting address: ENGLUNDAVÄGEN 4, 171 41 Solna 

-Uber

Visiting address: Frösundaleden 2B, 169 70 Solna

Below you will find links with information about the Stop Cop City campaign, and the work to save the forest area in Atlanta.

Defend Atlanta Forest! Stop Cop City! Revenge Tort! Boycott AXA! – COPWATCH / anarkism.info 

https://defendtheatlantaforest.org

https://stopreevesyoung.com

https://www.stopcopcitysolidarity.org/mobilize

https://atlantapresscollective.com/2023/01/19/justice-for-tort/

https://sv.crimethinc.com/2023/01/19/solidarity-with-the-movement-to-stop-cop-city-and-defend-weelaunee-

https://sv.crimethinc.com/2023/02/22/the-forest-in-the-city-two-years-of-forest-defense-in-atlanta-georgia

https://sv.crimethinc.com/2023/01/19/solidarity-with-the-movement-to-stop-cop-city-and-defend-weelaunee-forest

Inlägget BOJKOTTA AXA – STOP COP CITY dök först upp på anarkism.info.

Kort film om demon: Youtube, Instagram, Telegram, Facebook
Om Dax Resiste: https://daxresiste.noblogs.org/

Kort dokumentär om Davide ”Dax” Cesare: https://www.youtube.com/watch?v=XU8LvGkpL48

Intro/outromusik: D4RKSTAR

Inlägget Dax Resiste! Intervju om antifascistisk demo i Milano i mars – anarkism.info podast #31 dök först upp på anarkism.info.

Vi har bland annat producerat eget material, exempelvis texter om Rojava, mördarnazisten i Visby, spelat in poddavsnitt med Q&A, gjort ACAB-affischer och antivalpropaganda. Vi har haft gästskribenter, som exempelvis skrivit om anitimilitarism och riksdagsvalet. Vi har pratat med olika grupper, projekt, och personer, som Take Concrete Action, Twin Peaks och Ruth Kinna. Vi har deltagit på Anarkistisk Bokmässa Stockholm, bland annat med bokbord, samt föredrag om snutövervakning och hur vi skyddar oss sådan. Vårt projekt COPWATCH har producerat informationsfilmer (Snuten på Minuten), och informerat om vad enskilda snutar gör. Vi har spelat in radioteater till Radio Nodens livesändning på 1:a maj (inspirerad av Malatestas ”At the Café”). Vi har tillsammans med Fånggruppen Stockholm samlat in pengar till anarkister i så kallade Ukraina (tillverkat och sålt flaggor). Vi har visat solidaritet med anarkistiska fångar (exempelvis i så kallade USA, Ryssland, Grekland, Italien etc). Vi har belyst polisvåldet under så kallade Påskkravallerna.

Utöver detta har vi underhållit våra egna samarbetsformer, och plattformar med möjlighet för kamrater att mötas och samtala, såsom sociala medier, hemsida, teoretisk diskussionsgrupp om anarkism, och Discord (server Café Malatesta).

Tack till alla vi samarbetat och pratat med under året som gått! Under det kommande året fortsätter vi. Det finns stora behov att sprida anarkistiska tankar och stödja anarkistiska projekt. Bortom skit som Tidöavtal, NATO, och statens repression, finns andra sätt att leva. Hör gärna av dig till oss om du vill bidra, vara med på något sätt (med egna texter, eller i ett poddavsnitt). Vi har en del nya idéer för 2023, håll koll på våra plattformar framöver.

Inlägget anarkism.info – 2022 dök först upp på anarkism.info.

I detta engelskspråkiga avsnitt av ainfo-podden pratar Trym med forskaren Ruth Kinna om anarkism, Peter Kropotkin och tidskriften Anarchist Studies. I avsnittet får vi även höra om forskning kring anarkism i allmänhet, anarkistiskt konstituerande och hur du själv kan bli en del av allt det här.

Anarchist Studies Journal

Anarchist Studies Blog

Intro/outromusik: D4RKSTAR

Inlägget Intervju med Ruth Kinna – anarkism.info podast #30 dök först upp på anarkism.info.

Inlägget Du sköna nya värld – anarkism.info podcast #29 – Kravallsamtal #8 dök först upp på anarkism.info.

Begreppet ”sörj inte, organisera” myntades av Joe Hill strax innan han mördades av den amerikanska staten. Jag känner mig kluven inför det. Joe Hills död var ett hårt slag för den frihetliga fackliga rörelsen och frihetlig socialism överlag. Det fanns all anledning att sörja. Sorg är en viktig känsla, ett slags bearbetande av förluster. Att hoppa över det bearbetandet låter typiskt för någon på hastig färd mot utbränning. Därför tycker jag att ”sörj för all del, men organisera också” kanske är en vettigare, om än mindre slagkraftig, slogan.

Men när det kommer till valet vi just genomlidit, är sorg verkligen rätt ord att beskriva de olika känslorna som kan bubbla upp? Sorg antyder en förlust av något kärt eller viktigt, men vad har vi egentligen förlorat av värde? Ingenting. Att vara upprörd, arg, nedstämd eller orolig för att vi kan få fascister i en extremhögerregering är förstås helt rimligt, även om det inte heller är helt säkert hur det blir än. Ett enda mandat skiljer, fler röster ska in, och kanske går det att köpa liberalerna igen? Det lär bli en del partipolitiskt rävspel innan något är klart.

Och vad är alternativet? Fyra år till av sossig nyliberal rasism med vänligt ansikte? Fyra år till där allt bara stadigt blir sämre? Jag ser inget sätt på vilket det i sig till slut skulle leda till något positivt. Nej, det finns inget att sörja. Nog för att det som hänt är förjävligt, men som det parlamentariska läget såg ut innan så var vi fast i ett träsk, sakta sjunkande, och nu kastas vi in i ett reaktionärt men osäkert och bräckligt kaos. Det ger, trots allt, lite möjligheter till motstånd, rörelse, och förändring.

Visst behöver vi samla nya krafter, och organisera för att förhindra, försvåra och fördyra politik som kommer vara både rasistisk och miljöfientlig, såväl som med en skarpare udd riktad mot arbetarklassen. Aktierna för privata skol- och välfärdskoncerner rusar i höjden, och SD-profiler mysheilar på valvakor. Men andra dörrar öppnas. På stor skala blir det svårare för sossarna att lamslå de bitar av en tynande folkrörelse som de fortfarande har klorna i. LO-fack, Hyresgästföreningen, och liknande sammanhang fungerar inte som kamporganisationer när sossar har makten. Jag tror i och för sig att de i grunden är helt bortom räddning som organisationer i det långa loppet ändå, och vi kan knappast förvänta oss underverk, men det finns möjligheter att bygga bredare motstånd mot extremhögerns politik när sosse-bromsklossen inte har makten. Inte för att sossar själva någonsin går i opposition – de blir bra tillfälligt förlägna makthavare – men deras passiviserande närvaro kan bli mindre påtaglig.

Kanske blir det också en väckarklocka för de som alltför lätt låter sig tröstas av en röst på V eller MP, och passiviseras snarare än aktiveras när dessa partier får några fler procent och hamnar nära makten. Kanske inser fler att det är upp till oss på gator och torg att skapa förändring. Och det är förstås ingen garanti för någonting, den utomparlamentariska rörelsen är inte i ett fantastiskt läge. Det är gott om interna kriser och en minst sagt lågintensiv aktivitet i övrigt. Men det finns undantag som exempelvis det fina initiativet Take Concrete Action. Det är sådana aktioner och sånt nätverksbyggande vi behöver överallt i samhället.

Direkt aktion är förstås ingen magisk lösning, och tar också tid. Det är en sak att direkt agera i en konkret fråga som plötsligt uppstår, men en annan att bygga upp en generell kapacitet för socialt omhändertagande och kamper på större skala. Faktum är att det krävs mer tålamod för att bygga upp sådana alternativa strukturer, och stor integritet att inte falla för frestelsen att ta genvägar som något nytt roligt partipolitiskt initiativ eller någon välgörenhetsorganisation utlovar. Det är lätt att luras in där medieljuset, pengarna och löftena om makt befinner sig.

Det finns inte heller något som säger att det automatiskt blir bättre organisering när situationen i samhället blir sämre. Istället finns det gott om exempel på att det kan gå åt båda hållen. När folk får det sämre är de såklart mottagliga för nya idéer och taktiker, samt har mindre att förlora och allt större anledning att försöka förändra. Men samtidigt kan rörelser må bra av att kunna bygga upp sin kapacitet och verka i relativ frid, jämfört med om de med näbbar och klor behöver slåss för sin existens samtidigt som de försöker förändra samhället.

Vad vi har att förvänta oss är en skarpare variant av det som redan pågått länge. Grövre repression mot sociala rörelser och aktivism, hand i hand med utplundring av de gemensamma resurser som fortfarande finns kvar. En av de saker som hände efter att Trump tog makten i USA exempelvis, var att olika repressiva myndigheter fick luft under vingarna och själva började agera aggressivare. Folk som tidigare inte bedömdes som rimliga måltavlor började kidnappas av ICE för att deporteras – ofta trots att de bott i landet i många år och haft familj, jobb, och permanent uppehållstillstånd. Då var det ofta starka lokala protester och initiativ som gjorde att de kunde komma tillbaka till sina familjer.

Mer sånt är att förvänta i Sverige också. Vi kanske får nya inre gränskontroller, och snutar både vid gränsen och överallt i landet som blir mer öppna med rasism och sexism, och tänjer ytterligare på gränserna när det gäller vad de kan komma undan med. Mot detta behöver motståndet vara smart, för att å ena sidan stå emot och skydda varandra så bra som möjligt, men å andra sidan inte ta onödiga smällar när vålds- och maktkåta snutar letar efter anledningar att trycka dit nån. Vi behöver inte främst fler martyrer, utan fler aktiva deltagare i våra olika rörelser och organisationer.

Men det allra viktigaste är att vi nu försöker kickstarta en rörelse vars syfte inte är att återställa sakerna till hur de var innan valet, utan att röra sig framåt och bygga motmakt så brett och utomparlamentariskt som det går. En rörelse som formulerar sina visioner om ett annat samhälle helt utanför ramarna för vad partierna, staten och kapitalet anser vara möjligt. När organisering går ut på att vinna val, så går valfunktionärerna hem efteråt oavsett utgång, utan att ha skapat någon som helst infrastruktur för fortsatt kamp. På så sätt kan även en seger vara en förlust när det gäller potential för effektiv och radikal förändring.

Men för de som försöker bygga organisationer, nätverk och rörelser som direkt förändrar samhället, så kan potentialen för samhällsförändring öka trots förlust för förment ”progressiva” partier i riksdagsval. Miljöpartiet och vänstern är på dekis, samtidigt som vi haft Sveriges första miljömassaktion på Gotland i sommar, och en växande om än spretig miljörörelse överlag. Missnöje med årtionden av nyliberala reformer pyr under ytan, men har inte riktigt någonstans att ta vägen. Take Concrete Action uppnådde sin målsättning att tillfälligt stänga ner produktionen för Cementa, och det ska nu bli spännande att se hur initiativet utvecklas utifrån den koalition av grupper som deltog. Poängen är att de inte förlorat något val, och det behöver inte vi andra heller tro att vi har gjort.

Dessutom är det som händer inte heller en unik svensk trend, utan ett globalt fenomen där olika länder kommit olika långt. I vissa har extremhögerpartier redan makten, i andra har de återigen tappat den, och i några har de klantat bort möjligheten innan den ens kommit. Så naturligtvis måste vi formulera problem och lösningar i vårt eget unika sammanhang, men vi får inte heller överdriva den grad till vilken unika svenska förhållanden bäddat för det som händer. Kapitalismen är global, stater och gränser finns nästan överallt, och det speglas i politiken på olika platser i världen. Därför behöver vår organisering och solidaritet också sträcka sig bortom alla gränser.

Så den här gången tycker jag att vi trots allt ger Joe Hill rätt, och hoppar över sörjandet. Det som har hänt är allvarligt men varken fullständigt katastrofalt eller oväntat, och det enda alternativet var inte precis någon ljuspunkt. Det finns mycket att göra, det är helt okej att vara nedstämd, arg eller besviken, och det blir inte lätt, men med tålmodigt och målmedvetet arbete kan vi komma ur det här stärkta, göra stor nytta, och faktiskt börja bygga en gräsrotsrörelse som på riktigt gör våra liv bättre och pekar mot ett helt annat samhälle. Inget av det här kan något av partierna göra ändå, hur hårt vi än röstar på dem, så varför ska vi ta på oss deras vinster och förluster när vi kan skriva vår egen berättelse istället?

Inlägget Sorg och organisering dök först upp på anarkism.info.

Länk till kampanjsidan:
https://solidarity.international/

Inlägget Fångstöd – anarkism.info podcast #28 – Kravallsamtal #7 dök först upp på anarkism.info.

Snuten på Minuten är en filmserie med kritiska granskningar av snuten (bakom filmserien står COPWATCH, ett projekt inom anarkism.info, som riktar sig till den anti-statliga utomparlamentariska vänstern, med nyttig information om snuten). 

I tidigare avsnitt har vi redogjort för elchockvapen, drönare, och hur man (inte) snackar med snuten. Det fjärde avsnittet handlar vapnen som snuten vill använda i upplopp: vattenkanoner, tårgas och gummikulor. Vi redogör också för hur man kan skydda sig. 

Som alla vet förlorade snuten rejält under Påskupploppen våren 2022. Många blev inspirerade av polisens förlust. Snuten blev såklart kränkt, och verkar nu vilja ha upprättelse i kommande upplopp. 

I debatten efter Påskupploppen var det många, såväl inom som utanför Polismyndigheten, som efterfrågade att snuten får en bredare vapenarsenal i kommande upplopp. Vapnen ses som en lösning på hur snuten inte behöver förlora igen. 

Snuten har befogenhet att själva bestämma vilka vapen de ska använda i upplopp. Polisen utreder nu om de ska använda några nya vapen, vattenkanoner och gummikulor, samt tårgas i större utsträckning, under upplopp i framtiden. Snuten vill gärna framställa dessa vapen som mindre våldsamma, inte dödliga. Vilket är helt missvisande! Om, eller när, snuten bestämmer sig för att utöka sin vapenarsenal kan det gå relativt snabbt till att de börjar använda vapnen under upplopp. Det enda som krävs är att snuten inhandlar vapnen (pengarna får snuten från staten), och utbildar personal i vapenhanteringen. 

Vattenkanoner, tårgas och gummikulor kan hjälpa snuten, t ex att skingra människor i upplopp. Men vapnen har flera sårbarheter, vilket militanta aktivister känner till. Samt baksidor, som att de kan allvarligt skada och döda människor. 

Vilka vapen som snuten än använder behöver det inte hindra kamrater på gatan. Det går att skydda sig och stå upp mot snuten. Det är bara en fråga om kunskap, förberedelse, strategi och tillgång till utrustning. 

I detta fjärde avsnitt redogör Snuten på Minuten för vattenkanoner, tårgas och gummikulor: om vapnen, hur det går att skydda sig, samt stå upp mot snuten i upplopp. FTP!

SE AVSNITTET:
https://youtu.be/Ko9TdfgtSRw

Inlägget Snuten på Minuten – avsnitt #4: ”säkerhet i upplopp – vattenkanoner, tårgas, gummikulor” dök först upp på anarkism.info.

Information om aktionen:
Hemsida: https://takeconcreteaction.info/
Mejl: takeconcreteaction@riseup.net
FB: https://www.facebook.com/takeconcreteaction
Insta: https://instagram.com/takeconcreteaction
Insamling Firefund: https://www.firefund.net/takeconcreteaction

Intromusik: D4RKSTAR

Inlägget Take Concrete Action – anarkism.info podcast #27 dök först upp på anarkism.info.

Artikeln publicerades ursprungligen på tidningen Arbetarens hemsida valåret 2018 och finns nu också på engleska på Libcom samt på znetwork.

Det är valår. Valfriheten regerar! Vart fjärde år får vi välja vilka politiker som ska bestämma över oss. Året runt får vi underkasta oss arbetsköpare. Vårt arbete berikar direktörer och företagsägare, offentliga byråkrater och politiker. Ibland kan vi välja en ny arbetsköpare att lyda och berika.

Det fanns en gång en rörelse som sa att det inte behöver vara så här, utan att vanliga människor kan ta makten över sina liv och erövra frukterna av sitt arbete. Den rörelsen hette arbetarrörelsen och dess flaggskepp var fackföreningarna.

Olle Sahlström, tidigare ledare för LO Idédebatt, utbrister i en krönika från år 2008: ”Arbetarrörelsen är död” (se tidskriften Tvärdrag, augusti 2008). Är gubben galen? Vi har ju bjässarna LO, TCO Saco! Nåja. Vi syndikalister framhåller att arbetsmarknaden domineras av fackliga byråkratier, inte en facklig rörelse. Om det fanns en stark rörelse skulle inte fackbyråkrater sälja ut strejkrätten till Svenskt Näringsliv, vilket de gjorde genom 2019 års antistrejklag. Åtminstone skulle sådana lagförslag snabbt mötas av storstrejk underifrån.

Redan år 2006 borde en strejk ha stoppat den borgerliga regeringens angrepp på A-kassan. Den gången manade SAC till strejk medan flera LO-förbundstoppar förkastade strejk som ”odemokratiskt”.

”Arbetarrörelsen är död”, skriver Sahlström och fortsätter: ”för mig är det en insikt fylld av hopp och framtidsmöjligheter”. Javisst! Rörelsen kan återuppbyggas om dess grundläggande insikter sprids på nytt. Vår kollektiva minnesförlust behöver botas.

Som tonåring på 1990-talet hade jag en nära-facket-upplevelse på en konferens i Norrbotten. En åldrad arbetare från Älvsbyn sa: ”Oavsett vilka som vinner riksdagsvalet så är det kapitalet som styr – om inte vi organiserar en direkt konfrontation med kapitalet där det bildas, det vill säga på arbetsplatserna.”

Åldringen kallade sig anarkist men orden kunde lika gärna ha kommit från Karl Marx’ 1800-talsskrifter. Marx populariserade en så kallad ”materialistisk historiesyn”. Det innebär att samhällets struktur betraktas på så vis att ”den materiella basen bestämmer överbyggnaden”. I termer av aktörer så är den klass som kontrollerar produktionsmedlen också samhällets härskande klass. Den ekonomiska utvecklingen sätter ramarna för den politiska utvecklingen.

Den materialistiska historiesynen förekommer i olika varianter. En variant betonar strukturernas och ekonomins tvingande verkan. En annan variant betonar aktörernas handlande och statens relativa självständighet. Syndikalister brukar inta det senare perspektivet. Styrkeförhållandet mellan arbete och kapital sätter ramarna för politiken.

En materialistisk historiesyn blev tidigt allmängods i arbetarrörelsen. Därav kunde man kanske tro att alla instämde i syndikalismens fokus: låt oss organisera på arbetsplatserna, i basen, ekonomin! Där kan vi förbättra livsvillkoren och ytterst erövra produktionsmedlen! Nja. Olika varianter av ”statssocialism” blev i stället dominerande.

Under hela 1900-talet citerade socialdemokratiska och kommunistiska partier Marx’ ord om samhällets bas, men de var märkvärdigt fixerade vid överbyggnaden. Både reformister och revolutionärer presenterade tidigt en två-stegs-strategi: först ta den politiska makten, sedan omstöpa det ekonomiska livet varvid arbetarna skulle bli herrar i eget hus. Steg två uteblev.

Socialdemokratin fastnade i ett samförstånd med kapitalet som numera är uppsagt. I Aftonbladet den 4 september 2018 skriver Olle Svenning: ”Den stora övergripande socialdemokratiska formeln om kompromiss med näringslivet, är numera passerad. Det privata kapitalet behöver inte förhandla eller ingå sociala kontrakt; det härskar över Marknaden, vår tids religion: primitiv, antiintellektuell, endimensionell men disciplinerande och mäktig.”

Medan statssocialismen gick i graven med 1900-talet, uppvisar fackföreningsrörelsen ett trevande liv efter döden. Sverige är dock, än så länge, ett u-land i facklig kamp. Oavsett vilken fackförening vi tillhör behöver vi alla lära oss bygga levande fackklubbar och arbetsplatssektioner på nytt. Facket måste vila på direkt demokrati, solidaritet över yrkesgränserna och direkt aktion. Facket ska välkomna alla löntagare men exkludera alla partier. Det är syndikalismens recept.

På hela den europeiska kontinenten har den fackliga byråkratin, ”Servicefacket”, råkat i kris. I en intervjubok från 2008 belyser Olle Sahlström hur gräsrötterna uppfinner självorganiseringen igen. Samma tendens finns i Nordamerika. Jänkarna framstår som ledande. Du kan googla på det tvärfackliga nätverket Labor Notes och läsa boken A Troublemakers’ Handbook. Jänkarna gör detta att organisera till stor konst och vetenskap.

Alla som idag organiserar på arbetsplatserna återuppbygger ryggraden i det som statsvetaren Mats Dahlkvist kallar rörelsesocialism. Se hans bidrag i den offentliga utredningen Civilsamhället som demokratins arena (SOU 1999:112). Dahlkvist har gjort en tillbakablick på 1900-talets första hälft, men jag tror att rörelsesocialismen har framtiden för sig. Det är alternativet till både parlamentariska eftergifter och politisk sekterism utanför parlamenten. Det är arbetarklassens solidaritet i praktiken.

Härnäst tänker jag blicka bakåt för att hitta vägar framåt. Jag belyser de bärande elementen i den gamla rörelsesocialismen och skissar på en ny upplaga för 2000-talet i syndikalistisk tappning.

Arbetarrörelsen föddes ur arbetarnas gemensamma intressen mot kapitalägarna och deras statsmakt. Den kapitalägande klassen spelar många roller: den är arbetsköpare, varuförsäljare, hyresvärd, bankir och politisk makthavare. Kapitalet är också medieägare och kulturproducent. I Sverige brukar man tala om arbetarrörelsens ”två grenar”: Partiet i staten och Facket i produktionen. Det är ett snävt synfält.

Arbetarrörelsen byggdes utifrån främst tre sociala roller: arbetarens roll som producent, konsument och ”medborgare” eller samhällsmedlem. På arbetsmarknaden bildades fackföreningar. På varumarknaderna inrättades konsumentföreningar. På bostadsmarknaden bildades hyresgäst- och bostadsrättsföreningar. Facken inrättade också arbetsförmedlingar och kamporgan för arbetslösa. Därutöver skapades studieförbund, Folkets hus, Folkets park, rörelsestyrda tidningar, förlag, teatrar, bibliotek och andra forum.

En fjärde social roll var nedtonad men den ignorerades inte: rollen som privatperson med familje- och släktskapsband. Denna privata sfär lyftes upp som samhällsfråga av arbetarrörelsen och ännu mer av kvinnorörelsen. Hit hör kampen för sexualupplysning, preventivmedel, barnomsorg, skydd mot mäns våld i hemmet med mera.

I grannskapen, på arbetsplatserna och i urbana centra sammanstrålade floran av föreningar. Detta civilsamhälle utgjorde en proletär offentlighet, en arena av mötesplatser och oberoende medier. Det var en motvikt till överhetens röst. Överheten ägde statsapparaten och företagen. Men i det civila samhället pulserade en motkultur som ägdes av folket. Det var en reell motmakt. Den kapitalägande klassen konfronterades i alla sina roller. Så förändrade människor sina liv.

I fackföreningarna och det civila samhället såg syndikalisterna fröna till ett nytt samhälle. I SAC:s principförklaring från år 1922 avtecknas en framtida brytpunkt då arbetarnas organ ska ”undantränga, övervinna och ersätta kapitalismens organ” och ”de statliga maktorganen”.

De nya organen skulle bestå av lokala stormöten som utsåg någon form av arbetarråd, konsumentråd och medborgarråd. Råden skulle förenas i allt större branschvisa och geografiska federationer. Så avsåg man att erövra arbetsplatser, bostadsområden och hela städer. Realismen i detta projekt bevisades i den storslagna spanska revolutionen 1936–39. Arbetarnas självförvaltning stupade förvisso mot yttre angrepp, men den föll inte på någon inre orimlighet. Revolutionen krossades av världens alla totalitära och liberala regeringar som hade möjlighet att påverka utgången.

I Sverige har arbetarrörelsens föreningar förlorat förmågan att mobilisera. De har marginaliserats och försvunnit eller integrerats med kapitalägarna och staten. Det en gång progressiva civilsamhället är borta. Det offentliga rummet domineras av maktens lögner och kommersens brus. Vad händer i frånvaron av levande folkrörelser? Jag vill beskriva det så att vi alla reduceras från samhällsvarelser till privatmänniskor. Vi blir isolerade atomer: i hemmet, på varumarknaderna, i karriären eller kneget. Vi blir maktlösa entiteter av köpkraft och arbetskraft.

Såvitt jag kan se är idéerna i 1922 års principförklaring fortfarande giltiga. De fackliga organisationernas fokus bör ligga på arbetsplatserna, men de behöver också sträcka ut sina tentakler i det civila samhället. Vi borde bygga en ny offentlighet, en motoffentlighet. På en sådan arena kan dagens spridda öar av arbetarkamp förenas i bred klassolidaritet. Där kan en ny motkultur stärka vår känsla av värdighet och kapaciteten för kollektiv handling. Med utgångspunkt i produktionen kan vår fackliga kamp gå i bräschen för samhällsförändringar.

Personligen är jag hoppfull. Vi lever inte under våldet, svälten eller de långa arbetsdagar som tyngde fackföreningsrörelsens pionjärer. Vi lever på deras landvinningar. Vi utgår från ett samhälle på en högre utvecklingsnivå. Å andra sidan har våra rörelser halkat tillbaka till ett primitivt stadium. Första steget är att erövra själva begreppen.

I Sverige har vi knappt några begrepp för att tala om fackets roll i det civila samhället. I exempelvis USA talar de fackliga organisatörerna om ”community unionism” eller ”social movement unionism”. De organiserar civilsamhället på ett medvetet sätt.

Det svenska språket har inga motsvarande termer. Om vi översätter ”community” landar vi i ”samhället”, men i Sverige associeras samhället med staten. Socialdemokratin har förstatligat begreppet. Ett progressivt civilsamhälle är en motvikt till både staten och kapitalet. Men om vi talar om ”civilsamhället” landar tanken i kapitalets skugga. I Sverige har konservatismen och sedermera nyliberalismen lagt beslag på idén om vad det civila samhället är och kan vara. Nyliberalismen har privatiserat begreppet.

Låt oss vara klara över vad nyliberalismen går ut på. Politiken stadfäster kapitalägarnas ställning som samhällsklass. På det retoriska planet ställer nyliberalismen ”individens frihet” och ”civilsamhällets omsorg” mot ”statens tvång”. I praktiken eftersträvas ett civilsamhälle för patriarker som leder företag och familjer. Den hyllade individen är en privilegierad man som lever på arbetares underbetalda arbete och på kvinnors obetalda arbete. Undersåtarna ska hänvisas till den rikes välgörenhet och marknadens disciplin. Det är ett reaktionärt civilsamhälle som eftersträvas.

Nyliberalismen bygger dessutom en stark välfärdsstat för rika män. Politiken är inte marknadsliberal. Den innehåller alltid statlig subventionering av stora företag och rika hushåll. Under Ronald Reagans presidenttid (1981–89) blev den amerikanska staten allt större, mer protektionistisk och militariserad. Den enda marknad som ligger nära den liberala retoriken är den globala finansmarknaden, men även där gör staten massiva räddningsaktioner. Sammanfattningsvis kan sägas att nyliberalismen flätar samman ett auktoritärt civilsamhälle med en auktoritär stat.

Hur kan vi fackliga organisatörer bygga en ny offentlighet? Vilka föreningar i civilsamhället kan facket samarbeta med? Hur bygger vi nya nätverk för självorganisering? Nu är goda (arbetar)råd dyra.

Jag har inga säkra svar men fyra saker står klara. För det första behöver gräsrötterna i olika fackföreningar liera sig med varandra. Det måste ske direkt och horisontellt, alltså utan att vi går via förbundstopparna. Vi behöver lokala tvärfackliga forum.

För det andra borde fackföreningarna söka samarbete med andra typer av klass- och intresseorganisationer, t.ex. hyresgästföreningar, brukar- och konsumentföreningar. Det är irrelevant att göra som den politiska vänstern stundom försöker: ena alla organisationer som har en vänsteridentitet. Politiska etiketter säger inget om vad folk står för, vad de vill eller hur de agerar. En ”bred vänster” är väldigt snäv när den exkluderar arbetare som inte har en vänsteridentitet.

För det tredje måste vi undvika den globaliseringskritiska rörelsens slagsida mot gatuprotester, mediala utspel och lobbyverksamhet. Sådan verksamhet är ett viktigt komplement till kampen på arbetsplatserna, men aldrig ett substitut.

Den fjärde saken är att en ny offentlig arena bara kan byggas genom kampen för breda klassintressen. Nu menar jag inte att den enskilda fackföreningen ska klubba ett allomfattande politiskt program. Då skulle facket förmodligen bli en uppblåst liten sekt. Ett fåtal viktiga fronter måste väljas med omsorg.

Jag ser följande fronter för fackliga organisatörer. Den första fronten går ut på att förbättra välfärdsstaten i fackligt avseende. Det handlar om att anställda i den skattefinansierade sektorn tillvaratar sina intressen i samarbete med brukarsidan (patienter, åldringar, föräldrar till skolbarn etc.). Det viktiga är att vi förbättrar arbetsvillkoren, inflytandet och kvalitén på servicen. Vi bör undvika principkrig om drifts- och ägandeformer.

Den andra fronten gäller det som brukar sammanfattas under ”social lön”: högre A-kassa, sjukpenning, studiebidrag, pension, bostadsbidrag, barnbidrag etc.

Båda dessa fronter är beroende av en tredje front, en offensiv lönekamp i den privata sektorn. Högre löner ger mer skatteintäkter till den offentliga välfärden. Högre löner gör också att arbetare kan konsumera mer, att företag kan producera mer och anställa fler.

De tre föreslagna fronterna kan samla arbetarklassen och en stor del av mellanskiktet. Då blir ytterligare två mål realistiska: full sysselsättning och 6-timmars arbetsdag. Fler kan få jobb när anställda kräver lägre arbetstempo, kortare arbetsdag och nyanställningar. Så byggs en folklig motmakt, tänker jag, som kan gå ännu längre.

Jag är tveksam till idén att facket skulle kräva en allmän medborgarlön. En sådan linje utestänger alla som vill slåss för högre ersättningsnivåer men är skeptiska till medborgarlön (eller inte har tagit ställning till idén). Det viktiga är att vi driver upp alla ersättningar. Inte heller ivrar jag för lagstiftning om 6-timmars arbetsdag. Vi ska genomdriva kravet direkt på arbetsplatserna. I förlängningen kan det medföra att staten bekräftar segern i en ny lag. Så vanns 8-timmarsdagen.

De tre fronterna har en feministisk dimension i det att förbättrad offentlig välfärd gynnar många kvinnodominerade yrken. Det mildrar också kvinnors obetalda reproduktiva arbete i hushållen. Dimensionen förstärks om vi värvar fler kvinnor i privat handel och service som driver upp sina löner och förkortar arbetstiden, till en början på enskilda arbetsplatser.

På de föreslagna fronterna ser jag en stor potential för allianser. Här kan arbetarklassen agera inte bara i egenskap av lönearbetare. Jag har redan nämnt brukarsidan och det obetalda hemarbetet. Även studenter, personer i arbetsmarknadsåtgärder och egenföretagare utan anställda bör ingå. Kampen för ”social lön” skulle också gynna arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer.

Helt avgörande för våra segrar är att fackföreningarna utvecklar styrkan i produktionen av varor och tjänster. Såvitt jag kan se är fackliga stridsåtgärder trumfkortet i både snävt fackliga frågor och övriga samhällsfrågor.

På de tre fronterna kan vi tränga tillbaka SD och andra fascistiska tendenser. Det behövs ett klassperspektiv för att förklara fascismens framfart, det krävs särskilt kamp på arbetsplatserna för att tränga tillbaka fascismen. Det är ju arbetsköparnas trettioåriga offensiv och en krisande kapitalism som försämrar arbetsvillkoren, driver upp arbetslösheten, ställer billig ”utländsk” arbetskraft mot dyr ”svensk” arbetskraft och samma offensiv som via nyliberal politik raserar välfärden.

Företagens vinster har i ca 30 år ökat på löneandelens bekostnad. Det drabbar skatteintäkterna eftersom vinster beskattas mycket mildare än löner. Sackande löner medför också överproduktionskriser (företagens alla produkter kan inte köpas av arbetarna) och arbetslöshet. Det medför övervinster som inte kan plöjas ned i produktiva investeringar. I stället används pengarna till finansiell spekulation, bubblor och krascher. De sackande lönerna har tillfälligt kompenserats av att bankerna sprutar ut lån, men det riskerar utmynna i samma ekonomiska kollaps.

Allt fler arbetare letar fiender inom den egna klassen, ”vi svenskar” ställs mot ”de främmande arbetarna”. Fackliga organisatörers uppgift är att vända frustrationen mot arbetsköparna och den krisande kapitalismen. Vi ska visa att arbetare har samma klassintressen och vinner på att hålla ihop.

Det handlar inte bara om att bedriva upplysningsarbete utan kanske främst om att bygga en facklig gemenskap som konkurrerar ut de nationella gemenskaper som bruna krafter lockar med.

På 1930-talet understödde arbetsköparna fascismen för att krossa arbetarrörelsen och kvinnorörelsen. I vår tid tjänar arbetsköparna på fascismens splittring av arbetare. SD och deras gelikar i övriga Europa stödjer också den nyliberala politiken. SD knyts allt närmare Svenskt Näringsliv.

För att summera mitt förslag: i det civila samhället kan facket gå i bräschen för bättre välfärd, offensiv lönekamp, full sysselsättning och 6-timmars arbetsdag.

Det civila samhället är fullt av möjligheter men också fällor. En uppenbar fälla är när välfärdstjänster överlåts på ideella krafter. Hit hör inte bara den rikes välgörenhet. Hit hör också situationer då vanliga människor tvingas jobba gratis, exempelvis för att barnens dagis ska fungera eller för att äldreomsorgen inte ska kollapsa. En annan fälla är att försöka förverkliga utopier inom kapitalismen. Jag tänker på kooperativa företag och föreningar som isolerar sig i subkulturer eller börjar fungera som vilka profitdrivna marknadsaktörer som helst.

Hur undviker vi civilsamhällets fällor? Jag tror nyckeln är att inte betrakta det civila samhället som en förvaltningsapparat inom kapitalismen, utan att organisera civilsamhället till en rörelse som kan överskrida systemet. Då formar vi det civila samhället till en gigantisk förhandlingskommitté, snarare än ett utopiskt kooperativ.

Om vi bygger ett starkt civilsamhälle så blir dess omedelbara uppgift att tvinga staten att vara en välfärdsstat. Kanske måste folket även tvinga staten att vara en liberal rättsstat och parlamentarisk demokrati. Inget kan tas för givet i bruna tider.

Under de närmsta åren måste fackliga organisatörer förmodligen prioritera det mest basala: starta nya klubbar och sektioner, väcka liv i gamla, värva och skola in fler medlemmar etc. Det lägger grunden för större ambitioner.

Något vi dock inte behöver vänta med är tvärfackliga forum. I protesterna mot 2019 års antistrejklag uppstod nätverk till försvar av strejkrätten på sju orter i landet. Därefter har liknande initiativ tagits till försvar av LAS. Dessa nätverk och initiativ kan omvandlas från enfrågekampanjer till permanenta forum för erfarenhetsutbyte. Genom sådana forum kan löntagare hjälpa varandra att bygga bättre fackföreningar överallt.

Inom kort är årets valcirkus över. Om fackföreningsrörelsen utvecklar en ny slagkraft så kanske löntagarna inte måste bli valets förlorare igen, helt enkelt därför att vi börjar vinna på arbetsplatserna året runt.

Edvin Dahlgren, medlem i Umeå LS av SAC

Inlägget Att rösta eller inte rösta? <br><span style='color:#000000;font-size:16px'>Det är <i>inte</i> frågan</span> dök först upp på anarkism.info.

“It is organized violence on top which creates individual violence at the bottom. It is the accumulated indignation against organized wrong, organized crime, organized injustice, which drives the political offender to act.”

Den 6 juli mördades Ing-Marie Wieselgren i Visby och misstänkt för mordet är en man med starka kopplingar till NMR. I Köpenhamn dödas tre och tio skadades den 3 juli. Den 25 juni dödades två och 21 personer skadades i Oslo. 

Enligt tankesmedjan Center for Strategic & International Studies begicks 21,8% av terrordåden i Europa mellan 2009 och 2020 av högerextrema. Till det kan läggas nästan 70% islamistisk terror som delar högerextremismens patriarkala, chauvinistiska och reaktionära maktanspråk. 

Oavsett hur en räknar är den här typen av vansinnesdåd ett problem kopplat till högerextremism. Nazism, fascism, och i mindre utsträckning nationalism, är ideologier som som inte syftar till att skapa ett så gott liv som möjligt för alla. Det är ideologier som vill skapa fördelar för en grupp människor på bekostnad av andra. Livet ses som en kamp mellan olika grupper där den ena gruppens välgång automatiskt innebär en förlust för alla andra grupper. 

Auktoritära ideologier utesluter fredlig samverkan mellan olika grupper av människor och den enda acceptabla relationen mellan olika grupper är dominans. I den högerextrema tankevärlden blir våld blir därför den naturliga konsekvensen av att olika grupper befinner sig på samma plats i tillvaron. I auktoritära och totalitära ideologier finns det inte en plats för gemenskap eller solidaritet utan bara för maktkamp mellan konkurrenter. Det för med sig att fascistiska och nazistiska organisationer är toppstyrda och endast kan styras av en stark ledare som förmår hålla tillbaka de andras maktanspråk. 

När nationalistiska och fascistiska politiker för fram idéer som SD:s Gunilla Schmidts ”Kan ingen ställa sig på [Öresunds]bron med en kulspruta?” eller konspirationsteorier som “The Great Replacement” skapar det en miljö där personer som har närmare till att faktiskt ta till våld ser detta som accepterat eller rent utav nödvändigt. 

De högerextrema ideologierna i sig leder till våld. När deras våldsdåd skylls på psykisk ohälsa pekas istället den gruppen ut som orsak till problemet. De blir ett alibi och en bortförklaring där korten blandas bort för att slippa se att nazism, fascism, islamism och högerextremism som är en orsak och en katalysator för ett större och djupare problem i samhället. 

En annan variant av denna strategi är när makthavare och tyckare skyller problemet på “våldsbejakande extremism”. En falsk dikotomi målas upp mellan extremister som står för våld och alla andra, som då står för motsatsen av våld. 

Istället för att itu med orsakerna till att människor söker sig till Nazistiska och Fascistiska grupper klumpas olika grupper med olika motiv och olika sätt att arbeta samman i halmgubbe-konstruktionen “våldsbejakande extremism”. 

Vänster-aktörer stod för 2% av terrorismen i Europa 2009-2020 och i det återfinns säkert agerande så som fritagande av djur, inbrott på vapenfabriker men såklart rymmer siffran även våldsamma händelser som syftar till att skapa politisk terror. Det finns dock en avsevärd skillnad i omfattningen och att det planlösa mördandet riktat mot allmänheten knappt, om alls förekommer inom vänstern. Våldsdåd mot människor på gatan gynnar inte anarkismens politiska agenda och är oförenligt med anarkismen som ideologi. Medan det finns gott om exempel som när den högerextrema konstnären Dan Park hyllade terroristen Anders Behring Breivik och fick stöd av Lars Vilks. Att skylla högerextrem terrorism på “våldsbejakande extremism” är att säga att dessa skillnader inte finns och att lokalisera problemet i när folk avviker från normerna för politiskt agerande och blir radikaliserade. Det politiska samtalets möjligheter kringskärs och demokratin urholkas.

Strategier för att flytta fokus från det problem Fascism och Nazism utgör är populära bland makthavare och tykonomer eftersom de flyttar fokus från att våld präglar vårt samhälle och är en del av den rådande ordningen. Våld och hot om våld utövas gentemot fackföreningsaktiva och mot politiska grupper eller stater som inte fogar sig i den hegemoniska internationella ordningen. Europas gränser och EUs regionala ekonomiska suveränitet upprätthålls med våld mot flyktingar. I Ukraina pågår proxykriget mellan de Ryska plutokraternas invasionsarmé, där Ukrainarnas försvarsvilja utnyttjas för att gynna stormakternas intressen (USA, Storbritannien och EU är knappast missnöjda med att den Ryska krigsmakten utarmas i Ukraina, vilket säkert bidrar till den politiska viljan att skicka vapen till landet). Politiker och ekonomiska makthavare kan inte göra någonting åt kapitalismens våld eftersom de själva är en del av problemet. 

Många av skjutningarna i USA har bland annat förklarats med att gärningsmännen (vita män) upplever att de fråntagits privilegier de har rätt till. Kontroll över personer med andra kön, ekonomisk framgång och att stå oemotsagda i privata och offentliga samtalet. Förlusten av privilegier skylls på marginaliserade grupper som tagit mer plats i samhället och som också ofta blir de som ofta hamnar i skottlinjen, när hämnd för de inbillade oförrätterna ska utkrävas. Men en del i förklaringen finns också i minskande reallöner, en sjunkande levnadsstandard, arbetsskador som leder till opiat-missbruk. Den här utvecklingen är en direkt följd av kapitalismens utveckling och ständiga jakt på större vinster, billigare arbetskraft och nya marknader.

När nya marknader saknas så nya skapas med ekonomisk och militär krigföring. Afghanistan, Irak, Venezuela, Bolivia, Ukraina. 

Våldet är inte en bugg i systemet utan en förutsättning för att det ska kunna fortsätta. Det organiserade våldet i toppen legitimerar och motiverar atomiserade, bittra män som upplever sig berövade privilegier, att ta hämnd på sina inbillade fiender. När makthavare och tyckonomer kommer med bortförklaringar för att skydda systemet som låter dem åtnjuta makt och privilegierade liv, istället för att hjälpa till att ta tag i rötterna till problemet, så skändar de offrens minne.

Inlägget Ingen går säker från fascism dök först upp på anarkism.info.

Vi har också i och med det här avsnittet ett nytt intro. Ett stort tack till fantastiska D4RKSTAR som fixat musiken!

Inlägget Twin Peaks blockaden – anarkism.info podcast #26 dök först upp på anarkism.info.

”NATO-medlemskap [innebär] antagligen också kompromisser som allvarligt skadar både kärnvapenmotstånd och ansträngningarna för att vara någon slags fristad eller röst för dissidenter som tvingats fly från förtryck i NATO-länder med omnejd – som exempelvis kurdiska frihetskämpar som terrorstämplas av Turkiet när de gör motstånd mot grovt systematiskt förtryck. Nu gör Sverige gemensam sak med den isis-kramande smådiktatorn Erdogan och kärnvapenutrustade stormakter istället för de rörelser som kämpar för frihet och rättvisa i regionen.”

Det behövdes inte mycket fantasi för att förutspå detta, men nu har det alltså snabbt blivit verklighet, när Sverige förhandlat fram ett avtal med Turkiet för att få släppas in i krigsalliansen NATO.

Att sossarna och i förlängningen Sverige nu slänger kurder åt vargarna och istället närmar sig Erdogans fascistoida regim är såklart en oerhörd skam. Så sent som 2019 sade utrikesministern Ann Linde bland annat att ”Sverige är djupt tacksamma för de uppoffringar som kurder och minoriteter i regionen gjort i kampen mot Daesh”. Vidare sade hon att Sverige ”fördömer det turkiska folkrättstridiga angreppet i nordöstra Syrien” och talade om behovet av ett vapenembargo.

Sedan dess har ingenting nämnvärt ändrats i hur administrationen i norra Syrien respektive Turkiet agerar. Från detta är det lätt att dra slutsatsen att sossarna och Sverige nu svängt 180 grader i frågan. Men så funkar förstås inte politik. Politikernas främsta roll är att ljuga för oss för att behålla sin makt, och det finns inget som inte kan kohandlas bort om ett tillräckligt bra erbjudande kommer. Naturligtvis var det bättre när sossarna påstod att de stod bakom kurderna, men det som händer nu är lättare att förstå om vi inser att det ”stödet” alltid var ytligt och villkorat, aldrig djupgående eller konsekvent.

Samtidigt med de fina utspelen så förföljdes nämligen kurder redan av SÄPO, och kurdiska hbtq-personer liksom politiskt aktiva utvisades till Turkiet där de riskerade både tortyr och fängelse. Socialdemokraterna försöker påstå att de i avtalet med Turkiet sålt in redan planerad lagstiftning som eftergifter, och att vi därför inte har något att oroa oss för. Men för det första var situationen inte speciellt bra redan innan avtalet, och för det andra är det uppenbart att Erdogan och Turkiet sitter på ett trumfkort med sitt veto, nu när sossarna älskar NATO över allt annat.

Situationen med avtalet på plats blir naturligtvis allvarligare, hur vi än vrider och vänder på det, och Erdogan vill inte minst visa sig stark på hemmaplan för att dra fokus från landets usla ekonomi. Dessutom har Turkiet snarast trappat upp förtrycket mot oppositionella jämfört med tiden då sossarna kritiserade dem. Massvis med lärare, journalister, politiker, hbtq-personer och aktivister sitter i fängelse, och ironiskt nog är sossarnas socialdemokratiska systerparti HDP en hårsmån från att förbjudas efter åratal av repression.

Det cirkulerar nu listor med allt fler namn på personer som Turkiet kräver ska utvisas från Sverige, och häromdagen ville den turkiske ambassadören att manifestationer till förmån för kurdiska organisationer som PKK och PYD skulle förbjudas, då de alla påstås vara terrorister. Kurder i Sverige med minsta anknytning till politisk organisering i norra Syrien eller Turkiet får nu i bästa fall leva med oro och osäkerhet. Svenska journalister varnar också för att det kan bli svårare för dem att rapportera från de kurdiskt kontrollerade områden som terroranklagas av Turkiet.

För att ta ett dagsfärskt exempel på hur Turkiet använder terrorlagar i syfte att tysta journalistik så kan vi nämna att en journalist som tog en bild när turkisk polis mördade en ung student 2017 nu riskerar 20 års fängelse för ”medlemskap i en terroristorganisation” – anklagelser som är fullkomligt fabricerade och endast syftar till att tysta regimkritiker. Det här är knappt ens toppen på det isberg av systematisk repression som sker i Turkiet just nu, och den interna repressionen åtföljs också av regelrätta attacker mot kurdiska städer och positioner i norra Syrien.

När det gäller den kurdiska frihetskampen så har en av Erdogans taktiker varit just att smeta PKKs terrorstämpel på alla kurdiska aktivister och organisationer. Från mitten av 80-talet och ett antal år framåt så var PKK en centraliserad och toppstyrd organisation som bedrev asymmetrisk krigföring mot den turkiska staten i syfte att upprätta en självständig kurdisk nationalstat. En målsättning som med liberala mått egentligen inte är speciellt märkvärdig. Varför skulle inte kurderna ha rätt till en egen nationalstat? Varför skulle de behöva underkasta sig andra stater som dessutom gjorde sitt bästa för att med våld radera ut deras kultur och politiska organisationer?

Metoderna med vilka konflikten bedrevs lämnar en hel del i övrigt att önska, men det är viktigt att påpeka att även när PKK var som ”värst” så var de fortfarande den mindre dåliga parten i konflikten, jämfört med Turkiets systematiska och storskaliga repression, och de hade definitivt rätt i sak – det finns ingen anledning till varför kurder ska utstå Turkiets eller nån annan nationalstats förtryck.

Men sedan dess har PKK förändrats oerhört mycket, och genomgått en ideologisk såväl som praktiskt transformation. När det kalla kriget tog slut och Sovjetunionen kollapsade, samtidigt som den kurdiska frihetskampen hade kört fast i en återvändsgränd, blev det läge för en omvärdering av situationen. Det var då som PKK-ledaren Abdullah Öcalan hittade den anarkistiske tänkaren Murray Bookchins texter och insåg att många av svaren på de problem den kurdiska frihetsrörelsen ställts inför kunde besvaras genom att gå i en frihetlig och anarkistisk riktning.

Fokus flyttades från en centraliserad och hierarkisk struktur till en nätverksbaserad och gräsrotsdemokratisk dito, med feminismen som ett viktigt inslag. Målet är inte heller längre en stat, utan en slags demokratisk konfederalism bortom stater, och medlen sträcker sig från en militär kapacitet som bland annat var helt avgörande när IS motades i grind, till demokratisk gräsrotsorganisering i alla områden som är intresserade att delta, och som erbjuder det mest lovande och inspirerande politiska såväl som sociala alternativet i hela regionen.

Den här förändringen har pågått i många år, men när inbördeskriget i Syrien bröt ut kunde den ta ett kliv till en ny nivå. Detta kunde ske tack vara det förebildande sätt på vilket den kurdiska motståndsrörelsen hade börjat organisera sig: De parallella strukturer som byggdes upp för att bedriva motstånd i vardagen, var också kärnan för en helt ny social och politisk värld, som byggdes i skalet av den gamla. När tillfället gavs, kunde de gå från att vara strukturer för försvar till att bli grunden på vilket ett nytt samhällssystem vilade.

Många problem kvarstår förstås i regionen, inte minst den spända relationen till närliggande nationalstater och nödvändigheten att på något sätt förhålla sig till en alltigenom kapitalistisk omvärld. Men trots att vi uppenbarligen inte har att göra med ett helt igenom anarkistiskt samhälle, så ger de demokratiska strukturerna i norra Syrian med omnejd mer inflytande och självbestämmande åt invånarna än någon av de västerländska så kallade demokratierna. Och det måste till viss del tillskrivas det förändrade PKK och dess många medlemmar och sympatisörer.

Om PKK alltså på orimliga grunder just nu är terrorstämplat (och den klassningen är så skakig att EU redan tvingats att retroaktivt dra tillbaka den för åren 2014-2017), så gäller däremot inte detta för YPG, YPJ eller PYD, vilket bland annat Rojavakommittéerna nyligen påpekat. Det finns därför inte ens formella anledningar att behöva förhålla sig till Erdogans gläfsande på den här punkten. Vad vi därmed behöver göra framöver kan sammanfattas i fyra punkter:

1) Fortsätta exponera och motsätta oss den repression som Erdogans regim bedriver i Turkiet, och stå i solidaritet med alla de grupper och individer som regimen av olika skäl förföljer, fängslar och torterar. Det här inkluderar för oss framför allt alla de kurder i Sverige som riskerar utvisning och förföljelse, och de olika sätt på vilka staten, regeringen eller SÄPO försöker underminera den kurdiska frihetskampen som bedrivs på svensk mark.

2) Fortsätta vår solidaritet med norra Syrien och organisationer som YPG, YPJ liksom andra grupper och nätverk i området, och konsekvent vägra låta Erdogans regim godtyckligt terrorstämpla dem, samt ge dem materiellt stöd när de angrips av Turkiet.

3) Verka för att PKK inte längre ska terroristklassas, då detta skulle både underlätta organisering på plats och solidaritetsarbete i länder som Sverige. Finns det en terrorist i regionen, så är det Erdogans regim, som både visats hjälpa IS och med dödligt våld angripit människor såväl i Turkiet som i norra Syrien.

4) Utan att som anarkist eller frihetlig socialist behöva hålla med om 100% av det som händer i norra Syrien, så kan vi ändå använda revolutionen i Rojava som ett exempel på att en annan värld faktiskt är möjlig, och att det aldrig är för tidigt att börja förebilda den i vår vardag. Det finns inget som gör maktgiriga politiker och kapitalister så rädda som människor med visioner om en annan framtid, och det är därför de alltid försöker ta ifrån oss det vapnet.

Inlägget Erdogans sossar och vägen framåt dök först upp på anarkism.info.

Om Miljön
På Gotland finns det höga naturvärden vilka hotas utav framförallt att vattnet förorenas utav kalkbrytningen. Det underlag som Cementa har presenterat angående riskerna för dricksvattnet på Gotland har varit bristfälliga vilket troligtvis beror på att en för stor utredning skulle visa på hur katastrofal deras verkasmhet är för färskvattnet på Gotland. Den kalkbrytning som sker på Gotland driver in saltvatten i grundvattnet förstör den redan dåliga tillgången på grundvatten på Gotland och är påväg att göra det omöjligt att bo på Gotland, samt att bedriva jordbruk där.

Om Klimatet
Cementa är det företag som släppte ut näst mest koldioxid per år i Sverige, med drygt 1,9 ton 2020. Det motsvarar cirka 3-4% av ALLA utsläpp av växthusgaser som sker inom sveriges gränser. Mycket av Cementas utsläpp kommer ifrån förbränning av kol – som tills nyligen till stor del importerades från Ryssland.
Globalt har cementproduktionen ett gigantiskt koldioxid-avtryck – minst 8% av de globala utsläppen kommer ifrån Cementindustrin, vilket är mer än den globala flygindustrins utsläpp! Dessutom ökar produktionen av cement för var år som går. Om Cementproduktionen var ett land, skulle det vara den tredje största utsläpparen, efter endast Kina och USA.

Om Oss
Vi är klimataktivister från olika delar av Sverige som har tröttnat på politikers oförmåga att ta klimatkrisen på allvar. Vi tänker inte förbli passiva, och DU kan vara en del av det. Följ med till Gotland och STÄNG NER Cementa – för en värld värd att leva i!

Take Concrete Action ( länk till hemsidan )

Inlägget Take Concrete Action! Massaktion 25-28 augusti på Gotland dök först upp på anarkism.info.

Länk till boken: https://theanarchistlibrary.org/library/errico-malatesta-at-the-cafe

Inlägget 1 maj special – Café Malatesta – anarkism.info podcast #25 dök först upp på anarkism.info.

Stöd dina kamrater i Ukraina genom att köpa en flagga. Gör din beställning via mail: fgstockholm@protonmail.com eller instagram: FGStockholm
200kronor (eventuell frakt tillkommer)

Inlägget Stöd kamrater i Ukraina! dök först upp på anarkism.info.

Kring millennieskiftet klev min generation ut på arbetsmarknaden. Vi kunde förvänta oss sämre arbetsvillkor och sämre offentlig välfärd än våra föräldrar, samtidigt som Sverige var (och är) rikare än någonsin tidigare. Gustav Fridolin skrev en bok om att vi blivit just Blåsta.

Dagens unga kanske får uthärda ännu sämre villkor, men det är ingen naturlag. Det var facklig kamp som en gång drev Sverige från ett brutalt klassamhälle till ett någorlunda civiliserat land. Det är klasskamp uppifrån, från arbetsgivarna och deras vapenbröder i politiken, som återigen brutaliserar samhället.

Så, lösningen är alltså att alla unga löntagare går med i facket? Nja, det räcker inte särskilt långt.

Jag gick med i en fackförening år 1997 och räknas väl som fackgubbe numera. Jag har mött många färskingar i den fackliga världen som blivit chockade över hur dåligt de svenska facken fungerar, hur flata de är mot både arbetsgivare och politiker. Listan över bakslag är lång: 2019 års antistrejklag, så kallad hyvling av heltidstjänster till deltid, de pågående angreppen på LAS vilka föregicks av urholkade kollektivavtal etc. Den kanske mest alarmerande statistiken är att drygt 770 svenskar dör av arbetsrelaterad stress varje år.

När missnöjda medlemmar försöker göra facken mer demokratiska och stridbara kommer nästa chock: de blir ofta motarbetade av ombudsmän och andra fackliga representanter.

Om du är migrant är risken stor att du hamnar i klorna på en kriminell arbetsgivare. Det kan rentav vara så att något fackförbund håller skurken om ryggen. Överdriver jag? Nej, läs förslagsvis en artikel av den fackliga organisatören Daria Bogdanska eller av det regionala skyddsombudet Emil Boss.

Det är begripligt att ge upp hoppet om de svenska facken men jag vill upprepa: kamrat färsking, fortsätt kämpa! Klämkäcka rop är dock till föga hjälp. För att förstå de svenska fackens risiga tillstånd, behövs ett kritiskt perspektiv på den svenska modellen för arbetsmarknadens reglering. På följande rader anlägger jag ett sådant perspektiv. Jag tänker också ge några råd till löntagare som vill bygga starka fackföreningar.

Jag skrev ursprungligen en lång artikel om den svenska modellen för en amerikansk publik. Nedan anläggs alltså samma perspektiv men i förkortad form.

En majoritet av löntagarna i Sverige är fackligt anslutna och arbetar under kollektivavtal. Men de flesta fackföreningar lever på gamla meriter och upprätthåller imponerande fasader.

Sverige är känt för det som kallas ”samförstånd”, alltså en stark anda av samarbete mellan tre styrande skikt: facktoppar, företagsledare och politiker. Statsvetaren Peter A. Swenson har belyst arbetsgivarnas förhållningssätt till fackföreningar, vilket formades i början av 1900-talet:

”Det organiserade kapitalet i Sverige ville ha starka fackföreningar, och när kapitalet fick dem ångrade man inte konsekvenserna (…) Genom att göra dygd av det oundvikliga, såg arbetsgivarna de nationella fackföreningarna som en potentiell allierad i säkrandet av arbetsgivarnas makt över löntagarna. (…) Med tiden fattade kapitalet tycke för den socialdemokratiska arbetarrörelsen, åtminstone i jämförelse med alternativet, inklusive en situation utan fackföreningar. Centraliserade förhandlingar, med fackföreningar som hade övergett alla ambitioner att erövra makten på arbetsplatserna, visade sig vara mycket bekvämt.”

Se Swensons bok Capitalists against markets, sida 76 (min översättning av citatet ovan). Ganska träffande har ledarna för det Socialdemokratiska partiet och dess fackliga stödorgan (LO) beskrivits som ”röda patriarker”. Detta uttryck är myntat av Olle Sahlström, tidigare chef vid tankesmedjan LO idédebatt.

Det svenska samförståndet sägs ofta vara den magiska formeln bakom en hög levnadsstandard och generell välfärd. Denna bild är i bästa fall en halvsanning. Bilden döljer det faktum att det var en upprorisk arbetarklass som skrämde fram ett samförstånd i toppen, ett samförstånd som medgav förbättringar för arbetare på botten (under en begränsad tidsperiod).

En våg av arbetsmarknadskonflikter präglade 1920-talet i Sverige. Nya vågor av stridbarhet präglade 1970- och 1980-talen. Utan återkommande hot från arbetsgolven skulle fackliga representanter inte ha uppnått mycket vid förhandlingsbordet. En grundläggande logik i klasskampen är att arbetsgivare kan ge upp en liten del av sin rikedom och makt, för att undvika att stridbara arbetare orsakar ännu större skada. I detta avseende skiljer sig Sverige knappast från andra länder.

Stridbarhet handlar inte bara om att iscensätta strejker (och det börjar sällan med strejk). Stridbarhet omfattar en mångfald olika sätt att pressa köparna av arbetskraft.

Ett problem med de flesta svenska fackföreningar är att de inte främjar löntagarnas stridbarhet utan tvärtom kväver stridbarheten och förstör den. Det är ingen olyckshändelse utan ett systemfel. Defekten är inbyggd i de tre fackliga centralorganisationer som dominerar arbetsmarknaden: LO, TCO och Saco. Defekten kan sammanfattas på följande sätt.

Merparten av de svenska fackförbunden kännetecknas av toppstyre, centralism och lojalitet med arbetsgivarsidan. Fackens medlemmar har ingen rätt att delta i beslut om strejk eller andra stridsåtgärder. Beslut tas av de nationella förbundsstyrelserna och i vissa fall måste stridsåtgärder dessutom godkännas av den högre LO-styrelsen.

Medlemmarna har ingen rätt att avvisa eller godta förslag till kollektivavtal på nationell branschnivå. Beslutande medlemsomröstningar är också väldigt sällsynta när det gäller kollektivavtal på lokal arbetsplats- och företagsnivå. Det är vidare så att LO och till viss del även TCO hämmas av lojalitet med Socialdemokratiska partiet. TCO och ännu mer Saco präglas av yrkesegoism.

Sammantaget är detta bra recept för att kväva löntagarnas stridbarhet. Således förstör fackliga företrädare den främsta hävstången mot näringslivet och statsapparaten. Följaktligen blir facken allt sämre på att försvara löntagarna och ännu sämre på att flytta fram positionerna.

The Swedish (Top) Model är på dekis, inte på topp. Fackligt arbete idag handlar faktiskt om att rädda den svenska arbetarrörelsen.

I Sverige finns det två fackföreningar som sticker ut med sina principer: Hamnarbetarförbundet och syndikalistiska SAC. Principerna kan sammanfattas på följande sätt: medlemsdemokrati, solidaritet mellan arbetskamrater och oberoende från alla intressen utanför kollektivet av arbetare. Detta är kärnan i syndikalismen. Samma principer förespråkas av många gräsrötter inom LO i opposition mot de fackliga byråkratierna. En sådan gräsrot är gruvarbetaren Jari Söyrinki. I nättidningen Kontextpress skriver han:

”Jag säger inte att vi ska ’avskaffa’ facket, gå ur eller starta nya fack; jag säger att vi ska bedriva det fackliga arbetet på egna premisser. Oberoende fackgrupper direkt på arbetsplatserna producerar helt andra värden. De är rörliga, livliga och nyskapande. De är riktig arbetarrörelse.”

Medan löntagare i LO har den fackliga byråkratin emot sig, likt en bromskloss, har löntagare i SAC och Hamnarbetarförbundet facket bakom sig. SAC bygger på lokala samorganisationer (LS). På enskilda arbetsplatser bildar medlemmarna sektioner. Det är fackklubbar för alla yrken utom cheferna. Flera sektioner i samma bransch bildar tillsammans ett syndikat, alltså en fackavdelning. Syndikalistiska sektioner tillämpar direkt demokrati och är självbestämmande i lokala angelägenheter.

Jag ser Hamnarbetarförbundet som den svenska fackföreningsrörelsens flaggskepp i nuläget. Medan detta förbund fokuserar på en bransch, välkomnar SAC anställda i alla branscher.

Problemet för SAC är att vi i flera decennier haft svårt att omsätta våra principer i stridbar praktik. Varför? Det hänger ihop med att vi har låtit facklig klientverksamhet bli dominerande, alltså facklig service i individuella ärenden. Denna typ av verksamhet är förvisso viktig men får inte sluka alla resurser som behöver gå till organisering på arbetsplatserna. Organisering innebär att arbetskamrater utvecklar och använder sin kollektiva styrka på ett systematiskt sätt.

Vad händer när klientverksamhet tar över i facket? Det innebär att våra LS, syndikat och även sektioner främst sysslar med förhandlingar. Kruxet är att framgångsrika förhandlingar är finalen på en lyckad organiseringsprocess. Att däremot rusa direkt till förhandling och konflikt ger sämre resultat (eller inga resultat).

Trots slagsidan mot klientverksamhet har vi i ett antal fall lyckats spela korten rätt. Då har olika arbetargrupper först byggt upp en viss kollektiv styrka för att sedan utöva styrkan och flytta fram positionerna. Ett aktuellt exempel är arbetarna på städföretaget Perfect Maid i Göteborg. Genom punktstrejker har personalen bland annat lyckats höja lönerna, som låg under golvet i Kommunals kollektivavtal, en bit över golvet.

Ett annat exempel är arbetarna på Zalandos lager norr om Stockholm. De har nyligen tilltvingat sig fler pauser och stolar att sitta på; ja, så omänskligt är arbetslivet att rätten att vila fem minuter på en stol får ses som en viktig seger.

Att fackligt arbete i syndikalistisk tappning är slagkraftigt visar sig i återkommande nytändningar bland SAC:s gräsrötter. Men dessa nytändningar brukar tyvärr klinga av och vårt medlemsantal växer inte. Så, vad bör göras?

I tidningen Arbetaren har jag föreslagit tio satsningar som kan göras på LS-nivå. Dessa förslag bygger på boken Vad vill syndikalismen? Den är skriven av mig och ges ut av Federativs förlag i samarbete med Umeå LS av SAC. Texten kan laddas ned som gratis PDF-dokument.

På följande rader tänker jag inte copy-pejsta alla tio förslag från Arbetaren. Jag ska bara sammanfatta tre av förslagen: att prioritera arbetsplatsorganisering, formalisera det fackliga engagemanget och främja könsbalans i facket.

Vi behöver alltså prioritera organisering framför klientverksamhet. Så är det för alla seriösa fackföreningar. Inom SAC är våra LS-möten forum för deltagarnas arbetsplatser (dessa möten bör i alla fall vara det). Mellan mötena kan medlemmar som har tagit på sig rollen som organisatörer ha tätare träffar med stöd från LS-styrelsen eller en särskild kommitté.

Så, över till frågan om att formalisera det fackliga engagemanget. Informell organisering på arbetsplatsen är ofta en bra början men det brukar bli kortlivat. Det är viktigt att bygga både sektioner (eller fackklubbar) och tvärfackliga grupper. Det handlar om att arbeta på två spår samtidigt. En tvärfacklig grupp är helt enkelt en grupp arbetskamrater som möts regelbundet, oavsett facklig tillhörighet, i syfte att diskutera och driva gemensamma intressen.

Vidare, till frågan om könsbalans. År 2010 presenterades en könsmaktsutredning i SAC. Utredningen visade att andelen aktiva kvinnor är hyfsat hög på arbetsplatserna. Andelen är lägre på LS-nivå och ännu lägre på central SAC-nivå. Utredningen belyser tre orsaker till mansdominans: kvinnors dubbelarbete, en homosocialitet och machokultur. Homosocialitet innebär att män primärt umgås med och framhåller varandra och osynliggör kvinnor (medvetet eller omedvetet).

Det finns två enkla satsningar som har testats i några LS av SAC och gett en bättre könsbalans. Den ena satsningen är att en valberedning jobbar året runt med att ringa och tipsa kvinnor och icke-binära medlemmar om kurser och förtroendeuppdrag. Valberedningen kan gärna arvoderas på deltid. Den andra lösningen är att kvinnliga ledare och icke-binära ledare tar ton på offentliga arrangemang, interna möten och i medlemsblad. Dessa ledare och förebilder inspirerar fler kvinnor och icke-binära att delta i det fackliga arbetet.

Alla som har lyckats bygga kollektiv styrka på jobbet håller sannolikt med om att det kräver tålamod. Jag avslutar den här artikeln med två tips till dig som tar de första stegen som organisatör.

För det första: hitta en lämplig sakfråga att samla arbetskamraterna kring! Kanske är det stressnivån, schemaläggningen, lönesättningen eller något annat? Du hittar en lämplig sakfråga genom att vara en god lyssnare. Frågan bör engagera många arbetskamrater och engagerar dem starkt. Frågan ska också vara möjlig att vinna genom personalens kollektiva påtryckningar. Dessutom bör den strid ni tar svetsa samman personalen ännu mer inför nästa sakfråga ni lyfter.

För det andra: överlåt inte sakfrågan till fackliga representanter! Om ni på arbetsgolvet förlorar initiativet och kontrollen riskerar ni att förlora kampen. Ni kan givetvis utse förhandlare och andra förtroendevalda kollegor. Men se till att ni på golvet bestämmer vilka fackliga krav som ska drivas och vilka metoder som ska används. Ni bör bestämma vilka uppgörelser som ingås med arbetsgivaren. Lycka till!

Rasmus Hästbacka

Hästbacka är jurist och medlem i Umeå LS av SAC sedan 1997. Sommaren 2021 tillträdde han som SAC-funktionär på heltid. Artikeln bygger på en ny bok om syndikalism.
(Foto i sidhuvudet: Solveig Betnér)

Inlägget <strong>Ung på arbetsmarknaden? </strong><strong>Kämpa genom facket!</strong> dök först upp på anarkism.info.

Polisaktivisten Peppe Larsson ironiserar på twitter över att människor han kallar vänsterextrema demonstrerar mot polisens övervåld eftersom demonstrationen I Malmö bevakades av polis. Demonstrationen I Malmö var inte tillståndsgiven, alltså hade ingen bett polisen att vara där utan deras närvaro var deras eget initiativ.

Med tanke på att polisen sköt 3 personer I Norrköping är polisens närvaro knappast önskvärd vid en demonstration mot polisvåld. Solidariteten och den inbördes hjälpen mellan kamrater är också ett bättre skydd och min erfarenhet är att det ger en större känsla av trygghet. Polisens beskydd kan också snabbt, och godtyckligt förvandlas I polisiär repression. Ett tydligt exempel på det är Göteborgshändelserna 2001. I närtid har anarkistiska demonstranter behövt och lyckats ingripa för att frita kamrater från polisära kidnappningsförsök. Polisen kan alltså lika gärna vara en aktör som en social rörelse behöver skydda sig ifrån.

Peppes och andra twitterpolisers ironiska hot takes för med sig en bitter bismak för den som engagerar sig för frihet och alla människors lika värde, i den senkapitalistiska samtiden. Jag förstår dock att det är ett perspektiv som Peppe Larsson har svårt att ta in.

Inlägget Dagens polis skyddar morgondagens Hitler dök först upp på anarkism.info.

Inlägget Frågor och svar, del 3 – anarkism.info podcast #24 dök först upp på anarkism.info.

Tidiga anarkistiska idéer av bland annat Jean Grave och Lev (Leo) Tolstoj formade den tidiga Armand och ledde fram till hans första propagandistiska tidning L’Ère Nouvelle[ii] (1901–1911). Den publicerades första gången 1901 och under en tid så var Tolstoj en kumpan, och hade stort inflytande på Émilie och tidningens innehåll. Émile fortsatte dock längs de trotsigas stig och fann sig efter en tid med Der Einzige und sein Eigentum i sina händer. Med sin rebelliska trotsighet och kunskapen som han fann i den boken så omfamnande nu E. Armand den individualistiska strömningen av dåtidens anarkism.

I korrespondens och konversationer med andra förespråkare av denna individualistiska strömning, som Josiah Warren, Lysander Spooner, Benjamin Tucker, var han med och utforskade denna rebelliska tendens. Något som verkar legat Émile nära hjärtat var frågor om fri sexualitet och polyamori på ett sådant sätt som stack i ögonen på dåtidens sexuella normer och prydhet. Att frigöra sig sexuellt låg i linje med vad han såg som startpunkten för anarkistiskt motstånd, nämligen en personlig frigörelse.

I Armands individualistiska anarkism var den anarkistiska “rörelsen” inte friheten själv utan bara ett sätt att ta sig fram till ens egen frihet. Han fastslår också att en sund och frisk anarkistisk rörelse är en rörelse som ständigt är öppen och experimentell; en plats där anarkismens gamla normer och grundläggande filosofi alltid får ifrågasättas.

Anarkistisk kritik var frihetlig, inte befallande, och anarkistisk praktik var inte bara ett koncept, utan en livsstil: en dionysisk kraft, en anda av glädje, frihet, vigör, omåttlighet, och välbehag med avsikt att förnya livet självt.[iii]

Émilie Armands propaganda fortsatte att flöda under det tidiga 1900-talet och 1905 så gav han och Albert Libertad och första numret av L’Anarchie (1905–1914). Senare skulle han också hjälpa till med utgivandet av Zo d’Axas, den i statens ögon, farliga tidningen L’En-Dehors[iv] (1891–1939) från 1922. L’En-Dehors attackerades av den franska staten 1894 i vad som senare skulle bli känt som The Trial of the Thirty (Procès des trente), i ett försök att inskränka deras yttrandefrihet. Slutligen så gav han också ut den anarkistiska tidningen L’Unique vid 73 års ålder, en tidning inspirerad av Stirners kända bok(1945–1956).

Utöver all propaganda som E. Armand hjälpte till att publicera eller skriva så blev han satt bakom lås och bom 1918 efter anklagelser om att ha hjälpt de som deserterat från kriget, och där satt han i fem år. Detta blev dock inte sista gången som han kom till att bli inlåst. Mellan 1940 och 1942 låstes han in i tre månader efter han blivit påkommen med anti-krigspropaganda, den andra gången så placerades han i olika interneringsläger under två års tid eftersom han var en ”icke önskvärd person”[v].

Émile Armand blev 90 år gammal och dog den 19 februari 1962, och fortsatte enligt Sidney Parker att utbyta och utforska anarkistiska idéer hela livet ut.

Text av frihetsklubben och Curry.

[i] Se biografin om E. Armand i bok Disruptive Elemenets: The Extremes of French Anarchism.

[ii] Översatt betyder L’Ère Nouvelle ungefär Den nya eran.

[iii] Disruptive Elemenets: The Extremes of French Anarchism, 2014, s. 136.

[iv] Översatt betyder L’En-Dehors ungefär Utsidan.

[v]  Se An Introduction To E. Armand: What He Was For, What He Was Against av Sidney Parker i Enemies of Society: An Anthology of Individualist & Egoist Thought.

Inlägget E. Armand dök först upp på anarkism.info.

Vid krig kommer den liberaldemokratiska vurmen för individens frihet omedelbart att kastas överbord. Inte längre kommer det handla om att samtala och respektera varandras åsikter, om att staten inte får inskränka individens friheter eller dess rättigheter. Vid händelse av krig ömsar staten ögonblickligen skinn och kommer förutsättningslöst kräva skyldigheter av dig. Även om staten snabbt går från demokrati till diktatur är förändringen som sker egentligen inte alltför stor. Repressionen finns alltid i statens DNA.

Förespråkare för nationalstaten påpekar gärna högljutt hur viktigt det är för medborgare att göra allt som krävs för att skydda landet i händelse av krig. Man menar att så kallade svenskar har behov och ansvar att försvara landet och vår inbillade gemensamma livsstil. Grundpremissen i statskramarnas argumentation är att fördelarna vi tydligen åtnjuter till vardags, inbegriper tvånget att beskydda dessa när det behövs. Vad statsvurmarna verkar bry sig mindre om är att inte alla medborgare gillar, sympatiserar eller accepterar nationalstaten och dess påstådda fördelar. Ogillande tvingas sådana människor leva sina liv under statsmaktens kontroll. Det är såklart otroligt svårt, om inte omöjligt, att leva utanför, oberoende, av en nationalstat. Du kan liksom inte säga upp medlemskapet i en stat. Den som hävdar att alla är fria att välja hur man vill leva, kanske ändrar uppfattning när den försöker att leva sitt liv utan att tvinga sina barn till skolan, utan att ha ett bankkonto, utan att lönearbeta, inte leva enligt med de mest grundläggande sociala normerna och identiteter. Eller försöka avstå från att försvara landet i krig. Snabbt skulle ens handlingar få kännbara negativa konsekvenser. Som bestraffning, repression, utfrysning och demonisering. Det blir otroligt svårt att leva livet ostört om man vägrar anpassa sig efter statens intressen. Till syvende och sist accepterar inte staten oliktänkande medborgare som agerar mot statens intressen. För eller senare stämplas sådana personer som extremister, konstiga, besvärliga, psykiskt sjuka eller terrorister. Om du avviker från normen kommer staten på olika sätt tvinga dig tillbaka in i ledet. Om du inte anpassar dig kommer staten bestraffa dig. Avvikelse ska göra ont, och potentiella upprorsmakare ska skrämmas till lydnad.

Vilka lagar är det som gäller för svenskar i händelse av krig? I Sverige kan alla vuxna medborgare tvingas försvara landet. Detta kallas för ”totalförsvarsplikt”. Tanken är att alla ska bidra med något för fosterlandet. Det kan handla om sjukvårdspersonal, forskare, ingenjörer, eller krigsdugliga personer. De flesta av oss tycker nog generellt det finns något bra med att hjälpa varandra om det behövs. Tanken med totalförsvaret är dock inte altruistisk, utan handlar om att alla medborgare måste försvara och slåss för nationalstaten. Det är inte i första hand din vän som du kämpar för, det är för staten. Om du inte lyder hotar staten med hårda straff, 1-4 år i fängelse, enligt totalförsvarsplikten.

På många sätt är att leva i en nationalstat som att leva i ett dysfunktionellt förhållande. Den relativt svagare parten tvingas leva på den starkes villkor och kuvas troligtvis över tid. Om den svage gör motstånd, vägrar lyda, slår den starke tillbaka. Med full kraft om det behövs. I värsta fall omintetgörs den svage. I perspektivet av nationalstaten innebär det att du till sist riskerar att upphöra vara en fullvärdig samhällsmedlem. Du förpassas istället till ett undantagsliv, i fängelse. Eventuellt kan du på nåder rehabiliteras och återanpassas in i samhället. Om du lyder, det vill säga. Om du tar upp vapen för fosterlandet, ifall det behövs. Denna typ av osunda relation är ingen särskilt bra grund för en hållbar samvaro.

I sammanhanget är det bra att komma ihåg att militära konflikter mellan statsmakter till stor del beror på problem som skapats av staterna själva. Exempelvis konflikter om naturresurser. Staten har förgiftat klimatet i årtionden och exploaterar naturen till vardags. Därutöver prioriterar stater gärna egna intressen, ofta på bekostnad av minoritetsgrupper i egna landet, och människor i andra länder. Den enes bröd beror på den andres nöd, om så krävs med våld. Likväl förväntas alla medborgare ta till vapen för landet när staten kallar. Just nu kan vi i realtid bevittna hur lättvindigt den svenska regeringen tillför stora mängder pengar till militären. Den allmänt accepterade förkärleken för krig ska jämföras med hur svårt det annars är för staten att ”ställa om” till ett så kallat ”grönt samhälle”. Som vanligt går vapenmakt före blomsterprakt.

Svenska staten kommer inte bara straffa dig om du inte kämpar för landet. Om staten anser att du aktivt motarbetar Moder Svea, i händelse av krig, kommer du utsättas för repression. Om du exempelvis baktalar regeringen offentligt, eller om du försvårar statens verksamhet i samband med krig, riskerar du livstidsfängelse. Om du är anarkist, med grundinställningen att du motsätter dig alla auktoriteter, och att du därför varken vill försvara eller samarbeta med auktoriteter, kommer staten i händelse av krig troligtvis inte längre att tolerera dig. Du kommer istället betraktas och bestraffas som en landsförrädare. Du är antingen med eller emot staten. Däremot utan någonstans att ta vägen.

Även om det kan tyckas vara en mörk och hopplös situation finns ljus vid horisonten. Med kunskap om statens repressiva natur kan vi som anarkister göra substantiellt motstånd. Istället för att befatta oss med totalförsvar kan vi göra totalt motstånd mot staten. Idag och imorgon. Vi kan vägra värnplikt, och inte anpassa oss till plikterna som krävs av staten. Vi kan bygga strukturer för nya sätt att leva, i syfte att bli mindre avhängiga staten. Vi kan undvika att göra oss beroende av lönearbete. I händelse av krig har vi förberett oss väl hur vi lever i solidaritet med andra människor. Vi vet hur man praktiserar ömsesidig hjälp, för vår egen skull och inte för statsmaktens överlevnad. Genom vårt motstånd visar vi att det finns andra sätt att leva och lösa konflikter. Idag är anarkism ett motstånd mot staten. Imorgon är anarkism ett försvar mot alla som vill försöka tvinga oss att leva i en nationalstat.

(Detta är inte en pacifistisk text. Det finns tillfällen när väpnad kamp kan vara nödvändigt. Exempelvis i självförsvar, eller som del i befrielsekamp.)

Front Frisedel

LÄNKAR:
– Brottsbalken kap.21 (”Om brott av krigsmän”), och kap.22 (”Om landsförräderi”): https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/brottsbalk-1962700_sfs-1962-700

– Lagen om totalförsvarsplikt: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-19941809-om-totalforsvarsplikt_sfs-1994-1809

Inlägget DET TOTALA MOTSTÅNDET dök först upp på anarkism.info.

Feminism är inte att ha en kvinnlig statsminister. Feminism är inte att ha 50/50 könsfördelat i ledningen på ett företag. Feminism är inte att kapitalisera kvinnors kamp. Feminism är inte vi och dem, oss och ni, det är alltid VI. Vi tillsammans enade mot förtryck av kvinnors rättigheter.

Idag är allt feminism. Alla är feminister. Kläder är feminism, poliser är feminister, chefer är feminister, solen och universum är feminister. Allt är skit-feminism. Det är uttjatat och obegripligt. Ingen kämpar idag för kvinnofrågor och kvinnokamp.

Förr var feminism att föräldrar skulle ha rätt till dagisplats. Idag är det feministiskt att köpa smink från kvinnliga influensers för att de är just kvinnor. Jag kräks. Mår illa och skäms.

Jag har skrivit förut om anarkafeminism och hur olika maktstrukturer och normer förtrycker oss. För mig handlar det inte om att ta makten tillbaka, utan att avskaffa den helt! Det ligger på oss att genomföra dessa förändringar, krossa förtryck och orättvisor. Det ligger inte på någon stat, något parti eller någon organisation. Utan på oss själva. Vi måste bli mer militanta i vårt tänkande och i vårt agerande.

Vi måste kanske sluta se oss som dem extrema. De andra är maktgalna extremister . Det är dem som är de riktiga extrema. Vi vill bara existera på samma villkor och premisser som dem, det är inte extremt. Men frihet är inget man får, det är något man tar. Vi måste ta vår frihet tillbaka och förkasta makten. Ingen är fri förrän alla är fria. Feminism är du och jag, vi tillsammans. Om så vägen är trough hell, är det inget vi fruktar. Låt världen se att det ska kosta att förtrycka kvinnor, att det kommer motstånd. Kvinnokampen kräver det.

Så grattis till dig som är beredd att göra världen till en bättre plats, alla ni andra kan dra åt helvete.

Inlägget Bättre sent än aldrig dök först upp på anarkism.info.

Manifesto
https://manifestogbg.bandcamp.com/

Texter som det hänvisas till i podden
https://anarkism.info/2019/03/15/socialistiska-politiker-kommer-inte-att-radda-oss/
https://theanarchistlibrary.org/library/anarchopac-means-and-ends

Inlägget Frågor och svar, del 2 – anarkism.info podcast #23 dök först upp på anarkism.info.

Animal League
Facebook: https://www.facebook.com/Animal-League-111504108012794
Instagram: https://www.instagram.com/animalleague.punk/

Inlägget Frågor och svar, del 1 – anarkism.info podcast #22 dök först upp på anarkism.info.

Undersökningsmaterialet består av två rapporter från Center mot våldsbejakande extremism (CVE).*

ARBETSRÄTT FÖR EXTREMISTER

Mellan åren 1993-2019 behandlades 1611 st ärenden i Arbetsdomstolen. Ingenstans i dessa ärenden går det att finna explicita kopplingar till våldsbejakande extremism, som legitimerar repressiva åtgärder från arbetsköpare, som uppsägningar (vare sig anställdas åsikter, eller kopplingar till organisationer). CVE fann emellertid domslut som man menar kan vara vägledande för hur arbetsköpare bör agera i arbetsrättsliga frågor, i ärenden med kopplingar till våldsbejakande extremism (inte osannolikt att CVE vill hjälpa arbetsköpare göra sig av med ”våldsbejakande” arbetare). Inget av ärendena som CVE nämner i sin rapport handlar om så kallad ”våldsbejakande vänsterextremism”. Ärendena handlar uteslutande om ”högerextremism” och ”religiös extremism”. 

Utifrån dagens juridiska förutsättningar, främst grundlagen, är det svårt för en arbetsköpare att avskeda, omplacera, säga upp en anställd, utifrån påstådda kopplingar till våldsbejakande extremism. I fallen som CVE rapporterar om är det andra orsaker som ligger till grund för att arbetsköparen kan agera arbetsrättsligt. Det handlar om anställda som begår brott, har samarbetssvårigheter, eller missköter sitt arbete. Regeringsformens grundläggande fri- och rättigheter (t ex yttrande- och demonstrationsfrihet) säkerställer således att en anställd i dagsläget kan ha så kallade ”våldsbejakande åsikter” på och utanför sin arbetsplats. 

SOCIALRÄTT FÖR STORA OCH SMÅ EXTREMISTER

Ansökningar om LVU ställs formellt till kommunens socialnämnd. Beslut fattas därefter av förvaltningsrätten, vars beslut sedan kan överklagas till kammarrätten. Majoriteten av ansökningarna i Sverige, med kopplingar till våldsbejakande extremism, handlar uteslutande om oro för barns och ungdomars beteende. Endast ett fåtal ansökningar handlar om oro för föräldrarnas bristande omsorg om barnet i hemmet. Den främsta anledningen, i alla dessa ärenden, till ett omhändertagande, är föräldrarnas bristande omsorg. 

Mellan åren 2012-2020 behandlades ett tiotal ansökningar om LVU med kopplingar till våldsbejakande extremism. Inget av domsluten som redogörs är prejudicerande (det vill säga att alla domar togs i lägre domstolsinstanser). Domsluten som CVE redogör för handlar om ”högerextremism” och ”våldsbejakande islamism”. Inget domslut nämner ”våldsbejakande vänsterextremism”. 

a) Föräldrar med bristande omsorg

När barn idag omhändertas av myndigheter, utifrån ansökningar om koppling till våldsbejakande extremism, beror det främst på generella brister i föräldrarnas omsorg (”missförhållanden i hemmet och brister i omsorgen”, enligt 2 § LVU). Det beror alltså inte på föräldrarnas ”våldsbejakande” åsikter. ”Bristande omsorg” innebär att man anser att en förälder inte kan tillgodose barnets omvårdnad, vilket man menar kan skada barnet, hämma dess utveckling (psykiskt, fysiskt, socialt). 

Som lagen är utformad, och används, idag är det inte en godtagbar anledning att omhänderta ditt barn på grund av att du har åsikter som staten menar är ”våldsbejakande” (exempelvis att du är anarkist). Ett omhändertagande föregås istället av en period med allvarlig brist i barnets omsorg. Exempelvis att det sker våld, övergrepp i hemmet, eller att det finns brist på trygghet, mat och god hygien. 

b) Barn med nedbrytande beteende

Barn som uppvisar våldsbejakande åsikter, och som överensstämmer med 3 § LVU (”socialt nedbrytande beteende”), kan omhändertas (exempelvis placeras i familjehem). Det innebär att ”våldsbejakande” åsikter allena inte är en grund för omhändertagande. Det finns emellertid ansökningar som lett till domslut, med barn som har våldsbejakande åsikter. I dessa fall har barnet också uppvisat ett ”socialt nedbrytande beteende”, en formulering som innebär att barn, ungdomar, har åsikter som enligt staten avviker från grundläggande samhällsnormer, och att de agerar på ett sätt som riskerar påverka dess hälsa och mående negativt. 

SLUTSATSER FÖR VÄNSTEREXTREMISTER

På kort sikt. Staten skramlar idag med sina vapen, lagarna, för att skrämmas. Statsmakten har dock inte möjlighet att, utifrån lagen idag, avskeda dig, eller omhänderta dina barn, på grund av att du är anarkist. 

På lång sikt. Om dagens utveckling, där staten demoniserar och jagar ”våldsbejakare”, fortsätter och intensifieras, är det inte osannolikt att staten kommer lyckas med att vrida åt lagar hårdare, och påverka normer, så det blir enklare att omhänderta ditt barn, avskeda dig, på grund av att du är anarkist. 

Vi anarkister behöver därför utvidga existerande, och bygga nya, egna nätverk, utomparlamentariska samarbeten med andra revolutionära grupper, för vår egen trygghet och säkerhet. Vi behöver fortsätta kampen mot staten, och dess förtryckande normer, på alla nivåer, med alla medel. 

Angående arbetsrätt. Även om det inte går att avskeda anställda, med hjälp av juridiken, för att de har kopplingar till så kallad ”våldsbejakande extremism”, är det inte osannolikt att det ändå kan uppstå interna konflikter, påtryckningar på arbetsplatser, från arbetsköpare och medarbetare, i syfte att göra sig av med en anställd som anses har kopplingar till ”våldsbejakande” extremism. Exempelvis kan arbetsköparen försöka köpa ut en anställd. Eller att arbetsköparen avskedar en anställd, trots att det strider mot arbetsrätten. Sociala konsekvenser kan lätt bli stora (att någon blir utfryst, mobbad), och en anställd kan därför själv välja att avsluta sin anställning. Denna problematik påvisar vikten av facklig organisering, att vi har kunskap om frågorna, samt har god sammanhållning arbetare emellan. 

Idag finns varken juridisk grund för att omhänderta våra barn, eller att förvägra oss våra jobb. Med detta sagt kan socialtjänsten likväl starta en utredning som ifrågasätter ditt föräldraskap, och arbetsköparen kan försöka avskeda dig. Detta kan vara påfrestande upplevelser, även om det hittills inte inneburit att kamraters barn tvångsomhändertagits, eller kamrater fått sparken, på grund av sina ”extrema” åsikter.  ”Vänsterextremism” är varken något som förekommer som skäl i domslut från Arbetsdomstolen, eller i ansökningarna om LVU. Utifrån detta finns egentligen ingen anledning att dölja, eller skämmas över, ens militans, som ”vänsterextrem”. Varken i egenskap av förälder eller som arbetare. Snarare finns det goda skäl att vara öppen med kollegor och mot andra föräldrar, om vad det faktiskt kan innebära att vara ”vänsterextremist”. Tyvärr är ett sådant agerande utmanande, och det är lättare sagt än gjort. Det sociala priset för att sticka ut är ofta högt. Likväl har du mycket att vinna på att visa hur ditt liv inte överensstämmer med statens missvisande stereotyper av ”våldsbejakande vänsterextremist”. Att du visar att radikal kritik av staten är rimlig och nödvändig. Att ditt sätt att leva blir ett alternativ till dagens repressiva, ohållbara och livsförnekande strukturer.

*CVE – texter om
Arbetsrätt
LVU

Inlägget KAN STATEN TA JOBB OCH BARN FRÅN ANARKISTER? dök först upp på anarkism.info.

Som misstänkt har du rätt att inte prata med polisen under förhör. För att inte riskera säga något som kan användas emot dig i en förhandling. För att inte riskera säga något som kan förvärra situationen för dina kamrater. Snacka inte med snuten! 

Även om din tystnad kan nämnas i en eventuell rättegång, är din tystnad inte godtagbart som bevis mot dig, dvs att du skulle riskera att framställas som mer skyldig till brott. Du har därför egentligen inget att förlora på att inte snacka med snuten! 

Snuten har olika knep för att få dig att prata. T ex kan snuten försöka vara din vän, de kan prata om annat än förhöret. Snuten får dock aldrig hota dig, eller erbjuda dig fördelar. Vad än snuten gör, håll tyst! 

Du har mycket att vinna på att inte snacka med snuten. Efter ett förhör har du bättre koll på vad snuten vill veta, och du har större möjlighet att planera vad som är bäst att göra. Likväl är varje situation unik, och du behöver i slutändan själv bestämma hur du ska agera mot snuten. (Ibland kan det vara lämpligt att diskutera olika strategier med din försvarare).**

Kom ihåg. Staten har givit snuten våldsmonopol för att försvara skitsamhället. Därför är snuten aldrig en vän. Snuten vill inte hjälpa dig. Underlätta därför inte snutens arbete. SNACKA INTE MED SNUTEN! 

*Det är andra förutsättningar som gäller om du är kallad till förhör som vittne. Eller om du står anklagad för brott i en rättegång. 

**Om snuten kallar dig till förhör har du tid att i förväg planera hur du ska agera. Snuten behöver dock inte berätta vad förhöret handlar om. Samt kan snuten ibland hämta dig under tvång, utan att du blivit kallad. I stressiga situationer är det generellt lättare att trassla in sig och berättar mer än vad som är bra. Du har därför mycket att vinna på att vara inställd på att aldrig snacka med snuten! 

Det finns mycket som är bra att känna till, om hur du kan agera mot snuten. Tips på fortsatt läsning:

• Snutkoll

• ”Aktivistens lagbok” av Åsa Ågren

Inlägget Snuten på Minuten – avsnitt #3: ”snacka inte med snuten” dök först upp på anarkism.info.

I samarbete med Center mot våldsbejakande extremism (CVE) driver Rädda Barnen en ”Orostelefon om radikalisering”, dit det går att ringa för att få stöd och råd om man är orolig för att ett barn ska radikaliseras.* Härom veckan kom Rädda Barnen med en rapport, om hur arbetet med Orostelefonen har gått åren 2017-2020. 

Rapporten tydliggör flera saker. Bland annat att samhället har olika sätt att övervaka och kontrollera människors åsikter. Via regeringen och riksdagen, till myndigheter, Brottsförebyggande rådet, Säkerhetspolisen (SÄPO) och CVE, överlåts nu en viss del av arbetet åt Rädda Barnen att försöka rädda barn från så kallad ”extremism” (barn och unga 0-21 år). 

Enligt Rädda Barnens rapport är det främst två grupper som ringer. Först handlar det om olika samhällsaktörer, som lärare, andra yrkesverksamma, och personer inom fritids- och föreningslivet. Den andra gruppen är familjemedlemmar, vänner, och bekanta.

Eftersom Rädda Barnens telefonlinje är ett led i CVE:s arbete mot radikalisering kan hyfsat många ärenden ganska lätt slussas vidare till myndigheter, för olika åtgärder. Redan vid ung ålder dokumenteras, hanteras och kontrolleras alltså människors åsikter i Sverige. På detta sätt görs vuxna till åsiktspoliser, till golare, vilka förväntas ta hjälp av staten för att avradikalisera barn. Eller överlämna barn till staten. I sammanhanget kan vuxna, som kamrater i vår rörelse, anses vara opassande som vårdnadshavare. 

I rapporten går det att utläsa att telefonlinjen fungerar som en typ av jourhavande medmänniska. Du ringer, någon lyssnar. Men att du tillfälligt pratar ut i Rädda Barnens öra kan innebära risker. Du kan exempelvis tappa kontrollen över processen när myndigheter kopplas in. I slutändan är det relativt oklart hur ditt barn kommer behandlas när det ska tvingas att omfamna statens långa arm. 

Rädda Barnen utrycker i rapporten kritik mot att jobba utifrån SÄPO:s kategorier för ”våldsbejakande extremism” (höger, vänster och religiös). Kritiken är ungefär detsamma som många har sagt i flera år, i verkligheten är det svårt att kategorisera människors åsikter utifrån rigida extremistgrupper. Däribland syns problemet med att klumpa ihop olika typer av fascister med den utomparlamentariska vänstern. Det är antingen naivt, eller urbota dumt, om någon tror det går att avprogrammera samhällskritiska människor, med väldigt olika åsikter, till att börja gilla staten. 

Precis som med CVE:s åsiktsregistrering av vuxna ”extremister” är det i jämförelse endast ett fåtal ”vänsterextrema” som orossamtalen till Rädda Barnen berör. Samtalen gäller i majoritet nazister och fascister (exempelvis sympatisörer till NMR och IS). Nu kan man såklart tycka det är bra att samhället agerar mot fascister. Som anarkister måste vi dock alltid kritisera och bekämpa staten. I detta fall handlar det om att staten egentligen inte vill bekämpa fascister. Istället vill staten förstärka sin egen makt. Vi får alltså inte förblindas av CVE:s dimridåer, utan vi måste komma ihåg att staten inte är en antifascist. Staten vill befästa den liberala statsordningen, vilket är en grogrund för fascister.

Utvecklingen på statens åsiktsregistrering är vidrig och skrämmande. Indoktrineringen av barn och unga intensifieras, där Rädda Barnen blir nyttig idiot åt en maktfullkomlig statsapparat. Allt för att barn inte får växa upp och hata staten. Här borde vi som rörelse kunna göra mer. Exempelvis kan vi bygga strukturer för att stödja kamrater, såväl föräldrar som barn, när de demoniseras av skolan. Vi kan befästa rutiner att vi vare sig kontaktar eller litar på myndigheter. Vi kan erbjuda information om hur föräldrar i vår miljö kan göra i förebyggande syfte för att deras barn inte ska fastna i CVE:s nät. Vi kan vara en holistisk gemenskap. Vi kan öppet visa solidaritet för barnen i vår miljö som staten demoniserar. Vi kan högljutt visa att vår kritik av staten är befogad. Låt oss rädda barnen från staten! 

(*Termen ”radikaliseras” kan ha olika innebörder. Med en radikal person menas ursprungligen någon som vill förändra genom att gå till roten av ett problem. I sammanhanget kring svenska staten och CVE betyder radikalisering en process varvid en person anammat en kritisk inställning till den liberaldemokratiska statsordningen, vilket utmynnar i att personen inte tvekar att använda våldsamma medel för att bekämpa dagens samhälle. I sammanhanget råkar staten lägligt glömma bort att nämna något om det i jämförelse grova våld som staten systematiskt alltid utövar, mot sin befolkning, direkt och indirekt.)

Inlägget RÄDDA BARNEN FRÅN STATEN dök först upp på anarkism.info.

Moderaternas rättspolitiske talesperson hade då redan hunnit skriva att det borde gå att utvisa gängmedlemmar även om de inte dömts för brott. Med facit i hand är det en lysande idé, för då kunde ju människor utvisas även för sprängningar de inte begått.

Det är lätt att skratta åt, men grejen är att det här är en stor del av poängen med fascistisk politik. Syndabockarna är redan utsedda, offerkoftan är på, myterna är på plats, och det enda som kvarstår är att spä på och rikta vreden, oavsett vad som egentligen har hänt.

Det här är också en anledning till att nyliberal politik passar dessa tomtar så bra. De vill nämligen inte lösa några av de problem de beskriver, utan problemformuleringen är ett vapen för att bedriva rasistisk politik. För vissa är rasistisk politik ett självändamål, för andra ett vapen för att splittra klasskamp och rikta blickarna bort från de som har den verkliga makten och gör den verkliga skadan. Ofta är det både och.

Om samhällsresurser dras undan från fattiga, där rasifierade människor är överrepresenterade, så dras i praktiken resurser alltså oproportionerligt från den gruppen. Den rasistiska politiken blir en självuppfyllande profetia: Ta bort resurser från fattiga rasifierade, observera de sociala konsekvenserna, använd, snedvrid och överdriv dessa konsekvenser så mycket som möjligt för att ta bort än mer resurser och ersätt med repression, lyft in allt fler krav på stängda gränser, återvandring, utvisning, och så vidare. Omreglera finanspolitiken till att följa inflationsmål istället för sysselsättningsmål, skyll sedan arbetslösheten på lata bidragstagare, och använd det för att sänka bidragen. Jobbar invandrarna inte så är de just sådana latmaskar. Har de jobb så tar de ju jobben från en svensk. Vi har alltså att göra med Schrödingers invandrare, lat och alltför flitig på samma gång, och en mångsidig spiral rakt ner i helvetet, som alla regeringskonstellationer de senaste 30+ åren sysslat med i olika utsträckning. Samtidigt skrattar kapitalisterna hela vägen till banken, under statens omsorgsfulla beskydd.

Den här tunna distanseringen i ett led från den rena rasismen har använts förut, i bland annat USA, kanske tydligast uttryckt i en omtalad intervju från 1981 med den republikanske strategen Lee Atwater:

“You start out in 1954 by saying, “Nigger, nigger, nigger.” By 1968 you can’t say “nigger”—that hurts you, backfires. So you say stuff like, uh, forced busing, states’ rights, and all that stuff, and you’re getting so abstract. Now, you’re talking about cutting taxes, and all these things you’re talking about are totally economic things and a byproduct of them is, blacks get hurt worse than whites.… “We want to cut this,” is much more abstract than even the busing thing, uh, and a hell of a lot more abstract than “Nigger, nigger.”

Vad Atwater hänvisar till här brukar kallas för ”The Southern Strategy”, en republikansk strategi att vinna röster i den amerikanska södern genom att anspela på rasism. De var beredda att offra de flesta svarta väljare, bara de kunde säkra de vita. Till en början kunde det ske helt öppet, men allteftersom rörelsen för medborgerliga rättigheter fick luft under vingarna fick rasismen lindas in i ekonomiska problemformuleringar.

Vi befinner oss kanske i en omvänd situation, där rasistiska utspel blir alltmer accepterade. Men ett verktyg för att normalisera rasismen är just den här symbiosen mellan ekonomi och främlingsfientlighet.

Det här har högern i allmänhet varit bra på under en lång tid, sossarna har också närmat sig liknande metoder, och även om den rena rasismen ofta skiner igenom så försöker SD till viss del jobba enligt samma princip.

Så det är förstås inte fel att håna högerpolitikerna och dreven när de är ute på det här sättet och gör bort sig, men vi får inte låta det stanna där. Inte mycket är vunnet, annat än att ett samtidsfenomen, ett symptom, för en stund blivit lite tydligare än vanligt. Vi får inte fastna i att bara diskutera vem det var som sprängde en bomb, utan behöver också diskutera vem det är som spränger de sociala förhållandena och hur vi bygger nya istället för att i bästa fall försöka backa in i ruinerna av de gamla.

Inlägget Vem var det som sprängde? dök först upp på anarkism.info.

Mer info om #4sept:
Mejl: 4sept2[at]riseup.net
Instagram: https://www.instagram.com/4sept_malmo/
Facebook: https://www.facebook.com/4e-september-107361244965522
Event (förfest/stödfest): https://www.facebook.com/events/361596582169466
Event (demo): https://www.facebook.com/events/1169376723568927
Event( Efterfest): https://www.facebook.com/events/1986155035060415
Uttalande: https://gatorna.info/threads/4sep-mot-stat-och-kapital-2970/

D4RKSTAR:
Soundcloud: https://soundcloud.com/d4rkstarmusic
Facebook: https://www.facebook.com/d4rkstarmusic

Inlägget #4sept – intervju om demonstration i Malmö – anarkism.info podcast #21 dök först upp på anarkism.info.

Det andra avsnittet av COPWATCH:s nya filmserie handlar om snuten och drönare. 

Svenska snutar har fått alltmer makt att bestämma vilka de ska övervaka med drönare. Resultatet? Allt oftare använder snuten drönare i tjänst, på olika sätt. Hela bostadsområden filmas kontinuerligt med drönare, och snuten använder drönare för att dokumentera demonstrationer. Det innebär att människor som vare sig är misstänkta för, eller begått, brott bevakas. Den så kallade rättsstaten använder filmmaterial från drönare som bevisföring, för att i efterhand sätta dit folk. 

Vi som övervakas är inte sällan de som demoniseras och marginaliseras i samhället, som arbetare, fattiga, icke-vita och radikala. 

Som bekant skyddas snuten av lagen. Ganska nyligen instiftade den svenska staten lagen om ”sabotage mot blåljusverksamhet”(2020). De som uppfattas sabotera snutens verksamhet riskerar höga fängelsestraff. Om du hindrar snuten från att filma dig med drönare är det inte omöjligt att det kan räknas som blåljussabotage. ACAB includes cop drones! 

För dig som inte vill bli filmad av snutdrönare, om du inte vill bli igenkänd av snuten, för den som vill undvika snutens repression, är det bra att ha koll på snuten och dess drönare. Exempelvis vilka drönare svenska snutar använder, och hur drönarna fungerar. 

Be careful with each other, so we can be dangerous together…

(Snuten på Minuten är en filmserie för alla som vill avskaffa polisen. Har du förslag på ämnen till avsnitt? Tipsa gärna oss på Wickr: anarkotips01, anarkotips03)

Inlägget Snuten på Minuten – avsnitt #2: drönare dök först upp på anarkism.info.

De nyhetsfragment som nått ut kan ändå ge vissa indikationer, speciellt om de förstås i ljuset av den utveckling som pågått i Kuba de senaste åren. Förenklat går det att säga att nyckeln för att förstå situationen ligger i tre sammanlänkade faktorer. Regimens legitimitetsproblem, coronapandemin, och en lång ekonomisk process som ställts på sin spets sista tiden. Protesternas sammansättning är också brokig, och består av alla möjliga politiska tendenser från vänster till höger och är en blandning av långvariga historiska ressentiment, vissa av dem USA-vänliga och antikommunistiska, kritik av det politiska systemet från vänster, och väldigt vardagligt förankrat missnöje över varubrist, ökande ekonomiska orättvisor, allt frekventare strömavbrott, pandemins hälsoeffekter, och politisk repression.

Innan vi går in på detaljerna kan det vara värt att påminna att Kuba har historiskt haft en stark frihetlig arbetarrörelse. Anarkistiska influenser kom till landet redan på 1800-talet, och under sin storhetstid organiserade den anarkosyndikalistiska rörelsen nära 100 000 människor (av vad som då var strax under 3 miljoner invånare), i bland annat tobaks- och sockerindustrin. Dessutom organiserades sekulära skolor, arbetarcenter, kulturevenemang, landsbygdskollektiv och tidningar. Allt detta trots förföljelse och repression från otaliga diktaturer och regimer.

När den kubanska revolutionen utbröt var denna rörelse något försvagad, men anarkister över hela landet var inblandade i organisering på arbetsplatser såväl som väpnad kamp mot Batistas diktatur, trots skepsis mot både Castro och kommunistpartiet. Farhågorna skulle snabbt komma att besannas, när den nya regimen, med kommunistpartiet i en framträdande roll, började rensa ut politiska motståndare inom arbetarrörelsen. Ironiskt nog blev detta den första tidpunkt sedan 1800-talet då alla anarkistiska tidskrifter tvingades upphöra med sina publikationer. Många anarkister mördades, fängslades eller tvingades gå i exil. Därmed hade de kubanska anarkisterna direkt fått ett kvitto på att den ikoniska kubanska regimen, med affischnamn som Fidel Castro och Ernesto ”Che” Guevara, var beredd att gå hårt åt kapitalistiska intressen såväl som frihetliga socialister¹.

Det här är inte bara en kuriosa historisk parentes, utan visar också varför den frihetliga delen av arbetarrörelsen aldrig varit speciellt överraskad när nyheter om repression kommit från Kuba. För det andra vidrör det också problemen som oppositionell vänster dragits med i Kuba ända sedan dessa dagar, och är en delförklaring till varför den är så svag. Den har historiskt hamnat i kläm mellan kommunistisk repression och antikommunistisk opposition, vilket gjort frånvaron av oberoende organiserad arbetarrörelse näst intill total. Med det sagt kan vi åter vända oss till den situation Kuba står inför idag.

Legitimitetskris och ekonomiska problem
Den kubanska regimens legitimitet har svajat de senaste åren av en rad olika anledningar. För det första hade Fidel Castro själv en slags legendarisk status som gjorde honom genuint populär bland stora delar av befolkningen. Med Raul Castro var det inte entydigt så, och den senaste ledaren, Diaz-Canel, åtnjuter inte i närheten av samma status och vördnad bland Kubas folk. De senaste åren har dessutom både ekonomiska problem och politisk repression naggat anseendet i kanten, och börjat äventyra en del av de framsteg som de revolutionära åren ändå inneburit när det gäller befolkningens materiella situation och välmående.

När det gäller den ekonomiska situationen finns även här ett flertal faktorer. För det första är Kuba under ett embargo från USA som pågått sedan början av 60-talet, vilket redan som utgångspunkt gör situationen svår. Även om Kuba under lång tid fick ekonomiskt stöd av Sovjetunionen, så upphörde det med östblockets fall, och även under Sovjets ekonomiska beskydd gjordes inte mycket för att förändra Kubas profil som en slags pseudokoloni med odling för export och turism som inkomstkällor, vilket gjorde landet oerhört beroende av import både när det gäller basala matvaror och industriell utrustning.

För att säkra denna import har regimen på senare år sett sig tvingad att genomföra åtstramningspolitik med nedskärningar i allmännytta och satsningar på expansion av privat industri, inte minst i den turistbaserade hotellbranschen. På många sätt kan det här sägas vara ett försök att på mindre skala följa i Kinas spår, för att säkra en delvis privatiserad dollarekonomi som sedan kan användas för import.

Den här situationen förvärrades avsevärt det senaste året och landet har nu drabbats av hyperinflation. För att förstå hur det hänt behöver vi beskriva en väldigt speciell monetär strategi som Kuba använt de senaste årtiondena. En vanlig men delvis bristfällig förklaring är att den rådande ekonomiska krisen är orsakad av USAs handelsembargo. Naturligtvis ligger embargot som en våt filt över Kuba, och Trumpadministrationen passade också på att utöka sanktionerna på vissa områden, men det finns en annan ännu mer direkt orsak till inflationskrisen. Det är här som den monetära strategin kommer in i bilden.

Sovjetunionens kollaps ledde till en turbulent tid för Kuba, och kraschade bland annat landets lokala valuta, peson, vilket gjorde det svårt att importera varor utifrån. Som en konsekvens blev svarta marknader där dollarn dominerade väldigt vanliga. På makroekonomiskt fikonspråk fick Kuba enorma problem med bytesbalansen; de stora transfereringarna från Sovjet uteblev, samtidigt som den egna valutan blev värd mycket mindre i jämförelse med andra valutor, vilket gjorde importer väldigt dyra.

För att lösa detta splittade den kubanska regimen peson i två – en lokal peso för den lokala ekonomin, och en internationell valuta (kallad CUC) med en stabil kurs mot dollarn för internationell handel. För att vanliga människor skulle kunna köpa importerade basvaror, skedde en prisväxling till lokal peso på dessa varor innan de kom ut på marknaden. Den andra valutan användes främst för industrivaror och lyxartiklar. Med andra ord: Vanliga människor som främst behövde produkter för sin dagliga fortlevnad betalades i lokala pesos och kunde handla basvaror för dessa, medan industri och verksamheter som behövde internationella importer fick viss del av den valuta som hade en växelkurs med dollarn. Förutom detta fanns speciella butiker där utvalda importvaror – ofta av det mer lyxiga slaget – kunde köpas för den internationella valutan.

Detta system såg till att stabilisera ekonomin i den mån att den kubanska regimen hade stor kontroll över den valuta som användes för internationella transaktioner, samtidigt som lokala pesos kunde spenderas in i ekonomin, exempelvis för infrastrukturprojekt. Men systemet hade också en rad baksidor, och var inte heller speciellt populärt bland befolkningen. Förutom att det var krångligt och försvårade investeringar, kunde det också orsaka märkliga förvridningar av incitament i ekonomin. Exempelvis kunde människor som fyllde viktiga samhälleliga funktioner (som ingenjörer) lockas att gå över till turistnäringen för att ta del av den internationella valutan.

Samtidigt var Kuba sedan Sovjetunionens fall i en fas där landet både uppvaktade nya handelspartners och försökte ställa om sin ekonomi. Vi har redan nämnt expansionen och privatiseringen av turistsektorn, och det var en av drivkrafterna som ledde till att regimen bestämde sig att den dubbla peson skulle slopas. Trots att pandemin, som slog till i början av 2020, orsakade en närapå total utradering av turistekonomin, var planerna redan långt gångna, och det nya monetära systemet rullades ut i början av 2021.

Även om Kuba till en början klarade pandemin relativt bra rent hälsomässigt², så resulterade ökande behov av sjukvårdsutrustning tillsammans med generellt ökande kostnader i logistikbranschen samt den prekära valutaomställningen i en ekonomisk katastrof och hyperinflation. För att strö salt i såren kom de utökade sanktionerna³ i slutet av 2020, som bland annat gjorde det svårare att skicka dollar till släktingar, vilket länge varit en vanlig företeelse bland exilkubaner. Trots att regimen försökte kontra de abrupt stigande priserna som följde av allt detta med att höja löner för statsanställda, har det inte räckt för att förhindra en brist på grundläggande varor såväl för den kubanska befolkningen som för delar av industrin.

Vi har alltså att göra med en rad ekonomiska och globala fenomen som sammanfaller, och en regim fast besluten att fortsätta med planerna på monetära omdaningar trots detta, som har lett till en extra svår ekonomisk situation för det kubanska folket. Det här har definitivt bidragit till ilska och missnöje, och regimkritik från fler håll än vad som varit fallet förut.

Politisk opposition och protester
Till detta kommer också en mer politisk dimension. På Kuba har det under de senaste åren funnits en rad små rörelser som reagerat på politisk repression och förföljelse. Från rapporter om trakasserier av HBTQ-rörelsen till konstnärer och artister som på grund av regimkritik har övervakats och ibland fängslats. Bland de framträdande aktörerna finns exempelvis Moviemento San Isidro, (MSI) och Instituto de artivismo Hannah Arendt (INSTAR), rörelser som består av politiskt aktiva regimkritiska konstnärer. Förutom detta finns det en rad oppositionella medier.

De här kretsarna är svåra att placera politiskt, eftersom de består av många olika komponenter. Vissa vänster, och vissa liberala. Vissa omfattar helt genuina yttringar av missnöje med demokratiskt underskott och censur, andra är mer allmänt ideologiskt motiverade, och vissa helt klart understödda av bland annat amerikanska politiska och ekonomiska intressen. För att demonstrera komplexiteten i denna politiska opposition så mobiliserades stora delar av kultur- och konstnärsmiljön på Kuba under 2020 i ett par fall av politisk repression. Det ena rörde en pro-Trump rappare som som fängslats, det andra en konstnär som också fängslats efter en kontroversiell bild där han satt på toaletten insvept i den kubanska flaggan.

Det här ses av vissa som cyniska provokationer, redigerade av bakomliggande USA-vänliga antikommunistiska intressen, medan andra menar att det rör sig om kränkningar av grundläggande rättigheter. Det här är också bara två av fallen, och flera personer har också arresterats sedan de publikt protesterade mot repressionen. Den 27 november 2020 resulterade detta i att konstnärer och allierade dök upp utanför kulturministeriet i Havanna och krävde att få diskuterade repressionen som konstnärer och artister utsatts för. Den här gruppen bestod bara i minoritet av människor från MSI och INSTAR, vilket tyder på att något höll på att ske i denna sektor som motsäger de cyniska rösterna om att oppositionen är helt kontrollerad, och visar att händelseutvecklingen engagerade folk utanför de vanliga regimkritiska kretsarna. Dessutom uttryckte många kritik mot en ny lag (lagdekret 349) som trädde i kraft 2018 och som dels säger att såväl publika som privata konstyttringar behöver regimens godkännande på förhand, och även innehåller oerhört vaga förbud mot yttringar som är ”vulgära” eller som, parafraserat, strider mot landets normala kulturella utveckling.

Det är också värt att nämna den torgrörelse som uppstod under de följande dagarna (i slutet av november 2020) i Trillo-parken, i stadsdelen Cayo Hueso som mestadels bebos av svarta kubaner. Denna rörelse, som kom att kallas la tángana distanserade sig från de antikommunistiska element de uppfattade i den bredare oppositionsrörelsen, men ville ändå ta tillfället i akt att demonstrera mot sociala orättvisor och diskutera vad de ansåg som allvarliga problem på Kuba.

Bland dessa nämnde de växande ojämlikhet med rasistiska undertoner som gör att fattigdom återigen i allt större utsträckning går hand i hand med hudfärg, och påpekade att om inte vänstern är tillräckligt stark i sin praktik kring antirasism, feminism, hbtq-rättigheter, miljöfrågor och demokrati så riskerar den att överlämna dessa frågor som slagträn åt den antikommunistiska oppositionen. De förespråkade också politiska subjekt fria från liberala föreställningar men också fria från stalinistisk dogmatism, och poängterade vikten av att demokratisera revolutionen och dess organisationer, samt ett behov av vad de kallade för ”kättersk socialism” (socialismo hereje) som uppnår en riktig socialisering av makt, folklig kontroll av produktionsmedlen, och en inkluderande ekonomi baserad på samarbete. Även om det här rör sig om ett helt nytt politiskt fenomen i sin linda, utan några anspråk på närmare titlar och klassifikationer, så är det lätt att se vissa likheter med Kubas historiskt starka anarkosyndikalistiska rörelse i dessa tankar och budskap.

Det finns förstås förutom allt detta också en mer aggressiv konservativ och religiös antikommunism till ”höger” om och vagt överlappande rörelser som MSI och INSTAR, som dessutom har både politiskt och ekonomiskt stöd från USA, samt en högljudd oppositionsmedia kopplad till sig. Det här gör att Kuba hamnar i den olyckliga situationen där det kan verka som om de enda två ståndpunkterna är ett villkorslöst stöd för regimen och ett fördömande av alla andra som reaktionära agenter för främmande makt, eller rabiat antikommunism som vill ha amerikansk inblandning i kubansk politik. Verkligheten är alltså en annan, och det framstår åtminstone från utsidan som om det finns tendenser däremellan som ännu inte helt hittat form eller fått sin röst hörd.

Här kan det vara värt att stanna upp för ett ögonblick och reflektera över situationen för denna kätterska socialistiska strömning. Problemen för denna rörelse är lika mycket det förbehållslösa stödet för regimen som en opposition dominerad av reaktionära element. Även de som i grunden stödjer Kubas regim borde fundera på om det är bra att denna socialistiska opposition tystas och kastas under bussen i rädsla för reaktionära element, eller om detta bara förstärker en dynamik som hållit Kubas revolution fångad i en reaktiv förnekelse av sina egna brister och misstag. Med de pågående kriserna – politisk legitimitet, repression, hälsoläget och pandemin, samt ekonomiska svårigheter, så kanske en vänsteropposition i själva verket är Kubas bästa chans till räddning i det långa loppet⁴.

Det är också viktigt att påpeka att alla dessa oppositionella rörelser har varit relativt små fram tills nu – både de mer organiska och de element som får mer eller mindre ekonomiskt och politiskt stöd från bland annat USA. De här elementen har hittills varit oförmögna att mobilisera gatuprotester, och gnistan som tände krutdurken är alltså inte sådan inblandning utifrån, utan de politiska och framförallt ekonomiska faktorerna som mobiliserat människor och lyckats bryta igenom protest-tabut. Men precis som fallet var med exempelvis de gula västarna i Frankrike, så kommer många aktörer att nu försöka fylla protesterna med sitt innehåll, eftersom den enande faktorn hittills är negativt formulerad – det vill säga en rad olika politiska och ekonomiska förhållanden som allt fler är mot.

Bland de intressantaste reaktionerna på det som händer i Kuba, det vill säga de som är någonstans mellan villkorslöst stöd från auktoritär vänster och opportunistisk alarmism från högern, finns exempelvis en kommuniké från en vänsterkommunistisk grupp i Kuba som fördömer repressionen (bland annat ska en del framträdande Marxister ha fängslats) och ställer sig bakom krav på ”riktig socialism”, eller Anarkistiska Federationen för Centralamerika och Karibien, som skriver ”Ner med blockaden, Ner med diktaturen, Nej till USA-intervention”.

Det här känns som rimliga ställningstaganden. Handelsembargot har gjort stor skada på den kubanska befolkningen. I det cyniska politiska spelet är embargot en win-win situation för USA-regimen och imperialismen. Det kan antingen tvinga fram fördelaktiga politiska förändringar, eller skapa tillräckligt med problem för Kuba för att detta i sig sedan kan politiseras och användas för propagandasyften. Det är till och med rätt troligt att det senare är det främsta målet, eftersom historien visar att diktaturer – Leninistiska såväl som andra – sällan reagerar på sin befolknings klagomål så länge dessa kan hållas i schack med olika kombinationer av morot och piska. Det ledande skiktet har tillgång till livets alla bekvämligheter, och så länge folket inte bokstavligen knackar på dörren med vapen i hand så kan det förbli på det sättet – de har inte ens valsegrar att oroa sig för, vilket är fallet för politiker och partier i så kallade demokratiska länder.

I USA kan politiker istället klappa sig för bröstet och låtsas som att de är solidariska med den kubanska befolkningen samtidigt som de vrider om kniven i ryggen på densamma med sina sanktioner. Alla rop på humanitära åtgärder och återhållsamhet när det gäller våld ekar därför i alla avseenden tomt. Om USA eller någon annan vill minska trycket på Kuba så är sanktionerna en av de första och enklaste åtgärderna att vidta. Det är helt enkelt ett cyniskt spel för gallerierna, speciellt samtidigt som USA knappt tagit sig ut ur ett år av BLM-protester som både orsakats och bemötts av grovt och rasistiskt statligt våld.

Vad som händer i Kuba under den närmaste framtiden är väldigt osäkert. Det kommer bero på vem som lyckas få grepp om proteströrelsen liksom problemformuleringarna, hur den ekonomiska situationen utvecklas, hur pandemin får fortlöpa, samt hur regimen väljer att agera framöver. För frihetligt sinnade socialister kvarstår att konsekvent avvisa både handelsblockaden, USAs inblandning, såväl som diktaturen, bristen på kontroll över tillvaron för vanliga kubaner, samt repressionen och den orättvisa politiken, som i dagsläget tycks leda mot en slags halvprivatiserad statskapitalism av samma stil som Kina. En slogan som ”Ner med diktaturen” kan förstås kännas abstrakt i det avseendet. Men den kätterska socialism som tycks finnas på ön om en tittar lite under ytan, och som utgör ett eko från en historisk frihetlig arbetarrörelse, ger åtminstone visst hopp om en positiv utveckling. Det är svårt att se hur någon markant förändring till det bättre kan ske om inte Kuba lyckas hitta tillbaka till en levande och självständig arbetarrörelse som kan göra landvinningar mot både imperialisterna i Washington och den inhemska regimens stelnade grepp.

Den här texten baseras på en hel rad texter, beskrivningar och sammanställningar av situationen i Kuba. De som inte är länkade direkt i texten kan hittas i nedanstående skildring och länksamling:
https://threadreaderapp.com/thread/1414626287239450627.html

Två nyckeltexter:
Om kompositionen vid olika händelser och i olika proteströrelser de senaste åren
Om Kubas ekonomiska vändning mot privatisering och åtstramningar

1) För mer om anarkismens historia i Kuba rekommenderas Frank Fernandez bok Cuban Anarchism, och om revolutionen specifikt Sam Dolgoffs The Cuban Revolution: A Critical Perspective

2) Kuba hade i början av pandemin låga smittotal, agerade snabbt för att minska utbrott, och har också tack vare sin omtalade sjukvård höga vaccinationstal och 5(!) egenproducerade vaccin, om än inte riktigt lika effektiva som de ledande i världen. Men allteftersom pandemin fortsatt har materialbrister i sjukvården, nya utbrott, sanktionerna, och politiskt tveksamma beslut gjort att opinionen även på denna punkt bidragit till protesterna.

3) Det kan också noteras att Biden-administrationen gjort absolut ingenting för att dra tillbaka de utökade sanktionerna, och mycket möjligt inte vill göra det heller eftersom en krisande kubansk ekonomi ses som en strategisk politisk tillgång, och hoppet kanske tänts om att destabilisera landet politiskt på invånarnas bekostnad.

4) Det är också viktigt att påpeka att det kommunistiska styret är en slags bromskloss på självorganisering på ett sätt som kan jämföras med socialdemokratin i Sverige. Den fackföreningsrörelse som är kopplad till Socialdemokraterna är byråkratiserad och försvarslös mot de nyliberala reformer som sossarna själva genomför. På ett liknande sätt står människorna utan organiserade verktyg för motstånd när regimen i Kuba nu genomför privatiseringar och planerar att tillåta allt större privata företag i ekonomin. De kubanska statliga fackföreningarna kan här jämställas med rena gula fackföreningar, de tjänar inte arbetarnas intressen utan statens och i förlängningen kapitalets.

Inlägget Vad händer i Kuba? dök först upp på anarkism.info.

För inte så länge sedan föreslog CVE (Center mot våldsbejakande extremism), vilken är en del av Brottsförebyggande rådet, i samarbete med SÄPO att en lag som förbjuder innehavandet av propaganda för våldsbejakande extremism skulle stiftas. Det huvudsakliga resonemanget gäller förebyggande av rekrytering för ”våldsbejakande miljöer”. 

Lagen är (enligt det offentliga resonemanget) främst tänkt att rikta sig mot videor och bilder som innehåller grova våldshandlingar såsom avrättningar, men om vi känner makten rätt kommer det inte att dröja länge innan syftet och tillämpningsområdet utvidgas. CVE har nämligen länge varit öppna med att deras arbete gäller den autonoma rörelsen lika mycket som fascistiska och islamistiska rörelserna i Sverige, trots att de är väl medvetna om att den autonoma rörelsen är långt ifrån jämförbar. Det framgår bland annat i relevanta dokument från 2009 (”Våldsbejakande politisk extremism”, Brottsförebyggande rådet, SÄPO) och 2020 (”Den autonoma miljön”, Brottsförebyggande rådet, CVE) som har legat till grund för prejudicerande domar.

Vad som också är viktigt att ta med sig från dessa dokument, och som kommer att påverka tillämpningsområdet av en sådan lag om den skulle stiftas, är att de är med och definerar vad som räknas som kriminella miljöer. Det har inneburit att en del brottmål gällande vapenbrott har kunnat användas som en direkt koppling mellan den autonoma miljön (som genom dokumenten klassas som våldsbejakande politiska miljöer) och vad rätten beskriver som kriminella miljöer och alltså kan leda till grövre straff vid vapenbrott. Detta innebär alltså en vidare kriminalisering av radikala sociala rörelser. 

Potentiellt kan det till och med komma att kriminalisera affischer med uppmaningar att ansluta sig till fredliga organisationer, på grund av organisationens eventuella kopplingar till resten av den autonoma vänstern.

Det nya förslaget kommer inte som en nyhet. Det är väntat att makten vill slå tillbaka mot det som hotar den. Att den å andra sidan gör det via vägar som går utanför de spelregler de själva satt upp, och gör det så uppenbart, är vad som blir intressant. Kriminaliseringen av vår rörelse innebär att vi måste bygga dels ett brett motstånd för att omöjliggöra att vi blir kriminaliserade i praktiken, men också att vi måste förbereda oss, organisera oss och stärka vår solidaritet och politiska självförsvar. 

– COPWATCH

Inlägget SÄPOS HÄXJAKT – KRIMINALISERINGEN AV SOCIALA RÖRELSER dök först upp på anarkism.info.

I filmen Nomadland spelar fantastiska Frances McDormand en änka i 60-års åldern som ger sig ut på en till synes ändlös roadtrip efter att arbetsplatsen där hon länge arbetat läggs ner i spåren av finanskrisen, vilket leder till att hela samhället där hon länge bott går under. Vad som följer är en lång rad möten med delar av USAs magiska natur, såväl som med olika karaktärer som ratats eller slungat sig själva ut ur normsamhället – nomaderna. Det är en oerhört vacker resa, fylld av sorg såväl som glädje, samt både ensamhet och gemenskap.

Filmen är producerad och redigerad på ett sätt som i stor utsträckning får den att framstå som en dokumentär, men har ändå vissa gemensamma drag med tidigare filmer som exempelvis Into the Wild, där en ung man vid namn Chris ger sig ut på egen hand. Men där Chris är en ung ”thrill seeker”, på väg mot den ultimata vildmarksupplevelsen, är Nomadlands huvudrollsinnehavare, Fern, en person i färd med att återupptäcka och återuppfylla en mindre extrem men minst lika djup längtan efter vidderna, efter rörelse, och efter en slags frihet som är sällsynt och svårfångad, även – eller kanske framför allt – i ”The Land of the Free”.

Det finns ett underförstått antagande i dagens samhälle att den som inte är välanpassad är i någon slags knipa. Det stämmer i och för sig ofta, men det är inte nödvändigtvis alltid så att en person faller utanför normsamhällets ramar på grund av underliggande problematik, utan det kan tvärtom vara vägran att vara en del av de normer som tas för givna som skapar problemen till att börja med. På så sätt får vi en hel skala av längtan och flykt: Från de som längtar bort och därför straffas ut av samhället, och de som straffas ut av samhället och därför längtar till något annat.

I en scen i filmen Nomadland möter Fern en bekant kvinna och dennas barn. Kvinnan frågar om Fern fortfarande bor i sin skåpbil, och säger att det finns plats i deras hus om hon behöver någonstans att bo, synligt oroad över Ferns situation. Fern står på sig, och säger att hon är okej. När mamman gått stannar ett av barnen kvar, och frågar:

”Min mamma säger att du är hemlös, är det sant?”

Varpå Fern svarar:

”Nej, jag är inte hemlös, jag är bara… huslös. Inte samma sak, eller hur?”

Den här distinktionen hade jag redan stött på innan, inte minst när jag under en tid bodde i Oakland. Det finns nog få platser i världen som genomgår en så intensiv och brutal gentrifieringsprocess som området East Bay i Kalifornien. I San Francisco är gentrifieringen nästan fullbordad, där har vanliga människor inte råd att bo, men Oakland är fortfarande en så kallad urban front. Och att detta för tankarna till ett krig är inte speciellt långsökt.

Desperation, fattigdom och våld hörde till vardagen, och redan efter några dagar hade det skett ett väpnat rånförsök precis utanför vår ytterdörr. Samtidigt var varje skrymsle under de mångtaliga motorvägsbroarna fullt med tält, som bildade de största tältstäder jag någonsin sett med egna ögon. Framför allt var det svarta som i många fall bott i området i generationer, som trängts ut ur sina bostäder på grund av de skenande hyrorna. I de här kvarteren var det inte ovanligt se fattiga svarta gå nerför gatan med sina ägodelar i en kundvagn, i princip sida vid sida med hippa techarbetare på elcykel på väg till eller från jobb på nåt av East Bays många IT-företag.

De människor i området som organiserade kring bostadssituationen var tydliga med att skilja på begreppen hemlös (homeless) och huslös (houseless eller unhoused), och insisterade på att de jobbade med problemen kring huslöshet, inte hemlöshet. Hem, det saknade nämligen inte de här personerna – de var där de borde vara hemma, men hade trängts ut ur sina bostäder. Det här var viktigt för att belysa att det som skedde var ett konkret och systematiskt fråntagande av något som dessa människor länge haft, men förmedlar också indirekt något annat. Att ett hem inte bara – eller kanske ens främst – är en plats eller en byggnad, utan kanske något som en bär med sig, ett rum i ens hjärta som en fyller med platser, relationer och minnen.

Liknande teman lyfts i det storybaserade dataspelet Life is Strange 2 som jag spelat nyligen, där de två bröderna Sean, 16 och Daniel, 9, tvingas ut på en färd genom USA på grund av oerhört traumatiserande omständigheter, och upplever allt från tågsurfande hippies, rasistiska butiksägare, camping i norra Kaliforniens makalösa redwoodskogar, till Arizonas vidder och landskap i ett självständigt och isolerat community, byggt av husbilar och skrot, med det passande namnet Away.

På alla dessa platser bär människorna som bebor dem med sig sorger och livstrauman, som ofta fått dem att omvärdera vad som är viktigt i livet. Men är de egentligen så annorlunda än andra människor, de som är kvar i samhället som dessa nomader eller outcasts lämnat? Snarare är det kanske just en sorts längtan som förenar dem alla. En längtan efter flykt, bort från något eller till något. Ibland är det en nyfunnen längtan som uppstått just i att möta någon slags livskris, men i andra fall har känslan alltid funnits där, kanske till och med begravts, för att till slut ändå vinna och bli oemotståndligt stark. Andra kanske uthärdar, låter den passera, eller dämpar den på andra sätt. Kanske skaffar de familj, hus, bil, hund, och går sedan ut på den där lilla promenaden ner till vägen på kvällen och hatar sig själva och sitt mörker, för att parafrasera huvudpersonen i filmen Farväl Falkenberg.

I de olika berättelser jag nämnt finns det ibland en kritisk punkt då huvudpersonen efter en tids nomadliv träffar människor som hen klickar med, och ställs kanske inför möjligheten att avbryta nomadlivet på grund av nya förutsättningar. Ofta väljer personerna i det här fallet att till slut fortsätta nomadlivet, även om de ibland slår sig till ro igen. Jag tror att det här ställer en intressant fråga om oss och om samhället. Är denna längtan efter frihet och autenticitet bara ett resultat av omständigheter, eller något mer? Är det här bara personer som, likt bråte i en orkan, slitits loss och virvlar runt, som en pusselbit som innerst inne ändå drömmer om att hamna på sin fördefinierade plats?

Jag tror att det handlar om en genuin längtan, och inte så mycket om att hitta den där platsen i pusslet som om en vilja att skapa den på egna premisser. Nomadlandet behöver därför inte heller ses som en gemenskap främst grundad på olyckliga omständigheter, utan på samma längtan, samma utanförskap, ofta lika mycket trots, som på grund av, hur det övriga samhället ser ut. Livet på de här platserna, i denna rörelse och i dessa gemenskaper, visar plötsligt en glimt av någonting annat, som bryter mot nästan alla konventioner och laddar uttrycket utanförskap med en del positivt, nästan utopiskt, innehåll.

Samtidigt rör det sig inte heller om en total isolationism, utan om en slags skör balansgång. Ofta porträtteras såväl historiska utopiska projekt som nutida ”utanförskapsprojekt” som totalt världsfrånvända och naiva, men som en av personerna i det lilla samhället Away säger:

”Inte ens här går det att fly undan verkligheten. Vi lever bara lite vid sidan av den.”

Om vi slutar avfärda den här utsidan som naiv, eller omöjlig, om vi slutar ignorera vår längtan, utan omfamnar och undersöker den ärligt och öppet, så kanske vi hittar något som kan ge oss en skymt av andra världar. Det är idag rätt vanligt att se samhällsutvecklingen på ett sätt som får folk att längta tillbaka till en slags ideal välfärdsstat under efterkrigstiden. Men jag tror att det här är ett sätt att vingklippa vår längtan, dels för att bilden är rosaskimrande och inte beskriver en verklighet som någonsin funnits, dels att den ändå är ofrånkomligen förlorad, och dels för att den aldrig egentligen kunde uppfylla våra behov.

Det betyder inte att människor som lever i oerhört utsatta situationer ska börja ropa efter en abstrakt revolution eller drömma sig bort till ett nomadliv, utan, för att ta konkreta exempel från nämnda Oakland och dess närområde, exempelvis bygga ockupationsrörelser som kan ta tillbaka hus, som Moms 4 Housing, bygga små egna oaser mitt i eländet, som Cob and Wood, eller omvårdande institutioner som Berkeley Free Clinic. Jag tror att vi istället för att planera vårt motstånd baserat på vad staten och kapitalet tagit ifrån oss under historiens gång, behöver planera en flykt utifrån det som staten och kapitalet aldrig kunde ge oss till att börja med, och söka lösningarna hos oss själva, genom att underminera makten istället för att be den om saker. Då kanske vi märker att flykten från skitsamhället inte nödvändigtvis försvagar, utan tvärtom stärker vår kamp i och mot det.

***

En person som funderat mycket på det här med utanförskap och flykt från ett akademiskt perspektiv är sociologen, antropologen, författaren och anarkisten Andrej Grubačić. Han skrev för några år sedan boken Living at the Edges of Capitalism – Adventures in Exile and Mutual Aid. I boken diskuterar Grubačić bland annat något som han kallar för exilrum (exilic spaces). Exilrum är, enligt Grubačić, en slags platser av koncentrerad ömsesidig hjälp, som organiseras relativt autonomt, och till stor del utanför staters regleringsförsök såväl som kapitalismens logik.

Historiskt har det förstås funnits mycket stora områden runtom i världen som varken stater eller kapitalet förmått att införliva, även om dessa blir allt färre. Men Grubačić menar att dessa exilrum inte bara, eller idag ens främst, är geografiska, utan också strukturella. Även om det finns exempel som är nära knutna till geografiska områden, som exempelvis Zapatistas i Chiapas, revolutionen i Rojava, eller alla de antistatliga impulserna i det område i Asien som James Scott kallade för Zomia, så är det här i Grubačićs analys inte ett förhållande mellan stater och platser utanför dem – icke-stater – utan snarare en relation mellan systemets totalitet och exilrum som existerar både i och utanför totaliteten på en och samma gång.

Enligt Grubačić finns det ständigt en konfliktfylld relation mellan dessa totaliserande systems försök att tränga in, och ett slags grundläggande materiellt liv, som följer en annan logik, och hela tiden utgör ett motstånd som försvårar, frustrerar och ibland subverterar systemet. Det här kan beskrivas som en slags flykt, och för att poängtera att det här inte bara handlar om geografi, säger Grubačić att ”vi kanske är på flykt i detta nu”, under en föreläsning om boken.

En annan aspekt av dessa flykters dubbelnatur är att de å ena sidan sker på grund av systemet, men å andra sidan också sker trots systemet. Grubačić pratar här om två sorters sociologier. En sociologi av det frånvarande, det som systemet försöker radera ut och osynliggöra, till den grad att vi knappt kan förstå att det finns en utsida, och en annan sociologi av det framväxande, en slags ny värld som redan finns i skalet av den gamla, som bubblar under ytan, och som gör det möjligt för oss att föreställa oss konkreta utopiska framtider om vi kan identifiera dessa bubblande tendenser i nuet.

Grubačić menar vidare att vi behöver förändra hela vår syn på ekonomi – att vi behöver se den i mycket bredare termer än tidigare, bortom produktion, varor och tjänster. Vi behöver istället se ekonomi som produktionen av människor, gemenskaper, natur, intersubjektiva relationer, kollektivt välmående, såväl som kollektiv glädje.

På så sätt kan vi se att när vi rör oss mot systemets marginal – vare sig vi pratar om en svensk förort, en tältstad i Oakland, en ockupation, eller ett nomadsamhälle i Arizona – så skiftar fokus från varuproduktion till produktionen av just dessa sociala värden. Det här är något som uppmärksammades redan på 1800-talet av anarkisten och vetenskapsmannen Peter Kropotkin i boken Ömsesidig hjälp, där han påpekade att distinktionen mellan arbete och lek är något specifikt för det kapitalistiska samhället, och att vi bör främja de impulser som försöker upplösa den uppdelningen.

Här blir det uppenbart att teorier och tankesätt som bara ser vår aktivitet som ett utslag av statens eller kapitalets olika dragningskrafter inte lyckas se bortom skynket bakom vilket ”det frånvarandes sociologi” döljs. Dessa teorier kan därför varken förstå helt varför vi gör vissa saker, tänka sig alternativ som på riktigt pekar bortom staten och kapitalet, eller identifiera sådan aktivitet där den redan sker på mindre skala. Med andra ord: För den som bara ser människor som en klass, som agerar utifrån de belöningar eller bestraffningar – klassintressen – som det rådande systemet erbjuder, blir det mycket svårt att förklara en hel del väldigt vanligt mänskligt beteende, och utan att förstå det beteendet, blir det omöjligt att föreställa sig en framtid som bygger på det. Alla potentiella framtider förutsätter redan som utgångspunkt statens och kapitalets logik.

Där exempelvis ortodox marxism i stor utsträckning fokuserar på kapitalismens utveckling och dynamik, var figurer som Marcel Mauss och Peter Kropotkin mer intresserade av kapitalismens ständiga ”utsida”, vilket var oerhört viktigt för att kunna tänka sig någonting bortom den. Till den nästan mekaniska utvecklingen som, på olika sätt, framhävdes av både kapitalismens supportrar och en del av dess motståndare, tillförde sådana idéer ett levande subjekt i ständig konflikt med systemet, och därmed framhävdes också frågor kring hur vi aktivt kan försöka bygga institutioner som är relativt autonoma. Det breddar också vår förståelse av socialism från att nästan enbart utgöras av egendomsförhållanden till att också omfatta en slags historiskt förankrad etik, såväl som hela den reproduktion av människor och mellanmänskliga relationer som staten såväl som kapitalismen ständigt anfaller men samtidigt är beroende av.

På samma sätt som ett inifrån-kapitalismen perspektiv inte ger oss hela bilden, kan vi inte heller begränsa oss till att tolka vår samtid utifrån vår förståelse av historien. Vad vi behöver göra, enligt Grubačić, är att tolka samhället som det är idag, utifrån idéer om en potentiell framtid – idéer vars frön vi redan kan se överallt omkring oss i subversiva sociala relationer. Istället för att se historien som en närmast deterministisk rörelse mellan totala block, feodalism, kapitalism, kommunism, och så vidare, behöver vi se att ömsesidig hjälp, anarki, kommunism, socialistiska aspirationer, eller vad vi nu vill kalla det, redan är här, redan hägrar över vår samtid. Och om vi tar dessa tendenser, och ser vilka möjligheter de medför om vi bygger ett helt samhälle av dem med redan idag existerande tekniker, fylls den gigantiska och växande skillnaden mellan det som är och det som skulle kunna vara med revolutionär sprängkraft.

En annan anledning till att dessa exilrum så sällan identifieras eller teoretiseras, menar Grubačić, är att de är svåra att sätta fingret på och utgör en del av en slags dold historieskrivning. Men under tider av djup ekonomisk eller politisk kris och olika sociala omstruktureringar, kan dessa exilrum plötsligt bli en del av en öppen historieskrivning, och ta steget från att vara frön, till att börja växa.

Istället för att tänka oss den här flykten som också en flykt från kamp, kan den tvärtom ses som en intensifiering av kamp. Ju mer av våra relationer och materiella behov som vi kan föra ut från under statens långa arm och kapitalets omänskliga logik, desto svagare blir deras makt över oss. Det är inte svårt att tänka sig att människor som exempelvis kollektivt ser till att bli helt eller delvis självförsörjande på mat, inte är lika beroende av lönearbete eller marknadslogik för sin fortlevnad. Och i tider av kris kan sådana kollektiva lösningar gå från att vara en slags vardaglig ömsesidig hjälp till att utgöra grunden för radikal social förändring.

Det utopiska för också in en slags optimism, som motvikt mot den nedslående tanken på hur staten och kapitalismen är en ofrånkomlig allomfattande totalitet. Istället, närmast tvärtom, ser vi att systemet vilar på en grund av sociala förhållanden som står helt i strid med dess logik, och att dessa förhållanden inte bara är ett frö för en utopisk framtid, utan att statens och kapitalets processer av införlivande alltid är ofullständiga, hela tiden frustreras, är gradvisa, och i slutändan reversibla.

När vi längtar bort, vare sig vi gör det i tysthet mitt i vår vardag, vare sig det är genom en längtansfull blick ut genom lägenhetsfönstret i vårt kvarter, eller om det är från en landsväg på en resa utan slut, vid en tillfällig lägerplats, i ett kollektiv, i ensamhet, i en replokal eller på ett politiskt möte, så är det kanske inte bara en känsla som kapitalismen skapat, utan något som uppstår när kapitalismen möter oss som varelser vars finaste impulser och relationer bygger på en helt motstridig logik, som bygger på benägenheter som fanns innan kapitalismen, och som kommer finnas kvar efter den.

Och den här längtan samt dess medföljande praktiska flykt är inte heller något som främst berör en relativt privilegierad medelklass som har möjlighet att i någon mån realisera eller reflektera över den. Den är också realiserad i de informella ekonomier som miljontals människor redan är involverade i på systemets marginal. Ställen som El Alto i Bolivia, i kåkstäder eller slum i länder som Etiopien, Chad, Afghanistan eller Nepal. I städer som Bombay, Mexico City eller Dhaka. I områden som Chiapas eller Rojava och bland en hel uppsjö andra ursprungsfolk runtom i världen. Det finns spår av den i La Zad i Frankrike, i varje ockupation eller autonom zon, i tältlägren i Oakland, i självförsörjande jordbruk på Sveriges landsbygd, i förorten, samt bland de frivilliga och ofrivilliga nomaderna på USAs vidder. Denna flykt realiseras också varje gång statens fula tryne för ett ögonblick sopas bort av en storm eller någon annan katastrof, och varornas och konkurrensens logik ersätts av produktionen av välmående, sociala relationer och ömsesidig hjälp.

Antropologen och aktivisten David Graeber brukade säga att revolutionära gemenskaper alltid inbegriper en underförstådd allians mellan de minst alienerade och de mest förtryckta. Och vad är det konkret som förenar alla dessa i praktiken om inte just olika former av flykt?

I en annan av många känslofyllda scener ur filmen Nomadland berättar en kvinna om en arbetskamrat som dog precis innan pensionen på grund av njursvikt. Han hade köpt en båt, men den hann inte komma längre än till hans garageuppfart. Han fick aldrig chansen att använda den. Bland det sista han sa till henne innan han dog var ”ödsla ingen tid, ödsla ingen tid”, och hon tog ut förtidspension så fort hon kunde efter hans död. ”Jag ville inte att min segelbåt skulle stå på uppfarten när jag dog”, sade hon en kväll runt lägerelden. ”Och det är den inte”, tillägger hon med en tår i ögat, ”min segelbåt är här ute i öknen”.

Jag tror inte att sammankopplandet av längtan med en politisk aspekt nedvärderar våra känslor eller vår politik. Tvärtom tror jag att de stärker varandra. Liksom insikten att den eventuella flykten tar olika former beroende på olika människors förutsättningar. Idag pratas det mycket om att det är bråttom att förändra samhället på grund av den skenande klimatkrisen, och det är helt sant. Men det problemet kan i sig självt kännas så stort, abstrakt och oöverkomligt att det snarare leder till apati och depression.

Men det finns också en annan anledning att skynda, att aktivt börja fly och inte låta båten stå kvar på uppfarten. Motståndet mot det totaliserande system vi lever i, som håller oss gisslan och samtidigt förstör ekosystemet, finns redan i varje vrå, det består redan ofrånkomligen i många avseenden av livet självt. Insikten om att vår flykt redan pågår kan ge flykten ännu mer vind i seglen. Istället för att vara hopplös och deprimerande så kan flykten och kampen ge oss mening, glädje och en skymt av den framtid som den själv kan hjälpa till att skapa. Och kanske framförallt, kan allt detta leda till insikten att det aldrig är för tidigt eller för sent att börja organisera den.

Inlägget Längtan och flykt dök först upp på anarkism.info.

Formellt börjar svenska snuten använda elchockpistoler, så kallade tasers, i tjänst nästa år. I praktiken har snuten testat elchockvapen i flera år. Snuten är såklart nöjd att få tillskott i sin vapenarsenal. Polismyndigheten vill få oss att tro att tillgången till elchockvapen ska minska snutens dödliga våld. De försöker sälja in lögnen att snutens skjutningar kommer att minska. Studier visar dock att snuten generellt inte skjuter mindre, med elpistoler i bältet. Istället blir snuten mindre intresserade av att förhandla, eller diskutera med sina offer. Snutarna blir mer våldsbenägna, de använder batong och pepparsprej mer frekvent. Med elpistolen får snuten helt enkelt ytterligare ett redskap i sin repression. 

Om du har fotograferat eller filmat när snuten använder elchockvapen får du gärna skicka materialet till oss. Vi publicerar!

Tiden är förbi när våldsbejakande snutar kom undan. FTP! 

Inlägget Snuten på Minuten dök först upp på anarkism.info.

Var är det meningen att en ska börja när det finns så mycket att säga? I ett rungande kamrater? Ja där vill jag börja.
Kamrater!
För jag tror på kamrater. Tycker om ordet kamrater. Som jag tycker om ord som: solidaritet, internationalism, jämlikhet, frihet, anarki, systrar, kärlek, sommaräng, skog och revolution. Allt det som vill växa vilt och fritt.

Den 1 maj 2021, som förra 1 maj, i en pandemi. Magnolia och körsbärsträd slår ut här i Gävle. Det är den vackraste av månader. På Joe Hillgården brukar 1 maj vara årets vackraste dag. För flera år sedan fick vi till ett fint litet tåg genom staden, förbi sossarnas och Vänsterpartisternas torgmöten, och fram till Joe Hillgården, med samling, tal, musik, den där underbara känslan av gemenskap och därmed hopp. Alltid det där hoppet 1 maj: nu ska vi förändra, nu ska vi börja bygga den nya världen. I mig har 1 maj alltid känts så och jag tänker fortsätta känna det.

1 maj 2021. För exakt 150 år sedan håller kommunarderna fortfarande ställning i Pariskommunen. I en varmare vår än denna. De har rivit ner kolonner påminnande om härskare, kolonialister: den gamla världen, den som – just då – hade sprängts inifrån. Den nya världen fanns där, en stund på jorden. Som den också funnits i Katalonien och Aragonien 1936. Och i Rojava. Och flera andra platser, många som vi inte vet något om för historieskrivare och media tenderar att inte vilja lyfta de revolutionära handlingar och det civilkurage som alltid existerat.

Jag skrev en skiss för det här talet, sånt som jag vill säga något om.
Våldet mot transpersoner och HBTQ-fria zoner
Privatiseringar och marknadshyror
Rasismen, och hur det inte kan ses som rättvisa när nyligen den första polisen någonsin i USA fälldes för mord på en svart medborgare – medan skjutningar av mödrar, fäder, döttrar, söner, kamrater fotsätter. Ville säga något om teveserien Small Axe, som tydligt illustrerar klassklyftorna som ett underlag för white supremacy, brandbomben in i fönstret på en födelsedagsfest i New Cross, London, kastad av nazister 1981, där fjorton svarta ungdomar miste livet. Polisen som understödjer högernationalismen och kapitalismen som understödjer polisen.

Författaren Alex Wheatleys starka dikt om New Cross som jag försökt hitta, men de röster vi behöver lyssna till har inget understöd – det är vi medmänniskor som måste vara underifrånstöd, men vi som är vita, privilegierade, försvagas, förfegas, av sorlet från dominant borgerlighet, högerorienterad media, söndervinklingen av mänskors liv. Vi läser: Gängkriminalitet och hårdare tag. Medan de sanna kriminella: snutarna, nassarna, högern, kommer undan, fast alla feta rubriker – i en rättvis värld – skulle handla om deras övergrepp. De som är farliga och de vi ska vara rädda för är alla de som vill behålla sina privilegier och som gynnas av klasskillnader.

På min skiss skrev jag vidare:
Den fascistiska asylpolitiken som sänder vänner och familjemedlemmar till krig, våld, död
Människor uppslitna ur trygghet, tillfälliga uppehållstillstånd som inte tillåter människor att förankras. Förvaren som frihetsberövar de, oss, som inget annat gjort än att hoppas på något som så många ser som självklart: säkerhet, hem, utbildning, utveckling, framtid.
Erdogans femicide: kvinnor som dagligen dödas i Turkiet för deras kamp för rättigheter.
Mäns våld mot kvinnor, utsattheten som kommer att förstärkas om marknadshyror blir verklighet: Var ska våldsutsatta kvinnor och barn ta vägen? Hur ska vi undvika att utmattas, brännas ut?
Papperslösa kvinnor, och män, som inte har någon möjlighet att protestera, mot svartarbeten och utnyttjanden. Hur vi som kan måste vara röster för andra, när samhället inte skyddar oss och låter allas berättelser höras och tas på allvar.
Hur vi kvinnor fortfarande idag, 2021, måste tänka på att skydda oss själva samtidigt som männen går fria och kan fortsätta vara svin och förövare. Alla kvinnor vars liv förstörs av män som inte tar ansvar för sina handlingar, och jag är en av de kvinnorna.

Och allt detta hör ihop.
Och allt detta hör ihop med Pariskommunen, Barcelona, Rojava.

Och allt detta hör ihop med världens farligaste, mest våldsamma och förtryckande treenighet: kapitalismen, fascismen, patriarkatet.

Vi är i ett akut skede nu, vi har varit det länge nog, där vi inte kan nöja oss med att vara moralister eller anarkister i slutna enklaver. Det var ju också vad maktmännen ville sent 1800-tal: ge anarkisterna en ö, där de kunde bygga ny värld bäst de ville, och många anarkister var med på de idén. Men en ny värld är just en ny värld, inte en ö. Pariskommunen hade inte för avsikt att stanna vid stadsportarna, de tryckte upp hundratusentals pamfletter som skulle spridas ut i Frankrike, och sedan vidare. De hade kontakt med allierade utifrån, inspirerade av deras arbete och kamp.

Jag tänker: 150 år sedan. Det fanns de alla de här revolutionärerna. Som stred för att nedmontera staten, och som fortsatte skriva, kämpa – de som överlevde den blodiga veckan, massakern, när borgerlighetens och kapitalets militär tog sig bakom barrikaderna, för att förinta den ohyggliga tanken om allas lika värde: människans likväl som naturens. Anarkisten Louise Michel var en av många modiga i Pariskommunen, och under rättegången mot henne ifrågasatte hon det faktum att hjärtan som slår för frihet får bly. Och här på Joe Hillgården ekar hennes fråga bekant och in i vår tid. Hjärtan som slår hårt för frihet är hjärtan som det fascistiska samhället försöker krossa.

Forskaren och författaren Wendy Brown skriver om hur den kapitalistiska ordningen påverkar vår begärstruktur. Frihet framstår som något som kan förvärvas genom konsumtion, och konkurrenskraften både på marknaden och socialt ses som en plikt. Hon menar att det viktigaste i vänsterrörelsen är att visa upp en alternativ vision om det goda samhället, en vision som måste bygga på en annan rationalitet än lönsamhetens och individualismens och som tar till vara de begär som inte tillgodoses under kapitalismen, som rättvisa, jämlikhet, kärlek, psykiskt och fysiskt välbefinnande. Det räcker inte att vara anti. Vi behöver vara för.

Den här visionen praktiserades under Pariskommunen. Den första maj återstod tjugo dagar av det som författaren Kristin Ross kallar communal luxury: att ha det en behöver, inte mer och inte mindre, att gemensamt skapa ett samhälle, att låta natur och växtlighet frodas. Alla handlingar ämnade att hindra människor och jord från att utnyttjas och skadas. Pariskommunens grund var att varje mänska ska ha det bra. Ordet ”commune” refererar till en ny mänsklighet, jämlik, som vill utvidgas till en värld utan nationer, marknader, stater – och där, därför, förtryck och patriarkala strukturer inte kan existera. Kommunen, skriver Ross, var primärt en uppsättning demonteringshandlingar. Att få vara med i det dagliga livets alla detaljer, att skifta arbetsuppdrag, att få tid för skapande, kultur, njutning. Detta bara möjligt om allt som produceras delas lika.

Det som skiljer idag från 1871 är förstås mycket, men behovsmässigt, medmänskligt inte. Idag pratas det om jämställdhet, demokrati, och ibland solidaritet som om de hade ett innehåll och en handlingskraft som bara existerar på papper, som tjusiga, tomma ord. Vi pratar inte klasskamp, vi säger knappt arbetare, eller att några äger och flertalet är slavar.

Det finns historia att ta spjärn ifrån och inspireras av. Att fortsätta sträva mot att vara en ny mänska, i en ny värld, där berättelsen kan förändras: vi faller ur våra invanda positioner, ser var vi är, var vi på riktigt behöver vara. Systemet är beroende av vår anpassning och medverkan men vi är inte beroende av systemet.

Annie Hellquist skriver i Arbetaren: ”Sverige under pandemin har i mångt mycket sett ut som modellen för det kapitalistiska samhället… Platser för konsumtion och arbete har hållits öppna… medan kulturlivet och socialistiska kvarlevor har stängt”. Hon kommer in på längtan efter samling, demonstrationer, manifestationer, möjligheter att höja rösten, göra motstånd, men så länge Coronan fortsätter hålla sitt grepp så finns i varje fall möjligheten att reflektera, fantisera, göra upp planer för de steg som måste tas när gatorna blir öppna för stridsrop och kamp. Vi kan formulera frågeställningar om vilka vi vill vara och vilket samhälle vi kräver om våra kroppar ska kunna röra sig fritt.

Att gå till de tidigare revolutionärerna för vägledning är ett sätt att ta sig vidare. Att känna till vår historia stärker vår ryggrad. Att prata om våra erfarenheter i den här tiden är ett annat sätt. Lyfta de röster som sällan blir hörda, och säga ifrån till de som tar plats och energi via fördomar, sexism och egocentrism. Vi har lyssnat alldeles för länge på vita privilegierade snubbar. Vi har skadats för ofta.

I San Cristobal de las casas, Chiapas, Mexiko, organiserade kvinnor ett nytt slags samhälle, inte olikt Pariskommunen, Barcelona 1936, Rojava. Det enda som återstår nu, kamrater, är att på allvar organisera oss, fantisera om och planera för en annan värld, vara aktivister, visa civilkurage, göra vårt bästa utifrån våra olika förutsättningar, att vara människor med och inte mot varandra:

Jag ville säga något om den fattigdom som kommer av kapitalismen och den rikedom som inte räknas.
Utveckling mäts i termer av avstånd mellan människa och natur.
Jag såg kvinnor från Nepal gå längre och längre sträckor för att hitta ved och foder.
Mänskor utan pengar ses som värdelösa.
Jag såg kvinnorna i San Cristobal de las Casas organisera sig i El Cambalache
Ett ekonomiskt område utan pengar där ekonomiskt-fattiga kvinnor kom för att berätta om sina resurser. Nej, de kom och de sa: vi har inget att erbjuda. De kom och blev ombedda att stanna och fundera: Vilka förmågor, kunskaper, har ni? vad vill ni dela, vad kan ni ge?
Jag såg kvinnorna i San Cristobal de las Casas jonglera, spela dockteater, massera, bygga, klippa hår, ge lektioner i franska, matlagning, installera elektronik, odla, föreläsa om astronomi, medicin, kvinnohistoria. Jag hörde dem säga: Vi behöver en ändring inifrån. Frihetsskapande handling istället för väntan på den stora revolutionen.
Jag hörde dem viska: För vi kan inte vänta.
Särskilt vi kvinnor kan inte vänta.

Som individer har vi inte tillräckligt, men förenade har vi så det räcker.
Vi är generösa mot varandra, ser våra olika erfarenheter, växer intill varandra.
Våra samtal och känslor är delar av ett ekonomiskt motstånd.
Omhändertagande förändrar. När allt har samma värde.
Jag såg kvinnorna i San Cristobal de las Casas öppna sin butik för vem som helst att komma och byta:
Bok mot salva
Smärta mot sång

Global kapitalism kan bara existera där det finns lagar som tvingar in våra liv i privat ägande, exploaterat arbete.
Tron på att utvecklade länder är rika är en lögn.
Jag ser kvinnorna i Chiapas resa sig varje dag.

Inlägget 1 maj-tal från Joe Hillgården dök först upp på anarkism.info.

Skurkarna tenderar tvärtom att vara lika rebelliska som fantasifulla. De har alltid planer, idéer och låter kreativiteten flöda fritt – om än för syften som oftast är långt ifrån beundransvärda. Vi kan, ibland medvetet och ibland omedvetet, förmås att hålla lite på dem – men sensmoralen brukar ändå ofta vara att denna råa kreativitet behöver kontrolleras och fångas in, för att inte leda till meningslöst våld och allmänt förfall.

Graeber låter därefter resonemanget gå åt ett annat håll, och betraktelsen gäller långt ifrån alla superhjältar, utan kanske främst många av de som får mest genomslagskraft i Hollywoodproduktioner, men jag tycker att det finns något intressant i denna iakttagelse. Om vi för ett ögonblick tar den här superhjältelogiken för given, så kan vi ställa oss frågan: Hur ska någon som är kritisk till den rådande ordningen, speciellt i tider när en ”superskurk” lurar i kulissen, kunna formulera en radikal kritik utan att själv utdefinieras som en av skurkarna?

***

I början av mars började de dyka upp på Sveriges gator och torg. En till synes brokig skara av entreprenörer, konspiratörer, hälsogurus och fascister – för sanning och frihet. De har odlat sina budskap på bloggar, i Telegramgrupper och konspiratoriska alternativmedier. Det handlar om ett allmänt motstånd mot coronarestriktioner, misstro mot att pandemin är ett reellt hälsoproblem, och vaccinmotstånd. Allt detta utgör en sedvanlig sammansmältning av några få korn av sanning kryddade med en rejäl dos av fantastiska påhitt.

De tror att pandemin är en bluff, och i artiklar eller kommentarer går det att läsa om allehanda alternativa kurer mot denna ”förkylning”. D-vitamin och rätt kläder ska tydligen hjälpa – men vaccinet är en världskonspiration. De refererar till artiklar där kanske en av tio härstammar från en vetenskaplig tidskrift, och de andra från mystiska källor – ju oklarare källa desto mer dramatiskt tenderar budskapet vara.

Under den brokiga ytan finns alltså trots allt en slags röd tråd. Tonerna av coronakonspiration är desamma som när det pratas om globalister eller antisemitiska konspirationer. Toleransen för rasism och antisemitism är därmed också mycket hög, vilket gjort det lätt för extremhögern att hitta en plats i rörelsen. Men förutom den gemensamma konspiratoriska nämnaren finns det också en annan. En slags nyliberal individualism.

Nyliberalismen möjliggör inte några strukturella lösningar, utan vill se och forma allting till en slags individualism där allt är både individens frihet och ansvar. Därför måste nyliberalismen också låtsas att det inte finns några strukturella problem. När sådana ändå tränger sig på, blir vägen kort till att i denna ideologiska sfär hitta konspirationen som en problemformulering. Det är därför inte förvånande att samlingarna också kan ses som ett slags väckelsemöte för entreprenörer.

Att läsa resonemangen i den här miljön medför också alltid samma frustration även om formen varierar. En frustration som uppstår eftersom frågor som faktiskt har en strukturell relevans förvrängs och kommer ut på andra sidan som missriktade konspirationer. Istället för en strukturell kritik av hur den globala politiska och ekonomiska situationen skapar fattigdom, krig och tar ifrån oss makten över våra liv, och tankar om hur vi tillsammans behöver organisera oss mot detta – det vill säga i mångt och mycket det som på 90-talet var anti- eller alterglobaliseringsrörelsen – får vi en vag och osammanhängande globalistisk konspiration. Istället för kritik av kapitalismen som ett ekonomiskt system så får vi antisemitiska konspirationsteorier. Och så vidare.

Reaktionerna på demonstrationerna har också varit de förväntade. En blandning av oro för att en sådan missriktad rörelse kan försämra smittoläget och göra saker värre för en redan tungt belastad vård, och förlöjligande av de bisarra konspiratoriska idéerna som utgör den här rörelsens essens.

Själv följer jag händelserna med en slags dubbel obehagskänsla. Dels på grund av vad foliehattarna håller på med, men dels vad reaktionerna säger om vår samtid. Hur foliehattsdemon blir den kreativa skurken, och i princip alla andra, från höger till vänster, det rådande undantagstillståndets superhjältar. Det är någonting som skaver. Pandemin är på riktigt, den har framför allt drabbat fattiga människor, och de som har utsatta jobb med stora kontaktytor mot allmänheten – speciellt i omvårdnadsyrken – har fått ta den allra största smällen.

Men betyder det att restriktionerna i sig, i Sverige eller på andra ställen, har varit rimliga? Betyder det att det är fel eller farligt att demonstrera? Att ens ställa frågan känns som att placeras in bland foliehattsskurkarna. Samma vecka som foliehattarna återigen är ute på Sveriges gator i mitten av mars, har stora demonstrationer i Storbritannien lyckats skjuta upp införandet av ny antidemokratisk lagstiftning och trycker nu på för att den ska skrotas helt under namnet ”killthebill”. På flera andra håll har det också varit stora demonstrationer under det senaste året. Så är det bra eller oansvarigt att demonstrera just nu?

De förbud och restriktioner som vi lever under idag i Sverige började först införas i mars 2020, för att sedan skärpas under årets gång. För att få en bättre bild av vad de innebär idag, och för att kunna svara på den frågan, behöver vi ge oss ut på en resa som börjar i USA under ungefär samma tid.

***

När George Floyd mördades av snuten i maj förra året hade virusets verklighet redan slagit rot runtom i världen. Det var därför många som till en början uttryckte farhågor när protesterna i USA snabbt började anta historiskt stora proportioner. Visserligen var många av dessa röster i grunden motiverade av en rasistisk önskan att kväsa protesterna i sin linda, men oron kan vid tidpunkten ändå förstås som rationell – stora folksamlingar borde ju resultera i betydande ökningar av smittspridning, samtidigt som det rådde stor osäkerhet kring hur viruset faktiskt spreds.

Några månader senare hade USA, lite ofrivilligt, blivit ett laboratorium för studier kring hur smittspridning går till i stora folkmassor. De tidiga resultaten från städer som Minneapolis visade till mångas förvåning att det inte fanns något tydligt samband mellan protesterna och ökade smittotal, något som sedan bekräftades på större skala när data fanns för att testa och jämföra hundratals städer där protester ägt rum. Anmärkningsvärt nog visade data till och med att protester på många håll ökat den sociala distanseringen och bidragit till en försiktig nedgång i antalet fall jämfört med andra städer. I de få städer där en statistisk ökning skett så fanns det en korrelation med att andra restriktioner hade lyfts, och verksamheter som restauranger och barer hade öppnat.

Men hur hänger det här ihop med mycket av det vi fått höra? För det första är det nu allmänt känt att smittorisken är betydligt större inomhus än utomhus, eftersom de smittsamma partiklarna där inte förs bort, och människor tenderar att trängas närmare varandra under längre tid. Däremot har forskning på annat håll, däribland från brittiska fotbollsarenor, visat att smittan gick upp när åskådare tilläts på läktaren.

Men även här finns det en tydlig förklaring – det är nämligen skillnad på folksamling och folksamling. I fallen med fotbollsarenor, många badplatser, och liknande så tenderar människor att trots allt att trängas i inomhusutrymmen – ombytesrum, toaletter, eller restaurangsektioner och pubar. Det är härifrån den markanta smittoökningen kommer.

Och det här leder oss slutligen tillbaka till Sverige. När förbudsförordningen (2020:114) infördes i mars 2020 så förbjöds alla samlingar på över 500 personer, för att sedan gå ner till 50, och till slut 8 personer i november 2020, oavsett om det var inomhus eller utomhus, och oavsett av typ av aktivitet – endast med ett marginellt undantag för begravningar som fick gränsen höjd till 20 personer. Från och med slutet av november kunde demonstrationer alltså i princip inte längre hållas i Sverige – en verklighet vi fortfarande lever med, och som även de som försökt hålla sig till restriktionerna på olika kreativa sätt fått uppleva.

Eftersom det i svensk lagstiftning är svårt att snabbt begränsa dessa saker, så hamnade den här förordningen dessutom under ordningslagen. Det betyder att det nya förbudet var trubbigt – och ta det inte från en konspiratorisk skurkanarkist – såhär skriver Folkhälsomyndigheten i rapporten ”Förutsättningar för smittsäkra evenemang” från slutet av 2020:

Ett skäl till att begränsningen gjorts utifrån ordningslagen är att många av de arrangemang som omfattas är riskfyllda ur smittskydds-synpunkt. Därtill saknar svensk rätt andra effektiva möjligheter att genom skarp reglering begränsa folksamlingar av smittskyddsskäl. Ordningslagen syftar dock främst till att reglera ordning och säkerhet. Detta har inneburit att begränsningarna delvis framstått som omotiverade eller inkonsekventa ur smittskyddssynpunkt.

Huruvida undantag för demonstrationer hade kunnat göras rent legalistiskt är för mig oklart, men inte heller helt relevant. Faktum är att det inte skedde, att förbuden gick under en lag som gjorde dem ännu trubbigare än vad lagar brukar vara, och att inget väsentligt hänt sedan dess när det gäller den här frågan. I januari antogs förvisso en ny undantagslag, så att restriktionerna skulle kunna bli just bättre skräddarsydda till den rådande situationen, men när det skedde fördes de gamla restriktionerna som gäller demonstrationer bara över, och förbudsförordningen blev begränsningsförordningen under den nya tillfälliga covid-19 lagen som gäller till september 2021.

I samma dokument från Folkhälsomyndigheten går det också att läsa en del om vad rekommendationerna till restriktioner baseras på. För det första är texten tydlig med att inomhusevenemang medför större risker än utomhusevenemang. Görs det trots det någon åtskillnad på hur många som får mötas? Nej. För det andra, så nämner rapporten en hel rad undersökningar; det finns referenser till körsång, konserter, religiösa samlingar, fysisk träning i grupp, bröllop, och begravningar som tillställningar där förhöjd risk för smitta råder. Samtidigt framhålls att de riktigt starka sambanden finns i familjekluster som spenderar lång tid tillsammans inomhus på liten yta.

Ingenstans i allt detta nämns någon rapport om förutsättningarna för utomhusdemonstrationer där gemensamma inomhusutrymmen inte delas och där deltagarna försöker hålla visst avstånd samt använder ansiktsmask. Ändå är demonstrationsrätten i princip avskaffad, samtidigt som verksamheter vars syfte tydligt är kommersiella, och som utövas under omständigheter som medför mycket högre smittorisk, har kunnat fortsätta om än i begränsad form. Andra ur smittosynpunkt farliga miljöer, som exempelvis kollektivtrafik och köpcenter, har inte kunnat regleras alls inom ramarna för ordningslagen. För att inte tala om stolpskotten som på olika håll fortsatte med biljettkontroller under pandemin.

Detta trots att rapporten, som skrevs innan den nya lagen trädde i kraft, tydligt förespråkar en mer flexibel lagstiftning just för att kunna göra skillnad på olika evenemang:

Det finns alltså behov av en mer träffsäker reglering som tar bättre hänsyn till olika typer av arrangemang och deras förutsättningar att hantera risker för spridning av covid-19.

I ett hörn finns också situationen för just exempelvis demonstrationer undanskuffad, i en enda kuslig mening:

Om möjligt bör regleringen fästa särskild vikt vid de allmänna sammankomsterna, som har grundlagsskydd till skillnad från offentliga tillställningar.

I en omvärldssituation där auktoritära tendenser och angrepp på demonstrationsrätt liksom fackliga såväl som medborgerliga rättigheter pågår, där nyliberaliseringens shockdoktrin gärna utnyttjar även denna kris till sin egen fördel, känns det här minst sagt obehagligt. Tydligen har väldigt liten vikt fästs vid en så grundläggande sak som demonstrationsrätt, och närapå ingenting har hörts från de som främst drabbas. Vänstern tycks svälja restriktionerna med hull och hår, och i bästa fall fundera på vilka alternativa metoder vi kan tänka oss.

Protester och demonstrationer i sig själva är förstås långt ifrån den mest effektiva metoden för samhällsförändring men de fyller ändå en funktion i att de kan ena, peppa och motivera deltagarna, samt synliggöra de aktuella frågorna. Protester kan också i sig själva störa reproduktionen av systemet när de blir tillräckligt stora, och sätta press på stater såväl som privata aktörer. Och när vi inte ens kan ses fler än 8 personer, undergrävs även andra former av motstånd och direkt aktion, som logistiska blockader eller andra former av social strejk eller mobilisering på gator och torg som stör den vardagliga lunken.

Visst behöver vi vara kreativa, men vi får inte heller släppa några av de mest grundläggande verktyg som står oss till buds helt utan motstånd och kritik. Samtidigt som kommersen i stor utsträckning rullat på, och både stat och kapital sett till att den mänskliga kostnaden för pandemin blivit mycket högre än vad den behövt vara, så sitter vi snällt hemma och väntar på att staten ska säga när det är okej att göra motstånd igen. Det finns alltså många sätt på vilka den svenska pandeminhanteringen hade kunnat vara bättre, men inget tyder på att en så hård demonstrationsbegränsning som vi har idag är en av dem.

Därför är det viktigt att vi granskar och kritiserar restriktionerna, både med avseende på de farliga verksamheter de har överseende med, och de viktiga fri- och rättigheter som de medför djupa inskränkningar av. När det gäller denna viktiga kritik får vi inte lämna walk over till foliehattar och extremhöger. Det stora problemet är inte att de är ute och demonstrerar, utan att de gör det på ett sätt som inte tar hänsyn till pandemin, och att varken deras kritik eller lösningar är det minsta rimliga utan tvärtom farliga och skadliga. Här behövs det röster såväl som aktiviteter som kan navigera den terrängen på ett bättre sätt, som varken hänger sig åt farliga konspirationer eller resignerat landar i en pandemisk apati. Vi behöver helt enkelt kombinera superskurkens rebelliska förändringsdrift och superhjältens goda intentioner.

Inlägget Covidrestriktionerna behöver kritiseras dök först upp på anarkism.info.

Sociala rörelser kan förändra samhällsutvecklingen. Parallellt med en ökande grad av grön organisering pågår också något av en grön våg, där fler blir intresserade av att skala ner, leva enklare och mindre urbant.

Men när fler engagerar sig för en grön och hållbar framtid, eller byter livsstil, sker det också på ett sätt som avmaskerar de ökande klassklyftorna. Sverige har haft en skenande ojämlikhet där klassklyftorna (enligt OECD) ökat snabbast sedan 1990. Skillnaden mellan den som har ett privilegium och den som marginaliseras syns också tydligt i vilket miljöengagemang som är möjligt för vem.

Vem har råd att vara grön

Extinction Rebellion eller XR har med kreativa aktioner satt klimataktivismen på kartan med målet att förmå stater att utlysa klimatnödläge. XR har använt sig av en variant av civil olydnad som bland annat innefattar att aktivisten medvetet låter sig gripas. Metoden har därför kritiserats utifrån ett klass, ras och könsperspektiv. Att låta sig gripas är ett alternativ för dem som gynnas av systemet så som det ser ut idag, men mer svårsmält för exempelvis den som bär trauman kopplade till övervåld från polisen.

I podden Flashback Forever pratar värdarna Emma, Ina och Mia i förbigående om WOOF eller Work On an Organic Farm. WOOF är ett nätverk för ekologiska gårdar och volontärer som vill arbeta gratis på gårdarna. Poddvärdarna pratar avmaskerande om hur WOOFande blir en hobby för medelklasskids som vill resa billigt, men inte är ett alternativ för den som istället måste jobba.

Det finns en rad influensers (gig-reklamare), youtubers och andra som Downshiftat eller valt att leva enklare, till exempel flytta till ett torp på landet. Det som inte syns bland de vackra vyerna på Instagram-kontona är hur omställningsresan finansieras. För att dra igång ett eget företag, oavsett bransch, behövs oftast ett rejält startkapital. I alla fall en årslön, plus materialkostnader. Vissa har säkert jobbat hårt och sparat ihop pengar, men det verkar vara en minoritet (anekdotisk evidens). Jämfört med att leva som underbetald knegare i en storstad är det tveksamt om livet på landet är så mycket mer ekologiskt (stora ytor att värma upp, bilberoende). Det är kanske rentutav mer ekologiskt att så att säga samla skiten på ett ställe. Det är en minoritet som verkligen har turen att kunna välja hur de vill leva. För den som är priviligierad är det ändå lätt att inbilla sig att turen egentligen handlat om egen prestation och förträfflighet.

Baksidan av den gröna klassklyftan är klassföraktet och en brist på klassmedvetande och insikt om vilka som står för de stora utsläppen. Idén om att det är arbetarklassen som står för de stora utsläppsmängderna på grund av brist på pengar eller intresse. Konflikten och premissen för TV-serien Storuman Forever är till exempel idén om att den skoteråkande glesbygdsmannen är Problemet med stort P i klimatfrågan, samtidigt har serien fått bra kritik för att lyckas hantera frågor om klass, marginalisering och personligt klimatansvar på ett bra sätt. Men det har inte gjort någon tv-serie om kapitalister som utmanas att skrota båten eller ställa privatplanet.

För att hitta trovärdiga svar som håller för granskning behöver vi tillämpa en intersektionell och helhetlig analys på klimatfrågan och vara kritiska till symbolpolitik som i slutändan mest tjänar till att generera profit för ett fåtal investerare. Vi behöver undvika enkla svar som låter oss ignorera behovet av strukturella och systematiska förändringar.

De enda som tjänar på klassförakt är de som tillhör den kapitalägande klassen. Snarare borde vi alltid sparka uppåt. Den som sitter på mest pengar förstör som regel också klimatet mest. Oxfam rapporterar att den rikaste procenten släpper ut dubbelt så mycket som den fattigaste hälften av världens befolkning. Blir bensinen billigare så tenderar folk att köra mer bil. Den som börjar cykla till jobbet av klimatskäl börjar som regel också kompromissa på andra områden, kanske genom att börja serieinvestera i cykelutrustning. En stor miljöinvestering som att byta till en elbil riskerar att bli en symbolhandling som maskerar andra problematiska beteenden.

De som sitter på ekonomisk och i förlängningen politisk makt bär också det största ansvaret. Det betyder inte att vi inte som individer har en viss makt, att vi inte kan ta ett visst ansvar eller kan göra skillnad. Det finns mycket vi kan göra, speciellt om vi organiserar oss.

Det är såklart bra att göra hållbara val och rannsaka sig själv. Men frågan är vilka val som gör mest skillnad. Jag önskar att fler som vill skulle få skala ner, flytta till landet och kunna leva enklare (vilket såklart betyder olika saker för olika personer) då kanske det vore bra att försöka skapa möjligheter, samarbeten och strukturer för att underlätta omställning till mer hållbara sätt att leva för den som annars inte haft råd eller möjlighet.

När klimatet blir vildare och problemen orsakade av global uppvärmning blir fler kommer fler att ställa sig frågan vad de kan göra för att nå förändring. Som anarkister är det vårt jobb att förklara hur den stundande klimatkrisen hänger ihop med patriarkat, kapitalism, rasism och andra maktordningar. Vi behöver nå ut till de individer och grupper som räknas ut och drabbas av klassförakt med budskapet om att vi alla sitter i samma båt och därför borde kunna dela samma strävan.

Inlägget Det gröna klassföraktet dök först upp på anarkism.info.

Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.

Material som berörs i avsnittet:

Kronstadt:
Kronstadt 1921, Ida Mett

En kort genomgång av Kronstadt-händelserna i 3 delar:
Del 1 – Anarkismens sista ryska vinter
Del 2 – Alla rebeller ska skjutas, inga fångar ska tas
Del 3 –

För mer om ryska revolutionen se exempelvis libcoms läslista.

Anarkafeminism:
Feminism india om anarkafeminism
To Destroy All Forms of Oppression (Julia Tanenbaum)
Anarcho-Feminist Manifesto (Black Maria & Red Rosia)

För mer om anarkafeminism, se bland annat
Socialism, Anarchism and Feminism (Carol Ehrlich)
Free Women of Spain (Martha Ackelsberg)
Quiet Rumours:An Anarcha-Feminist Reader
Anarkafeminism (Pia Laskar m. fl.)

Inlägget Kronstadt och anarkafeminism, en rörelse i rörelse – anarkism.info podcast #20 – Kravallsamtal #6 dök först upp på anarkism.info.

Jag tycker det är dags att belysa den liberala feminism jag ser idag som blivit normen i vårt kapitalistiska samhälle, som förpestar kampen och göder samt tillfredsställer patriarkatet, och vars enda syfte är att tjäna pengar. Tjäna pengar på de som inte har. 

Kan man köpa och sälja feminism? 

Tydligen kan man det. Vi ser gång på gång hur influencers och stora företag tjänar pengar på det de kallar feminism, hur feminismen blivit mer liberal och flätats samman med kapitalismen. Hur det idag är girlpower att starta företag och hur förebilder idag är så kallade kändisar som har samarbeten med företag som förslavar och exploaterar barn som vuxna, och framförallt kvinnor. Men det är inte feministiskt att tjäna pengar åt patriarkatet. Det är inte KVINNOKAMP. Det är inget mer än kapitalism. Hur vinner vi mark igen och  hur främjar vi feminismen att bli antikapitalistisk?

Det finns kvinnokamp inom anarkismen som heter anarkafemism. Inom anarkismen slåss vi mot alla hierarkier och alla förtryck, kapitalism, patriarkatet, rasism, sexism etc, då vi vet att dessa går hand i hand. Kvinnors kamp är inte till salu. Låt er inte luras. Kalla dem för dess rätta namn, kapitalister och patriarkatgödare.

Vad skiljer sig mellan feminism och anarkafeminism?

Så länge som kapitalismen existerar och frodas kan ej feminismen nå sitt mål, därför är anarkafeminismen mitt svar till alla er där ute som vill uppnå ett samhälle utan förtryck. 

Feminismens mål idag är att bryta ner patriarkala strukturer och normer, men patriarkatet och kapitalismen går hand i hand, vi ser tydligt idag vilka som sitter på betydande makthavande roller i samhället. Därför kan feminismen inte krossa patriarkatet utan att också krossa kapitalismen. Alla dessa maktstrukturer är sammankopplade och man kan inte välja vilket förtryck man tycker minst om utan alla måste krossas och förgöras, och det är anarkafeminism. Att se till att alla typer av förtryck krossas, såsom patriarkatet, kapitalism, rasism, sexism och staten etc. Genom historien och än idag är dessa kedjade med varandra. Staten behöver kapitalet och kapitalet behöver patriarkatet, eftersom att kapitalismen och staten från början givit män mer privilegier än kvinnor. Krossa förtrycket på alla fronter, omfamna anarkafeminism och kämpa för en antikapitalistisk feminism utan förtryck. 

En avslutande reflektion om varför anarkafeminism finns inom anarkismen när båda slåss mot samma förtryck. 

Anarkafeminismen har historiskt sett tryckt mer på kampen mot patriarkatet, sexism, rasism, homofobi, könsförtryck, heterosexism, heteronormativitet transfobi, könsbinär, funkofobi, sexuellt våld, kroppsfrågor etc, och att alltid ha en intersektionell analys. 

Jag tolkar det som att i alla ideologier behövs vissa frågor drivas och påminnas, anarkismen har historiskt inte alltid levt upp till sitt namn och kunna driva kampen mot patriarkatet. Vilket har gjort att framför allt kvinnor har behövt organiserat sig inom anarkismen för att driva feministiska frågor.. Anarkafeminismen har samlat de minoritetsgrupper som alltid behöver stöttas och lyftas för ett mer jämlikt samhälle, där alla ska leva tillsammans och respekteras därför har just dessa grupper varit viktiga, då som nu.

Inlägget Varför feminismen måste vara antikapitalistisk dök först upp på anarkism.info.

Som aktivist har jag formats djupt av civil olydnads-traditionen. Under ett drygt decennium har jag deltagit i en stor mängd civil olydnads-aktioner, bland annat mot deportationer, vapenfabriker, djurindustrin och klimatförändringarna, och åtalats vid en rad tillfällen. Den senaste gången jag kallades till rättegång var den 13/1, då åtalad tillsammans med åtta andra kamrater ur Slakteriinspektionen. Jag är glad och stolt över de flesta av dessa aktioner och tänker med värme på alla fina medaktivister och de mentorer som gett så viktigt inspiration och vägledning. Dock. Att jag genom åren propagerat för och försökt locka in människor i civil olydnads-aktioner är något jag idag har blandade känslor inför. Allt oftare och alltmer har jag känt mig obekväm med den praxis och teoribildning som är huvudfåran i dessa kretsar.

”Civil olydnad” definieras, som alla begrepp, i praktiken med en hel del variation. Jag tänker på politiskt motiverade brott mot lagar eller regler som sker icke-våldsligt och öppet – det vill säga offentligt, utan att ljuga eller dölja sin identitet. Att bryta mot lagen har jag inga principiella problem med. (Det har faktiskt ingen annan heller vid närmare granskning, det är bara retorik från legalisternas sida.) Däremot öppenheten och ickevåldet.

Civil olydnad förstås nämligen ofta som en villighet att ”ta ansvar”. De bestraffningar och det våld vi utsätts för på grund av vår aktivism ses som ett nödvändigt ont, ett hedervärt offer, ibland även som ett eftersträvansvärt martyrskap. Det ska inte undvikas utan accepteras och användas. Ett aktivt eller principiellt motstånd mot repression och straff betraktas som någonstans mellan problematiskt och förkastligt. Att staten och lagen bygger på en massiv våldsapparat som är sexistisk, rasistisk och klassbevarande tonas ned eller osynliggörs. Istället ligger fokus på att aktivister ska vara föredömliga och att inta ett upphöjt lugn när de möter våldet i form av hot och misshandel, polisangrepp, eller rättsliga hot och straff. Konfrontation, eskalering av konflikter, polarisering och fientlighet framställs ofta som principiellt dåligt, snäll ska en vara. Det förutsätts inte sällan att en aktivt ska samarbeta med angripare genom att babbla med polisen och meningsmotståndare, bjuda på kakor, alltid vara glad och trevlig, och göra bestraffningsproceduren så smidig som möjlig. Ett återkommande fenomen är aktivister som vill gå ut offentligt och ta avstånd i pressen från kamrater som anses ha brutit mot ickevåldsprinciper, för att värna sin egen plattform.

Det här gör också att definitionen av våld blir tudelad. Att beväpnade och våldsamma människor (oftast män) kräver underdånighet, hotar med straff, släpar bort någon eller låser in någon i en kal cell (eller värre) uppfattas sällan som våld – om de bär uniform och gör det i statens tjänst. En aktivist, däremot, som maskerar sig för att skydda sig själv och kamrater, eller som ibland höjer rösten, är ovänlig eller påstridig, ses inte som fredlig. Så även om ingen hotas med våld eller kommer till fysisk skada. Inte sällan framställs det som våld att förstöra något som enligt lagen är någon annans egendom, t.ex. att krossa en ruta eller bryta upp ett lås eller avrusta dödsredskap. Men det är inte våld att tvingas betala tiotusentals kronor i böter för att ha agerat i solidaritet med utsatta medvarelser. Synen på våld blir helt enkelt väldigt lik den förljugna, självförhärligande ideologi som staten använder för att dölja det förtryck och våld som samhället generar.

Utöver det här finns inom civil olydnad en stark tilltro till att förändring ska ske genom att idéer förs fram, och tas emot av individer som sen ska bättra sig och förändra samhället. Civil olydnad tenderar därmed att reduceras till en förstärkt form av lobbying med en liberal syn på samhällsförändring, och/eller ett moralistiskt predikande som påminner väldigt mycket om religiösa väckelserörelser.

Sammantaget främjar det här en aktivistkultur som blir naiv inför såväl partipolitiken, det ekonomiska systemet och ordningsmakten, och som får en svag intern solidaritet och en idealistisk och moralistisk förståelse av samhällsförändring. Detta förvärrar risker och skapar onödigt lidande för aktivister och underminerar en välbehövlig mångfald av taktiker, så väl som en långsiktigt hållbar aktivism, menar jag.

Nu är det här inget argument för att civil olydnads-förespråkare borde ta upp vapen och starta underjordiska stadsgerillor, eller för någon grabbig slagordsmilitans, och ännu mindre är det ett slag för att ”ge upp aktivismen” och falla in i ledet. Jag tror även framöver att mycket av det organiserade motståndet kommer ske öppet och ickevåldsligt, och har alls inget att invända mot det. Men det är skillnad på att använda civil olydnad som en taktik i en viss situation eller som ideologi. Som ideologi passar civil olydnad bäst för de grupper och aktivister som inte vill ha någon speciellt radikal samhällsförändring. Civil olydnad kan användas för att radikalisera och trappa upp kamp, men kraven på att allt samhällsförändrande arbete ska ske öppet och fredligt fungerar också som ett bekvämt sätt för makten att kontrollera, tämja och lagföra oss.

Motstånd tar många former, och alla former har sina problem och möjligheter i de sammanhang de används. Och även den mest konstruktiva direkta aktionen har problematiska aspekter. Det finns tyvärr ingen fläckfri aktivism under ett förtryckande system. Ändå måste vi agera, om vi vill vara något annat än lydiga medlöpare i dödsmaskineriets tjänst. För om det är något som främjar våld är det att fortsätta som nu tills allt liv är utplånat.

Jonas Lundström, Örebro, aktivist och författare till bl.a. ”Batongerna slår nedåt : En berättelse om brottsbekämpning”

Inlägget När civil olydnads-ideologi hämmar motståndet dök först upp på anarkism.info.

Nuförtiden är jag djupt försjunken i akademiska studier där filosofi är en central del. Till exempel så tror jag att anarkister kan lära sig mycket av att studera vad Descartes mekanistiska syn på världen egentligen innebär. Är världen inte mer än stor maskin fylld av automatons [1] som följer sina förprogrammerade uppdrag? En värld utan någon mening, eller någon antydan till något som liknar en själ? Descartes tankar om naturen banade väg för upplysningen, något som varit en kärna för många tidiga anarkistiska tänkare. Att en del tidiga anarkistiska tänkare fann ett intresse hos filosofer från upplysningstiden är för att de stod i stark kontrast till den stora makten som den totalitära kyrkan hade då.

Vad som är intressant är att det fanns samtida filosofer med Descartes som föreslog en annan världssyn, syn på världen som full av liv istället för en värld på en total avsaknad av det. Filosofer såsom till exempel Spinoza föreslog att allt i världen var uppbyggt av samma ”single substance”, en tanke som leder till att allt har liv. En kan tänka sig att en världssyn där liv genomsyrar allt leder till ett mer hälsosamt förhållande till ens egen omgivning, till människor och icke-människor.

Varför är detta intressant för anarkister då? Jag ser anarkister som rebeller som gör revolt mot det existerande, att bryta sig loss. Att försöka bryta sig loss utan att ens ifrågasätta det grundläggande, det radikala, kan lätt leda till att en omedvetet reproducerar upplysningstidens normer. Genom att gå till roten av ”den inbillade västvärlden” [2] så kan man lära sig att det som genomsyrar vårt sätt att förstå världen idag enbart var en av flera teorier. Genom att placera teorierna bredvid varandra och klä av dem alla deras tillskrivna värden, så får du som unik individ, chans att tillskriva dem värden utifrån dina egna erfarenheter och värderingar. En nihilistisk utgångspunkt där du har återtagit makten av att ge omgivningen värden baserad på den unika individen.

Jag påstår inte att det är fel att reproducera de normerna, men jag tycker att anarkister gör sig en stor tjänst om de ifrågasätter och kritiserar mer än den stora massan. Den stora massan nöjer sig med att inte ifrågasätta skeenden på djupet, men anarkisten nöjer sig inte med det, hen ifrågasätter allt och det är vad som gör den radikal. Hen går till roten på problemen den möter i livet.

Filosofin är inte något som är exklusivt för dem som rör sig inom akademin, de bör frigöra och dela med sig av sina erfarenheter. En slags filosofisk ”skill-share”.

Vill du vara med i filsofiska ”skill-shares” så anordnar anarkism.info studiecirklar sporadiskt, vanligtvis ”when the stars align”.

 / Frihetsklubben

[1] Jag finner ingen bra översättning till automatons. Enligt vanliga ordböcker så översätts det till automat, men ordet automat får mina tankar att vandra till bankomater och inte självgående robotar. Robotar hade kunnat funka men syftar till en mer modern uppfinning än en automaton.

[2] Min översättning av Anna Lowenhaupt Tsing’s sätt att beskriva västvärlden. (The Mushroom at the End of the World: On the Possibility of Life in Capitalist Ruins, 2015).

Inlägget Varför filosofi är viktigt för anarkister dök först upp på anarkism.info.

Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.

Inlägget (Trump-) 2020-2021- anarkism.info podcast #19 – Kravallsamtal #5 dök först upp på anarkism.info.

Själv är jag också förbannat trött på att hoppas en sak och tro något annat. Det är som när en expertkommentator i sportstudion blir tillfrågad om det egna favoritlagets chanser i en kommande match, och plötsligt tar på sig båda hattarna samtidigt: ”Jag tror att det blir förlust, men hoppas på seger”.

Roland Paulsen fångade det där i ett samtal för nåt år sen, i en diskussion som berörde vad ett gott samhälle är för något. Han sade något i stil med att ett av de viktigaste måtten är skillnaden mellan vad som är och vad som skulle kunna vara. För någon i den politiska mitten eller för privilegierade personer är fattigdom, våld och förtryck mestadels abstraktioner och små störningar i en annars relativt välfungerande värld. Även när de får mer utrymme, så befinner sig lösningarna på problemen inom redan existerande institutioner och system. Det är bara att vrida på en ratt.

Fantasin är ytterst begränsad för de som representerar mitten. Men det som är lätt att glömma är att det till synes därför också blir ett mindre glapp mellan det som är och det som skulle kunna vara. Oförmågan att se alternativ blir den perfekta medicineringen mot radikalpolitisk depression. Tvärtom är det förstås extra jobbigt för de som ändå ser möjligheterna för en helt annan värld, när saker och ting inte bara är så jäkla långt ifrån vad de kunde vara, utan också på många fronter verkar röra sig åt fel håll.

Det är därför ett optimistiskt utspel ibland kan få motsatt effekt mot den avsedda, och kännas som en käftsmäll. Jag har själv gjort mig skyldig till det där. Och missförstå mig rätt – det är inget fel med optimism. Vi behöver alla lite pepp då och då, men ibland så faller optimismen på sitt eget grepp, just eftersom den påminner om hur stort gapet är mellan de där två världarna. Jag vet redan, liksom, jag fattar – saker är kassa som fan, och jag vill inte höra om hur mycket bättre de kunde vara.

Hur ta sig ur det här dilemmat? Hur sluta vara en rymdfarkost på drift, utan bränsle, med allt mindre syre i tanken, om till och med själva hoppet blivit till en fiende? I samband med nyårskrönikor brukar folk slå på stort – det nya året ska bli bättre, det är nu det vänder, alla kamper ska vinnas. Men jag tror att om en vill börja överbrygga gapet mellan det som är och det som skulle kunna vara, om en känner sig frustrerad, nedslagen, överväldigad och utbränd av allt som snurrar runtomkring en, då är det inte de här stora proklamationerna som hjälper – de är snarare en del av problemet.

Istället för att framställa det nya året som något potentiellt storslaget, kan en se framtiden som något litet och kontinuerligt. Istället för slaget om dödsstjärnan, istället för definitiva slutstrider och stora flottor, se det som livet på en bortglömd planets smågator. Steget till att störta alla världens tyranniska system kan kännas stort, men jag lovar att det bara bakom hörnet finns en början på något positivt – i trappuppgången eller kvarteret, vid fikabordet på jobbet, med polarna, eller i en lokal förening. Där finns mötena, där finns de riktiga problemen, men där finns också ett löfte om både kamp och gemenskap som omedelbart kan förbättra vår situation och skänka extra mening och glädje i tillvaron.

Vad andra ska göra och hur det ska gå till kan jag inte säga, men jag tänker börja där – det är bara några vingslag bort och den här fjärilen-ur-kurs kan tänka sig att försöka. Fuck 2020. Fuck 2021. Den här skålen utbringar jag varken för året som gått eller året som kommer. Den är för de små stora saker jag längtar efter i min vardag. Vännerna, familjen, organisering kring frågor och med människor som betyder något för mig. När en får fotfäste i de här sakerna, blir de stora frågorna sedan också något mindre, mer hanterliga.

Och till slut, en liten teori. Kanske ska vi inte behandla ”hopp” som något vi spikar upp på väggen och tittar på, helt oberoende av hur illa det rimmar med det som händer omkring oss, tills det blir en hånfull gestalt som driver med oss från sin uppflugna plats. Kanske ska vi istället låta hoppet falna lite ibland, komma och gå, och istället odla det i de här mindre sammanhangen som vi kan ro över. Låta det växa på en grogrund av vardaglig gemenskap och solidaritet. Inte dra upp det från ovan, utan lyfta det nerifrån och låta det explodera i skyn när det känner för det.

Eller vore det att hoppas på för mycket?

Inlägget Mellan hopp och förtvivlan dök först upp på anarkism.info.

COPWATCH planterade såklart professionella anarkister på konferensen. Dels för att ha koll på vilken repression staten planerar, men också för att kunna delge dissidenter och upprorsmakare användbar information i kampen mot skitsamhället.

CVE är statens vakthund med uppgift att sniffa reda på och analysera ”våldsbejakande extremism”, i syfte att hjälpa staten utradera radikal systemkritik. De som jobbar på CVE har gärna bakgrund i det militära eller inom snuten (Jonas Trolle, chef CVE, är ex-snut, han har också byggt en karriär på att han fångade Kapten Klänning). Staten visar inget annat än okunskap i komplexa samhällsfrågor, och bristande respekt för utsatta människor, när erfarenhet av repressiv verksamhet är en merit för att bli experter vid myndigheter, som CVE.

Idagsläget försöker CVE studera tre former av så kallade ”våldsbejakare”: fascister, islamister och vänsterextremister. CVE har i år publicerat rapporter om dessa miljöer. Därutöver har CVE släppt en studie om så kallad ”militant djurrättsaktivism”, som anses ha ”våldsbejakande” element. Vi ser en tendens att staten utökar begreppet ”våldsbejakande” till att gälla flera aktörer, fler metoder, och fler åsikter. Det är därför inte orimligt att vi framöver kommer se hur staten demoniserar andra frihetskamper, t ex militanta miljögrupper.

CVE informerade på konferensen om nya metoder som ska hjälpa lärare, socialarbetare och snutar, att kontrollera så ingen tänker ”fel” i nationalstatens grepp. CVE har alltså inte bara fokus på att förhindra det våld som staten ogillar, utan också på nolltolerans för tankar om det staten stämplar som våld. Det ska inte finnas något substantiellt motstånd mot staten. Lärare och socialarbetare ska känna igen tecken på ”extremism”, och de ska gola till snuten och socialen. CVE har utarbetat samtalsmetoder för att få tag på, och av-radikalisera, individer med extrema tankar. Via kapitalistisk indoktrinering i skolan, till gränslöst agerande av socialarbetare, sträcker sig statens tentakler allt längre in i våra huvuden (detta tillåts ske trots att studier visar att det är få, om några, kommuner som har problem med vänsterextremister som ska omvändas). Den som inte rättar in sig i ledet demoniseras och riskerar falla i snutens våldsamma famn.

Det är såklart vettigt att staten förstår vikten av att bekämpa fascister (även om staten inte är en antifascistisk organisation). Men det blir samtidigt tydligt att staten är blind för sin egen våldsamhet, och att staten genom sin existens skapar problemen den inte tolererar. Genom klassklyftor, rasism, utanförskap, extrem miljöförstöring, klimatförändring och djurförtryck underbyggs en rättmätig vrede som staten via CVE talanglöst försöker radera. Som vanligt ser staten inte sitt eget våldsamma ansikte.

Utifrån redogörelser på konferensen kan vi dra slutsatser hur den förtryckande statsapparaten fungerar, och hur en kan bekämpa den (vi ställde såklart frågor till SÄPO, frågor som ignorerades).

Enligt SÄPO och CVE är ”ensamagerande terrorister” och ”radikalisering på nätet” två aktuella hot mot staten. Vi kan använda statens rädsla för detta till vår fördel. Vi kan,

1) Fortsätta organisera oss i små militanta vängrupper, vars organisationsform förvirrar makten, och som lättare undkommer statens radar. Vi fortsätter utföra ändamålsenliga aktioner.
2) Utveckla hur vi använder internet för att mobilisera mot staten. Vi kan också utöka våra operativa säkerhet på nätet.
3) Fortsätta samarbeta och bygga alternativa strukturer som utgår från andra behov än skitsamhället (enligt SÄPO och CVE är solidariteten stark mellan extremister).
4) Fortsätta blottlägga statens egen extrema och förtryckande våldsapparat.

Den statliga indoktrineringen av medborgare kommer fortgå. Liksom nu kommer delar av allmänheten troligtvis acceptera statens repression framöver. Anarkister kommer att demoniseras, jagas och fängslas. I USA och i Sverige. Vi låter oss varken tystas eller kuvas. Vi fortsätter kämpa mot hierarkier. För frihet. Vi är motståndet!

Inlägget COPWATCH GRANSKAR CVE & SÄPO dök först upp på anarkism.info.

Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.

Extramaterial för avsnittet för den som vill ha mer information och bakgrund på det som händer i Frankrike:

https://twitter.com/cnd_global/status/1332399335154343937?s=19

https://twitter.com/cnd_global/status/1333511947170566147?s=19

https://www.opendemocracy.net/en/can-europe-make-it/frances-global-security-bill/

https://www.aljazeera.com/news/2020/11/30/french-police-charged-over-black-mans-beating

https://twitter.com/Loopsidernews/status/1332300846038716416?s=19

https://twitter.com/lex_kenney/status/1333444237405327371?s=19

https://twitter.com/CecileCoudriou/status/1330961136343273472?s=19

https://edition.cnn.com/2020/11/28/europe/france-protests-security-law-intl/index.html?utm_content=2020-11-28T19%3A30%3A06&utm_term=link&utm_source=twCNNi&utm_medium=social

https://twitter.com/jacobinmag/status/1331840105489649664?s=09

https://www.privateinternetaccess.com/blog/france-rocked-again-by-demonstrations-against-the-new-global-security-law-which-includes-mass-surveillance-by-police-drones/?utm_source=dlvr.it&utm_medium=twitter

https://civic-forum.eu/statement/france-civic-space-and-rule-of-law

https://www.anarchistcommunism.org/2020/11/26/france-thousands-demonstrate-against-extension-of-police-state/

Inlägget Intervju om protesterna i Frankrike – anarkism.info podcast #18 dök först upp på anarkism.info.

Morgonpasset: Varför tror du att den typen lockas av just Vänsterpartiet?

Dadgostar: Vilken typ är det? Anarkister?

Morgonpasset: Ja, vi säger AFA.

Dadgostar: Det är väldigt konstigt faktiskt, just på grund av att jag tycker att politik ska spela mer roll. När jag hör ”anarkism” så är det typ att det finns ingen stat, det finns inget samhälle, alla gör vad de vill. Jag skulle säga att mitt sätt att se på saken är att vi tvärtom behöver varandra ganska mycket, och vi behöver bygga ett samhälle som respekterar alla, och en stat och en politik som faktiskt löser många problem åt oss, så att säga. […] För den som lyssnar, tänker jag, det politiska här är ju det som är viktigt. Så det är egentligen helt fel, de kanske ska gå med i nåt [som] Moderaterna eller någonting.

Den här ordväxlingen har förvånat och upprört en del, men jag själv är egentligen inte speciellt överraskad. Vänsterpartiet har i viss mån i och för sig försökt upprätta en bild av sig själva som en mysig stuga där alla som känner sig ”vänster” kan samsas och driva frågor tillsammans, och med Jonas Sjöstedts karismatiska och sympatiska ordförandeskap har detta fungerat relativt bra.

Men om en bara tar ett steg tillbaka, och tar en titt på vad Vänsterpartiet faktiskt är, så är det hela egentligen inte så konstigt. Det handlar främst om två saker.

Den första är marxism och marxister. Nu påvisar ju inte Dadgostar någon vidare marxistisk hållning i sin syn på staten – kanske på grund av att hon genuint inte håller med traditionell marxistisk klassanalys, eller för att hon inte vill stöta sig med vänsterväljare som mest bara vill ha en mysig välfärdsstat. Men om vi tittar på Vänsterpartiet som helhet, så är det definitivt ett marxistiskt influerat parti.

Och här några förbehåll: Jag känner många marxister, som utvecklar bra analyser av olika samhällsfenomen, gör många bra saker i praktiken, och är riktigt fina och pålitliga kamrater. Men, om det är en sak där marxister är till rätt liten nytta, så är det analyser av anarkism. Plötsligt förvandlas den mest materialistiska analytikern till en dogmatisk idealist, som hellre upprepar nidbilder från 1800-talet än tar reda på hur saker faktiskt förhåller sig. En tradition av att skjuta ner antikapitalistiska ”konkurrenter” som tyvärr går hela vägen tillbaka till marxismens ursprung – Karl Marx.

Och det här handlar inte om en okunskap som i alla politiska läger frodas på bloggar, i sociala medier eller i små politiska sekter. Jag har själv hört några av de mest kunniga och pålästa autonoma marxister i Sverige påstå saker om anarkism som varit så felaktiga, att om jag vore högstadielärare, så hade jag varit tvungen att underkänna det hela om det var en del av ett skolarbete. På så sätt borde det inte förvåna någon att Vänsterpartiet inte kommer att vara en källa till bra analys och förståelse av anarkism. Det ligger i traditionen att inte göra detta.

Den andra punkten har att göra med respektabilitetspolitik, och en saklig analys av hur det politiska läget ser ut i Sverige. Vänsterpartiet är i all väsentlighet Sveriges socialdemokratiska parti idag – det parti som i praktiken driver en något sånär klassisk keynesiansk politik (fast ibland lyckas de tyvärr inte ens med det). De är i praktiken – och speciellt medialt – oerhört långt bort från radikal vänster och från radikala antikapitalistiska sociala rörelser och ideologier. Som ett parti med maktanspråk måste de uppvisa och leva upp till en slags respekt för de statliga och kapitalistiska institutionerna för att få vara med vid bordet.

Det innebär därför närapå medialt självmord att förknippas med antifascism och antikapitalism i dess direktaktionsbaserade former, även om många medlemmar och gräsrötter förstås kan tumma rejält på det där. Till syvende och sist är ändå partiet och personerna i toppen som är knutna till det väldigt beroende av staten och dess institutioner, och ju mer beroende de blir, desto viktigare blir det att upprätthålla dessa institutioners legitimitet i ord såväl som handling.

Då måste krafter som vill få till radikal förändring och redan idag i teori och praktik underminera de rådande institutionerna hållas på armslängds avstånd. De kan på sin höjd tillåtas att göra lite basarbete, men så fort det passar eller vissa politiska vindar viner till, kan de istället fördömas och utdefinieras som ett hot. Det är ett dubbelspel mot sociala rörelser som vänsterpartier ofta är skickliga på.

Så de som hyser förhoppningar om att Vänsterpartiet på något sätt skulle kunna vara de sociala rörelsernas fot i parlamenten, missar att det i praktiken alltid istället blivit att partiet blir den länk genom vilket staten får en fot i de sociala rörelserna. På så sätt splittras de, eller görs passiva genom att initiativ och makt förskjuts från folk där de är, till politiker, partier och statliga institutioner. Från Syriza till Podemos, genom gröna partier eller sydamerikanska rosa vågor – tendensen är densamma.

Det finns därför inget att sörja ifall bilden av Vänsterpartiet som en myshörna där även anarkister uppskattas – om någon nu haft en sådan bild – går i kras. Det är bättre att vakna upp till verkligheten än att leva i en villfarelse. Istället för att oroa oss för vem som blir ledare i Sveriges socialdemokratiska parti, och vad hen tycker om anarkister, borde vi se till så att de rörelser, fack och andra organisationer som vi är delaktiga i eller vill påverka i anarkistisk riktning undviker att hamna i partiets klor, nu när greppet om dem från de gamla sossarna blir allt svagare.

Många pratar idag om det intressanta fenomenet att de S-bundna fackens intressen numera bättre representeras av V. Men gräsrötternas bästa intresse ligger inte i representation överhuvudtaget. Så, kan vi tänka oss en folkrörelse som inte landar i knäna på partier, lagar, och indirekt representation, som skrider till verket med ömsesidig hjälp, direkt aktion, och byggandet av verkligt autonom motmakt? Hur kan en sådan utveckling se ut, hur stimulerar vi den, och hur förenar vi sådana rörelser utan att ta ifrån dem autonomi och initiativförmåga? Det är betydligt viktigare frågor än att oroa oss för partiledare. De kommer, och de går. Med andra ord, på vänsterfronten intet nytt att rapportera.

Inlägget På vänsterfronten intet nytt dök först upp på anarkism.info.

Följande artikel har tidigare publicerats i SACs medlemstidning, Syndikalisten, och publiceras här i något reviderad form.

Det sägs ofta att arbetsrättslig lagstiftning garanterar ”rättigheter som tidigare generationer fått kämpa sig till”. Lagen ses som ett grundläggande skydd för arbetare. Av detta följer resonemanget att om vi idag stillatigande åser försämringar av dessa skyddande lagar, så innebär det ett svek mot dessa forna kamrater. Detta är ett missförstånd, enligt Jesper Johansson, medlem i syndikalistiska SAC.

I dagens offentliga samtal om arbetsmarknad och arbetares rättigheter står de politiska höger- och vänsterhalvorna i riksdagen synbarligen på motsatta sidor om varandra. De förra vill i princip göra arbetare rättslösa, medan de senare vill säkra ett lagom grundläggande skydd för den arbetande befolkningen. Men, båda sidor har sina positioner inom ramen för samma system, de är rörande överens om de grundläggande förutsättningarna, att ”Lag är rätt”.

När så regering och reformistfack ännu en gång säger att de ska revidera innehåll eller tolkning av gällande arbetsrättslig lagstiftning – naturligtvis blir resultatet alltid till arbetsköparnas fördel – protesterar många reflexmässigt. Lagstiftningen behandlas då som en neutral och allmän överenskommelse som befäster vad som är ”rätt” och ”fel” gällande arbetslivets villkor. Idag väljer även många engagerade i den syndikalistiska rörelsen att med självklarhet ställa sig sida vid sida med den politiska vänstern, i kraftig opposition mot kommande försämringar av Lagen om anställningsskydd (LAS). Detta trots purfärska erfarenheter av liknande ställningstaganden mot förra årets inskränkningar i lagskyddet för fackliga stridsåtgärder.

Arbetare har i alla tider kämpat, inte för lagar, men för att förändra det allmänna rättsmedvetandet till sin egen fördel. Det en stor majoritet av befolkningen ser som rätt, blir också rätt, oavsett lagstiftning. Som rättssociologen Håkan Hydén uttryckte det, ”en rättighet i lag är aldrig starkare än den underliggande sociala normen” (”Arbetslivets reglering”, Liber förlag 1985). Lagstiftning på detta område bör därmed i stället för ett skydd ses som en begränsning av arbetares rättigheter. Politikers reglering av arbetsrätt i lag görs helt i deras egna syften. Inte för att kunna garantera att denna rättsuppfattning består för all framtid, utan för att kunna ta över tolkningsföreträdet i frågan. Om sedan politikerna själva är medvetna om att syftet är egennytta eller om de stiftar lagarna i god tro är i praktiken irrelevant. Det tolkningsföreträde lagstiftningen ger politiker innebär en gräns dragen i sanden, ”hit men inte längre”, eller ”här slutar allmän rätt”.

Tolkningsföreträdet kan sedan användas försiktigt, på tvärs med en opinion för ett starkt arbetarskydd, genom att endast detaljförhållanden manipuleras. Eller så kan det användas ohämmat med en arbetarfientlig opinion i ryggen, för att avskaffa de föreskrivna rättigheterna helt och hållet. Lagstiftningen är alltså inte ett skydd för uppnådda segrar och arbetares rättigheter, utan en möjlighet och ett verktyg för de politiker som vill begränsa eller helt rulla tillbaka dessa. Den fackliga grenen av arbetarrörelsen kan därmed bara försvagas av att på så vis ge upp tolkningsföreträdet av sina rättigheter. När detta flyttas över till den politiska sfären innebär det att den fackliga rörelsen underordnar sig den politiska. Det innebär att man från fackligt håll avsäger sig initiativet till att flytta gränsen för var våra rättigheter börjar och slutar.

Det diskuteras nu om LS¹ eller SAC, som är en basfacklig och rörelsesocialistisk potentiellt revolutionär organisation, bör höja sina röster i kampen för bevarandet av LAS. Det korta svaret är nej. Politikers möjligheter att inskränka de fackliga rättigheterna tar sin början vid fackföreningarnas krav – eller rättare sagt vädjan – om att den för tillfället gällande lagstiftningen måste bevaras. I stället för en egen facklig agenda, innebär alltså en sådan slags påverkanspolitik ett erkännande av politikers tolkningsföreträde. Eller i bästa fall av det tolkningsföreträde som av politiken överlåts till de ”fristående” representanterna för de reformistiska och inte så lite statsbundna fackhierarkierna. Det innebär inte mindre än att den fria fackföreningen avskaffar sitt existensberättigande.

Som syndikalister bör vi ha en pragmatisk inställning till gällande arbetsrättslagstiftning. Det innebär att vi kan använda den till vår fördel då det passar våra syften. Men då utan att ta den i försvar eller erkänna den som en legitim begränsning av arbetares rättigheter i samhället. I den mån arbetsrätten är formulerad så att den gynnar oss i ett eller annat läge, så använder vi oss av den för att få igenom vad vi anser är rätt och riktigt. Pragmatiskt kan vi hänvisa till den som något arbetsköparparten har att rätta sig efter. Men endast då den begränsar dennes rättigheter, inte arbetares eller fackföreningars. Som fackförening bör vi i stället verka praktiskt för att utöka och utveckla en allmänt erkänd rätt, förankrad i sunt förnuft snarare än i lag/avtal.

Som facklig kampmetod är protesten i alla utom de sällsyntaste fall helt verkningslös. Det är inte protester som påverkar politikernas beslut, lika lite som de stärker fackföreningars eller arbetares självförtroende. Misslyckandet 2019 med det verkningslösa motståndet mot de juridiska inskränkningarna i fackliga organisationers stridsrätt borde ha lärt oss samma läxa som tidigare erfarenheter av samma situation. Som erfarenheten av proteststrejken 2006 mot A-kasseförsämringarna, eller av 1928 års demonstrationer mot klasslagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol. Vi borde ha lärt oss att protester mot lagar och att vädja till överheten inte blir mer än en ritualiserad maktlöshet.

Lagstiftning kring arbetsrätt och inskränkningar av densamma är därmed inte stort mer än snömos, en annan taktik behövs. Lagen binder oss hårdare när vi stödjer oss på den för att bedriva vår verksamhet, men i mindre utsträckning när vi prioriterar fristående självverksamhet på golvet. Sveket mot tidigare generationers kamp består alltså inte i att låta sossar, borgare och reformister riva upp eller slå sönder sina egna lagar, utan sveket består i stället i att alls låta lagen definiera vad som är rätt och vad som är fel för vår verksamhet.

En fri fackförening gynnas i stället bättre av en hållning som låter oss behålla makten att successivt utöka den styrka och de rättigheter vi har som arbetare. Genom att bygga kollektiv basfacklig styrka påverkar vi det allmänna rättsmedvetandet och därmed uppnå bättre villkor än lagstiftare nånsin kan ge oss.

Jesper Johansson

1. LS står för Lokal Samorganisation, och är en geografiskt knuten självständig fackförening. I relation till detta är SAC en fackföreningsfederation som bland annat består av ett antal sådana LS.

Inlägget Varför vädja till överheten? <br><span style='color:#000000;font-size:16px'>Syndikalistisk syn på arbetsrättslagstiftning</span> dök först upp på anarkism.info.

Alla som påverkas av ett beslut ska kunna påverka beslutet och den som påverkas mest av ett gemensamt beslut ska kunna påverka det mest.

Det här kriteriet är ett förslag på hur en skulle kunna skilja mellan en demokratisk regering och en diktatur. Det här är ingen allmänt accepterad definition men det finns en visdom i det som är svår att förneka. Varje gång jag hör om den allt mer repressiva asylpolitiken påminns jag om den här bristen i det som kallas demokrati. Jag tänker också på hur alla de människor, som riskerar livet för att få komma till Europa eller som lever i ovisshet och utsatthet i ett flyktingläger, inte har någon chans att påverka EU:s asylpolitik. De är röstlösa och rättslösa i gentemot ett EU som ändå kallar sig demokratiskt.

Igår presenterade Ylva Johansson och EU-kommissionen en ny migrationspolitik. Enligt journalisten Alice Petrén kan denna politik innebära att alla EU-länder tvingas bidra till asylsystemet, men att de kan få olika uppgifter.

”De som inte vill ta emot asylsökande kan till exempel komma att bli ansvariga för arbetet med att skicka tillbaka dem som inte har asylskäl.”

– SR 23/9 kl. 07:54

Bland de länder som inte vill ta emot asylsökande finns Ungern och Polen. Det här är länder som beskrivs som bristfälliga demokratier med en skrämmande auktoritär utveckling. Att föreställa sig att dessa länder med sina rasistiska regeringar, ska ta ansvar för alla Europas deportationer, är skräckinjagande.

Ylva Johansson visade i samband med inskränkningen av strejkrätten tydligt vilken sida av klasskonflikten hon står på. Det lönade sig visst och hon erbjöds posten som EU-kommissionär. Nu frontar hon EU:s nya, rasistiska migrationspolitik.

Vi lever i en tid av ökande repression, där allmänhetens rättigheter långsamt urholkas till förmån för den ekonomiska och politiska elitens intressen. Jag påminns om bilden av grodan som sitter i en kastrull med vatten som långsamt blir varmare, och som inte inser vad som är på väg att hända innan det är för sent.

Om du inte gör motstånd nu, vad krävs då för att du ska ställa dig på barrikaderna? Som tur är så finns det mycket du kan göra. Engagera dig för att underminera EU:s kontroll över gränserna genom att stötta organisationer som Ingen Illegal eller organisera dig med dina vänner eller grannar för att bygga kollektiv kapacitet utanför statens och företagens kontroll. Skapa kultur som visar att en annan värld är möjlig och nödvändig. Kämpa på din arbetsplats genom facklig kamp med dina kollegor, mot migranters och papperslösas osäkra situation på arbetsmarknaden vilket t.ex. Syndikalisterna gjort. Har du bättre förslag? Dela gärna med dig i kommentarerna nedan.

Inlägget Murarna växer runt fort Europa dök först upp på anarkism.info.

Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.

Inlägget Intervju med ockupanterna i Blodstensskogen – anarkism.info podcast #17 dök först upp på anarkism.info.

Något händer som får en krutdurk att explodera, något blir droppen som får bägaren att rinna över. Nästan omedelbart hamnar fokus på den droppe eller den gnista som fick det hela att börja, och inte på allt det bränsle som redan fanns tillgängligt, som kontinuerligt byggs upp i arbetarklassen och förorten.

På så sätt får händelseförloppet redan från början en inramning som gör situationen till synes ofattbar. Den reaktion som kommer tycks vara helt oproportionerlig med det som orsakade den. Den utlösande faktorn misstas – medvetet eller omedvetet – för de bakomliggande orsakerna. En koranbränning? En rondellhund? En svart man som mördats på andra sidan Atlanten? En man med kniv som skjutits av snuten, eller något annat anstötligt men inte ovanligt polisingripande?

De som reagerar blir ett tomt blad som plötsligt och obegripligt går till handling. Deras ilska och energi ses som närmast monstruös, en kraft lika förkastlig och okontrollerbar som omöjlig att förklara. En slags ursprunglig ondska. Skyltfönster krossas, bilar brinner, det blir kanske sammandrabbningar med polisen. Varför gör de så, ligisterna?

Nu är kulissen målad, och ridån går upp. Skådespelarna intar snabbt plats på scenen, och föreställningen kan börja. Det blir en pjäs om att utdefiniera. På ena sidan hittar vi de som snabbt identifierar ”de andra” och fokuserar på dem. Dessa andra är de som inte kan vara svenskar, det muslimska hotet, alternativt våldsamma vänsterextremister samt landsförrädare. Händelsen fungerar som bekräftande för den redan befintliga världsbilden, och ropen skallar: ”Orcherna anfaller!” Varje klirrad fönsterruta eller bränd bil kan bara besvaras med rop på våld och repression av de grupper som utdefinierats, och här försöker man gärna definiera brett och göra skulden kollektiv och essentiell.

På andra sidan finns de goda liberalerna, centristerna, och allehanda ”ledare från civilsamhället”. De är lika snabba med utdefinierandet, men gör det som en negation av högerextremisternas. De goda förortsborna, de goda demonstranterna, måste till varje pris skyddas och skiljas från de andra. Det finns eventuellt skäl till missnöje, men de goda uttrycker detta respektfullt, snällt och harmlöst, på ett sätt som inte stör eller upprör. De använder ”de rätta kanalerna”, det vill säga de kanaler som tillhandahålls av det system som ligger till grund för orättvisorna. De har förlorat i ett riggat monopolspel, och antar utmaningen att spela en omgång till.

Men de onda, de kommer alltid utifrån. De som gör våldsamt motstånd – och våld här inkluderar varje liten krossad ruta eller trotsig gest mot våldsmonopolet – är varelser av en annan värld. Det är inte riktiga demonstranter, de är bara där för att bråka. Det är inte de som bor i orten. De är inte riktiga muslimer. De är kriminella, de är orcher från ett land som ingen riktigt vet var det finns. Som ett Mordor som ingen kan hitta på kartan.

Den här andra positionen är mer komplex. Här ryms förstås en genuin rädsla för det första utdefinierandet – att alla kollektivt ska få skulden för det som hänt, och att rasister eller det etablissemang som angrips ska få vatten på sin kvarn, med exempelvis ytterligare repression eller rasistiska attacker som följd. Det finns också en aspekt av att söka legitimitet från just etablissemanget, och en rädsla för att militant agerande kan stänga de redan smala stigarna in i maktens korridorer. Det äventyrar nästa runda av monopolspelet. Det är en slags respektabilitetspolitik, vars konsekvenser – oavsett avsikterna – bidrar till splittring, alienation, och till att sätta en tvångströja på människor.

***

Den här pjäsen har många år på nacken, och replikerna känns igen för den som följt sociala rörelsers historia. I USA kallas dessa mytiska orcher för ”outside agitators”. Så vanligt var det här sättet att utdefiniera och försöka skilja på det Goda och det Onda, på de svarta som protesterade korrekt mot rasdiskriminering, och de som var bråkiga, att Martin Luther King, själv ofta utdefinierad som en sådan agitator, kände sig tvungen att kommentera det hela. Han noterade att anklagelsen inte bara var missvisande, utan att den också missade poängen:

Allt som påverkar den ene direkt, påverkar alla indirekt. Vi har inte längre råd att leva med denna snäva, inskränkta idé om agitatorer utifrån. Ingen som lever i Förenta Staterna kan någonsin anses vara en outsider var som helst inom dess gränser.

Långt innan MLKs dagar anklagades den arbetarrörelse som i USA agerade för 8 timmars arbetsdag för att vara infiltrerad av agitatorer utifrån – ett budskap som via den etablerade pressen kunde lägga grunden för den aggressiva linje som bland annat ledde till Haymarket-massakern i Chicago 1886, där polisen sköt rakt in i en folkmassa och dödade civila, samt de efterdyningar där 6 organisatörer på falska grunder pekades ut för delaktighet i ett bombdåd och dömdes till döden.

Bra mycket tidigare än 1886 användes samma linje mot bland annat Frederick Douglass och andra slaverimotståndare i södern. Varken arbetare eller slavar kunde alltså enligt denna linje få för sig att de förtjänade bättre, utan att det behövde gömma sig någon skumrask agitator i bakgrunden. Höjdpunkten för detta skulle kunna sägas sammanfalla med kalla kriget i det som kom att kallas McCarthyism, och det sätt på vilket kommunister kunde hittas i varenda fråga av vikt, och alltid, per definition, beskrevs som ett hot utifrån.

I USA har den här trenden återigen aktualiserats i och med de månader av protester som satte igång efter att George Floyd mördats i Minneapolis i slutet av maj. Agitatorerna från utsidan är alltså allestädes närvarande.

Det här är inte bara en metod att utdefiniera en fiende, eller utdefiniera metoder och företeelser som inte anses ”politiskt respektabla” från de egna leden, utan också – ibland medvetet och ibland omedvetet – ett sätt att diskreditera de människor som närmast berörs, och förklara dem oförmögna att på egen hand bedriva och organisera militant motstånd. Det är ett sätt att inhägna sociala kamper, och att lägga en våt filt över dem.

När det här sker i svenska förorter idag så sväljer många resonemanget med hull och hår, utan att märka hur det historiskt placerar dem på fel sida om precis varenda rörelse för social rättvisa som de antagligen tror sig stödja. Riktiga kvinnor skulle aldrig agera som suffragetterna. Riktiga arbetare skulle aldrig beväpna sig och bryta mot lagar. Riktiga svarta skulle aldrig delta i kravaller eller upplopp. Riktiga muslimer skulle aldrig drabba samman med polisen. Riktiga förortsbor skulle aldrig bränna bilar.

Verkligheten är att sociala rörelser och kamper eller enskilda kravaller aldrig har några tydliga skiljelinjer. De har inget tydligt ”innanför” och ”utanför”. De är som vatten, som sipprar in, trängs undan, tar en annan väg och torkar ut. Som ebb och flod. De utgörs av en mångfald av uttryckssätt och taktiker. De består av planerade såväl som spontana ögonblick. De innehåller nästan alltid olika sorters opportunister, och en mindre andel folk som inte kan sägas stå i kampens centrum, rent geografiskt eller socialt, men det finns nästan aldrig belägg för att dessa har spelat en avgörande roll för rörelsen eller händelsen.

När alla sidor på det här sättet utdefinierar och svartmålar det som sker, kan det ironiskt nog få effekten av en självuppfyllande profetia. Utdömda av hela etablissemanget har dessa människor i förorten bara varandra. De som inte visar sin solidaritet, försöker förstå och försöker knyta band, som inte tillsammans försöker formulera problem och lösningar, lämnar walk-over till andra krafter som gör det. Det är lätt att för utomstående underskatta den solidaritet och samhörighhet som kan finnas i förorten, men det är lika lätt att också underskatta utsattheten. Var tror ni vissa av dem kanske vänder sig för att få känna gemenskap och förståelse, för att få något slags utlopp för den frustration som ständig repression, ekonomisk exploatering och alienation ger upphov till?

Vi behöver förkasta både rasistiska och patriarkala stereotyper om kamp och rörelse. Vi behöver också vägra utdefiniera militanta delar av en rörelse, och istället stå upp för en mångfald av uttryck och taktiker. Vad de svenska förorterna behöver är inte moraliserande i tv-soffan, på ledarsidan, eller från nån dammig partilokal, utan solidaritet och deltagande från en rörelse som på allvar tar sig an problemen som döljer sig bakom protesterna och upploppen. Istället för att köpa allt vi ser utspela sig på scenen, behöver vi själva sluta vara passiva åskådare och också intressera oss för det som döljer sig i kulissen.

Det här gäller också en del till synes radikal vänster, som på samma sätt, men med annat språkbruk ofta avfärdar upplopp i förorter. Det blir mest tydligt bland de som i exempelvis Gula Västarna ser en arbetarklass som vänstern tappat kontakten med, samtidigt som bilder vevas av hur västarna blockerar gator och slåss med snuten på ett sätt som närmast för tankarna till scener från Braveheart. Men när unga i förorten är ute på gatorna eller bränner bilar blir de avfärdade som ett förtappat ”trasproletariat”.

Den som inte kan se en dimension av klass när fattiga, segregerade förorter står i brand, när de möter repression från snuten och fördömanden från ett enat etablissemang, den tittar redan på konflikten med maktens glasögon. Inte bara det, den har redan också antagit en del problemformuleringar som skiftar fokus från just socioekonomiska förhållanden och rasistiska strukturer, till en som i bästa fall sprungit vilse jagandes etablissemangets respekt, och i värsta fall utdefinierar onda och goda, inte sällan längst med etniska linjer.

***

Det som skedde på Rosengård är bara den senaste i en lång rad av liknande händelser. Det är svårt att veta exakt vad som hände för den som inte var på plats. Men om en ska tro det fåtal journalister som ens tagit sig in och verkligen diskuterat frågan med människor på Rosengård, eller de få röster som hörts från de som deltog, så verkar de flesta mena att upploppen, om vilka åsikterna går isär, provocerades fram av snuten, och egentligen inte var ett svar på koranbränningen så mycket som på exempelvis Operation Rimfrost och ständiga trakasserier från snutens sida.

Det rapporteras även om att ett antal islamister var på plats, och att en antisemitisk ramsa sjungits vid några tillfällen. Detta är förstås både sorgligt och fullständigt oacceptabelt. Men de flesta på plats verkar ha varit vanliga unga människor från Rosengård. Poängen är hursomhelst inte att göra en detaljstudie av just detta upplopp, eller att måla det som enbart positivt eller enbart negativt. Poängen är att placera det i ett större sammanhang, i en trend, som en del av en rörelse som kan säga oss något om samtiden.

När de gula västarna marscherat på Frankrikes gator har det hela tiden funnits farhågor om att högerextremister ska infiltrera rörelsen och använda den som ett verktyg för att nå bredare folkgrupper. Trots att rörelsen delvis varit problematisk på olika sätt, så har partier och organisationer från hela den politiska skalan försökt göra anspråk på den och se sig själva i den.

När vi tittar på vad alla försöker göra eller försöker undvika kan vi hitta intressanta saker. Alla vill göra anspråk på de gula västarna. Alla fördömer upploppen i svenska förorter. Men egentligen är de två sidor av samma mynt. De bryter med traditionella politiska uppdelningar och är svåra att definiera och fånga in. De bygger båda på genuina socioekonomiska problem, men får utlopp på ett brokigt sätt och kan dra åt olika håll beroende på hur de bemöts och hur de interagerar med samhället runtomkring sig.

Anledningen till att den ena omfamnas och den andra än så länge förkastas kanske inte är så svår att förklara. Å ena sidan har det att göra med de högerpopulistiska vindar som flyttat fokus på vad som är gångbart att säga och göra. Men framför allt är en rörelse som brutit sig in i mainstream och marscherar i storstädernas centrum omöjlig att ignorera, medan protester och upplopp i förorterna än så länge inte har samma tyngd och lättare kan avskrivas utan närmare engagemang. Det är politiskt billigt att förkasta, och tvärtom väldigt dyrt att ens försöka nyansera.

Samtidigt är viktigt att inte bara se på upplopp i förorten för vad de är idag och vad de är på ytan, utan också vad de är ett tecken på och vart de är på väg. I de här oroligheterna sammanförs i princip alla de stora frågorna i den politiska samtiden. Statens undandragande av välfärdstjänster och utökandet av repression, nyliberalismens privatiseringar och utförsäljningar, ekonomisk såväl som etnisk segregation och rasism, och olika patriarkala strukturer.

Förorten är en frontlinje i en mångsidig social kamp. Vilka gemenskaper som slår rot här, vilken typ av repression som används, vilka konfliktlinjer som uppstår, och vilka subjekt som formar och formas av dessa linjer, kan bli vägledande för hur det kommer att se ut i resten av samhället. Vare sig en är en supporter av välfärdsstaten eller ej, så ser det alltmer ut som om frågan inte är hur och om den kan ”räddas”, utan vilka former av socialt omhändertagande vi kan tänka oss i dess ställe. Det är då inte en fråga om vi kan förhindra parallellsamhällen från att växa fram, utan vilka strukturella former de antar och vilka värderingar de kommer att genomsyras av.

Det här är frågor som autonoma och anarkistiska rörelser eller organisationer inte har råd att missa. Här förenas systematisk kritik av polisen i synnerhet och staten som en repressiv apparat i allmänhet, med feminism, antirasism, antikapitalism, samt byggandet av nya sorters gemenskaper och allmänningar. Det är i förorterna sådant behövs som mest idag, och det är här uppbrottet redan sker. Det är här frågor om hur arbetarklassen kan lyckas eller misslyckas med att formera sig i motstånd mot stat, kapital, patriarkat och rasism under de kommande åren i samhället i stort både ställs och besvaras.

Inlägget Bröd och Rosengård dök först upp på anarkism.info.

I samband med granskningen startar vi nästa nivå av COPWATCH. Fr.o.m nu kan du tipsa oss om snutar att granska. Information om våra säkra tipskanaler hittar du antingen längst ner eller i pamfletten (se länken nedan).

Det är inte längre bara upp till kamp, utan också upp till granskning! Nu är snuten granskad av oss alla. Tillsammans hjälps vi åt att stoppa det statliga våldet. Over and out – FTP!

Förord

Snuten är till för de privilegierade vars egendom och säkerhet skall skyddas till varje pris.

Fienden blir du och jag.
Vi som vill leva på vårt vis, men tvingas lida på deras villkor.
Vi är de marginaliserade och demoniserade: arbetare, icke-vita, kvinnor, fattiga, radikala och queerpersoner. Det är oss snuten utnyttjar, förlöjligar,
förföljer, övervakar, misshandlar, våldtar och mördar.
Trots att snuten begår olika övergrepp är det ovanligt att de åtalas eller döms. Snutar skyddas av lagen och kårandan.

Härefter följer exempel hur snutar i Sverige beter sig.
Exemplen är endast en bråkdel av allt våld och förljugenhet som utgör den institutionaliserade våldsextremismen som kallas för polisen.

SNUTEN ÄR FÖRTRYCKANDE

• Svenska snuten bestämmer vilka områden som är ”särskilt utsatta områden”. Snuten ser områdena som grogrund för problem och
polisiär repression är vanligt förekommande där. I dessa områden bor ofta de marginaliserade. REVA, Fittjakommissionen, och på senare tid Rimfrost, har snuten på olika sätt genomfört i våra hemtrakter. Insatserna diskriminerar och stigmatiserar de ”utsatta”, som blir både offer och förövare i snutens ockupationsliknande insatser.

• År 2020 instiftades lagen om ”sabotage mot blåljusverksamhet”. Lagen har uteslutande använts av snuten för att anmäla, åtala och försöka döma unga icke-vita män från utsatta områden.

• Svensk snut har ofta kritiserats för att använda en nedsättande jargong om människor som uppfattas vara icke-vita. Exempelvis, snuten lämnar en man i skogen utanför Emmaboda.
Snuten skriker åt mannen;
”Jag ska ge dig en omgång stryk, akta dig. Gå för helvete, din jävla dåre, åk hem din jävla arabjävel, åk hem till ditt jävla land, ditt jävla pack”.

• I nära ett årtionde undgick den rasistiska seriemördaren Peter Mangs snutens radar på grund av att de personer som Mangs attackerade av snuten ansågs vara både offer och förövare i organiserad brottslighet.

• Flera gånger har svenska snutar avslöjats att i slutna Facebook grupper lyfta sina rasistiska åsikter. I en av grupperna beskriver en snut icke-vita som ”människor som kommer till vårt land utan inbjudan”, och att brottsligheten förklaras genom ”massinvandringen från dysfunktionella länder”.

• År 2013 avslöjas det att en snut i Stockholm är nazist. Snuten deltog i nazistiska demonstrationer och var medlem i Svenskarnas parti.

SNUTEN ÄR KONTROLLERANDE

• Svenska snuten har testat ny teknik för ansiktsigenkänning, utan att informera Datainspektionen (som reglementet kräver). Tekniken kring ansiktsigenkänning uppfattas som problematisk av flera teknikföretag, som valt att avsluta samarbetet med andra snutar, såsom den amerikanska snuten. Eftersom forskning visat att teknologin
reproducerar fördomar om ras och kön.

• År 2020 fick snuten större befogenheter att dokumentera och kontrollera befolkningen med hjälp av avlyssningsteknik, kameraövervakning och drönare.

• Den 1 augusti 2020 trädde en lagändring i kraft som gör det enklare att ta beslut om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation.

SNUTEN ÄR VÅLDSEXTREM, SEXISTISK &
FALSK

• Svenska snuten har dödat drygt 70 personer sedan 90-talet. Mer än hälften av dessa har snuten skjutit ihjäl. Troligtvis har snuten dödat fler, mörkertalet är stort.

• De fem vanligaste brotten för svenska snutar:
1) Kvinnomisshandel
2) Misshandel
3) Rattfylla,
4) Snatteri/Stöld
5) Barnpornografi

• De tre vanligaste brotten för allmänheten:
1) Trafikbrott
2) Stöld
3) Narkotikabrott.
Kvinnomisshandel kommer först på 13:e plats.

• Snuten utreder sig själva för brott, och det är inte ovanligt att en snut som döms för brott får jobba kvar. Ca 1% av anmälningar mot snutar gällande kränkningar och misshandel av kvinnor leder till åtal (år 1998). Ca 40% av anmälningar mot befolkningen i stort, gällande kvinnomisshandel,
leder till åtal. (år 1997).

• En granskning av domar (2014–2018) visar att: ”det är få [poliser] som dras inför rätta och ännu färre som döms för våld i tjänsten.
Av tusentals inkomna ärenden gick ungefär hälften vidare till förundersökning, men i slutändan hamnade bara 34 åtalade personer i rätten – av dem fälldes 13 medan resten friades. En majoritet av de åtalade var poliser, men det fanns även arrestvakter.” Lagen är skriven så det är svårt att fälla en snut.

• En undersökning om snutar som åtalats för våldsbrott (2014–2018) visar att de flesta av fallen handlar om snutar som begått övergrepp i arresten (där videoinspelningar kan användas som bevis).

• Anmälningar av snutar mellan 2006–2010 visar att den statistiska chansen att en snut döms var 1 på 100 (gäller i majoritetsbrott utanför tjänsten).

• Forskning om svenska snuten visar att snuten är en patriarkal och sexistisk organisation, att snutar generellt utvecklar en hög acceptans för
våld, att snutar har en benägenhet att bli fördomsfulla, att snuten ofta ser sig själva som att stå över lagen och skyddar sina kollegor som begår brottsliga handlingar.

• I rättegången efter EU-toppmötet 2001 manipulerade snuten ett filmklipp av kravallerna, genom att klippa ihop ljud och bild som inte överensstämde med situationen den skulle återge, och användes som bevis mot demonstranter.

• Snut tryckte upp sin batong i anus på en person som snuten hade stannat för kontroll. Offret fick fysiska och psykiska skador. Snuten friades.

• Snut dömdes för misshandel, men slapp fängelse då hovrätten utgick från att han skulle förlora jobbet.
Han fick i stället utbilda blivande snutar i konflikthantering på Polishögskolan.

• Snut döms för grov kvinnofridskränkning efter att under lång tid ha misshandlat och hotat sin fru, bland annat hotat att skjuta henne med sitt
tjänstevapen.

• Snut dömd för sexuellt ofredande efter att vid förhör föreslagit för en kvinna att ”knulla bort [hennes] bekymmer” och velat se henne ”naken
utan kläder” med mera. Sedan ljög snuten själv om vad som skett i förhör, men kvinnan hade spelat in.

• Snut vid gränskontrollen erbjuder en utländsk kvinna som utsatts för människohandel att hon får stanna i landet i utbyte mot sex.

• Snut bryter armen på en 19-årig kvinna som misstänktes åka tunnelbana utan biljett. Ljuger om vad som hände i förhör, men döms till slut för vållande till kroppsskada. Får behålla jobbet och befordras snart till stationsbefäl.

• Snut döms för våldtäkt, grov kvinnofridskränkning (av hustrun),
övergrepp i rättssak, bedrägeri, urkundsförfalskning och dataintrång.
(Gjort privata slagningar på hustrun i polisregistret.)

• Snut sexchattar med 14-årig flicka på arbetstid, uttrycker vilja att ha sex med henne. Får ingen påföljd och behåller jobbet.

• F.d. snutchef döms för grov våldtäkt, våldtäkt, misshandel, koppleri, köp av sexuella tjänster och försök till köp av sexuella tjänster. Flera tidigare anmälningar om våldtäkt hade lagts ner.

• Snut åtalas för våldtäkt av 16-årig flicka som satt på behandlingshem.

Slutord

Vi är inte bara jagade av snuten, vi är också tvingade att finansiera den institution som förtrycker oss.

Vad kan vi göra för att skydda oss från snuten, och samtidigt avveckla denna våldsapparat?
Om vi kan göra snuten arbetslös blir vi samtidigt av med många våldsverkare och våldtäktsmän i våra områden!

Organisera i ditt bostadsområde, gå ihop med grannar, är en bra början. Vi kan prata om problemen som finns, hur en på bästa sätt kan lösa det utan statens inblandning. Vi vet bäst hur våra problem ska lösas!
Ring inte snuten, ring dina vänner Ⓐ!

Vi tar emot tips om maktmissbrukande snutar på dessa kanaler via Wickr

Guide för Wickr
1) anarkotips01
2) anarkotips02
3) anarkotips03
4) anarkotips04

Inlägget SNUTRANNSAKAN dök först upp på anarkism.info.

Inlägget COPWATCH: Vad gör polisen? dök först upp på anarkism.info.

– Emma Goldman

Enligt den liberalistiska hästsko-teorin så möts alla perspektiv som skiljer sig för mycket från den liberal åsiktsnormen i ytterkanterna. Enligt denna närmar sig de extrema perspektiven varandra och höger- och vänsterextrema sägs vara lika goda kålsupare. Det här är en teori som i stort sett saknar belägg, men den är populär för att osynliggöra och misstänkliggöra radikal samhällskritik från vänster.

När Facebook blockerade en rad högerextrema plattformar i maj 2019 var det svårt att gråta blod, samtidigt blev det tydligt att det var en tidsfråga innan en liknande utrensning drabbade vänsterplattformar. Nu har Facebook blockerat flera anarkistiska plattformar och andra radikala vänsterplattformar. Samtidigt bannas konton kopplade till högerkonspirationen Q-anon och plattformar från den amerikanska milisrörelsen. Anarkistiska plattformar som drabbats är till exempel itsgoingdown.org och crimethinc.com.  Händelsen visar tydligt hur Facebook omfamnar hästsko- och kålsuparteori och likställer perspektiv som avviker för mycket från den liberala normen så som våldsbejakande. Utan att veta det kastar Facebook sten i glashus.

Facebook rensar också ut antifascistiska initiativ, troligtvis på grund av hetsjakten på ”Antifa” i amerikanska högermedier. I detta avslöjar Facebook sig självt. Fascism är inte en fråga där det går att vara neutral. Indirekt innebär detta ett stöd till fascism, det vill säga till organiserat politiskt våld mot olika minoritetsgrupper.  

Facebooks motivation till utrensningen är att motverka röster som uppmanar till våld i politiska demonstrationer och protester. När kritik mot så kallad våldsbejakande vänster levereras från den politiska mitten så görs det alltid med en osmickrande omedvetenhet om det våld som krävs för att upprätthålla den rådande ordningen. Facebook rensar inte ut organisationer som står för elitens våld från stater och multinationella företag, mot arbetarklassen, minoritetsgrupper, djur eller ekosystem.

Om någon aktör är en lika god kålsupare som verkligt våldsbejakandeelit-aktörer så är det snarast Facebook självt. I Washington post skriver Nina Jankowicz om hur Facebook tillämpat en dubbel standard. Å ena sedan säger sig Facebook stå på barrikaderna för yttrandefriheten. Å andra sidan har företaget fått mycket kritik för eftergifter gentemot auktoritära regimer så som Turkiet och Ryssland, Cambridge Analytica-skandalen och generellt. Oerfarna politiska aktivister och organisatörer blir lätt utsatta för exponering och repression innan de fått erfarenheter av riskerna med att använda Facebook som ett organiserings-verktyg.  

Facebooks beslut är inte oväntat men minskar samhällskritiska rösters möjlighet att nå ut till en allmänhet vars internetnärvaro blir allt mer inskränkta av monopolsträvande företag. Det här är en tydlig illustration av hur den digitala kapitalistiska ekonomin fungerar enligt precis samma premisser som alla andra kapitalistiska företag och utan problem går över lik i jakt på större övervinster. Det är en agenda som gynnar en minoritet av rika investerare, på alla andras bekostnad. Utrensningen av anarkistiska plattformar från Facebook är ett agerande som visar att alla typer av motstånd behövs både online och offline. Både inom de sociala medierna, via egna kanaler och på gatan.

Vi kan inte besegra mästaren med mästarens verktyg. Facebook har återigen visat sitt rätta ansikte och påminner oss om att de är en människofientlig organisation och en fiende till all kamp för befrielse.

Bild: ”Neues Facebook Anti-Like” by greenoid is licensed under CC BY-SA 2.0

Inlägget Auktoritär stenkastning i det digitala glashuset dök först upp på anarkism.info.

När polisstationen i Minneapolis tredje polisdistrikt brändes ner som en del av dessa protester, gick också på sätt och vis myten om polisen som något nödvändigt och allestädes närvarande upp i rök. Radikal kritik av rättsväsendet som länge varit marginell såväl i USA som i resten av världen har plötsligt fått ett uppsving, och även stora dagstidningar, tyckare och politiker har tvingats förhålla sig till kritiken. De här idéerna kan övergripande beskrivas som abolitionistisk politik. Men vad handlar det egentligen om?

Bakgrund
Abolitionism förknippas historiskt främst med slaveriet, och då speciellt som det såg ut i USA, även om rörelsen för avskaffandet också fanns i andra länder och världsdelar. Abolitionism i allmänhet handlar om att helt avskaffa ett missförhållande, och uttrycket används idag för att beskriva många olika kamper. Men den typ av abolitionism och abolitionistisk politik som blivit aktuell i samband med det som händer i USA handlar just om brott och straff – om rättssystemet.

När vi i det här sammanhanget pratar om abolitionism eller abolitionistisk politik så går det att dela upp den i tre delar; att avskaffa polisväsendet, fängelser och massövervakning. På ytan handlar det alltså om tre radikala ståndpunkter, som angriper tre aspekter av samma bredare fenomen av social kontroll. Men under ytan döljer sig också ett djupare resonemang.

När abolitionister pratar om att avskaffa polisen, så menar de inte att vi bara ska byta ut en institution mot en annan, utan om att på ett grundläggande sätt förändra hur vi håller våra samhällen och gemenskaper trygga. Det handlar om att avskaffa ”policing”, vilket innebär en förändring i hela det sätt på vilket vi upprätthåller ordning, vad ordning överhuvudtaget betyder, samt vem denna ordning tjänar.

När abolitionister pratar om att avskaffa fängelsesystemet, så menar de på samma sätt inte bara att vi ska ta bort de fysiska byggnader som idag fungerar som fängelser, utan om att förändra hela vår syn på rättvisa. Från dagens system, som i bästa fall på ett ytligt moraliserande sätt fokuserar på bestraffning och i sämsta fall fungerar som ett verktyg för exploatering, kontroll och repression, till att sätta återställande av både offer och förövare, en form av reparativ rättvisa, samt individuella såväl som kollektiva behov, i fokus.

När abolitionister pratar om att avskaffa massövervakning så menar de inte att vi bara ska ta bort alla kameror i offentliga utrymmen, utan att vi ska sluta med den typen av politik som ser övervakningen som en del av ett maskineri för att disciplinera människor och få dem att inrätta sig i en viss samhällsordning. Det pratas ibland om att slavplantagen egentligen aldrig upphörde, utan flyttade ut i samhället. Detsamma kan sägas om hur det sätt på vilket vi kontrollerar människor i fängelser, kommit att bli det sätt på vilket hela samhället övervakas och kontrolleras.

Grundproblemet
Abolitionister börjar sin kritik från en historisk observation kring hur polis, fängelser och massövervakning uppkommit. Modern abolitionistisk forskning och politik har sitt ursprung på 60-talet, med bland annat pionjärer som norrmannen Thomas Mathiesen, men abolitionistisk kritik av fängelser och polisen har funnits lika länge som dessa institutioner. Anarkister som Proudhon, Bakunin, Goldman, De Cleyre eller Berkman har sedan 1800-talet kritiserat dessa institutioner, och föregångare som William Godwin menade redan i slutet av 1700-talet att den rådande så kallade rättvisan inte var annat än förklätt förtryck.

De rättsskipande institutioner som vi idag tar för givna har sitt ursprung i nationalstater under industrialiseringens tidiga dagar när människor som fråntagits möjligheter till självförsörjning, bland annat genom att allmänningar inhägnats, flödade in till städerna och de nya fabriker som upprättades där. I länder som USA finns det också en tydlig koppling till slavpatruller som skulle jaga och disciplinera förrymda slavar. Redan här framträder alltså bilden av polisens syfte som både rasistiskt och klassbevarande, som en institution i tjänst att försvara staten, privat egendom, och slavägare.

Trots att polisen sedan dess klätts i många nya roller, normaliserats, och ständigt utmålas som oumbärlig genom statlig propaganda, så menar abolitionister att polisens grundläggande roll fortfarande är densamma. På samma sätt menar abolitionister att fängelser – en institution som uppstod ungefär samtidigt som polisväsendet – fyller en repressiv funktion och gjort så ända sedan dess början.

Vi kan nu se att det finns en tydlig skillnad mellan en abolitionistisk analys och den som framförs av liberaler såväl som konservativa. Liberaler ser rättsväsendet som beskyddare av rättigheter och konservativa som ett skydd mot depraverade samhällselements brutalitet. Abolitionister ser däremot inte dessa institutioner som nödvändiga för att upprätthålla ett bra samhälle, utan tvärtom som symptom på en samhällsordning med inbyggda ekonomiska, sociala och politiska orättvisor. Därför ser abolitionister inte heller polis- eller fängelsereformer som en lösning, utan i bästa fall som en del i en större process. En process som består av att avskaffa både de repressiva och skadliga institutionerna, och det samhällssystem som ger upphov till dem och gör dem nödvändiga.

Abolitionism som systemkritik och konstruktiv praktik
Abolitionistisk politik är alltså inte bara en kritik av rättsväsendet, utan också en systemkritik. Rättsväsendet kan inte särskiljas från det samhällssystem i vilket det verkar och för vilket det fyller en specifik funktion. Den här radikala abolitionistiska analysen kan därför också sägas ha två sidor; en destruktiv, där abolitionister arbetar för att stoppa, minska och slutligen avskaffa de repressiva institutionerna; och en konstruktiv, där omhändertagande gemenskaper byggs upp och resurser satsas på att människor ska ha det bra och få sina behov tillgodosedda, samtidigt som vi bygger alternativa sätt på vilka vi hanterar konflikter och övergrepp, med fokus på återställande (reparativ) rättvisa och konfliktmedling.

Även om abolitionister inte automatiskt ser sig själva som antikapitalister, så är abolitionistisk politik för många nära och uttryckligen sammanflätad med något som skulle kunna kallas för frihetlig socialism eller antikapitalism. För anarkister är det tydligt att polisen, fängelser och massövervakning inte realistiskt kan avskaffas så länge vi lever i ett klassamhälle och så länge det finns nationalstater. Därför propagerar anarkister för en abolitionistisk politik som är både antikapitalistisk och antiauktoritär i bred bemärkelse. Anarkister vill inte ha ytliga omdaningar som alltjämt försvarar kapitalisternas privategendom, eller polisrepression under socialistisk flagg.

Det är också viktigt att påpeka att grundproblemet som polis, fängelser och massövervakning är ett symtom på handlar om makt, och därför måste lösningen innebära att vi tar tillbaka makten över våra liv. Abolitionistisk politik är därför inget vi kan övertala eller ens tvinga politiker eller andra att i sin helhet genomföra åt oss, utan behöver i grunden också vara något som vi skapar själva i alla våra sociala sammanhang.

Myter om polisen
Det finns idag en tydlig global trend i alla de områden och nationalstater som ingår i den kapitalistiska världsekonomin. Omhändertagande funktioner har i allt större utsträckning ersatts av repressiva funktioner. På många håll läggs stora mängder pengar på polis, fängelser och övervakning, på hårda straff och ”ordning och reda”, medan grundläggande samhällsfunktioner, liksom sociala skyddsnät, där de funnits, urholkas och privatiseras bort.

Samtidigt florerar det idel myter om hur polis och fängelser fungerar. Den första myten är att fler poliser och hårda straff hjälper. Politiska partier – ofta från höger till vänster – tävlar om vem som kan trolla fram flest nya poliser, ge dem mer pengar till utrustning och utbildningar, eller införa hårdare straff, men det finns ingen grund för att dessa saker faktiskt skulle ha någon korrelation med minskad kriminalitet. Istället tenderar våld och kriminalitet att öka i mindre jämställda samhällen.

Den här myten går så djupt så att den till och med omfattar vad folk tror att de själva tror om brott och straff. Det finns exempelvis idag en växande opinion för strängare straff i Sverige om folk bara tillfrågas rätt upp och ner om hur straffen borde vara. Men om människor istället tillfrågas i konkreta fall om hur de anser att påföljden borde bli, så tycker de att straffen ska vara lägre än de som faktiskt döms ut. Och ju mer de får diskutera och fundera kring detta, desto större blir glappet mellan vad folk tycker straffen borde vara, och vad de verkligen är.

En annan myt är att polisen för det mesta ägnar sig åt att lösa eller förhindra brott. Denna myt är snillrikt populariserad genom att de flestas förståelse av polisens arbete kommer från filmer, tv-serier eller ”reality”-program där polisen i samarbete med produktionsteam förmedlar en såväl censurerad som snedvriden bild av sin vardag. I själva verket visar internationella undersökningar att mindre än en femtedel av polisernas tid ägnas åt att åka ut på brottsrelaterade utryckningar – varav de flesta dessutom är småbrott – och att knappt 5% av de som arresteras misstänks ha begått grövre våldsbrott. En liknande bild framträder i den svenska forskningen. Där framgår att den svenska polisen endast ägnar 25% av sin tid till det som i forskningen kallas rättsväsendets ”fundamentala uppgifter” – det vill säga att förebygga, lagföra och upptäcka brott. Det är också talande att kategorin ”förebyggande” endast utgör 2% av den sammanlagda tiden.

Samma forskningsrapport konstaterar också följande:

Vissa av aktiviteterna uppfattas av poliserna som centrala för verksamheten och med påtagliga effekter, trots att det finns litet stöd för att det verkligen förhåller sig så. Det omvända förhållandet gäller också –det finns sysslor som faktiskt kan vara effektiva men som undviks eftersom de uppfattas som verkningslösa.

Samt att:

Det [är] viktigt för kåren att agera så att ineffektiviteten inte blir offentligt uppmärksammad och att kritik kan motverkas.

När polisen väl ägnar sig åt sin förmenta ”kärnverksamhet” är det inte så mycket som de faktiskt lyckas med. Av alla brottsanmälningar som kommer in till polisen läggs ungefär hälften ner direkt, och i slutändan är det ca 14% av de brottsanmälningar som kommer in och handläggs som klaras upp. Siffran blir förstås ännu lägre om vi tar hänsyn till alla de brott som aldrig handläggs.

Mycket av det arbete som polisen utför, är alltså inte bara ineffektivt enligt institutionens egna premisser, utan skulle med andra ord inte behöva utföras av beväpnade människor från en organisation med såväl våldsmonopol som en kultur av våldsförhärligande (ex här), klassförakt, rasism (ex här och här) och sexism (ex här och här).

Abolitionistisk politik i praktiken
Baserat på rättsväsendets historiska roll och hur det fungerar idag, vill abolitionister konkret gå in och omedelbart börja omfördela resurser. En vanlig slogan som hörs mycket är att avfinansiera (defund) polisen. I grunden handlar det här om att resurser tas från polisbudgetar och läggs på saker som skola, omsorg, sjukvård, infrastruktur, bra och tillgängliga bostäder, och andra former av sociala skyddsnät. För liberala reformister handlar det om att bara ta en viss del av polisens resurser på det här sättet, medan det för abolitionister handlar om en del av processen genom vilken polisen som sådan i längden avskaffas.

USA-baserade abolitionistiska organisationen Critical Resistance har en mycket pedagogisk tabell som visualiserar det här tänket. Olika åtgärder listas, och klassificeras sedan baserat på en rad frågor: Minskar detta anslagen till polisen? Utmanar det föreställningen att polisen gör samhället säkrare? Minskar det antalet verktyg och taktiker som polisen har till sitt förfogande? Minskar det ”policing” som sådant i samhället? På detta sätt kan ineffektiva ”reformistiska reformer” skiljas ut från abolitionistiska steg mot ett avskaffande.

Som vi redan sett menar abolitionister att systemets förtryckande och skadliga aspekter inte är fråga om en avart, utan i själva verket en grundläggande del av detsamma, och anser därför redan i princip att reformer som syftar till att ”förbättra” rättsväsendet ofta är rent kontraproduktiva. Men det finns också data på hur reformer historiskt fungerat, som ytterligare stärker den abolitionistiska positionen. En av liberalernas favoritåtgärder – representation och mångfald – har exempelvis visat sig vara helt irrelevant när det gäller rasistiskt polisvåld, vilket understryker att rasism och polisvåld handlar om strukturer, inte representation och individer.

Delar av den folkrörelse som nu svept över USA, till viss del under namnet Black Lives Matter, uppstod under Barack Obamas presidentskap, i spåren av att polisen mördat svarta människor. Med det följde reformer, och det kan vara intressant att veta att Minneapolis, den stad där George Floyd mördades i maj, och där personen som mördade honom, Derek Chauvin, ostört kunde missbruka sin position som polis i åratal, var en av sex städer utvalda under Obama-administrationen för ”banbrytande” polisreformer. Poliskameror infördes, poliserna genomgick en rad nya träningar för att hantera eventuell partiskhet och för att lära sig stävja rasistiska beteenden, och nya rutiner infördes för att säkra upp så att polisens beteende var rimligt och ”förtroende” kunde byggas upp i lokalsamhället.

Samma sak gäller fängelser. Som bland annat Angela Davis poängterar i boken ”Are Prisons Obsolete?”, så är fängelset som det dominerande verktyget för att straffa brottslingar en relativt ny företeelse och i sig en medveten reform av tidigare sätt att utdöma straff. Fängelsepopulationerna har dessutom exploderat de senaste årtiondena, inte minst i spåren av ”kriget mot droger”. Aldrig förr har en så stor del av världens befolkning suttit inburad som idag, och ironiskt nog är det ”frihetsälskande” USA som har allra flest fångar – 25% av alla fängslade i hela världen. Fängelset har inte bara utvecklats till en samhällsomfattande disciplineringsapparat, utan är också en rasistisk institution, som dessutom inte sällan utnyttjar fångarna i vinstsyfte. En hel industri har vuxit upp kring detta och i det närmaste vuxit ihop med den militariserade gränsövervakningen samt flyktingförvaren.

Att fängelser skulle ha rehabiliterande funktioner är det få som påstår idag. Tvärtom har de fungerat för att cementera delar av befolkningen, ofta enligt rasistiska linjer, i fattigdom och utanförskap, och de tenderar att systematiskt förstärka de orättvisor och den utsatthet som många svarta, invandrare, hbtq-personer, och andra redan erfar utanför dem. Allt från vård, till hygien och mental hälsa blir betydligt sämre även för fattiga som tvingas i fängelse, och utsattheten att fara illa i ett system med närapå obefintlig översikt och där snutar och vakter håller varandra om ryggen är enorm.

Motstånd mot fängelsesystemet kan i praktiken ta formen av att bygga sociala rörelser som stödjer befintliga fångar, organiserar rättshjälp, propagerar för avkriminalisering, motsätter sig nya fängelser, och jobbar för att befintliga ska avskaffas. I England, Wales och Skottland har detta exempelvis utmynnat i grupper som Cape (Community Action on Prison Expansion), och kampanjer har också bedrivits för att omvandla befintliga fängelser till bostadsområden. Världen över finns det grupper och organisationer som jobbar med fånghjälp eller fångorganisering (Anarchist Black Cross, Incarcerated Workers Organizing Committee, osv).

Abolitionismens styrka ligger i att den på en och samma gång pekar mot ett konkret och radikalt mål, som siktar på problemets rot, men också på en praktisk väg framåt, med medel som förebildar målet. Konkreta exempel på abolitionistiska kampanjer är att pressa städer, regioner såväl som nationella myndigheter att skära i polisbudgetar och omfördela resurserna så att de utjämnar sociala orättvisor, att driva kampanjer för att stoppa nya fängelsebyggen eller omvandla befintliga fängelser till exempelvis bostadsområden med låga hyror, eller att utveckla metoder och praktiker för att hantera mindre förseelser i våra bostadsområden och organisationer utan polisinblandning.

Ett exempel på en sådan abolitionistisk praktik är så kallade rapid response networks. Det är nätverk som rycker ut när det uppstår problem i närområdet, och de kan vara specialiserade på olika typer av utryckningar. Exempelvis växte ett sådant nätverk fram i Los Angeles stadsdel Koreatown från de redan befintliga stormöten som sedan tidigare funnits där för att ta itu med de boendes problem. I fallet med Koreatown var ett av invånarnas stora problem de eskalerande ICE-räder som drabbade människor i området. Därför startades ett nätverk som kunde rycka ut när räder rapporterades för att fördröja, vilseleda och sabotera utryckningarna. Det här är ett viktigt exempel på varför riktig trygghet inte kan komma från institutioner som polisen, eftersom det ofta är just de institutionerna som är ett av invånarnas största problem, speciellt i fattiga arbetarklasstadsdelar där migranter är i majoritet. Rapid response networks kan också bildas för att förhindra konflikter mellan människor, stoppa vräkningar, eller försvara närområdet mot våldsamma högerextremister, för att nämna några exempel.

En intressant aspekt av abolitionistisk politik hittar vi om vi tittar i den tidigare nämnda grafen från Critical Resistance. De olika potentiella åtgärderna delas upp i ”röda”, klassiska reformer som inte leder oss mot avskaffande, och ”gröna”, åtgärder som bygger vår motmakt och underminerar polisens makt över oss. Bland de röda hittar vi ”fängsla mördarsnutar; åtala poliser som har dödat eller misshandlat människor”. Det kan vid en första anblick verka kontraintuitivt, men är ett perfekt exempel för att demonstrera abolitionismens radikala teori och praktik.

En annan syn på rättvisa
Även om krav på ”traditionell rättvisa” kan kännas som en ryggmärgsreflex, och även om det förstås är ett symptom på ett fruktansvärt och rasistisk system när snutar går fria efter att ha orsakat oerhört lidande, så försöker den abolitionistiska metoden hålla huvudet kallt och konsekvent sträva mot det som kan förväntas leda mot ett eventuellt avskaffande, såväl som det som bäst hjälper de drabbade när något inträffar. Att fokusera för mycket på fängelsedomar för snutar är i det större sammanhanget problematiskt.

Dels ger det sken av att det nuvarande systemet kan skipa någon form av rättvisa, när systemet inte är byggt för det ändamålet. För det andra riskerar det att öka snarare än minska anslag till polisen eftersom det lätt paras ihop med krav på fler kommissioner eller organ inom polisen som ska utreda sådana ärenden. Men kanske framför allt är det inte ett sätt som hjälper vare sig den polis som brutaliserat människor eller de människor som drabbats av polisbrutalitet tillbaka till ett värdigt liv i samhället – och det är det som reparativ rättvisa handlar om. Att istället för hot om straff, moralistiska föreställningar om hämnd som rättvisa, och verktyg som främst syftar till att kontrollera människor, använda strategier som återställer och rehabiliterar såväl offer som förövare.

I en uppmärksammad kampanj som drevs av Project NIA i Chicago, som handlade om hur polisen där i årtionden utsatte svarta för tortyr, skenavrättningar och annan brutalitet, fokuserade aktivisterna enbart på att utkräva ett socialt skadestånd för de drabbade och dess familjer, med åtgärder som gratis skolgång, terapi och en förändring i den lokala läroplanen för att inkorporera polisbrutaliteten i historieundervisningen. Mariame Kaba, grundare för Project NIA, sade själv om fallet att det symboliserar ”en djupgående förändring i vår syn på hur rättvisa kan se ut när människor skadas”, och att kampanjen ”förkastade åtal som ett sätt att få upprättelse”.

Abolitionism handlar också om att kritisera det faktumet att ett monolitiskt system antas lösa vitt skilda sociala frågor i dagens samhälle. Därför ska abolitionism inte tolkas som ett anspråk på att ersätta ett system med ett annat utan att ersätta det befintliga med olika system, processer och strategier beroende på sammanhang och behov.

Men hur är det i Sverige?
Ur svenskt perspektiv går det förstås att säga att polisen såväl som fängelsesystemet i USA är oerhört mycket värre och mer brutalt än här, och att en del av de regler och begränsningar som finns i Sverige ter sig som rena drömreformer ur amerikanskt perspektiv. Men betyder det att polisen och fängelser är bra för samhället här? Betyder det att dessa institutioner i Sverige inte i grunden har samma repressiva och klassbevarande funktion? Inte alls. Tvärtom visar svensk polisforskning, liksom otaliga skildringar från personer i förorter, aktivister, och andra som regelbundet drabbas av polisens våld eller fängelsesystemets vardag, att de ”brottsbekämpande institutionerna är rasistiska, klassbevarande, patriarkala, våldsamma, förtryckande, ineffektiva, samt förljugna och avledande” (citat från boken Batongerna slår nedåt, Fatta Taggtråd Publikationer).

Bland poliser i Sverige är brott som misshandel och kvinnomisshandel överrepresenterade, med en intern jargong som visar på ett djupt patriarkalt kvinnoförakt. Listan över de brott som de få poliser som ändå döms begått är skrämmande och innehåller allt från mord till våldtäkt, barnporrbrott och trakasserier. Polisen har upprättat rasistiska register, i mängder av fall påvisats använda rasistiskt språkbruk, och de flesta brott som anmäls mot poliser går inte ens till åtal. Samma historiska funktion, samma institutionella logik, gäller i Sverige, såväl som Storbritannien, USA, och på andra håll, även om vi alla också behöver förhålla oss till vår egen specifika situation.

I svenska fängelser är människor med utländsk bakgrund samt fattiga överrepresenterade, och detta på grund av rasism i varje led i rättsväsendet där människor som faller utanför vithetsnormen i större utsträckning utsätts för visitationer och andra polisingripanden, oftare åtalas, och oftare döms än svenskar för motsvarande brott. Det svenska fängelsesystemet har också bland annat kritiserats av FNs tortyrkommité, för långa häktestider som ofta också innefattar isolering.

Även om abolitionistisk politik kan tyckas långt borta i Sverige, så visar exempel från andra delar av världen att det är viktigt att redan idag börja propagera och organisera för avskaffandet av såväl polisen som fängelser. Anledningen till att polisens avskaffande blivit en politisk ståndpunkt som även etablissemanget behöver förhålla sig till i USA, och något som startat diskussioner samt organisering även utanför radikala kretsar, är att det i USA under många årtionden redan funnits en liten men påtaglig tradition av abolitionism, med ambitiösa rörelser såväl som underbyggd forskning. När situationen sedan exploderade i våras kunde allt detta snabbt skalas upp, och abolitionism kunde därmed presenteras som ett lika radikalt som praktiskt projekt. Det finns ingen anledning att tro att det skulle behöva vara annorlunda i Sverige.

Sammanfattning
Abolitionistisk politik är ett samlingsnamn för rörelser, teorier och praktiker som är radikalt kritiska till polisen, fängelser och massövervakning. Dessa repressiva institutioners roll såväl som ursprung är enligt abolitionister inte att skydda människor, utan att upprätthålla system av privilegier som staten, kapitalismen, patriarkatet och rasism. Istället förespråkar abolitionister radikala förändringar som dels syftar till att avskaffa de grundläggande missförhållanden som skapar kriminalitet och social oro, och dels ersätta de repressiva institutionerna med verktyg genom vilka vi kan hålla varandra säkra och återställa såväl offer som förövare tillbaka till en värdig tillvaro i samhället. De här radikala förändringarna är knutna till en radikal praktik som redan här och nu kan skydda människor från institutionellt våld och repression, samtidigt som vi bygger alternativen i våra bostadsområden, organisationer och sociala rörelser.

Resurser för vidare läsning
Are Prisons Obsolete? (2004, Angela Davis)
The End of Policing (2017, Alex Vitale)
Kan fängelset Försvaras (1988, Thomas Mathiesen)
Classic Writings in Anarchist Criminology (2020)
Batongerna slår nedåt (2016) (föreläsning youtube)

Critical Resistance
8toabolition
MPD150
Project NIA

Reading Towards Abolition: A Reading List
Study Guide: Disempower, Disarm, Disband
Origins of The Police

Inlägget Abolitionistisk politik dök först upp på anarkism.info.

Det verkar finnas en inofficiell (eller informell) maktbalans och frågan är hur man hanterar och förhåller sig till det. Det kan exempelvis vara personer (läs män) med ett större antal följare på en plattform och får då per automatik större inflytande, även om vi vet att det inte ska spela någon roll eller ens ha betydelse så tror vi ändå att människor kan ha det i aktning och just därför inte vågar kritisera eller ifrågasätta och är oroliga för vilka konsekvenser man kan tänkas få om man gör det. Är det inte viktigt att dessa män aktivt visar att det ligger på deras ansvar att ta några steg tillbaka och ge utrymme för andra att ta plats?

Detta är ett klassiskt exempel på att vara förtryckt av sexism. Rädslan för patriarkatet och hur repression från deras håll kan se ut men dem alla har en gemensam nämnare: Mannen!

Nu får det räcka med dessa ”upplysta” män som säger sig vara feminister, som står sida vid sida och förespråkar kvinnokamp när de själva är beredda förhandla bort det för egna syften och sina egna behov som faktiskt faller under sexism.

Exempel på hur mäns beteende kan se ut:

• Ignorans
• Ghosting
• Använda sig av nedsättande/kränkande ord mot kvinnor
• Härskartekniker
• Använda sin informella maktposition som de själva gjort anspråk på

Vi kommer alltid bekämpa sexism, kvinnoförtryck och hierarkier av alla slag för det anarkismen och anarkafeminism bygger på är just; frihet, jämlikhet och solidaritet! Vi som är anarkister och anarkafeminister kommer aldrig vilja kompromissa med sexistiska män i vår rörelse som har maktpositioner!

Never compromise with sexism!

Inlägget Varför vi alltid måste belysa den sexism som ständigt är närvarande? dök först upp på anarkism.info.

Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.

Inlägget Mordet på George Floyd – anarkism.info podcast #16 – Kravallsamtal #4 dök först upp på anarkism.info.

Det här är verkligen spännande tider att leva i. De statiska slutsatserna från slutet av det förra årtusendena om den enda vägens politik och historiens slut har ställts på ändå och ett revolutionärt ögonblick börjar skymta med sin närvaro tack vare att den svarta i USA verkar ha bestämt sig för att måttet är rågat.

Klimatkampens utdragna momentum, tillfälligt överskuggat av Coronakrisen, lämnar en öppen fråga. För en del skapar krisen ett limbo, en paus. Andra upplever snarare att tillvaron framträder skarpare och att strukturella orättvisor, som dolts i det vardagliga skenet av normalitet, kommer upp till ytan och förtydligas i klyftan mellan de som säkert kunnat arbeta i sina hem och dem som tvingats till än mer stressiga, än mer prekära arbetsvillkor i så kallade essentiella yrken. Coronakrisen gör det möjligt för oss att tänka i termer av ett Före och ett Efter. I det läget har många röster höjts om att krisen manar oss att ställa om. Omställning, vad betyder det annat än en Revolution? I det läget kan vi vara tacksamma att det inte finns något tydligt spjutspetsparti att samlas bakom.

Klimatkrisen aktualiserar hur ohållbar den rådande ordningen är. Det har lett till att omställningsnätverk och omställningsgrupper grundats, aktionsnätverk, massaktioner och mer därtill. Vi lever med insikten om att omställningen behöver vara intersektionell och revolutionär, något som saknas i grupper som försöker förena hållbarhet med vinstintressen. Det finns ingen snäll kapitalism eftersom evig tillväxt är omöjlig inom ramen för ett slutet ekosystem. I omställningsrörelsen behövs därför både röda, gröna och svarta röster.

En bidragande förklaring till att #blacklivesmatter kunnat nå momentum just nu är att många saknar, eller inte kan delta i en 40+ timmars arbetsvecka. Hade vi haft tid hade kanske detta hänt för länge sedan. Vi agerar utifrån de materiella omständigheter vi lever i. En del av anarkismens idé är att vi gemensamt kan förändra våra materiella omständigheter. Vi kan ställa om i marginalerna och alternativa kollektiva strukturer som ger oss kapacitet att agera mer autonomt i förhållande till den rådande ordningen. Ett motstånd behövs, men vi behöver också bygga de alternativa rum där motstånd kan växa.

En röd, grön och svart omställning behövs. Jag föreställer mig att den börjar med att vi funderar på hur vi kollektivt kan lösa våra grundläggande behov utan inblandning av stat och företag. I självorganiserade grupper, anpassade efter de omständigheter vi befinner i oss i och efter de behov vi strävar efter att tillgodose. Genom att hjälpas åt att odla mat, förvalta kläder, ordna bostad och organisera vår trygghet. Är det inte precis det som är målet med den autonoma zonen i Seattle, Zad Notre-Dame-des-Landes, Rojava eller alla de andra inspirerande exempel som visat vägen mot hur en postkapitalistisk tillvaro kan tänkas se ut?

Anarkister har en självklar plats i sådana sammanhang och många anarkister deltar i de sammanhangen. Samtidigt saknar jag explicit revolutionära sammanhang som också drar slutsatser mellan olika kamper och engagemang, till en framtid där makt endast är någonting vi utöver med varandra och inte på någon annans bekostnad.

Inlägget Röd, grön och svart omställning dök först upp på anarkism.info.

Mellan åren 1990-2020 sköt svenska poliser ihjäl 38 människor. Polisens dödskjutningar har ökat de senaste åren.

* April 2020: Polisen skjuter ihjäl en man i Uppsala
* Mars 2020: En man sköts ihjäl av polisen i Uppsala
* Augusti 2018. Stockholm: Tre poliser skjuter 25 skott mot en ung man med autism och med Downs syndrom, han dör
* Juli 2018, Linköping: En man sköts ihjäl av en polis i Linköping
* Juli 2018. Norrköping: En psykotisk man sköt till döds av polisen
* April 2018. Stockholm: En man avled efter att ha polisen skjutit honom
* Mars 2018, Örebro: Polisen sköt ihjäl en man
* Mars 2018, Luleå: En man i 30-årsåldern sköts ihjäl av polisen
* Juli 2016, Viksjö: Polisen sköt en man till döds
* Juni 2016, Stockholm: Polisen skjuter en man i huvudet, han dör
* Maj 2016, Uppsala: En 40-årig man skjuts ihjäl av polisen
* Oktober 2015: Trollhättan. Polisen skjuter ihjäl en man
* Januari 2015: Ulricehamn. En man i 35-årsåldern dör efter att polisen skjutit honom i magen
* Juni 2014. Ale: En man skjuts till döds av polisen
* April 2014, Uppsala: En 34-årig man sköts till döds av polisen
* Mars 2014, Partille: En man skjuts till döds av polisen
* November 2013, Hagfors: En 45-årig asylsökande man skjuts till döds av polisen
* Juli 2013, Varberg: En 24-årig man skjuts ihjäl av polisen
* Maj 2013, Husby: En 69-årig man skjuts ihjäl av av polisen
* Januari 2013, Södertälje: En 26-årig man skjuts i huvudet av polisen, han avlider
* Februari 2011, Eskilstuna: En 26-årig man skjuts ihjäl av polisen
* Januari 2009, Trelleborg: 57-årig man skjuts ihjäl av polisen
* Juni 2006, Falkenberg: 45-årig man skjuts till döds av polisen
* Mars 2005, Lindesberg: En 22-årig man skjuts till döds av polisen
* Januari 2004, Katrineholm: En 40-årig man skjuts ihjäl av polisen
* Juli 2003, Bräkne-Hoby: En person skjuts till döds av polisen
* Maj 2002, Eskilstuna: En 20-årig man skjuts till döds av polisen
* Mars 2001. Jönköping: Polisen skjuter ihjäl en 27-årig flykting
* Mars 2000, Östergötland: Polisen dödar en 31-åring genom att skjuta hen i ryggen
* Maj 2000, Kalmar: En 19-åring skjuts till döds av polisen
* Oktober 1999, Kyrkhult: En piketstyrka skjuter ihjäl en 46-årig man
* Augusti 1999, Järna: Polisen skjuter ihjäl en av två personer
* Februari 1999, Falun: En man i 50-årsåldern skjuts ihjäl av polisen
* Juli 1998, Trollhättan: En man dödas av polisen
* Mars 1995, Möja: Polisen skjuter ihjäl en 48-årig man
* 1990-1995 Sköt polisen ihjäl tre personer

Polisen dödar också på andra sätt

Polisen är ansvarig för minst lika många dödsfall även när vapen inte används. Till exempel vid omhändertaganden i snutbilar och arrester. Minst 30 personer har dödats i samband med ingripanden de senaste 25 åren.

Amnesty International har granskat den svenska polisens dödliga våld:

”I de flesta av fallen har personerna kvävts till döds efter att ha placerats på mage med händerna på ryggen och sedan utsatts för tryck över rygg eller nacke.”

Totalt har polisen dödat 70 personer de senaste åren. Troligtvis har polisen dödat fler människor, tyvärr är mörkertalet stort.

– Svårt att fälla poliser –

– Lagen är skriven så det är svårt att fälla en polis.
– Många anmälningar mot poliser gäller våld.
– Enligt studier leder mindre än 2% av anmälningarna till en avslutad förundersökning, eller går vidare till en fällande dom.
– De poliser som fälls jobbar oftast kvar.
– Det är viktigt att vi copwatchar, att vi dokumenterar polisens agerande, så vi kan avslöja och skydda oss från våldsbenägna poliser.
– Mordet på George Floyd spelades in, det hindrade tyvärr inte att George dog, poliserna avskedades och sitter häktade men tyvärr räcker det ej då våldet kommer att fortsätta så länge polisen finns.

Copwatch – anarkism.info

Disclaimer: För att kunna återge en representativ bild av polisens dödliga våld redogör vi alla uppgifter om dödsfall som vi hittat. Det innebär inte att vi står bakom gärningsmännens handlingar/intentioner.

Inlägget Svenska polisens dödliga våld dök först upp på anarkism.info.

Inlägget Den koloniala linsen dök först upp på anarkism.info.

För några år sedan rasade en debatt i Sverige om att så kallad ”blåljuspersonal” inte kunde utföra sitt arbete på grund av att de attackerades, av illvilliga ungdomar och kriminella. Främst skulle detta varit ett problem i storstadsförorter, där en bild målades upp av att allmänhetens liv och hälsa riskerades när blåljuspersonalen inte respekterades. Bland annat genom stenkastning mot poliser. Förespråkare för ”lag, ordning och hårdare tag” vädrade morgonluft och i kölvattnet av debatten ville en majoritet av det politiska etablissemanget införa en ny lag med strängare straff för den som förhindrar blåljuspersonal att utföra sin verksamhet. Det påstådda hindrandet kom sedermera att kallas för ”sabotage”. En statlig utredning tillsattes år 2016 och i januari 2020 trädde lagen om ”Sabotage mot blåljusverksamhet” i kraft. Straffet för att sabotera verksamheten för snuten, brandmän och ambulanspersonal kan bli fängelse upp till fyra år. Ifall brottet är grovt ger det som lägst två års fängelse, och som mest livstids fängelse. För att brottet ska betraktas som grovt behöver handlingen ha uppfattats ”varit av särskilt farlig art”, att sabotaget varit planerat och organiserat, samt medfört en ”betydande skada”. Enligt blåljuslagen är det brottsligt att angripa och störa blåljusverksamhet, att använda våld, samt hot, mot blåljuspersonal, och att skada deras fordon och hjälpmedel. Därutöver är det brottsligt att ens försöka genomföra, att övertala någon att begå ett brott (stämpling), eller att förbereda, samt att inte avslöja blåljussabotage.

Kritiken mot lagen har inte låtit vänta på sig. En del debattörer menar att lagen är en stor inskränkning i demokratins så kallade spelregler, exempelvis att en aktivist som begår civil olydnad riskerar livstids fängelse för relativt ofarliga handlingar. Andra menar att lagen kommer göra brottslingar av främst unga, icke-vita förortskids, vars handlingar inte är samhällsomstörtande. Flera debattörer oroar sig för att snuten kommer provocera förortsungdomar att begå handlingar som klassas som blåljussabotage, vilket kan ge livstidsfängelse. Att lagen blir strukturellt diskriminerande. Vissa debattörer oroar sig för att dissidenter som ifrågasätter dagens samhällsordning riskerar relativt långa fängelsestraff, exempelvis för blockader. Många menar att lagen instiftades för att utöka snutens makt och ge större möjligheter till repression, och inte för att, som statens förarbeten och lagtexten ger sken av, tillgodose de faktiska behoven hos andra blåljusverksamheter (räddning- och sjukvårdspersonal). Flera menar att det är olämpligt att likställa snutar, sjukvårdspersonal och brandmän, att yrkesrollerna skiljer sig åt alltför mycket. Vad som enar de flesta kritiker är att de menar att vi får vänta och se hur polisen kommer använda lagen, samt hur domstolarna kommer döma i åtal.

Blåljuslagen har snart funnits i sex månader. Det är nu tillfälle att granska hur lagen använts, ifall debattörernas farhågor besannades. I denna text redogör Copwatch för anmälningar av blåljussabotage, samt de åtal och domar som gjorts sedan januari. Texten har ingen ambition att vara en heltäckande redogörelse, att det ska vara en slutgiltig analys av blåljuslagen. Snarare ska texten ses som en begränsad, kritisk betraktelse i syfte att problematisera lagen och snutens våldsmonopol. Förhoppningsvis kan något i vår analys vara användbart för kamrater i deras kamp mot stat, kapital och snutjävlar.

Undersökningsmaterialet kommer primärt från polisens hemsida (snutens anmälningar av blåljussabotage), från Åklagarmyndigheten, samt från diverse tidningar och nyhetsrapportörer. Vi analyserar undersökningsmaterialet och drar slutsatser, exempelvis ifall lagen verkar tillgodose det påstådda behov den skulle uppfylla, hur lagen har använts av snuten, vilka som drabbats av lagen, samt hur lagen tolkats av åklagare och domstolar.

• Anmälningar, åtal och domar: Snuten fångar inte några sabotörer

I skrivandets stund har snuten gjort 15 anmälningar för sabotage mot blåljusverksamhet (enligt Åklagarmyndigheten har 15 fall rapporterats i år, medan det på snutens hemsida finns uppgifter om minst 18 anmälningar. Troligtvis beror diskrepansen på att snuten har dragit tillbaka några anmälningar). Blåljuslagen har uteslutande använts av snuten, det vill säga att ingen anmälan har gjorts i samband med verksamhet från annan blåljuspersonal, som brandkår eller ambulanspersonal.

Anmälningarna kan grupperas i tre kategorier, 1) händelser som skett när snuten patrullerat områden, 2) händelser som skett när snuten gjort ingripanden i andra ärenden, som rattfylla, 3) händelser som inte verkar skett i direkt samband med snutens agerande. Majoriteten av anmälningarna har gjorts av snuten i mellersta och södra Sverige, endast ett fall har gjorts i norra delen av landet. Ingen av anmälningarna har handlat om grovt blåljussabotage. Alla potentiella brottslingar, som uttryckligen nämns i snutens anmälningar, är pojkar/män, i åldern 15 – 35 år. Majoriteten är i 20-årsåldern. Flera av ingripandena har skett i områden som Husby, Tjärna Ängar, Gränby och Hisingen. Det vill säga i områden som på olika sätt uppfattas vara problematiska av snuten gällande ordningsstörningar. Flera av incidenterna har skett på helger, kvällar/nätter, och på högtider. Många av anmälningarna berör gärningsmän som varit berusade. Handlingar som av snuten klassats som blåljussabotage kan delas in i tre kategorier, 1) person som vägrat lyda order, 2) våld/åverkan på annan person/egendom, 3) person som hindrat polisen. Det går så klart ingen självklar gräns mellan dessa teoretiska kategorier. Vad gäller att vägra lyda order (1), handlar det om personer som exempelvis inte stannat sin bil, eller personer som inte velat stå och gå som snuten beordrat. Vid ett tillfälle slängdes fotanglar mot polisbilar under en biljakt. Personer som snuten uppfattat som våldsamma, och de som har gjort åverkan på egendom (2), har exempelvis kastat sten på snuten eller deras bil, vissa har krossat rutor på, punkterat däck, samt repat snutbilar. Andra har skjutit raketer mot snutar eller dess bilar. Några få har riktat laserpekare mot snuthelikoptrar (alla tonåringar), vilket riskerar vara ett annat relativt allvarligt brott, så kallat luftfartssabotage (något som ungdomarna inte verkade vara medvetna om, snarare såg de handlingen mest som en kul grej). Vid ett tillfälle har en polisstation satts i brand (3), inga gärningsmän greps.  

Utav de 15 anmälningar som gjorts har tre gått till åtal. Ett av dessa åtal har prövats i domstol (7/5). Tingsrättsförhandlingen skedde i Borås och gällde en 20-åring som vid ett tillfälle under våren vägrat lyda snutens order, han slutade inte agera störande i samband med att snuten stannade en bil för att söka efter vapen. Snuten uppfattade personen som hotfull och att hans uppförande förhindrade snutens verksamhet. Åklagaren yrkade på två månaders fängelse. Personen friades (14/5). Anledningen till domslutet beror mycket på att blåljuslagen gör skillnad på vilken verksamhet som en försöker ”sabotera”, om det är ”brottsbekämpande” och ”utryckande” verksamhet. Ifall det är utryckande verksamhet räcker det att en har åsamkat relativt liten åverkan på verksamheten för att en ska dömas enligt blåljuslagen. Vad gäller brottsbekämpande verksamhet behövs det ha gjorts mer åverkan. Domstolen i Borås menade att polisen höll på med brottsbekämpning och att den åtalade inte gjort sig skyldig till sabotage i lagens mening. Åklagaren ämnar troligen överklaga.    

• Slutsatser, reflektioner och vägen framåt: Fortsätt kasta första stenen

Utifrån anmälningar och åtalen som gjorts sedan lagen började gälla i början av året, och tingsrättsförhandlingen i maj, kan vi göra några konstateranden och dra en del slutsatser.

För det första verkar snuten inte alls säkra på hur lagen kan användas. Snuten testar lagen hyfsat ogenerat. I samband med att snutens verksamhet på olika sätt försvåras eller generellt störs, anmäler snuten personer lite på måfå för blåljussabotage. Det gäller dock inte vilka personer som helst, utan främst är det yngre män, ofta berusade, som anklagas för sabotage. Inte en enda anmälan gällde aktivister, konflikter i samband med politiska aktioner eller demonstrationer. Detta har säkerligen att göra med restriktionerna under coronapandemin, att det varit betydligt färre politiska aktiviteter under våren än vanligtvis. Det återstår att se hur snuten framöver försöker använda blåljuslagen i samband med demonstrationer. Vi får avvakta och se om vi eventuellt behöver använda nya tekniker, strategier för att undvika att åka fast.   

För det andra är det intressant att endast snuten verkar haft problem med sabotage, att det bara är polisen som hittills använt sig av blåljuslagen, och inte sjukvårdare eller brandmän. Kan det stämma som vissa debattörer menar, att lagen främst är utformad efter polisens påstådda behov, i syfte att utöka deras makt, för att upprätthålla snutens auktoritet? Vi har (tyvärr) inte sett några stora upplopp i förorterna, där ”galningar” anfallit polisen med tillhyggen, något som teoretisk skulle kunna underbygga behovet av blåljuslagen. Ingen fragdatuggande mobb har hindrat någon person från att få sjukvård. Likväl har snuten gjort anmälningar av blåljussabotage. Anmälningarna har istället handlat om enstaka ungdomar som kastat sten, skjutit raketer mot poliser. Många gånger har detta skett i samband med konfrontation, provokation mellan snuten och förortsungdomar. Som vid ett tillfälle i Tyresö, där konfronterades en person som ”gestikulerat” mot snutarna. Händelsen mynnade ut i att personen kastade en sten mot snuten (som tyvärr missade). I vilken omfattning snuten provocerat fram sådana handlingar lär vi nog tyvärr aldrig få veta.

Vad gäller tingsrättsförhandlingen kan vi dra slutsatsen att det nog inte är lika enkelt att bli dömd, som att en anmäls för sabotage. Det verkar också att lagen inte per automatik innebär ovanligt långa fängelsestraff, åklagaren yrkade på ”bara” två månaders fängelse (dock ett uppseendeväckande hårt straff med tanke på handlingens icke-våldsliga resultat). Det återstår att se hur det går i de andra två åtalen som väckts under våren. Vad gäller många av vårens andra anmälningar är det inte orimligt att flera inte går till åtal, då det saknas uppgifter om gärningsmän i flera av händelserna. Detta tyder nog på att snuten chansar att anmäla för sabotage, trots att grundläggande uppgifter saknas om vad som egentligen skett.

Avslutningsvis är det intressant att se hur domstolen tog fasta på skillnaden mellan att sabotera brottsbekämpande och utryckande verksamhet. Det är inte orimligt att snutens verksamhet ofta klassas som brottsbekämpande, och att det således kan tala till vår fördel i konfrontationer med snuten, ifall en vill undvika att lagföras för sabotage. Ifall någon kamrat ”råkar” konfrontera snuten i samband med utryckning kan det vara strategiskt att verkligen anstränga sig för att undvika att åka fast. Utryckande verksamhet kanske främst kopplas ihop med räddningstjänst och sjukvårdspersonal. Snuten kan dock mycket väl komma att anpassa sig efter domstolarnas tolkningar, och framöver försöka framställa sin verksamhet som främst utryckande (åklagaren som överväger att överklaga målet i Borås argumenterar att snutens verksamhet först var brottsbekämpande, men utifrån hur händelsen utvecklades blev verksamheten utryckande).

Mycket återstår att se och det sista ordet är inte sagt vad gäller hur snuten kommer använda lagen, hur domstolar dömer, vilka som drabbas, och hur vi kan erbjuda motstånd. Utifrån de 15 anmälningar som gjorts denna vår är det svårt att se att det behövs en blåljuslag för att snuten ska kunna utföra sitt jobb, vilket politikerna som instiftade lagen hävdade. Snarare handlar det om att snuten genom lagen vill ha möjlighet att utöka repression och straffa den som inte lyder, den som inte respekterar snutens auktoritet. Mycket kan en säga om snuten, men smarta är de inte. Blåljuslagen får oss att hata snuten ännu mer, och det ökar motivationen att kämpa för en friare värld. Snipp, snapp, snut. ACAB!

Copwatch – anarkism.info

Inlägget Sex månader med blåljuslagen dök först upp på anarkism.info.

Forskning visar att poliser med tiden generellt får ett mer godtyckligt förhållningssätt till den lag som de själva har mandat att upprätthålla. Det vill säga att snutar inte sällan tar sig rätten att agera i strid med lagen. Vad som påverkar en sådan utveckling är så klart att majoriteten av snutens arbete sker i det dolda, att det går att komma undan med övergrepp ganska lätt om du är polis. Kårandan inom snuten är stark. Ifall en snut händelsevis anklagas för tjänstefel utreder snuten sig själv, ett ur rättvisesynpunkt tämligen orättvist upplägg. Därutöver visar polisforskning att snutar över tid tenderar att utveckla en avsevärd tolerans inför den egna våldsanvändningen. Det vill säga att snutar avtrubbas, lättare triggas och anser sig ha rätten att använda sitt våldsmonopol på sätt som är att betrakta som så kallat ”övervåld”.

Ur ett anarkistiskt perspektiv är snuten ett hinder för den värld utan hierarkier, baserad på ömsesidig hjälp och frivilligt samarbete, som vi vill skapa. Polisen skyddar maktens privilegier, upprätthåller kapitalismen och försvarar klassamhället, med våld. Ofta är det avvikarna från normen som utsätts för snutens megalomani, många queers, rasifierade och fattiga vet mycket väl att lagen inte är lika för alla.

Som anarkister är vi hyfsat vana att hantera konfrontation med, eller att undvika repression ifrån, snuten. Likväl finns det mycket mer vi kan göra, exempelvis att tydliggöra hur snuten systematiskt beter sig opassande i sin yrkesroll, såsom att visa när snutar begår lagbrott (utan att få samma straff som andra), som misshandel och trakasserier. Vi kan granska i syfte att skydda oss från snutvåldet, och vi kan ibland dokumentera. En del poliser blir av med jobbet på grund av tjänstefel och förhoppningsvis får de inget liknande lönearbete igen.

Att systematiskt granska snuten kallas ”copwatch”, och det innebär att en på olika sätt bevittnar och dokumenterar snutens agerande. Copwatch förekommer regelbundet i vissa länder (som i USA), i dagsläget sker det inte organiserat i Sverige. Copwatch kan utföras på många sätt, ofta anpassat efter situationen. Copwatch kan genomföras av vem som helst och överallt i samhället. Om du exempelvis ser en snut på stan som ingriper mot människor kan du stanna och studera vad som föregår. På en demonstration kan du filma snuten. Du kan ta del av offentliga handlingar gällande snutar som dömts (exempelvis för våldsbrott) och delge kamrater, i syfte att skydda andra från dessa snutar. Listan på hur en kan bedriva copwatch kan göras lång. Inget av sätten är nödvändigtvis olagliga, dock finns det sådant en bör göra dolt. Snutar gillar generellt inte att bli granskade. Framför allt avskyr snuten när de inte respekteras för sin ”auktoritet”. Därmed kan den som copwatch:ar själv utsättas för snutvåld eller kränkningar. Således är det önskvärt att copwatch genomförs säkert, såsom förberett och tillsammans med kamrater. Det har verkligen blivit dags att granska snutar och dess myndighet i sin helhet och på riktigt. Att visa den sidan av polisen som sällan blir offentlig.

Härmed presenterar anarkism.info ett nytt projekt där vi ocensurerat granskar snuten. I syfte att skydda oss och kamrater, att motverka snutvåldet och för att skapa en annan värld, startar vi från och med idag – Copwatch. Vi kommer återkommande att informera om snutar som begår övergrepp. Vi kommer redogöra för fakta, gällande lagar och hur snuten jobbar. Vi styr upp föredrag och workshops. Vi genomför egna spaningar och vi inhämtar kunskap ifrån aktuell forskning. Vi redogör för säkerhetsfrågor. Framöver kommer vi erbjuda möjligheten att ta emot tips och dokumentation från er, ni kommer kunna kontakta oss med uppgifter om snutar, med filmer och inspelningar.

Nu är det inte längre bara upp till kamp, utan också upp till granskning! Med start idag är snuten granskad av oss alla. Tillsammans hjälps vi åt att stoppa det statliga våldet. ACAB!

Copwatch – Anarkism.info

Inlägget COPWATCH dök först upp på anarkism.info.

Det är kanske inte så konstigt att ”teknikvisionärer” som Schmidt seglar upp i diskussionen i en tid då nästan allt förutom de stora teknikföretagen går på knäna. Jeff Bezos fortsätter att suga ut enorma mängder resurser ur arbetarklassen och är på väg att bli världens första biljonär (ja, tusen miljarder – dollar…), samtidigt som över 33 miljoner amerikaner just blivit arbetslösa och i många fall förlorat all grundläggande sjukvård. Men för att förstå vidden av det som händer behöver vi backa bandet en bit.

***

Den blixtsnabba teknikutvecklingen som pågått alltsedan datorer blivit vardagsmat och internet tagit över allt mer av våra liv har gått i olika faser och passerat en rad skiljevägar. Efter att den stora it-bubblan spruckit fanns det en tendens till nyktert uppvaknande från den mer naiva teknikoptimismens dimma, och frågor om bland annat tillgänglighet och integritet började få ett uppsving. Många av de företag som skulle bli dagens giganter var då med all rätt oroliga för att deras möjlighet att realisera vinster skulle begränsas av en gryende rörelse som ifrågasatte vilka intrång i våra privatliv som var lämpliga, samt vem som skulle ha makten i ”cyberrymden” och över data. Många av de som tog de första stora innovativa kliven var hackers och garageverksamheter, och det skulle ännu dröja några år innan stater och företag lyckades få ett rejält grepp om utvecklingen.

Här blev terrorattackerna den 11 september en viktig brytpunkt. Även om terrorism redan tidigare användes som förevändning för olika auktoritära åtgärder, öppnades nu dammluckorna på alla fronter.

Så kunde exempelvis den konservative Alabama-republikanen sommaren 2000 säga att ”tekniken löpt amok” och ifrågasätta hur mycket intrång i våra privatliv vi skulle acceptera. USAs representanthus röstade samma sommar med överväldigande majoritet igenom förslag på begränsningar kring hur polisen kunde använda digital avläsning. Efter attackerna ändrades detta, och folk som Bachus inte bara röstade för grova inskränkningar av privatlivet, utan var med och utformade förslagen.

De militära invasionerna i Mellanöstern följdes av en digital omläggning där de flesta farhågor kring integritet och privatliv snabbt sopades under mattan för att möjliggöra massövervakning på en tidigare aldrig skådad skala. Ingenstans var detta tydligare än i stormens öga – i USA. Landet fick snabbt Patriot Act, massiv legaliserad övervakning från NSA, och Department of Homeland Security (och därmed också fruktansvärda ICE) bildades. Samtidigt hade staten plötsligt stort överseende med de integritetskränkande vanor som många it-företag redan lagt sig till med. Även i Sverige kom nya lagar som möjliggjorde ökad telefonavlyssning, buggning, mobilspårning och DNA-lagring.

Det uppstod nu en enorm synergi mellan en privat tekniksektor som hade mycket pengar att tjäna på massövervakning och redan tryckt på för att detta skulle bli norm, och staters intressen att visa sig handlingskraftiga och skapa nya verktyg för att bekämpa både interna och externa hot mot den egna makten.

Men det är viktigt att inte heller övervärdera stora händelser som 11 september i den här frågan. Det är lätt att skriva den här historien som om ett katastrofalt sammanträffande i en känslig tid då den digitala tekniken på allvar började ta sig in i vår vardag ledde oss åt fel håll.

I själva verket hade både privata aktörer och stater redan innan visat på en tendens att vilja tumma på privatliv och integritet, även om frågan då var mer omtvistad. Det nya var den tydliga kopplingen till terrorism, och att det som hänt accelererade processen. Kriget mot terrorism blev alltså nytt bränsle och en ny förevändning för en strid om digital frihet och integritet som redan pågick.

När Sveriges radio, 10 år efter terrordåden summerade dess konsekvenser för integritetskränkande avlyssning, sade bland annat Dennis Töllborg, professor i rättssäkerhet på Göteborgs Universitet, följande:

9/11 spelade framför allt en roll att det är kostnadseffektivt att bugga och telefonavlyssna. Det är billigt och väldigt enkelt att göra detta och rätt ofarligt. Och det är en konsekvens av den digitala revolutionen. Kan man göra det så gör man det, alltid naturligtvis i det godas namn. Det som hände var att 9/11 gav den hegemoniska rätten. Helt plötsligt fick man en acceptens för detta, som man inte hade fått lika lätt annars, vilket gjorde att man mycket snabbare och tydligare kunde legalisera det och tydliggöra vad man […] hade gjort ändå, så att säga[.]

Det kan vara värt att notera att Sverige också spelade en aktiv roll i detta internationellt, och har varit en viktig samarbetspartner för USA, på nivå med Israel, vilket bland annat material som Edward Snowden läckte visat.

Men i den mån 9/11 försåg utvecklingen med ”den hegemoniska rätten” och gav en knuff i en viss riktning, så var grundorsakerna bakom utvecklingen mer komplexa, och måste placeras in i ett större ekonomiskt och politiskt sammanhang av framförallt nyliberala utvecklingar med en förskjutning i maktbalans mellan arbetarklassen, stat och kapital.

***

Här har vi alltså en av grundpelarna på vilken företag som Google, Facebook, Amazon och liknande byggt sina respektive imperier. Med de flesta hoten kring integritet ur världen, och villiga stater som samarbetspartners, kunde de nya teknikerna slå rot och utvecklas. Samtidigt som nyliberalismen gick in i en ny etapp, med fler privatiseringar, utförsäljningar och prekariseringar, framväxten av ett informations- och tjänstesamhälle i takt med att produktion globaliserades, tillsammans med logistiska flöden och just-in-time paradigmer, blev vi alla också produkter på en informationsmarknad, där allt vi gjorde på våra datorer och telefoner kartlades av privata såväl som statliga intressen.

Med allt detta på plats var massövervakningen redo för nästa steg. Från att ha varit ett fenomen som främst berört datorer och på senare tid telefoner, klev tekniken nu ut i allt fler prylar, under bland annat namn som ”the internet of things”. Smarta brödrostar, kylskåp, röststyrda assistenter som Alexa i allt fler hem – och med detta nya möjligheter att skörda data. I sin kanske allra modernaste form handlar det nu också om det som kallas ”smart cities”, som under tunna förevändningar om miljövänlighet, bekvämlighet och medborgardeltagande omvandlar städer till ett nätverk av sensorer och kameror. På så sätt är den smarta staden allestädes närvarande, den vet när du senast öppnade kylskåpet eller slängde soporna, och vilken väg du tog till jobbet. Informationen forslas sedan via sofistikerad kommunikationsinfrastruktur till gigantiska serverhallar där den lagras, analyseras, klassificeras, säljs, och köps.

Ett exempel på sådana projekt är Sidewalk Labs, ägt av Googles moderbolag Alphabet Inc. Företaget lyckades övertyga staden Toronto i Kanada att använda det attraktiva området Quayside för att bygga en hypermodern smart stad. Den blivande stadsdelen marknadsfördes som en universallösning på allt från miljöproblem till trafikstockningar och höga bostadspriser. I projektet ingick bland annat ett centraliserat informationssystem som skulle ha hand om allt från de boendes bibliotekskort till sjukvårdsärenden, förarlösa bilar, liksom sensorer för allehanda system, och ”mixed spaces” som används för olika syften beroende på ”marknadsefterfrågan”.

Eller som Eric Schmidt själv uttryckte det när projektet lanserades:

Idén på Sidewalk Labs växte fram när Googles grundare blev upprymda över alla de saker vi skulle kunna göra om någon gav oss en stad och lät oss bestämma över den.

Trots en del farhågor lyckades Sidewalk Labs dra igång projektet, men det plågades kontinuerligt av kontroverser och avhopp. Allt fler, inklusive många som till en början stödde projektet, såg det utvecklas från PR-broschyrernas teknologiska utopi till en Orwellsk dystopi där företaget körde över integritetsfrågor och vägrade såväl allmänhet som en del partners insyn och möjligheter att påverka. En kritiker kallade projektet för ”ett koloniserande experiment i övervakningskapitalism”. En Toronto-baserad journalist skrev att ”det är en sak när någon självmant installerar Alexa hemma. Det är en helt annan när gemensam infrastruktur – gator, broar, parker och torg – är Alexa, så att säga.”

Det var i fallet med Quayside inte heller fråga om att det ”råkade” bli på det sättet, eller att projektet missade att ha integritetsaspekten i åtanke. Tvärtom marknadsfördes projektet med ett helt ramverk som kallades ”privacy by design”. Detta visade sig vara föga mer än tomt snack, kunde avhoppade deltagare bittert konstatera. Hela projektet lades till slut ner efter två år.

Det kan här vara relevant att säga lite om en viktig anledning till varför dessa projekt kring smarta städer, som alltid är en samverkan mellan myndigheter och privata företag, blivit så populära. För något år sedan skrev jag en text om kopplingen mellan gentrifiering och dataspel. I den beskrev jag kort en del av de processer som driver gentrifiering idag:

[Här] finns […] också en annan dynamik som är väldigt aktuell för Sverige, både i egenskap av en bred nyliberal trend och i synnerhet genom EU-politiken. En sak som skiljer nyliberalismen från den keynesianska eran är synen på investeringar. Där det tidigare ofta var praxis att investera sig ur kriser, så bygger nyliberal politik på att hålla budgeten i balans och införa åtstramningar. I Sverige märks det här bland annat genom implementeringen av det finanspolitiska ramverket, och det sätt på vilket EU-medlemskapet tvingar in Sverige i en slags regional konkurrens, där varje kommun blir till en konkurrent på en marknad, med överskottsmål precis som ett företag.

Det här gör att kommunerna behöver finansiera sina projekt på ett helt annat sätt, samtidigt som de tävlar med andra kommuner och regioner om företagsetableringar och invånare. Ett sätt att skapa sådana finansiella förutsättningar är just de offentlig-privata samarbetena där områden ”regenereras” som ett sätt att stärka finanserna. Då blir det inte framför allt de befintliga invånarnas behov – synnerligen inte de allra mest utsattas – som står i fokus, utan frågan blir hur så penningstarka människor (eller företag) som möjligt kan lockas till staden eller stadsdelen.

Gentrifieringsdynamiken passar alltså in perfekt som en pusselbit i allt detta. Även de olika märkliga satsningarna som varit så populära på sistone, med skrytbyggen och till synes obegripliga investeringar, får här en förklaring. Att staden, regionen eller stadsdelen ska ”sättas på kartan”, som det idag så ofta heter, har inte så mycket att göra med att kommunerna plötsligt skulle ha tappat fattningen, utan följer tydligt från de nya ekonomiska förutsättningarna som de påförts under de senaste årtiondena.

Fenomenet smarta städer är alltså nära sammankopplat med detta sätt på vilket länder, regioner och städer idag tvingas jobba, och en förklaring till varför många så ivrigt kastar sig in i liknande samarbeten när det gäller att massövervaka städer.

Ett skräckexempel på samarbete mellan teknikföretag och staten är Kina. Där har jättar som Huawei, Baidu och Alibaba hand i hand med regimen redan utvecklat långt gående massövervakning som gynnar båda parter. Från det vidriga systemet med sociala poäng som bedömer människors duglighet och foglighet eller appar där du kan se om det finns skuldsatta människor i din närhet, till massavlyssning och övervakning av politiska motståndare, minoriteter, och arbetarklassorganisering.

Det här leder oss till nästa punkt i historien, ännu ett steg närmare presskonferensen i New York med Eric Schmidt. Sedan 11 september har kriget mot terrorismen sakta men säkert förlorat sin ideologiska kraft. Delvis på grund av alla de uppenbara brott som stormakter begått i det ”kriget”, och alla lögner de sålt under dess täckmantel, samt delvis för att det helt enkelt inte känns lika aktuellt längre och andra frågor hamnat i strålkastarljuset.

För teknikjättarna har detta inneburit ett problem, eftersom det under en period blev lite besvärligare att sälja in massövervakning igen. Detta har dock lösts med hjälp av att utse Kina till ett hot – men inte riktigt på det sätt som en först kan tänka sig. Det är inte på grund av den auktoritära massövervakningen som Kina utmålas som farligt – utan tvärtom, som en marknad där det nära samarbetet mellan regim och storföretag ger kinesiska teknikbranschen ett försprång som riskerar att rubba de västerländska företagens maktposition.

Innan coronapandemin slog till hade figurer som just Eric Schmidt rest runt och pitchat det här problemet för investerare. I material från ett sådant möte som hölls i maj 2019 står det bland annat mycket avslöjande att ”massövervakning är en ’killer application’ för djup inlärning”. Djup inlärning är en gren av artificiell intelligens och maskininlärning, där AI ska kunna lära sig saker mer självständigt – något som är en nyckel när det gäller att kunna analysera stora datamängder och återskapa människors beteendemönster.

I föredraget noteras det också att det nära samarbetet med staten gör att de kinesiska företagen inte behöver ta sig igenom besvärlig byråkrati för att kunna sjösätta sina olika projekt, vilket ger dem en konkurrensfördel. Den här genialiska marknadsföringen har två syften: Det första är att skrämma upp oss och få oss att identifiera oss med västerländska teknikjättar istället för med vanliga människor i Kina, och det andra är att få oss att acceptera den auktoritära massövervakningen som nödvändig för att vinna detta nätverkade kalla krig.

Visionen Schmidt förmedlade består i ett nära samarbete mellan staten och teknologijättar för att både digitalisera och privatisera många av de grundläggande funktioner som idag utförs av skolor, sjukvården, polisen och militären. Medborgarna ska stå för utgifterna i form av bidrag eller avgifter till de privata företagen, som förmedlar sin know-how och sina tjänster för att utföra uppdragen och kamma hem såväl en stor påse skattepengar som vinster från den teknologi de utvecklar och den data de samlar in.

Men när pandemin på allvar bröt ut i februari, ändrades plötsligt budskapet. Naomi Klein, som tidigare skrivit om katastrofkapitalism och den ekonomiska ”shockdoktrin” som alltid följer med kriser och katastrofer, har kallat denna nya vändning för ”The Screen New Deal”, och skrivit utförligt om den och dess effekter i flera artiklar på sistone.

Det teknikjättarna bland annat har tagit fasta på är hur coronaviruset gjort sociala möten svåra, och skyndat med att erbjuda virtuella och digitala alternativ. Sjukvård, som fram tills helt nyligen i bästa fall varit en parentes i de teknikutopiska visionerna, sägs nu vara ett av de främsta skälen för att digitalisera, samla in data och kartlägga. I denna nya framtid behöver vi knappt lämna våra hem – något som förut paketerades som ”bekvämlighet”, men nu marknadsförs som hälsomedvetet. Hemmet blir ett nätverkat och uppkopplat kontor, skola, vårdcentral, gym eller fängelse.

För den som har resurserna, blir allt hemlevererat, antingen digitalt, eller via olika typer av drönare och förarlösa bilar. Vi får erbjudanden vi inte själva visste att vi ville ha, baserat på AI-analyser av data som samlas in så fort vi rör på oss, ställer en fråga till Alexa, eller tittar på en video på nätet. Det är en framtidsvision som påstås drivas av artificiell intelligens, men i praktiken bygger på hyperutnyttjad och prekär arbetskraft undanskuffad ur synhåll i något lager, en serverhall, ett kontrollrum, i hemmen, eller en litiumgruva.

I väntan på att utopin fulländas är dock inte ens de automatiserade lösningarna alltid så automatiska som de framställs – case in point, när det visade sig att fräcka små robotar som levererar mat i Berkeley, CA, i själva verket kontrolleras av arbetare i Sydamerika som tjänar två dollar i timmen.

Sidewalk Labs, som kraschade ut ur Toronto efter år av skandaler, är nu tillbaka med en strid ström av investeringar. Schmidt pratar plötsligt om hur massövervakning och hypernätverkade publika miljöer ska hjälpa oss att bekämpa pandemin – och inte bara det, utan också leda oss in i en ny högteknologisk framtid. I artiklar och offentliga uttalanden har Schmidt sedan februari pratat om hur viktiga företag som Amazon är för samhället, och hur vi behöver skynda på det ”experiment i distansinlärning” som nu pågår i USA och världen över.

Staten måste enligt Schmidt satsa mer pengar och investera i högteknologisk infrastruktur som kan hjälpa dessa företag att förändra samhället. Han påpekar också att vi bör vara tacksamma mot dessa företag som ”hade kapitalet, investerade det, och tog fram verktygen” som vi nu av nödvändighet i allt större utsträckning använder under pandemin.

Vad dessa olika välgörare i Silicon Valley, Schmidt, Bezos, Gates, och så vidare, egentligen säger, är att vi ska låta dem göra som de vill. De vet att de gång på gång stött på motstånd från människor och rörelser som haft farhågor kring demokrati, insyn, integritet, privatliv eller arbetsvillkor, men ser dessa främst som utslag av otacksamhet. Nu vill de använda pandemin – precis som de använt terror och Kina – för att driva igenom samma agenda som de haft i årtionden. Det ekar ganska likt det sätt på vilket gamla önskelistor hos Svenskt Näringsliv plötsligt blev politiskt nödvändiga för att inskränka strejkrätten på grund av hamnkonflikten i Göteborg.

Än allvarligare blir det i och med att dessa visionärer inte bara vill genomföra nödåtgärder, utan permanent förändra vårt förhållande till varandra och till informationsteknologi och data. Det här har redan länge varit fallet med olika ”nödåtgärder”, terrorlagar och andra inskränkningar som sagts vara ”tillfälliga” men sedan permanentats. I pandemins spår är dock teknikmiljardärerna öppna med att de vill ha en långsiktig förändring.

Detta är inte minst tydligt i det nära på absurt optimistiska snacket om de ”experiment” i hemskolning och distansinlärning som pågår i USA just nu när många skolor och universitet hålls stängda. Dagen innan den förebådande presskonferensen där Schmidt presenteras som en av de som ska leda arbetet med att framställa en plan för delstaten efter pandemin – en plan som vi nu vet består av gammal ompaketerad skåpmat – presenterades ett samarbete med Bill Gates för att ”utveckla ett smartare utbildningssystem”.

Det mest talande i den presentationen var när Cuomo förkunnade att vi nu hade ett historiskt tillfälle att implementera många av de idéer som ”visionärer” som Bill Gates länge närt. Han frågade sig bland annat, till synes retoriskt: ”[A]lla dessa byggnader och fysiska klassrum, varför, med all den teknologi vi har?”

För alla de som under pandemin kämpat med att försöka hålla en underbemannad och underbetald sjukvård flytande, som jobbar inom transportsektorn, eller som kämpat med att försöka hålla utbildning igång via Zoom-möten och andra digitala plattformar framstår den här retoriken tom på flera sätt. Kärnan i det hela är att Schmidt, Gates och den industri de representerar ser tekniken som lösningen inom den rådande nyliberala kontexten. Svaret på problem med för stora klasser eller sjuka människor blir för dem inte bättre löner, mindre klasser, fler sjukplatser, mer självbestämmande, och mer bemanning inom viktiga yrken som sjukvård och utbildning, utan tekniska lösningar som i bästa fall döljer problemen och i värsta fall förvärrar dem och gör folk arbetslösa.

Just när det gäller utbildning har frågan också en tydlig feministisk vinkel. Förutom att teknikmiljardärerna inte verkar inse hur svårt och jobbigt ”experimentet” med inlärning på distans varit under coronapandemin, får sådana förändringar också stora konsekvenser för det reproduktiva arbete (städning, matlagning, att ta hand om barn, osv) som allra oftast utförs obetalt av kvinnor. Redan på 70-talet var bland annat Silvia Federici inblandad i en kampanj kallad ”Wages for Housework”, som försökte belysa de strukturella patriarkala aspekterna som det kvinnligt kodade och marginaliserade reproduktiva arbetet var ett utslag av.

När folk plötsligt ska börja undervisas på distans lämpas en hel mängd sådant arbete över på hushåll och individer, och tiotals om inte hundratals år av feministisk kamp för kvinnors frihet riskerar att skjutas ”tillbaka till spisen”. Generellt sett förflyttas också ansvar från arbetsköpare till arbetare. Kapitalister behöver plötsligt varken förse arbetarna med en arbetsplats, eller se till så att den är säker. Hur kan ett skyddsombud genomföra sitt arbete om alla sitter hemma? Vem tror ni kommer få skulden om hemarbetare får problem på grund av oergonomiska arbetsställningar, eller psykiska problem på grund av svårigheter med att koppla bort jobb från så kallad fritid? Det som redan är vardagsmat för många prekära arbetare inom tjänstesektorn ska nu bli standard för allt fler.

Det allra senaste när det gäller att utnyttja pandemin för att implementera massövervakning är virusspårning och upprätthållandet av karantänåtgärder. På många håll sker detta via appar och genom att staten begär ut information om människors rörelse, och på ställen som exempelvis Rysslands används den senaste teknologin för ansiktsigenkänning för att övervaka och disciplinera människor. Det behövs inte mycket fantasi för att förstå att detta är ett experiment i massövervakning som hjälper till att utveckla dessa tekniker för syften långt efter att pandemin är borta, och skapar verktyg samt sätter prejudikat som vi kommer att få leva med under lång tid.

***

Mer generellt handlar det här också om den fallgrop som en riskerar hamna i om en tror att teknologin inom vårt sociala, ekonomiska och politiska sammanhang är neutral. Huruvida teknologi i sig – om nu en sådan abstraktion alls är meningsfull – är neutral, kan vi för tillfället lämna därhän. Faktum är dock att specifika teknologier alltid tas fram i ett specifikt sammanhang, där frågor kring vem som har makten och vilka incitament som finns är helt avgörande. Eller som David Noble uttrycker det i boken Progress Without People:

[G]ångbarheten för en specifik teknologisk design har inte bara att göra med en teknisk eller ens ekonomisk utvärdering, utan snarare främst en politisk sådan. En ny teknologi anses gångbar om den kan inrättas i de rådande maktförhållandena.

Det är så det är möjligt att få självkörande bilar som är vårdslösa eller rasistiska. Det är på det här sättet ett auktoritärt samhälle kan utveckla tekniker som övervakar och disciplinerar människor istället för att göra dem fria och tillfredsställa deras behov, kan ge upphov till teknologier som centraliserar, och som gör människor till sitt bihang istället för tvärtom. Och det är så här vi får ett samhälle där teknologi gör så att människor förlorar sin försörjning eller görs utbytbara för kapitalet istället för att få mer fritid.

Det finns också en fråga kring vad som händer när de flesta jobb kan automatiseras bort. I ett samhälle utformat efter mänskliga behov hade något sådant varit positivt, men i ett samhälle där hotet om svält eller hemlöshet är det främsta vapnet för att disciplinera människor blir frågan en annan. Kapitalismen har genom århundradena visat en otrolig anpassningsförmåga, och därför finns det ingen anledning att tro att slutet för detta ekonomiska system nödvändigtvis är nära.

Istället har allt fler av teknikoptimisterna och högern anammat basinkomst som ett svar på massarbetslöshet. Vissa ser förstås basinkomst som ett sätt att just omdana ekonomin och ge människor frihet att själva bestämma hur de spenderar sin tid, men för andra är det bara ett nytt sätt att disciplinera folk. Hur det än blir finns det ingen anledning att tro på basinkomst som en magisk lösning som kan kringgå det faktum att vi här i grunden har att göra med maktrelationer och maktkamp mellan arbetarklassen, staten och kapitalet.

Med coronaviruset som täckmantel har teknikbranschen med Silicon Valley i spetsen hittat ett nytt sätt att både skrämma och locka oss att anamma en vision som de länge drömt om och redan är i färd med att implementera. Det handlar om massövervakning och datalagring, och om att kartlägga våra liv i minsta detalj i syfte att kunna profitera på allt vi gör. För stater, regioner och städer har detta samtidigt både varit ett sätt att fixa ekonomin och utöka sin kontroll över människor. Det brukar ske genom privatiseringar och stora bidrag eller skatteavdrag till teknikföretag, och trots fina ord om miljötänk och respekt för privatliv är varken företagen eller staten speciellt sugna på att begränsa övervakningen.

Men det betyder inte att loppet är kört. Teknikbranschen och staten har lagt enorma resurser på att övertyga oss om den här teknikdystopins förträfflighet. De är ständigt rädda för rörelser som ifrågasätter, avtäcker de egentliga motiven bakom förslagen och visionerna, omdanar teknologi och tekniker till sin egen fördel, och pekar på en annan väg. Jag tror att det viktigaste för att kunna fortsätta det här motståndet är att inte låta sig luras att det här är någonting nytt, och placera både kritiken och våra idéer om alternativ i ett större sammanhang. Det handlar helt enkelt om makt. Om politiska pampar, stenrika miljardärer och globala teknikjättar, mot vanliga människors solidaritet och den myriad av nätverk av ömsesidig hjälp som sprungit upp som svampar ur jorden under pandemin. Choose your fighter.

Inlägget Den digitala shockdoktrinen dök först upp på anarkism.info.

Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.

Om du inte kan spela avsnittet ovan, så finns det även tillgängligt på vår youtube-kanal.

Inlägget Intervju om bostadsorganisering – anarkism.info podcast #15 dök först upp på anarkism.info.

Att människor till och från tröttnar på att överheten roffar åt sig resurser och arrogant domderar över alla andras vardag är inte konstigt eller ovanligt. Olika ”illdåd” mot överheten är äldre än både nationalstaten och klassamhället, och är i själva verket en alltid närvarande del i den sociala dynamiken i ett samhälle.

I sin bok Anarchy Works, beskriver Peter Gelderloos ett antal antropologiska studier som visar hur egalitära samhällen alltid hade olika mekanismer för att subvertera auktoriteter – personer eller begynnande institutioner som började tillskansa sig makt över samhället de skulle tjäna. Sådana ”sanktioner” kunde sträcka sig från offentligt förlöjligande och gradvis mot allt allvarligare åtgärder som skulle underminera auktoriteten. Liknande tendenser kan läsas hos antropologer som David Graeber, James C Scott, eller Pierre Clastres.

Det mest intressanta i fallet med klottret på Svenonius villa är alltså inte det som har hänt, utan egentligen de reaktioner som följer på en sådan händelse.

Moderaternas partisekreterare fördömer det hela som ett ”avskyvärt illdåd”. Socialdemokrater fördömer dådet och kallar det förkastligt – och hoppas att familjen mår bra. Aida Hadzialic (S) går så långt som att kalla det ”ett hot mot demokratin”. Jonas Sjöstedt (V) kallade det inträffade, i direkt svar till AFA Stockholm, för ”omdömeslöst” och menade att ”hot, våld och skadegörelse är alltid fel.” Sist tillägger han: ”Riktad mot folkvalda är det ännu värre.”

Det här med att särskilt utpeka folkvalda som värda beskydd och respekt kan lite elakt läsas som en elitistisk attityd där vanliga människor inte är lika viktiga. Det är naturligtvis inte så Sjöstedt menar, men jag tycker att det ändå är konsekvensen av det spel han villigt deltar i. Vad politiker menar när de pekar ut angrepp mot sig själva som särskilt problematiska, är att detta på något sätt underminerar samhällets demokratiska grund.

För oss som ger blanka fan i det som dessa politiker kallar ”demokrati”, och som i själva verket ser det politiska spelet som så kallas för ett av de stora hindren för att människor ska kunna vara fria, jämlika och må bra, blir orden förstås tomma. Skådespelet är inte värt att försvaras, och bortsett en generell respekt för mänskligt liv och lidande, så finns det ingen anledning att vara rädd för att trampa den så kallade demokratin på tårna.

Vad det här resonemanget nu börjar närma sig är lite av kärnfrågan i betraktelsen. Det intressanta med reaktionerna är den maktdynamik som de avslöjar. I kölvattnet av det inträffade har det nämligen till och med hörts röster från utomparlamentariska och anarkistiska kretsar som menar att aktionen var illa genomtänkt, eftersom resultatet är att en korrupt och makthungrig politiker med mångas välmående på sitt samvete istället får breda sympatier från politiska motståndare.

Ett sådant resonemang har åtminstone befriat sig självt från den ”Sjöstedtska” moralismen (som är nödvändig för att kunna existera i den parlamentariska politiken, inte en karaktärsbrist hos Jonas Sjöstedt) samt accepterandet av statens och kapitalets samhälleliga grundpremisser, och betraktar det inträffade i ljuset av taktiska hänsynstaganden. Men resonemanget missar ändå poängen på åtminstone två sätt. För det första är det ett relativt litet problem huruvida aktionen var taktiskt bra – det är svårt att på rak arm ens avgöra detta – och därför bör fokus läggas på de oproportionerliga reaktionerna och den splittring¹ de försöker så, samt återcentrera diskussionen på vad Svenonius och hennes polare har gjort.

För det andra missar resonemanget att läsa reaktionerna rätt. Illdådet i Täby har inte skapat sympatier för Svenonius från de som till synes är politiska motståndare. Det har bara blottlagt den lojalitet till systemet och till sin egen position i detta som alla politiker redan har. Om något, så skulle det kunna sägas att klottret på så sätt faktiskt fyller en väsentlig funktion: Det påminner oss om vilken sida politikerna – oavsett politisk färg – hamnar när de grundpremisser på vilka deras makt över oss vilar hotas.

Det är bara på det sättet som klotter på en husfasad kan ”passera en gräns” som många års kortare livslängd mellan fattig och rik, blod, svett och tårar på skitjobb, död eller men för livet på grund av bristande sjukvård, kroppar i medelhavet, eller utblottade papperslösa mitt i vårt överflöd, tydligen inte gör.

1) Det här med splittring skulle det gå att skriva en hel avhandling om. En av de viktigaste funktionerna av att institutionalisera motstånd är just att kunna indefiniera en ”respektabel” del av en rörelse och utdefiniera en ”farlig” som hotar systemets premisser, och sedan, med löften om eftergifter och viss makt inom systemet, få den förstnämnda att fördöma och disciplinera den sistnämnda, och på så sätt underminera rörelsens verkliga maktbas.

Inlägget Illdådet i Täby dök först upp på anarkism.info.

Det klassiska spårvagnsproblemet handlar om en skenande vagn som i hög hastighet närmar sig en förgrening i järnvägen. På spåren finns ett antal människor som av olika anledningar inte kan ta sig därifrån. Om spårvagnen får löpa fritt, kommer, säg, två människor dö. Men om någon drar i en spak precis vid förgreningen, kan spårvagnen styras om och istället döda en person. Du står vid spaken – vilket alternativ väljer du?

Frågan har diskuterats av såväl glada amatörer som filosofer under lång tid, och det finns många olika svar. På ytan tycks situationen förhållandevis enkel. Två liv verkar enligt en simpel matematisk beräkning vara mer än ett – priset att slå om spårvagnen till det andra spåret verkar vara lägre. Det här är också det alternativet som de flesta människor tycks välja om de tillfrågas. Följdfrågan blir då, har personen som drog i spaken räddat två liv, mördat en person, gjort både och, eller gjort något annat?

Istället för att försöka besvara frågan direkt backar vi ett steg och tittar på några intressanta omständigheter kring vad folk faktiskt väljer att göra. Vi har redan konstaterat att människor tenderar att välja att ingripa för att minska det matematiska antalet offer, trots att detta medför att de aktivt bidrar till att avsluta ett människoliv. Men vad händer om förutsättningarna förändras lite?

Istället för att vara strategiskt placerad vid en förgrening, är nu vår protagonist på en bro ovanför järnvägsspåret. På spåret är två personer fast, som förut. Men det enda sättet att undvika att de dör är nu att knuffa ner en tredje person från bron ner på spåret, så att spårvagnen spårar ur när den kolliderar med denne – underförstått: Den nedknuffade personen dör, de två på spåret räddas.

Vad som är intressant är att nu backar de flesta av oss från den tidigare matematiska analysen – att knuffa ner någon i döden blir för mycket, det blir för nära och för personligt. Men är det egentligen någon filosofisk skillnad på de två exemplen? Här är det lätt att gräva ner sig i en filosofisk och abstrakt diskussion i frågan, men jag skulle istället försöka gräva mig loss genom att sluta betrakta problemet som filosofiskt och se på det som psykologiskt och socialt.

Vad det här exemplet – eller snarare människors reaktioner på det – visar oss är nämligen en liten ledtråd in i hur vi människor är funtade. Vi kan göra abstrakta, närmast kvantitativa värderingar, men vi är också känslodjur som ibland känner starkt för saker – ofta saker i vår närhet, saker som har direkt inverkan i våra liv, och saker vi själva känner igen oss i. Det här är en helt nödvändig social mekanism. Vi kan ofta inte sympatisera fullt ut med alla som far illa ute i världen, utan ”väljer” (mer eller mindre indirekt) vilka saker som påverkar oss starkt.

Hade vi tagit på oss hela världens lidande hade vi inte pallat. Om vi inte kunde identifiera oss med människor i vår närhet, eller då och då med de långt bort som på något sätt slår an en sträng, så hade vi haft svårt att fungera som sociala varelser. Kanske är det detta som är den relevanta lärdomen av spårvagnsproblemet, och inte vilket val som är moraliskt rätt och riktigt.

Det här är speciellt relevant med tanke på det sätt på vilket spårvagnsproblemet är uppbyggt. Spårvagnsproblemet beskriver inte bara en osannolik situation, är inte bara extremt specifikt, utan, skulle jag hävda, praktiskt omöjligt främst på grund av ett skäl som lätt hamnar i bakgrunden: Tillgången till perfekt information. Och här har vi en av de andra fallgroparna när det kommer till att försöka överföra sådana tankeexperiment till situationer i verkliga livet. Våra handlingar är aldrig baserade på perfekt information. Det finns alltid en större eller mindre grad av osäkerhet, och ju vidare frågor vi försöker agera inom, desto större blir den osäkerheten.

För stor hänsyn till abstrakta filosofiska resonemang kan maskera omfattande osäkerhet och få oss att ta beslut på riggade premisser. I samhällsdebatten generellt kan det här exempelvis skönjas i frågor kring vem det är som äger problemformuleringen. Att äga problemformuleringen innebär inte bara vad som diskuteras och hur det görs, utan också ett vedertaget anspråk på en förklaringsmodell – hur saker och ting egentligen är.

Det går att på ett oflexibelt sätt strikt tillämpa principer, det går att vara en principlös opportunist som vänder kappan efter vinden. Men det går också att i båda fallen och alla skillnadsgrader mellan dem basera sitt resonemang på en falsk bild av hur verkligheten faktiskt ser ut.

***

Efter den här genomgången kan vi så sakteliga försöka stiga ner i verkligheten och in i den pågående diskussionen om pandemins utbredning och om olika åtgärder mot den. För samtidigt som kampen mot pandemin går vidare pågår också en kamp om vem som har vidtagit bäst eller sämst åtgärder, och den kampen är till kanten fylld av tvärsäkra påståenden, killgissningar, och starkt ideologiska infallsvinklar.

Den kanske främsta diskussionen just nu är huruvida olika länder vidtagit för starka eller för svaga åtgärder mot spridningen. Här är det viktigt att påpeka att båda sakerna kan vara sanna på samma gång. Det är nämligen inte bara frågan om hur starka åtgärderna är, utan vad de består av. Denna diskussion är till fullo laddad av olika spårvagnsscenarion, byggda på tveksamma grundantaganden.

Om vi börjar i änden av åtgärder som har vidtagits på vissa håll och som det råder stor debatt kring, så kommer karantän väldigt högt upp. På ytan kan karantän tyckas vara en robust åtgärd och en stark faktor när det gäller att bekämpa spridningen av viruset. Men redan vid själva definitionen stöter vi på problem. När vi säger karantän, pratar vi om in- och utresestopp i städer, regioner eller hela länder? Eller pratar vi om att isolera de som är sjuka från övriga samhället?

När det gäller det förstnämnda fallet så finns det ganska goda grunder att betvivla åtgärdens positiva effekter. Som geografen och historikern Graham Mooney sade i podcasten Against the Grain härom veckan så har sådana åtgärder i sig själva historiskt väldigt lite korrelation med lyckade epidemistopp. Problemet, ur ren spridningssynpunkt, är helt enkelt att dessa åtgärder i princip aldrig sätts in i tid ändå, men ofta också att de även när de är på plats misslyckas med att stoppa spridningen. Epidemier av det här slaget är aldrig en nationell fråga, utan en global.

Medan Trump och andra har försökt demonisera asiatiska länder, främst Kina, för att skifta fokus från de egna problemen, så har det från annat håll lyfts fram att Asien har lyckats hejda spridningen bättre än i övriga världen – kanske framförallt Europa och USA. Om vi tittar på hur det ser ut med smittspridningen – en förvisso ganska vansklig och mycket osäker gissningslek där mörkläggningar kan förekomma – så tycks det stämma. Men det ser inte heller ut att finnas en korrelation med hårda karantänåtgärder, varken i Europa (jämför Frankrike och Nederländerna) eller Asien (jämför Kina och Sydkorea).

Den gemensamma nämnaren för de länder i Asien som lyckats bromsa spridningen är istället att de vidtagit åtgärder tidigt. Bland annat snabbt tagit fram tester och identifierat smittade personer och isolerat dem för behandling. Ibland har karantänliknande åtgärder varit en del av detta, ibland enbart i mindre eller ingen utsträckning. Länder som gått ut hårt med karantän, å andra sidan, som exempelvis Italien, har inte alls lyckats stoppa spridningen. En anledning till att Asien tycks ha lyckats bättre är enkel men också lätt att glömma: De har nyligen drabbats av liknande epidemier och har alltså färska erfarenheter att luta sig tillbaka på.

Reseförbuden och de stängda gränserna har istället ofta varit en del av en rasistisk, auktoritär och imperialistisk politik, en slags katastrofopportunism, där det tydligaste exemplet är USA, som stängde gränserna i ett skede där spridning redan pågick, och dessutom till en början gjorde det mot vissa länder och regioner men inte andra, helt utan grund i var och hur smittan spreds. Stängda gränser till trots så fortsatte smittan att spridas, för att regeringen var ovillig att börja stänga ner affärsverksamhet och industrier, på ekonomiska grunder.

Angående vilka åtgärder som istället är bra, finns det andra som kan uttala sig mer detaljerat, men att minska hastigheten med vilket viruset sprids genom att minska rörligheten i samhället – dvs ställa in större evenemang och uppmana till självisolering, samt se till att riskgrupper kan klara sig utan att ge sig ut, tillhör de viktiga. Dessutom finns den stora elefanten i rummet: Det spelar mindre roll vilka åtgärder eller undantagslagar som stater nu snabbt försöker införa – en av de verkliga grunderna till att pandemin utvecklas till en katastrof är underfinansierad, utsåld och byråkratiserad (New Public Management etc) sjukvård överallt i världen.

Jag kan själv inte påstå mig veta bättre än någon annan om hur epidemier sprids, men det tycks finnas goda skäl att i denna stora osäkerhet fokusera på åtgärder som är påtagliga och praktiska. Riskerna med utökad övervakning och kontroll är stora och vinsterna ytterst spekulativa – vi vet också att stater ofta först och främst prioriterar kontroll över människors välmående i krisartade situationer. Vi riskerar att hamna i en situation där vi löser spårvagnsproblem utan att känna till insatserna, och därmed slå oss själva i bojor och kasta bort nycklarna.

Saker som bättre sjukvård är däremot konkreta och en grundbult för att göra epidemier så lindriga som möjligt. Initiativ som grupper för ömsesidig hjälp, krav på avskrivningar av lån och hyror, försörjningsstöd för de som blir utan pengar till livsnödvändigheter, och så vidare, är andra aspekter som är praktiska och som kan ha positiva effekter på såväl kort som lång sikt. Mitt råd skulle därför vara att inte fastna i för mycket gissningar, och att vara lika misstänksam mot auktoritära åtgärder som mot bristen på åtgärder där syftet kan vara att värna om ekonomiska intressen snarare än människor. Istället kan ett rimligt fokus vara frihetliga, konkreta, och omhändertagande svar på problemen vi står inför.

För att parafrasera vad en anarkist från den tidigt drabbade amerikanska västkusten skrev på Twitter häromdagen. Det är okej att erkänna att ett anarkistiskt samhälle skulle vara mindre effektivt än ett auktoritärt när det exempelvis gäller att effektivt sätta en hel stad eller region i karantän. Men om vi ser till helheten, till hur samma auktoritära samhällen tvingar in både djur och människor i olika miljöer och beteendemönster, hur de prioriterar makt framför människors välmående, så finns det ingen anledning att tro att auktoritära metoder på något sätt är en rimlig eller bra lösning, men all anledning att förstå att det samhälle som byggts med sådana medel också behöver upprätthållas med hot och piska.

***

För anarkister knyter allt det här an till en mer historisk och filosofisk diskussion om sociala hierarkier och auktoritet. Jag själv tillhör de som definierar anarkismen som, bland annat, motstånd mot alla sociala hierarkier, och all auktoritet. Det är också den definitionen som används i anarkism.infos introduktionspamflett till anarkism. Som jag har skrivit förut så tycker jag att det finns goda skäl till detta. En del av det resonemanget hänvisar tillbaka till en diskussion Bakunin förde på samma ämne, där det kan tyckas att han böjer sig för ”skomakarens” auktoritet – något många använt för att bygga en definition av anarkismen som motstånd mot ”orättfärdiga” hierarkier och auktoriteter – för mig en komplett intetsägande definition. Bakunin skriver:

Följer därav att jag förkastar all auktoritet? Denna tanke är mig fjärran. När det är fråga om stövlar hänvisar jag till skomakarens auktoritet; om det är fråga om ett hus, en kanal eller en järnväg rådfrågar jag arkitekten eller ingenjören. För ett visst speciellt kunnande vänder jag mig till den ene eller andre lärde.

Saken tycks klar – viss auktoritet tycks befogad enligt Bakunin. Eller? I nästa mening tvärvänder dock resonemanget:

Men jag låter varken skomakaren, arkitekten eller den lärde tvinga på mig någonting. Jag lyssnar fritt och med all den respekt som deras intelligens, karaktär och kunskap förtjänar, men förbehåller mig samtidigt min obestridliga rätt att kritisera och kontrollera. Jag nöjer mig inte med att rådfråga en enda specialist, jag rådfrågar flera stycken, jag jämför deras åsikter och jag väljer den som förefaller mig vara rimligast. Men jag erkänner ingen ofelbar auktoritet, inte ens i mycket speciella frågor; följaktligen tror jag inte obetingat på någon, vilken respekt jag än må ha för den enes eller andres hederlighet och uppriktighet. En sådan tro skulle få ödesdigra följder för mitt förnuft, för min frihet och för själva framgången i mina företag; den skulle genast förvandla mig till en dum slav och ett verktyg för andras vilja och intressen.

När Bakunin i början skriver om auktoritet, verkar det mer strikt talat vara expertis han avser. Ett faktum att förhålla sig till och självständigt utvärdera, inte en auktoritet att automatiskt lyda. En fråga om autonomi såväl som tillit, där varken vi eller någon annan någonsin har perfekt kunskap om saker vilka vi ändå behöver förhålla oss till och agera på.

På samma sätt som det finns en sådan spänning mellan kunskap och autonomi, så finns det en liknande mellan kalkylerande resonemang och känslomässiga reaktioner, samt mellan glasklara hypotetiska exempel och en luddig verklighet. För att sno ett citat från en annan text jag skrivit:

Känslors underordnande under förnuft rättfärdigas ofta genom att beskriva sympatier för djur som opålitliga. I själva verket är sympatier för djur så pålitliga att varenda institution för exploatering av djur utvecklat någon slags verktyg för att underminera dem. Så snarare än att enbart fokusera på logik och konsekvent formalitet kan vi med fördel komma ihåg våra känslomässiga kopplingar till djur, och samtidigt utmana oss själva och andra till att överbrygga de konstruerade hinder för att dessa känslor ska kunna utvecklas ytterligare. […] På så sätt ifrågasätts det patriarkala privilegierandet av abstrakta principer.

Om något, så kanske det är detta vi behöver hålla i åtanke, mellan skomakare, spårvagnar, mellan kunskap, principer, känslor och virusepidemier.

Men, ta mina och Bakunins ord med en nypa salt, och tänk och känn själva också. Gör vi det, så tror jag att vi har en chans att bygga starkare frihetliga gemenskaper, som inte bara mildrar effekterna av den kris vi försatts i nu, utan också fungerar som en vägvisare bortom den.

Inlägget Skomakaren och corona dök först upp på anarkism.info.

Vi hade lite ljudproblem utöver det vanliga denna gången, men kände att ämnet var såpass viktigt att vi publicerar det trots lite skavanker. Hoppas ni har överseende med detta!

Länk till SAC:s informationsblad som diskuteras i podden

Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.

Om du inte kan spela avsnittet ovan, så finns det även tillgängligt på vår youtube-kanal.

Inlägget Coronaviruset – anarkism.info podcast #14 – Kravallsamtal #3 dök först upp på anarkism.info.

Anarkism.info vill lyfta fram och sprida vidare information om olika inititativ till ömsesidig hjälp, för att klara Corona-krisen bättre.

Vad kan du tipsa oss om?

Några initiativ att hålla koll på:

https://fikk.se/hjalp-till-drabbade-och-riskgrupper-covid-19/

https://www.facebook.com/groups/Covid19sverige/

https://volontarskartan.com/
(Förvirrande nog gäller detta initiativ bara Sollefteå kommun, men andra kanske kan inspireras)

https://preppatillsammans.se/#corona

Sjukhusockupationen i Sollefteå sker nu på distans

Granne till granne i Malmö

Corona i Dalarna

Corona hjälpgrupp Stockholm

Hjälpgrupp Corona – Västmanland

PS:

Det går givetvis bra att lägga tips i kommentarerna, på så vis blir detta också ett litet monument över all självorganisering som pågått!

Inlägget Ömsesidig hjälp i Corona-tider dök först upp på anarkism.info.

Huruvida virus är en organism är däremot omtvistat. De kan inte existera självständigt utan är beroende av en värd. De har förvisso DNA eller RNA, men de har ingen egen ämnesomsättning eller reproduktionsmekanism, utan tar över värdens celler och får dem att reproducera viruset. Ett livlöst system som likväl tvingar andra att rätta sig efter dess logik och sprider sig på deras bekostnad. Det låter vagt bekant.

Coronaviruset har gått från att vara bakgrundsbrus i nyhetsflödet till att ta över alla sammanhang – det har inte bara utvecklats till en pandemi, utan också blivit viralt. Som ett resultat har det lagt ett tvärsnitt genom vårt samhälle, det har satt en spegel mot vårt kollektiva ansikte. Det mest intressanta är nämligen inte så mycket vad vi säger om viruset, utan vad viruset säger om oss.

För det första, låt oss få några saker klargjorda. Det går nämligen att både gripas av obefogad panik och underskatta det som nu händer – kanske till och med båda på samma gång. Coronaviruset är inte helt olikt en vanlig influensa, med den skillnaden att det drabbar något hårdare – något som bland annat visat sig i högre dödlighet. Men medan dödligheten för säsongsinfluensan är välkänd, är osäkerheten kring Coronaviruset mycket större.

Det finns ett stort mörkertal av mildare fall som aldrig testas, medan de allvarliga fallen oftare dokumenteras. Med det i åtanke har vissa uppskattat att där vanlig influensa kan ha en dödlighet kring 1-2% så kommer Coronaviruset att hamna på i runda slängar 3%. Det slår dessutom olika hårt, och de som är i riskgruppen är äldre människor (medelåldern för de som dött i Italien var exempelvis för några dagar sedan 81 år) eller de som har underliggande problem med immunförsvar, hjärta, eller lungor.

Det finns därför å ena sidan ingen anledning till allmän panik, men all anledning att göra sitt bästa för att minimera riskerna för de som kan drabbas hårdast och vars liv är i fara på grund av viruset. Viruset sprids främst genom att vattenburna partiklar i utandningen, nysningar, eller hosta förs över till andra, antingen direkt eller via beröring av olika ytor. Att tvätta händerna ofta och ordentligt, inte ta på sitt ansikte med dem, undvika stora folksamlingar (speciellt inomhus), inte nysa eller hosta rakt ut i luften, och för tillfället minimera kontakt med de i riskgruppen kan därför vara enkla sätt att minska spridningen.

En annan viktig aspekt att ha i åtanke är belastningen på vården. Ur det perspektivet är en inbromsning av spridningen väldigt viktig. Då kan fler få den vård de behöver och därmed klara sig, även om många till slut skulle få själva viruset – vilket är mycket troligt. Något som just nu tyvärr underminerar detta är den hamstring av allt från handsprit till toapapper som drabbat stora delar av världen.

Det går inte att poängtera starkt nog att det inte hjälper att sitta på ett berg av hygienartiklar – när det gäller sjukvård och pandemier, så är andras hygien lika viktig som din egen, och just nu undergrävs mångas förmåga att vidta viktiga åtgärder. Ofta är de som drabbas av sådant de som redan på andra sätt är marginaliserade och inte har tid eller råd att införskaffa de nödvändiga sakerna innan de tagit slut, och de kan inte heller välja att jobba hemifrån eller vara borta från jobbet på ekonomiska grunder.

Men det här är förstås inte bara eller ens främst problem som sker på grund av individuella val. Vi har som samhälle länge rustat ner, sålt ut och avskaffat lager och beredskap till fördel för en ”flexibel”, prekär just-in-time ekonomi. Vi har dessutom ett politiskt klimat där forskningen misstros eftersom den inte passar in i den populistiska högerns känslomässigt styrda världsbild.

Och det är här en hel värld av betraktelser öppnar sig för den som stannar upp och tittar lite. Vi ser hur privilegier överförs och förstärks i reaktionerna, och det rådande politiska klimatet sätter sin prägel på åtgärderna. För det första, huruvida kollektiv karantän, nedstängning av hela regioner eller hela skolsystem, är en vettig åtgärd, är en högst omtvistad fråga. Om vi exempelvis jämför Italien med Sydkorea, två länder som drabbades ungefär samtidigt, så har det senare kunnat stävja spridningen på ett bättre sätt utan någon karantän. Även om uppgifterna och siffrorna får tas med en nypa salt, så är det utan tvivel så att det som får politiker att se handlingskraftiga ut är en övergripande karantän. Precis som med ”hårda tag” mot brottslighet eller mot migranter.

Istället för en sjukvård väl rustad för pandemier, där arbetarna har goda villkor och rimlig belastning, istället för fri tillgänglighet till nödvändiga mediciner och tester samt bra informationsspridning, hamnar nu fokus bland annat på att begränsa människors möjlighet att röra sig fritt – i stor utsträckning helt utan konsekvensanalys eller en diskussion om vad som är proportionerligt och vad som faktiskt fungerar, eller hur människors psykiska välmående påverkas av olika sådana åtgärder.

För makten handlar det här nämligen inte i första hand om att hitta lösningar och förhindra att folk far illa, utan om att behålla eller återupprätta kontroll och legitimitet. Det vet de flesta som sysslat med autonoma hjälpprojekt i katastrofområden, som i det arbetet stött på och ständigt behövt kämpa mot ”institutionella grindvakter”.

När vi pratar om ”naturkatastrofer” så är det vi egentligen menar naturfenomen som blir katastrofer på grund av sociala omständigheter. Att människor dör i sjukdomar, stormar, översvämningar och så vidare har högst sociala orsaker. Det beror på hur vår infrastruktur ser ut samt vilka som har makt och resurser att hålla sig själva och andra trygga och friska.

Här blottas också brunhögerns oförmåga att hantera krissituationer. De kan inte annat än att använda dem som ett vapen för politiska syften, och har ingen möjlighet att faktiskt lösa kriserna. Ska alla dessa klimatskeptiker som vanligtvis spyr galla över forskningsvärlden nu plötsligt lyssna på i princip samma forskare när det gäller viruset? Kommer Jimmie Åkesson åka till Wuhan och dela ut flygblad?

Trumps kommentarer i förra veckan om att viruset är en överdrift och används av Demokraterna för att förstöra ekonomin och underminera honom är ett annat tydligt exempel – stick huvudet i sanden, prata om konspirationer, och om något, använd krisen för att utöva mer kontroll över samhället. Att han veckan senare fick göra en pudel och förklara nationellt nödläge är too little, too late.

Det är å andra sidan inte heller speciellt fruktsamt att proklamera att vi i alla fall tack vare coronaviruset kommer lära oss varför en välfungerande sjukvård är viktig. För vilka är ”vi” egentligen som behöver den lärdomen? De fattiga människor som sedan staters (och städers) begynnelse drabbats av sjukdomar och epidemier vet redan hur det ligger till. Fråga de människor i USA som överlevde AIDS-epidemin på 80- och 90-talet (bara i NYC dog över 125 000 människor) om de är förvånade över myndigheter som är mer ett hinder än en lösning i krissituationer.

Ett stilfall i absurditet sker i vårt grannland Danmark, där ceremonin för att bli medborgare kräver ett handslag med en person av motsatta könet (i sig ännu en falsk binär förstås) – och på grund av viruset har nu folk inte kunnat bli medborgare eftersom, ni vet, handskakningar inte precis är hygieniska. Eller de hårda tagen i Italien med karantän, samtidigt som fängelser är smittohärdar där 14 människor nu dött efter upplopp på grund av just oro för coronaviruset, och strejker brutit ut i hela landet.

Nej, ”vi” kommer inte lära oss något, för vi som drabbas vet redan, medan systemet vi lever under inte ser detta som misstag utan i det närmaste business-as-usual. Lika lite som inga lärdomar dras från ständiga krig, kolonialism, så-kallad flyktingkris, eller årtionden av utförsäljningar av allmännytta. Däremot är det läge att gå på en offensiv när det gäller att peka ut de här sakerna och börja organisera sig där vi är för att förändra dem, och att delta i ömsesidig hjälp för att underlätta informations- och resursspridning i den pågående krissituationen.

Karensdagen har tillfälligt slopats, vilket är bra, men den borde aldrig funnits från början. Att kämpa för att permanenta de få fördelaktiga saker som krisen för med sig är därför bra, men det viktigaste är hur vi använder det eventuella momentumet. Vi får inte fokusera för mycket på vad makten ska göra åt oss, utan behöver istället försöka organisera oss med grannar, arbetskamrater eller likasinnade för att på egen hand flytta fram positionerna och hjälpa varandra.

I den kusliga serien Carnivale kretsar handlingen kring goda och onda andar som för ett proxykrig i den amerikanska södern under depressionen på 1930-talet. I en nyckelscen konfronteras en av huvudpersonerna, pastorn Justin, av en annan präst som oroar sig över Justins mörka tendenser. ”Vi kan rädda dig,” säger han, ”du har en demon i dig.” Justin kastar i det ögonblicket av sig sitt ambivalenta skal och kampen inom honom klarnar. Han utbrister: ”Det finns ingen demon i mig, jag är demonen.”

Det stora problemet är inte att vi har en viruspandemi i vårt sociala system, utan att vårt sociala system i sig självt är som ett virus. Ett virus som tar över våra kroppar och tvingar oss att reproducera en auktoritär, exploaterande och otroligt skadlig tillvaro. Ett virus som inte bara hotar mänskliga kroppar utan även djur och natur, och det på global skala. Coronavirusets effekter är bara det senaste symptomet.

Kanske kan Justin inte räddas, utan behöver besegras. Kanske behöver vi sluta se på coronaviruset som något som angriper oss utifrån, och istället se det som närmast en del av systemet vi lever i. Då först kan vi börja ställa rätt frågor och börja vidta rätt åtgärder.

Inlägget Som ett virus dök först upp på anarkism.info.

Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.

Om du inte kan spela avsnittet ovan, så finns det även tillgängligt på vår youtube-kanal.

Inlägget Intervju om Stoppa Marschen – anarkism.info podcast #13 dök först upp på anarkism.info.

Det är allmänt känt att man inte ska öppna eller klicka på länkar från okända avsändare, men man ska även vara kritisk till att öppna och installera program från någon man litar på. Det kan vara så att de har fått en trojan installerad av snuten som skickar till dig, så det bästa är att kolla av med personen muntligt innan du klickar på länken eller godkänner en installation! En god praxis är också att inte låta snuten ha tillgång till ens telefonnummer och alltid använda kontantkort.

Anarchist Black Cross Göteborg har skrivit en väldigt viktig och tydlig text om den nya lagen, om hur den kan komma att användas och jag rekommenderar att man tar och läser den, ni hittar den HÄR!

Här är några tips på god säkerhetspraxis:

Staten kommer att använda sig av repressiva lagar för att försöka tysta oss. De stiftar inte lagarna bara för att fälla utan även i avskräckande syfte. Snuten är mycket väl medvetna att de flesta försök att komma åt oss kommer att misslyckas, men de hoppas att det ska slå hårt mot oss ändå genom att avskräcka oss från att kommunicera digitalt och på så vis försvaga vår organisering. Vi får inte låta dessa nya lagar (även blåljuslagen) avskräcka oss från att agera mot staten, kapitalismen, fascismen och de andra förtryckarna i samhället. Vi vill i slutändan leva i ett frihetligt samhälle utan förtryckare och härskare och vägen dit är kantad av utmaningar, organisatoriska som personliga. Vi kan dock övervinna det mesta om vi är bra organiserade, redo och i solidaritet med varandra. Vi ska inte bli nojjiga eller rädda för att fortsätta vår digitala kommunikation, men vi ska vara medvetna om säkerheten kring den digitala kommunikationen. Vi i anarkism.info har tidigare hållit i ett föredrag kring just denna lagen och vad den kan innebära och vi planerar inte att sluta med det. Tvärtom så kommer en del av oss att försöka följa upp vad som händer kring både lagen om hemlig dataavläsning samt blåljussabotage och försöka underlätta för kamrater att organisera sig tryggt och säkert. Och för de kamrater som råkar ut för repression så kommer vi fortsätta stödja kampanjer och insamlingar för att underlätta för dom. Solidaritet är vår styrka och de kommer aldrig att kunna stifta bort den.

Inlägget Hemlig dataavläsning? Nej tack! dök först upp på anarkism.info.

Den anarkistiska rörelsen tenderar att vara rätt ung. En kommer in i den någonstans i sena tonåren och hänger oftast kvar till någonstans mellan 25 och 30, sedan har vuxenlivet hunnit ikapp en. Det här är kanske någonting som håller på att förändras, men vad som hänger kvar är att få sociala eller politiska rörelser har plats för barn. Den anarkistiska är inget undantag. Det här är säkert en patriarkal restprodukt där föräldra-ansvaret främst tilldelats kategorin kvinnor och politiskt arbete utanför hemmet främst tilldelats kategorin män. Anarkistiska rörelser som är anti-sexistiska och vill inkludera äldre personer behöver göra upp med denna uppdelning för att skapa plats så att föräldrar och barn ska kunna delta. Självklart hör barn eller föräldrar inte hemma i alla former av engagemang. Både barn och föräldrar skulle däremot mycket väl kunna bidra, till andra aktiviteter. Det kan handla om att vara med och driva sociala centra och annan autonom infrastruktur, stödkampanjer och demonstrationer eller att skapa anarkisk kultur. Genom att göra plats för barn kan rörelsen få en tidigare återväxt och rörelsens mål bli tydligare och mer allmänt kända. Genom att barn och andra vuxna som kommer i kontakt med en inkluderande anarkiströrelse ser att rörelsens engagemang gynnar allmänheten.

Barn behöver hänsyn, trygghet och uppmärksamhet. Barn behöver inte bara sina föräldrar eller utökade familj, utan också andra vuxna som tar sig tid. En rörelse som gör plats för barn kan inte heller göra det på ett allt för naivt sätt. Till exempel är en bra förhållningsregel att ingen annan vuxen ensam har ansvar för barn regelbundet eller under längre tid utan att det alltid är två vuxna med vid barnpassning eller barnaktiviteter.

Innan jag själv blev föräldrar tänkte jag inte mycket själv på hur föräldrars möjlighet till aktivism påverkades av föräldraskapet. Jag tyckte bara att det var tråkigt att det fanns en gräns mellan dem som kunde engagera sig och familjer med barn. Det fick mig att bestämma mig för att inte gå i aktivistpension den dagen jag själv blev förälder. Vad jag insåg när den dagen kom är visheten i talesättet att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Vill ni andra ha oss föräldrar kvar i rörelsen behöver vi er solidaritet. Annars får vi föräldrar samla oss för att kräva den plats vi har rätt till i befrielsekampen och återerövra det stöd samhället och våra kamrater är skyldiga oss.

Inlägget Barn, anarki och rörelse dök först upp på anarkism.info.

I detta avsnitt (#2) pratar Alf, Estelle, Lutra och Svartkatt om situationen med protester och strejker i Frankrike och om hur det ser ut hemma i Sverige i jämförelse, samt om vad som egentligen händer i Hyresgästföreningen väst, och hur vi som anarkister kan tänka kring bostadsorganisering och Hyresgästsföreningen i allmänhet.

Länkar till saker vi nämner:
Text om gula västarna
Handbok i bostadsorganisering

Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.

Om du inte kan spela avsnittet ovan, så finns det även tillgängligt på vår youtube-kanal.

Inlägget Protester i Frankrike och Hyresgästföreningen (väst) – anarkism.info podcast #12 – Kravallsamtal #2 dök först upp på anarkism.info.

Vad är den sanna kostnaden av en hamburgare? För konsumenten är det alltifrån 100 kronor på ett pretentiöst hipsterhak till en tia på donken. Men för slakteriarbetaren gäller andra bud. För en slakteriarbetare gäller svåra finansiella och fysiska förhållanden. Men än mindre uppmärksammat är det psykologiska trauma slakteriarbetare lever under. Storskaligt och systematiskt våld med lidande och död som följd är en verklighet de flesta sällan ens behöver tänka på. Men slakteriarbetare möter, och tvingas ta del av, den verkligheten var dag. En situation mogen för psykologiska problem. Denna artikel baseras till stor del på forskning från USA, men samma mönster gäller för yrkesgruppen även i andra länder som Sverige där skillnaden (om någon) är gradvis, snarare än kategorisk.

“Kort sagt så är anställningsproceduren så här enkel: ansökande visas en video av slaktprocessen. De som inte spyr får jobbet.“
— Kristina Mering

Ingen vill bli slakteriarbetare. Som Kristina Mering, med sin Masters i Sociologi på Tallinn Universitet, berättar efter hennes intervjuer med slakteriarbetare i Estland, “De jobbar helt enkelt där därför att det är deras enda alternativ.” Det är ett smutsigt, lågbetalt, farligt och blodigt jobb. “Tempot gör dig snurrig. […] En del styckare är tvungna att göra fem hugg var femtonde sekund.” tillägger forskningsrapporten A Slaughterhouse Nightmare från USA. “Du måste kunna hänga upp sådär 35 fåglar per minut,” menar en annan arbetare “även när musklerna i dina händer och lederna i dina fingrar blir så ömma att du varken kan öppna eller stänga dem” Arbetarna utsätts för snabba repetitiva rörelser vilket orsakar blåsor, stelhet, karpaltunnelsyndrom och tendinit. Snabbare takt och färre anställda innebär högre vinster för den handfull av företag som dominerar industrin. Inget får stå i vägen för att hålla maximal produktionstakt. Trots mekaniska fel, olyckor, krascher med gaffeltruckar, överhettning av sågar, att arbetare tappar knivar, att arbetare skär sig eller att arbetare kollapsar och ligger medvetslösa på golvet så fortsätter drypande kroppar svänga förbi, kedjan fortsätter rulla.

“De kommande två årtionden led han från skador i arbetet för Monfort som kunde krossat andra män. Han slogs av en fallande låda på 90 kilo av kött och klämdes fast av stålläppen av ett rullande band. Han skadade ryggraden och fick göra en ryggoperation. Han andades in för mycket klorin medan han tvättade några blodtankar och spenderade en månad på sjukhus, hans lungor brände, hans kropp täckt av blåsor. Han skadade sin vänstra axel när ett 5 000 kilo tungt hölje till en hammarkvarn tappades för snabbt och drog hans arm rakt bakåt. Han bröt ett ben efter att ha stegat in i ett hål i slakteriets cementgolv. […] Han krossade en vrist […] Han fick fler sår, jack, muskeldragningar och sträckningar än vad han kan minnas.”
— Mother Jones (tidskrift)

“De skriker på dig en massa [om du inte håller tempot],” säger en arbetare från Nebraska Appleseeds undersökning från 2009. “De skriker på dig, förolämpar dig med vidrigheter,” säger en annan “Det finns ingen respekt för arbetare.” I många fall har de knappt tid att vässa knivarna, än mindre gå på toa. “Vid Tyson fabriken jag jobbade på,” berättar Bennett för VegNews “så urinerade faktiskt arbetarna på verktygen, på pelarna och under det löpande bandet av levande höns, hängande på krokar.” De panikslagna hönsen återgäldar tjänsten, “Det kommer in i dina ögon, din näsa, din mun och dina öron. Det finns ingen tillräcklig beskrivning för hur det är att stå på en linje i timmar medan hönsen skiter ned dig. Avföringen kommer under kläderna, och du kan känna hur det långsamt rinner ner för din kropp. Det spelar ingen roll hur mycket kläder du har eller hur mycket tejp du använder, det kommer fortfarande hända. Det är fullständigt ofrånkomligt.” Och när väl skador rapporteras tas de som regel inte på allvar.

“Jag bara kunde inte hantera smärtan längre. Tre gånger halkade jag och föll på det flottiga golvet. Den första gången gick jag till företagets klinik och där sa de att jag bara hade skadat min stolthet och borde gå tillbaka till jobbet. Den sista gången jag föll blev jag skickad direkt till jobbet igen.” [Några dagar senare diagnostiserades denna arbetare med långtgående diskbråck.]
— arbetare vid grisslakt, North Carolina

Men hur kan detta fortsätta? Vilka är slakteriarbetare, och varför har vi inte sett större motstånd från deras sida? Svaret stavas migrantarbetare, helst papperslösa. Som journalisten Eric Schlosser skriver i Fast Food Nation: The Dark Side of the All-American Meal så är det vanligt i USA att företag aktivt rekryterar fattig arbetskraft från Mexiko och Centralamerika. De lockar med fejkad dokumentation, och uppmanar anställda att rekrytera även deras familj och vänner. Omsättningen av anställda överskrider ofta 100% årligen så papperslösa är ett billigt alternativ för att fylla arbetslinjen. Arbetsköpare ljuger och manipulerar anställda som ofta inte är medvetna om sina rättigheter och i en del fall varken förstår språket eller kan läsa och skriva ordentligt. Försöker du hävda dig kan de alltid hota med deportation.

 “Jag vill inte göra någonting som kan få mig framför juridiska myndigheter. Jag vill inte rapportera skador, jag vill inte lämna in ett lönekrav eller timmars fordran, jag vill inte organisera ett fackförbund – Jag vill inte göra någonting som kan få någon att vilja utreda min migrationsstatus.”
— anonym slakteriarbetare, intervjuad i Human Rights Watch undersökning från 2005

Human Rights Watch har specifikt uttalat sig emot köttindustrin, främst med fokus på USA, de menar på att arbetssituationen är så brutal att den bryter mot flertal internationella mänskliga rättigheter. Även fast slakthus inte officiellt anställer barn så har flertal räder av statliga myndigheter avslöjat att barn så unga som femton utför jobb bredvid vuxna, exponeras för hälsofarliga kemikalier, köttkvarnar och cirkelsågar.

Slakteriarbetares ekonomiska och fysiska svårigheter är inget annat än ett brott mot dem, deras familjer och samhället i stort. Liknande mönster av exploatering kan finnas även i andra industrier. Men vad som ofta inte lyfts, i bästa fall tonas ned, är den psykiska påfrestningen som är specifik för just slakteriarbetare.

“Grisar nere på dödsvåningen har kommit fram till mig, tryckt sig intill och kelat som en valp. Två minuter senare måste jag döda dem – slå dem till döds med ett järnrör. Jag kan inte bry mig.” (undertecknads understrykning)
— anonym arbetare

Till skillnad från allmänheten så är eländet för de slaktade djuren en konstant och ofrånkomlig verklighet för slakteriarbetare. De vet, till exempel, att hönor är vid medvetande när deras halsar tappas på blod, skållade i varmt vatten och får huvudet avrivet av de som beordras göra så. Onormala nivåer av grymhet i vår vardag är inte bara norm i slakthusen, utan förväntad och krävd av verksamhetens natur. Resultatet är att våra naturliga instinkter att känna empati måste tryckas undan.

“För att de ska kunna klara att göra sitt jobb så måste de blockera alla känslor. Eftersom att de förstår att de tar livet från flera varje dag så behöver de starka psykologiska mekanismer för att hålla dessa tankar ifrån dem. De bygger en rutin som bedövar känslorna […] De bär hörlurar och lyssnar på musik eller radio.”
— Kristina Mering

Dessa psykologiska påfrestningar tar dock ofta värre uttryck än Ed Sheeran och P3 Historia. Flera slakteriarbetare, särskilt de som jobbat i flera år har rapporterat symptom av en form av PTSD. PTSD associeras ofta med människor som utsätts för särskilda händelser som orsakar trauma, medan slakteriarbetare skiljer sig där då de utsätts för repetitivt trauma, samt att de själva tvingas orsaka traumat. De mördar hundratals, ibland upp till tusentals djur varje dag. En mer specifik beskrivning är PITS (Perpetrator Induced Traumatic Stress) där utövaren av våldet drabbas av traumatisk stress. Rachel M. Macnair, en socionom och psykolog, berättar att symptom på PITS är någon kombination av ångeststörningar, depression, drog och alkoholmissbruk, paranoia, disintegrering, dissociation och amnesia. Detta, skriver hon, är de psykologiska konsekvenserna för dödande. Med andra ord så lider slakteriarbetarna av trauma därför att djuren de slaktar lider av trauma. De lider som direkt konsekvens av att djuren de tvingas slakta lider.

“Många av de jag intervjuade beskrev problem med alkoholism, medan andra förklarade att de hade tagit ut sina frustrationer genom fysiskt våld mot deras fruar och barn.”
— Gail Eisnitz från Slaughterhouse: The Shocking Story of Greed, Neglect and Inhumane Treatment Inside the US Meat Industry (1997)

Ingen vill bo nära ett slakteri. Forskning i USA pekar mot att städer med slakterier har högre nivåer av våld i nära relationer och våldsamma brott såsom mord och våldtäkt. Slakteriarbetares aggressionsnivåer var “så höga att det liknade folk bakom galler.” En liknande studie som anmärkte att “i termer av somatisering, ångest, fientlighet, fobisk ångest och psykoticism så var slakteriarbetare värre än köttförpackningsarbetare”. Socionomen Dr. Nik Taylor från Flinders University bygger vidare på detta och menar att det är etablerat att ju mer positiv en persons attityd är mot andra djur, ju lägre är deras aggressionsnivåer, och vice versa: om du utövar våld mot andra djur, så är du mer benägen att utöva våld mot människor. Slakteriarbetare, för att leva med sitt jobb, måste normaliseras inför våldet de utför, de måste låta sig avtrubbas emotionellt och detta kan påverka vardagen utanför. Men det finns undantag då det spricker…

“[…] ingen av arbetarna kunde döda nyfödda kalvar. Ibland så kunde lador brinna upp och för att bli av med kalvarna så skickar ägarna dem till slakt. De vanliga blockeringsmekanismerna verkade inte fungera på så unga djur. “Kalvar är annorlunda” sa en arbetare, “Jag kan inte vara kallhjärtad mot dem.” Kalvarnas tårar har en större effekt på dem än vuxna kors eftersom de ser de vuxna varje dag. Så det förvånande var att […] arbetarna inte kunde döda dem så de skickades faktiskt tillbaka.”
— Kristina Mering

Slakthuset, och industriell djurhållning i stort, är en institution byggd på våld. Våldet innefattar allt ifrån exploateringen av de slaktade djuren, till arbetarna, till ekosystemen som degraderas omkring och samhället, städerna, hushållen runt om. The Food Empowerment Project illustrerar hur slakthus och djurfabriker mer än ofta befinner sig i områden där majoriteten tillhör den rasifierade arbetarklassen. Även fast vi alla drabbas i någon mån av alla utsläpp så är det ofta den rasifierade arbetarklassen som får ta de största smällarna. Invånare i närheten av grisfabriker klagar på “irritation i ögonen, näsan och halsen, tillsammans med en minskad livskvalitet och ökade nivåer av depression, spänning, ilska, förvirring och utmattning […].” Resultatet av enkäter i landsbygden i North Carolina visade hur ju närmare du bor en djurfabrik desto större risk att du utvecklar astma. Inte konstigt: du andas bokstavligen skit. Luften förorenas med djurens avföring, som manifesteras i en (ofta konstant) dimma nära stora djurfabriker. (Mejeriindustrin inkluderad.)

“[S]lakterihus luktar som varmt blod. Det är järn i luften hela tiden – även genom blekmedlet så luktar det fortfarande.”
— Brad, slakteriarbetare i VICE

Avrinning från djurfabriker innehåller inte bara nitrater utan en bred räckvidd av patogener, antibiotika och giftiga kemikalier som kan genomtränga akviferer och kontaminera omkringliggande grundvattenkällor. Virus kan överföras från arbetarna till deras familjer och hela det omkringliggande samhället. Få arbetare är villiga att delta i hälsoundersökningar och program då de är rädda att deras migrationsstatus ska komma på fråga. Du dricker skit också: skiten letar sig ned i marken som bidrar till höga koncentrationer av nitrater i grundvattnet som i många fall leder till baby blue syndrome. Baby blue syndromet är när blodet inte klarar att transportera syre ordentligt vilket leder till att många unga barn utvecklar en blå hudfärg.

Det är bara de med kapital nog (och därmed i stor utsträckning vita) som kan flytta innan slakthuset installeras. När det väl har byggts så faller priset i värde, ingen vill ju bo där, vilket gör invånarna fångar i sina egna hus. Detta är bara ett av många exempel på miljörasism. Sociologerna Bob Bolin, Sara Grineski och Timothy Collins från Arizona State University menar att “landanvändning, bostadssegregation, rasifierade anställningsmönster, finansvärldens praktiker och sättet som rasifiering influerar zoning, utveckling och banklånsprocesser” också är drivande faktorer av miljörasism.

“Tron att det måste finnas slakthus, att någon måste utföra dödandet hjälper dem också klara av det. Det verkade finnas en iver att rättfärdiga slakthuset som institution och deras roll i det.”
— Kristina Mering

Hur kan människor fortsätta slaktandet? Hur klarar de av det trots att deras lemmar bryts ned, trots att deras luft och vatten fylls med avföring, trots att de utvecklar traumatisk stress? Vad är det för emotionell blockeringsmekanism som gör att de inte bryter ihop? Svaret stavas alienation. Att arbetare känner sig främmande inför sin omgivning. Arbetet du utför har du ingen kontroll över och därför har du heller ingen kontroll över vad du producerar. Du äger inte din kropp när du arbetar, den äger företaget du jobbar för. Du blir därmed även främmande inför dig själv som individ, samt dina medarbetare. Du saknar sammanhang.

“Anställda är inte människor i köttindustrin, vi är varor precis som djuren.”
— Anonym slakteriarbetare

Så länge som motsättningen mellan arbetare och kapital fortsätter så kommer även arbetares alienation fortsätta. I djurindustrin så måste den alienationen sträcka sig så långt att vi är benägna att med våra egna händer döda, på löpande band, dag ut och dag in. Vi tappar förståelsen för vår gemenskap med djur: att att vara en människa också betyder att vara ett djur. Undertryckandet av människans naturliga instinkter till empati är både ett villkor och en konsekvens av ett kapitalistiskt produktionssätt på en och samma gång.

“Vi exploaterar inte andra djur därför att vi ser dem som underordnade, snarare så ser vi andra djur som underordnade därför att vi exploaterar dem.”
— Marco Maurizi

Så det verkar som att få folk att döda flera djur dagligen är en ganska omänsklig sak att fråga om. Å andra sidan så kan det ju vara problematiskt ifall inga människor var involverade och allt gjordes av maskiner… Det “skulle det inte heller vara enkelt att automatisera hela processen i sig, till exempel, så krävs det tio pers bara för att flå en ko,” svarar Mering. Dessutom, sålänge som företagen har billig, desperat arbetskraft att utnyttja så är automatisering inte särskilt troligt. Industriell djurproduktion är en av de största drivande industrierna för klimatförändringar, som i sig orsakar stora flyktingströmmar. Desperata, fattiga, traumatiserade människor som kommer göra allt för att överleva, med andra ord billig arbetskraft att tvinga in i slakthusets arbetslinje. Det är en ond cirkel som letar sig längre och längre ned mot botten.

“Faktumet att det som djuren går igenom är värre, betyder inte att vi inte borde ha medlidande för arbetarna själva. Detta handlar inte om någon tävling i lidande, utan att se problemen av systemet i stort. Jag tror de avskyvärda arbetsförhållandena i slakthus kan i en del fall vara ett hjälpsamt argument för folk som inte klickar med ‘djurens budskap’.”
— Kristina Mering

Slakteriarbetarnas situation, och deras psykologiska konsekvenser därifrån, är inte bara en varningsklocka för vilka sorts relationer vårt samhälle har sinsemellan medmänniskor, men även relationerna människor har till andra djur. När vi ser dem som objekt, som varor vi kan köpa och sälja, och när den världsbilden sträcker sig till oss själva, till hela vår omvärld är det bara en tävlan mot botten som gäller. Att varufiera andra djur är inte ett långt steg från att varufiera oss själva. Människor är också djur, trots allt. Hela denna process av varufiering härstammar från ett kapitalistiskt ramverk. När vi som antikapitalister kan erkänna det, hur kommer vi reagera? Hur borde vi?

“Vi tror att köttindustrin kan vara ett fokus för en bredare antikapitalistisk vänster, då det är där kapitalets exploatering av arbetare är som mest extrem, de socio-ekologiska problemen orsakade av köttindustrin samt industrins del i spridningen av växthusgaser slår hårt.”
— Daniel Werding, Christin Bernhold och David Müller från Allians för Marxism och Djurbefrielse

Bör vi som antikapitalister inte ställa oss emot alla former av varufiering? Skadar det inte vår kamp mer än hjälper den ifall vi inte är konsekventa i vår antikapitalistiska kritik? Dessa frågor, bland andra, drev Allianz fur Marxism und Tierbefreiung i Tyskland och Schweiz att startas. De såg ett behov av (1) ett nätverk av marxister och veganer, (2) en kollektiv politisk och teoretisk diskussion om kopplingarna mellan marxism och djurbefrielse samt (3) en strategisk debatt om hur vi borde röra oss framåt. “Vi finner det avgörande för dessa två rörelser att slå sig samman, om inte bara för den enkla anledningen att borgerligheten och deras anordningar är rätt välorganiserade och vi, som deras fiender, måste göra samma sak för att kunna vara kraftfulla.” menar de. Med det sagt så är veganrörelsen inte de enda med ett brådskande hett behov av allierade.

“Vår uppgift är att organisera och utbilda oss själva så bra som möjligt samt formulera ett strategiskt projekt mot djurkapital som attraherar djuraktivister och antikapitalister å ena sidan och den bredare allmänna arbetarklassen å andra sidan. Om vi får det gjort så är vi redan ett stort steg påväg.”
— Daniel Werding, Christin Bernhold och David Müller från Allians för Marxism och Djurbefrielse

Men, kan vi backa en sekund? Vilka är dessa kopplingar mer exakt? Vad, om något, är det vi kan lära oss av varann? “Å ena sida så är krav på djurens befrielse faktiskt moralistiskt om de inte analyserar de historiskt specifika förhållanden där djurs exploatering pågår och vilka sociala förändringar som behövs för att avsluta det. Å andra sidan så är varje marxistisk kritik av samhället inkomplett om det inte överväger det faktum att, för att kunna dra vinst, så måste den härskande klassen inte bara exploatera arbetarklassen men också alltid djur […]” I annan mun så är djurrättsaktivism menlös utan en bredare antikapitalistisk analys som grund och en marxistisk analys av exploatering är inkomplett utan de övriga djurens perspektiv.

“[Djurens lidande] är inget idealistiskt, utan ett historiematerialistiskt sådant. Det är inte lidande du kan likna hemlängtan eller tandvärk, utan ett lidande som grundar sig i samhällets organisering […] och måste därför […] avskaffas. Viljan att göra precis detta är en essentiell framdrivning av klasskamp och solidaritet […]. Att förneka [detta] i marxistisk teori betyder att förneka en viktig del av dess grund.”
— Daniel Werding, Christin Bernhold och David Müller från Allians för Marxism och Djurbefrielse

Givet att det finns förtryckare och förtryckta så är det inte hela mänskligheten som, i alla fall i första hand, förtrycker djur. Istället så vilar djurs och arbetares exploatering på kapitalistiska intressen. Naturligtvis så skiljer sig exploateringen av arbetare och djur kvalitativt (den ena har fortfarande någon nivå av agens medan den andre degraderas till ett objekt, till egendom) och den tidigare agerar inte nödvändigtvis i solidaritet med den senare bara därför att de också är förtryckta. Men orsaken till förtrycket är densamma och borde då inte även kampen vara densamma?

“[…] alla som aspirerar att skapa en värld där socialt producerade och objektivt onödig exploatering, dominering och lidande är också skyldig att erkänna djurens situation och sträva mot dess avskaffande.”
— Daniel Werding, Christin Bernhold och David Müller från Allians för Marxism och Djurbefrielse

Sen är det mycket sant att exploatering, användning och konsumtion av djur har varit en drivande faktor i historien av mänsklig civilisation. Detta rättfärdigar dock inte att det ska fortsätta idag. Dagens materiella förhållanden gör det inte bara möjligt utan nödvändigt att omstrukturera relationerna i produktionskedjan till vår, människor och övriga djurs, fördel. Antikapitalisterna i rummet måste på allvar inse att exploatering av djur inte bara är objektivt onödigt utan irrationellt och kontra-progressivt. Det orsakar omåttlig och konstant växande konsumtion av resurser såsom vatten. “Runt en tredjedel av världens vattenkonsumtion går till produktion av djurprodukter. Deras ekologiska avtryck är större än växter med lika höga näringsämnen,” säger Hoekstra, professor i vatten management på University of Twente. De är en av de drivande faktorerna till land- och vattenföroreningar och skövling av regnskogen. Med eskalerande klimatförändringar ikapp så är de som tror de kan ignorera köttproduktionen eller t.o.m. flytta in det i en socialistisk operation i bästa fall naiva. De har tagits in av den falska glorifierade bilden av industriell matproduktion som kapitalistiska lobbygrupper propagerar.

“Uppfattningen av naturen under kontroll av privat egendom och pengar är ett riktigt förakt för och praktiskt förnedring och förfalskning av, naturen [och därmed även djuren].”
— Karl Marx

Det finns ingen etisk konsumtion under kapitalism men djurindustrin är oetisk oavsett om vi finner den i ett kapitalistiskt eller kommunistiskt samhälle. Ett kommunistiskt samhälle behöver inte nödvändigtvis innebära djurens befrielse men det är först i ett sådant samhälle som den befrielsen skulle kunna va möjlig till att börja med. Det är först i kamp mot kapitalet som gör det möjligt för människor att kollektivt besluta: Vi kommer befria djuren!

“Detta kräver omsorgsfullt och noggrant solidaritets-byggande arbete. Till exempel, på olika platser i den tyska köttindustrin så kan lokala grupper – för det mesta fackanslutna och invånare – börja diskutera vad man kan göra mot den förkrossande arbetssituationen. Missnöjet bland arbetare i köttindustrin har alltid varit hög och alla vet det. Detsamma är sant för folk som bor nära slakterier. Lokala kampanjer och initiativ måste satsa på att bygga band mellan dessa människor. En kan bygga från det.”

Veganrörelsen och arbetarrörelsen kan gynnas av att lyssna och lära inte bara från varann, också slakteriarbetare. Framförallt slakteriarbetare. Mer än lyssna så måste vi solidarisera oss. Och om vi då på allvar ska solidarisera oss med kampen för djurens befrielse måste vi därmed solidarisera oss med andra djur. Ett första steg i den riktningen är att inte äta dem du försöker solidarisera dig med. Sånt är ju ganska grundläggande. Lite svårt annars, dålig stämning liksom.

Sista ordet av en f.d. slakteriarbetares facebookinlägg:

Alfons

Inlägget Slakteriarbetare: en knutpunkt för veganism och marxism? dök först upp på anarkism.info.

I detta första avsnitt pratar Alf, Estelle och Svartkatt om den nya blåljuslagen och om konservativa kommunister.

(När vi spånade namn för denna podd, liksom när vi nämnde andra anarkistiska poddar i avsnittet, så glömde vi den nya podden Kaffe och Kravaller. Vi vill på inget sätt kasta någon skugga över den, vi råkade helt enkelt fastna för ett liknande ”undernamn” för den här poddserien – great minds think alike! Vi tycker att alla ska gå in och lyssna på Kaffe och Kravaller också!)

Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.

Om du inte kan spela avsnittet ovan, så finns det även tillgängligt på vår youtube-kanal.

Inlägget Blåljussabotage och konservativa kommunister – anarkism.info podcast #11 – Kravallsamtal #1 dök först upp på anarkism.info.

Året är 2019. I Dalarna bestämmer sig några djurrättsaktivister för att demonstrera. En av aktivisterna jobbar som lärare på en av arbetarrörelsens mest prestigefyllda folkhögskolor. Demonstrationen går som planerat, sakligt uttrycker aktivisterna sina åsikter, flera åhörare stannar till och diskuterar. Vissa gillar och andra håller inte med. Som sig bör. 

Några dagar efter demonstrationen kontaktar en lokal lantbrukare folkhögskolan, hen hotar samt anklagar läraren för brottsliga handlingar. Läraren hävdar sin oskuld. Lantbrukaren hänger likafullt ut läraren, både i media och till polis, som en ”extremist”. Utifrån lantbrukarens anklagelser startas polisutredningar, en utredning som senare läggs ned och en annan som inte innefattar läraren. Ledningen på folkhögskolan avvaktar inte resultaten av utredningarna utan handlar omedelbart i rädsla för att skolan ska förknippas med ”militant djurrättsaktivism”. Denna ledning består av en styrelse med uppsatta personer inom arbetarrörelsen, ombudsmän/kvinnor på LO och ABF samt en socialdemokratisk riksdagsledamot. Ledningen uttrycker oro för att jordbrukarens anklagelser ska fläcka skolans rykte. Kanske blir ledningen också rädda för att anklagelserna i förlängningen skulle skada socialdemokratin?

Styrelsen och rektorn på socialdemokraternas folkhögskola agerar i detta läge i strid med grundläggande arbetsrätt. I konflikt med arbetsrätten stänger ledningen av läraren ifrån hens tjänst. Samtidigt får läraren och hens familj ta emot hat och mordhot, från jägare, jordbrukare och högertroll. I bakgrunden passar diverse högerpolitiker på att vinna politiska poänger, t ex i kommunfullmäktige samt i parlamentarismens högborg där ärketrollet Bali ser sin chans i riksdagen. Högerpolitiker anklagar folkhögskolan för att fostra ”terrorister”, en anklagelse som i förlängning slår hårt mot läraren som alltmer knuffas ut i kylan av skolledningen. Bakom stängda dörrar verkar ledningen alltmer paranoida, man diskuterar sinsemellan om läraren är en ”vänsterextremist” som har ”infiltrerat” skolan. Ledningen uttalar sig i media, alltjämt med hjälp av negativa associationer om läraren, såsom ”vi på skolan tar såklart avstånd ifrån allt våld”. Ledningen medverkar i socialdemokratisk dagspress och styrelsens ordförande låter sig t.o.m. intervjuas av Jaktjournalen. När SVT hör av sig för intervjuer, av läraren och deltagare på skolan, låser ledningen dörrarna till skolan för utomstående. På folkhögskolans Facebooksida trollar högerdrev mot läraren, skolan låter hat och hot-kommentarer ligga kvar för allmän beskådan ett bra tag innan kräkningarna modereras bort.

När en av deltagarna på skolan slår larm och ifrågasätter om avstängningen av läraren gått rätt till ingriper skolans arbetsgivarorganisation. Det visar sig att ledningen felaktigt stängt av medarbetaren och därför återinsätts hen i tjänst omgående. Dock dröjer det ett bra tag innan läraren är tillbaka på skolan. Förhandlingar inleds mellan skolan och lärarens fackförbund gällande en offentlig upprättelse av lärarens förtroende ifrån skolledningen. Under förhandlingen granskas och ifrågasätts läraren av rektor och styrelseledamöter. T ex undrar ledningen för arbetarrörelsens folkhögskola vad läraren tycker om ”direkt aktion” och om ”våld”. Det tar tre månader innan läraren är tillbaka i tjänst, men med hjälp av sitt fackförbund får läraren igenom alla sina krav. I samband med återgången redogör ledningen offentligt på skolan att man nu har förtroende för sin anställde. Samtidigt hävdar ledningen bakom stängda dörrar att läraren agerat opassande när hen engagerat sig offentligt i en sådan olämplig fråga som djurrätt. T ex kommenterar riksdagsledamoten att ”många bönder är med rätta rädda, vad ska jag säga till bönderna?”.

Under avstängningen, samt när läraren är i aktiv tjänst igen, fortsätter läraren sitt engagemang i djurrättsfrågor. Det dröjer endast några dagar efter återgången innan en jägare mejlar ledningen och ifrågasätter varför skolan har en djurrättsaktivist som anställd. Ledningen konfronterar då återigen läraren, denna gång mer aggressivt än tidigare. Skolans styrelse ställer nu läraren inför ett ultimatum, antingen upphör hen med sitt politiska engagemang annars kommer skolan att avpollettera läraren, trots att det saknas grund för uppsägning. Styrelsen är väl införstådd med att läraren inte gjort något fel, såsom juridiskt (paradoxalt nog sitter styrelsens ordförande till vardags i riksdagens justitieutskott, bl.a är hon delaktig i utredningen om ifall staten ska förbjuda rasistiska organisationer). Att läraren är omtyckt på skolan, både av deltagare och kollegor, verkar oväsentligt för styrelsen. Ledningen menar att det väsentliga är att lärarens agerande riskerar att skada den socialdemokratiska skolans rykte. Läraren argumenterar gentemot styrelsen att det inte är hens agerande som eventuellt skadar skolans rykte utan det är agerandet av en tredje part som utifrån sina politiska motiv använder läraren som ett redskap för att skada skolan. Läraren understryker att en anställd på arbetarrörelsens skola borde ha en ledning som visar klassolidaritet och skyddar personal från yttre hot, framförallt ideologiskt motiverande angrepp från höger. Läraren poängterar självklarheter som att anställda har rätt att utnyttja sin frihet att utrycka sina åsikter. Därefter pressar ledningen läraren med hot om uppsägning. Ledningen börjar samtidigt strategiskt erbjuda läraren möjligheten till en ”fördelaktig överenskommelse” om läraren säger upp sig själv (det är fascinerande hur enkelt chefer kan få till komplexa förändringar på jobbet om det gynnar arbetsköparen!).

På samma gång blir arbetsmiljön på folkhögskolan alltmer ansträngd. Några i personalen slutar och andra som mår dåligt. Läraren får ta emot negativa kommentarer ifrån vissa kollegor om att det är jobbigt att läraren arbetar på skolan, att läraren är ett ”hot” mot deras status. Läraren, som vägrar acceptera styrelsens krav om att hen ska begränsa sitt politiska engagemang och sluta med djurrättsaktivism, vill inte längre jobba kvar på skolan och väljer att ingå en överenskommelse med ledningen. En överenskommelse som innebär att läraren avslutar sin tjänst med en längre uppsägningstid. Ledningen kräver dock att läraren lämnar skolan omgående, endast en dryg vecka efter att läraren återgått i tjänst, med skolans förtroende, och bara några veckor innan slutet på läsåret. Läraren tillåts inte ta avsked av sina kollegor och deltagare. Lärarens tidigare mentorsgrupp kräver dock av ledningen att läraren ska närvara på skolavslutningen. Studierektorn på socialdemokraternas folkhögskola vägrade tillmötesgå deltagarnas önskemål.

En ny värld i våra hjärtan…

År 2019 är djurrätt fortsatt en av de mer politiskt laddade frågorna i Sverige. Det är svårt att sansat diskutera djurrätt utan att behöva försvara varför man inte är en galen terrorist. Via parlamentarismens bakgårdar utövar LRF och jägarlobbyister starka påtryckningar och mobiliserar gentemot privatpersoner såväl som mot organisationer. T ex har Djurfront, Djurens Rätt och läraren på arbetarrörelsens folkhögskola behandlats utifrån lobbyverksamheter som härstammar ifrån dessa intressegrupper. Samarbetet mellan Djurens Rätt och Max avslutades. Vegomässan stängdes ned. Påtryckningarna kan få omfattande konsekvenser för människor som har mindre möjligheter att försvara sig rättvist i media eller mot arbetsköpare. Läraren på socialdemokraternas folkhögskola utmanövrerades av en skolledning helt okunnig om grundläggande djurrättsfrågor. Ledningen var aldrig intresserad att på allvar diskutera djurrätt. Däremot var ledningen väl insatt i den arbetsrätt man gick emot. Detta är en ledning som förväntas kämpa och tillvarata arbetarklassens intressen och uppmana till kritiskt tänkande hos deltagarna samt personalen på skolan. Ledningen gjorde tvärtom. Styrelsen lät en utomstående part, lantbrukaren, sätta agendan i interna angelägenheter gällande personalen. Ledningen föreföll mest vilja göra sig av med den anställde. Därutöver undanhöll ledningen detaljer, såväl för personal, deltagare, som för media, hur skolan resonerat och hanterat avstängningen samt uppsägningen av läraren. Finns det någon annan fråga än djurrätt som hade hanteras lika ängsligt idag?

Vid vissa tillfällen blir det extra tydligt hur viktigt det är med status i den parlamentariska demokratin. När prestige och makt för enskilda riksdagsledamöter hotas säljer det politiska etablissemanget i samma ögonblick ut det opassande. Ibland blir det också påtagligt hur godtyckligt demokratins och rättssystemets spelregler används av politiker och andra makthavare. I fallet med folkhögskolan i Dalarna verkade skolledningen strunta i fackliga rättigheter när bilden av socialdemokraternas statusbygge krackelerade. Det är tyvärr vanligt förekommande att sossarna ”glömmer” sitt radikala förflutna, T ex att vilda strejker en gång i tiden var en vanlig kampmetod, även för sossar. Idag betraktas vilda strejker som extremism. Skolledningens extrema ängslighet gällande ”våld” blottar deras auktoritära inställning i frågan. Ledningen verkade endast intresserad av att demonisera det ”våld” som ”andra” gör. Mönstret känns igen. Alltifrån en begränsad strejkrätt, inskränkt LAS, till enskilda arbetares arbetsmiljö offras i samma ögonblick när sossar med makt ska skydda sig själva och sina luftslott. Maktfullkomliga ”statsbärande” politiska partier tappar till sist perspektiven och gör vad som helst för att behålla makten. Å ena sidan är det är inte konstigt att politiker försöker påverka genom lobbyism. Likväl är det motbjudande när politiker använder sin makt för att trycka ned ”underlägsna”. Kvar blir en glåmig bild av verklighetens socialdemokrati, maktlös, utan ideologiskt innehåll eller moraliskt hjärta och i avsaknad av klassmässig förankring. Det är en socialdemokrati som inte bara i regering eller via riksdagen säljer ut sina värderingar för att klamra sig fast vid makten, utan också kastar sina gräsrötter, partimedlemmar, väljare och anställda till vargarna om det krävs för att ingen ska se att kejsaren är naken.

När sossarna agerar riskerar människor att lämnas i spillror på arbetsplatser. Det kan handla om medarbetare som utmanövreras av chefer, anställda som hängs ut offentligt av ledningen eller personal som allierar sig med makten mot sina kollegor. Splittringar bland medarbetare används gärna strategiskt av arbetsköpare för att kontrollera sina anställda. En underordnad arbetarklass som strider sinsemellan har mindre ork till fackligt engagemang i syfte att försvara sina rättigheter och märker inte när strategiska försämringar implementeras på jobbet av ledningen.

Till slut orkade delar av personalen på folkhögskolan i Dalarna inte bry sig längre, ”det spelar ingen roll vad en säger för det förändrar ingenting ändå”. I samma stund köpte ledningen ut läraren vars politiska engagemang blivit ett problem för kompisgänget i styrelsen. Sossarna på folkhögskolan hade valmöjligheter. De kunde ställt sig bakom lärarens politiska engagemang, tagit det som ett exempel på att någon ”Gör sin röst hörd” (skolans slogan). Grundbulten i skolans agerande är troligen styrelsens rädsla att förlora status. Sossarna verkade ängsliga att inte uppfattas som respektabla av allmänheten. Ängsligheten underbyggde troligen ledningens agerande gentemot läraren. Det är emellertid samma ängslan som i slutändan riskerar att leda till det som sossarna är mest rädd för, att allmänheten ser det Socialdemokratiska Arbetarpartiet som hycklare och partiet hamnar i politisk karantän. Rädslan är befogad, vem vill ha samröre med hycklare?

Folkhögskolan som skolform har historiskt erbjudit människor på samhällets skuggsida möjligheter att utveckla egenmakt. På arbetarrörelsens folkhögskola i Dalarna råder idag helt andra förutsättningar och normer. Istället för att uppmana till kritiskt tänkande och politiskt engagemang, hos deltagare och personal, verkar skolan motarbeta allt och alla som utmanar status quo. I samband med konflikten kring läraren upplevde deltagare att de lämnades vind för våg av skolledningen. Inställda lektioner och brist på lärarvägledning gjorde att deltagare kom med klagomål på skolan och ställde krav till ledningen. De deltagare som var mest kritiska mot ledningen riskerade i slutändan sin gymnasiebehörighet. En av deltagarna fick en varning för att hen opponerade sig alltför mycket. Deltagarna upplevde i slutändan att deras ansträngningar inte gav något resultat. Ledningen verkade mer intresserade av att skydda sin status än att tillmötesgå deltagarnas behov. Hur ska den största deltagargruppen på folkhögskolan idag, ”nyanlända”, förväntas ta sin rättmätiga plats i samhället utifrån detta studieklimat? Vilket ansvar har skolor och politiker för den strukturella rasism som idag begränsar livet för deltagare som vill bygga nya liv i Sverige? Precis som att läraren motarbetades av ledningen kan deltagarnas framsteg hindras när potentater och personal på skolan känner sin makt eller status hotad.

Är det en mörk framtid som väntar med förtyck på arbetsplatser och med begränsad social frihet? Inte nödvändigtvis! Utmaningarna är stora men vi kan agera, ta initiativ, bygga motstånd och vinna mark. Dock kräver kampen att vi mobiliserar och håller ihop. Att vi jobbar strategiskt och kompromisslöst på olika sätt. Såväl via fristående fackförbund, som med organisering och med aktioner på gatan. Solidaritet är grundläggande om vi ska bjuda motstånd gentemot överhögheten i dess olika former, må vara chefer, styrelseledamöter, politiker, journalister, företagare eller lantbrukare. Fallet med folkhögskolan i Dalarna är ett lärorikt exempel hur det kan gå när makthavare inom företag, media och politiken mobiliserar kring ”känsliga frågor”, som djurrätt. Friheten för ”arbetare”, ”aktivister”, ”icke-mänskliga djur”, begränsas till fördel för makthavarnas inflytande. Ängsligheten kring djurrättsfrågor kan vara till vår fördel om vi använder situationen rätt. Det kräver dock att vi sluter upp och kämpar mot makten, mot lagen och mot normer.

Vi som tar striden, ifrågasätter staten och överhöghetens normer, riskerar att hängas ut i media, vår ”status” sätts på spel, vårt arbetsliv kan offras när politiker och chefer manipulerar rättssystemet. Därav är det desto viktigare att vi tar hand om varandra. Vi kan använda deras falskspel till vår fördel, genom deras agerande blir det tydligt vilket samhälle vi inte vill ha. Utifrån deras dystopi bygger vi vår utopi, Vi upprättar samarbeten och strukturer som gynnar solidaritet och omsorg, varigenom vi blir starka och tar kontroll över våra egna liv. Radikal organisering borde vara en av de viktigaste frågorna framöver. Istället för att förlita oss på etablissemanget, politiker eller arbetsköpare, skapar vi obevekligt våra egna frihetliga förutsättningar. På så sätt kan vi börja bo, äta och umgås utifrån andra villkor än idag. Kampen är antikapitalistisk. Om makten, låt vara sossar på folkhögskolan, jägare eller lantbrukare i Dalarna, tror att de kan vinna över oss kommer de att bli besvikna! Berättelsen om folkhögskolan i Dalarna slutar här. Framtidens historia skriver vi tillsammans, idag!

(Idag är läraren med förnyad glöd engagerad i djurrättsfrågor. Hen kan mycket väl tänka sig att återigen jobba med folkbildning. Däremot kommer läraren aldrig mer att jobba för en så kallad socialdemokratisk arbetarrörelse.)

Aktionsgrupp Informationsbyrån

Inlägget Socialdemokrati till varje pris? dök först upp på anarkism.info.

Enligt ett liberalt sätt att se på sociala medier och kulturen runt dessa är det positivt att vem som helst kan nå framgång genom sina tankar och takes. Idén om att vem som helst kan nå framgång är såklart långt från sanningen. Allmänhetens uppmärksamhet är en begränsad resurs och tillgången till finansiering för olika plattformar ännu mer begränsad. Även om företagens reklambudgetar svällt rejält de senaste decennierna (och influenserkakan växt ännu snabbare), så måste många många fler lockas att köpa produkten för att marknadsföring ska löna sig. Det finns ett begränsat antal konsumenter och därför är influenserlivet också bara tillgängligt för ett fåtal. Allt som oftast dem som redan gynnas av befintliga maktstrukturer.

Mot den bakgrunden är det lätt för den som producerar content att dras med i jakten efter följare och pinnar i användarstatistiken. Missförstå mig rätt. Folket bakom anarkism.info blir naturligtvis också glada när fler följare hakar på. Men jag tänker inte att det är för att få följare och socialt kapital som vi agiterar och skapar innehåll. Ett mål är såklart att sprida en idé, men min förhoppning när jag skriver är att drömmen om anarki ska slå rot och leda till handling.

Framgångsrik anarkistisk opinionsbildning märks inte för att den drar många följare till sig. Anarkistisk opinionsbildning märks när fler människor tänker ”kan de så kan jag”. När någon erbjuder sig att hjälpa till eller startar ett eget initiativ för att på olika sätt sprida anarki. Att bli en framgångsrik anarkistisk opinionsbildare handlar därför om solidaritet. Att lyfta kamraters initiativ både när de gör exceptionellt bra, men också när de bara gör helt okay grejer. Att peppa den som gör något, ge uppmuntran och kamratlig kritik. För att fler på så sätt ska känna att de också kan. Att de, liksom du, har en plats i kampen för människors frigörelse från alla maktstrukturer och all dominans av en människa över andra.

Vill du göra någonting på riktigt men är lite osäker på vart du ska börja så är mitt tips att låta nästa klick i läsningen bli den här peppande texten från It’s going down.

https://itsgoingdown.org/switching-things-up-beyond-banner-drops/

Inlägget Om siffrorna står still gör du kanske helt rätt dök först upp på anarkism.info.

Kunde vi verkligen inte få några dagar till att stilla fundera innan helvetet brakade loss?

Dagarna kring nyår är en tid då det är så svårt att göra något annat än ett bokslut över året som gått, och blicka framåt mot nästa. Att summera, lämna det gamla bakom sig, och ta höjd för det som komma skall. Själva nyårsafton är en dag som löser upp nuet men samtidigt gör det hyperrealistiskt. Kanske är det just att dagen tvingar oss att tänka bakåt och framåt som gör att vi i nära på desperat anda försöker göra den till ett carpe-diem ögonblick. Tio, nio åtta, sju…

Vi lever idag i en brytningstid, som är en sorts spegelbild av samma fenomen. Nuet känns så upplöst och prekärt att vi blickar både framåt och bakåt för att försöka förstå vad som händer och vart vi är på väg. Samtidigt har det vi lämnat bakom oss lett oss in på en väg där nuet aldrig varit lika viktigt – eftersom hela framtiden står på spel om vi inte slutar förstöra miljön.

Men det blir också lätt att börja låta som en trasig skiva, att innan tanken ens är färdigtänkt vara trött på sin egen inre röst och på budskapet den är i färd med att formulera. Det blir ännu en berättelse om högervridningen och den rasistiska såväl som auktoritära vågen som sveper över samhället, om klimatförändringar och alla de andra miljöproblem vi står inför, och kanske också om att ändå se ljusglimtar i mörkret. Tunga drakar lyfter i motvind, och allt det där.

En sak som jag ändå tycker det är värt att ta fasta på är att den här brytningstiden, där nyliberalismen börjat gå på tomgång och protesterna avlöser varandra, är en tid där gamla historier nötts ut och nya ännu inte formats, och därför en tid av stora faror men också stora möjligheter. Möjligheter att börja vandra längst nya stigar, där gamla broar kollapsat, där bergspassager rasat igen, eller där omgivningen står i brand.

I en sådan tid tror jag det är viktigt att ställa frågor. Att undersöka samtiden, de olika tendenser som kan vara svåra att urskilja när en målar med grova penseldrag, och ur det nysta fram något nytt som kan leda oss framåt. Börjar en titta närmare så visar det sig att det här med ”högervridning” exempelvis inte helt stämmer, att förändringen och polariseringen går längst med flera andra skiljelinjer också, vilket vi kan se i rörelser som gula västarna, eller hur protesterna i Sydamerika drabbar både höger- och vänsterregimer.

När vi ser en kontinent brinna, eller ett geopolitiskt maktspel breda ut sig över horisonten, så är det förstås lätt att känna sig liten och betydelselös. Men vi är många som fått nog av det ekonomiska och politiska system som förstör vår omvärld på så många olika sätt. Om det är viktigt att ställa frågor, så blir nästa steg att fundera på vilka frågor vi bör ställa. Den nya miljörörelsen har hittills kanske främst ställt frågan ”Hur får vi dem att lyssna på oss?”

Istället är det kanske dags att i alla avseenden fråga sig hur vi tvingar dem att göra som vi vill, och hur vi kan börja lösa våra problem själva. Och det behöver vi göra på ett sätt som bevarar våra drömmar men samtidigt ger oss praktiska, överkomliga första steg att ta. Utopin är som bäst när den sätter oss i rörelse. Det här kan vi göra både lokalt och globalt – att gå med i eller starta initiativ som försöker lösa konkreta problem.

Det kan vara en lokal fackförening, eller en aktivistgrupp som bedriver direkt aktion för djur och natur, som försöker förbättra situationen i våra bostadsområden eller arbeta antifascistiskt. Det viktiga är att börja, och att sedan inte fastna i det lilla eller lokala, utan försöka upprätta band med andra som vill och gör samma sak. Det är lätt att bara bli frustrerad och utbränd av sociala mediers brus, men samtidigt har dagens teknik öppnat upp möjligheter för att knyta samman kamper och utbyta resurser eller idéer över tidigare oöverkomliga avstånd. Låt oss utnyttja det till vår fördel.

Det är bråttom nu, så mycket vet vi, men den vetskapen kan leda mot till synes enkla lösningar som visar sig vara återvändsgränder – som exempelvis de sätt vilka systemet självt redan erbjuder oss; välgörenhet, parlamentarisk politik, individuella val. Det kan vara lockande, lite som en karusell. Det går fort, det blinkar och det låter mycket – belöningssystemen kickar in – men det leder trots allt inte framåt, utan i en cirkel. Direkt aktion är mer som en promenad eller en cykel – det är bara vår egen kraft som kan bära oss framåt, men vi bestämmer själva vart vi tar oss. Så låt oss cykla ut i det nya året, bränder och bomber till trots. Världens cyklister, förenas och ta över. En slogan så god som någon för 2020.

Inlägget Nyårscykeln dök först upp på anarkism.info.

Det är lätt att falla för frestelsen och själv dras med i tidsandan. Partier som socialdemokraterna och flera mindre kommunistiska sekter har också på olika sätt klampat rakt in i träsket, med en retorik där klass- eller välfärdsvurm kopplas ihop med konservatism, protektionism och nationalism.

Hästskoteorin, det vill säga den att extremhöger går ihop med extremvänster i en slags grotesk extremism, medan mitten är den vettiga positionen, är förstås bara trams. Men det går inte att komma ifrån att delar av vänstern dels lockats att följa med i den auktoritära såväl som konservativa svängen, precis som socialdemokratin tidigare villigt omfamnat nyliberalismen, och dels att det inom vänstern alltid funnits vissa inneboende tendenser till att hamna i rödbruna slutsatser eller allianser. Om den tendensen antas vara någonting som alltid kommer utifrån, så förlorar vi förmågan att analysera varför det gång på gång händer.

Vi har på sistone också sett socialister som ropar efter starka gränskontroller och begränsad invandring, och som riktar udden av kritiken mot migranter istället för mot de kapitalistiska företag och regeringar runtom i världen som försöker åstadkomma ett ”race mot botten” när det gäller arbetsvillkor och löner. Bakom de här tydliga glidningarna finns också en oroväckande tendens som jag tror delvis kan förklara hur en del anti-kapitalister kan landa i mer eller mindre rasistiska, konservativa och auktoritära infallsvinklar när det gäller politik och analys. Den tendensen kan beskrivas som klassreduktionism.

Först kan det vara bra att klargöra att jag här inte avser den vulgära typen av klassreduktionism, den där folk öppet och fullständigt ignorerar rasism, patriarkat eller statens repressiva roll. Jag avser istället folk och teorier som beskriver sig själva som mer eller mindre antirasistiska, feministiska och i någon mån fientligt inställda till staten, men vars analys, i slutändan, ändå kokar ner till klassbegreppets företräde och särställning.

Men är inte det här med klassbegreppets särställning bara en korrekt materialistisk analys? Enligt en sådan analys är det hur vår produktion är organiserad – i nuvarande fall kapitalismen – som formar våra materiella intressen och styr hur kultur och politik ser ut. Samtidigt driver kapitalismen på teknikutvecklingen, men denna utveckling spås en dag bli oförenlig med kapitalismen själv, och kommer då att ”frigöra” sig från kapitalismen, spränga dess bojor, och ett nytt, antaget socialistiskt, sätt att organisera produktionen tar vid.

Från detta är det lätt att dra slutsatsen att klassamhället är en slags ”bas” och att andra former av förtryck eller maktdynamiker främst är bihang som kapitalismen ofta kan använda till sin egen fördel, för att vidmakthålla sin dominans över samhället, men som ändå i någon mening är sekundära. I sin allra mest mekanistiska tolkning kan denna analys gå så långt som att hävda att teknikutvecklingen är det som i stort sett driver social förändring.

Men det finns flera problem med denna ”materialistiska” analys. För det första bygger den till stor del på historisk och antropologisk data från 1800-talet, som dessutom använts i ett högst modernistiskt sammanhang: Denna data, som redan från början är knapphändig jämfört med den vi har idag, användes för att i modernistisk anda bygga stora sammanhängande teorier som gjorde anspråk på att förklara hela samhällets utveckling. Det leder till grova förenklingar och modeller som i bästa fall bara delvis förklarar samhällsfenomen, och i värsta fall leder in på lika dogmatiska som felaktiga villovägar.

Vad vi vet idag är att de processer som ledde till att att stater eller klasser uppstod är mycket mer komplexa och nyanserade, samt varierar över tid och plats. Militära, religiösa, etniska, statliga, patriarkala och ekonomiska krafter spelade i olika fall olika stor roll, och nästan vilken kombination som helst av dem kunde i vissa fall utgöra ”basen” för ett klassamhälle. Se bland annat Peter Gelderloos genomgång i boken ”Worshiping Power” för en utläggning kring detta från statsbyggandets perspektiv.

Klass var alltså varken ”först” kronologiskt eller nödvändigtvis den främsta faktorn när det gäller samspelet mellan alla sociala relationer. Det här speglas också i vår vardag. Det är inte bara eller nödvändigtvis ens främst vårt förhållande till produktionsmedlen – det vill säga klass – som avgör vilka resurser vi tilldelas, vilka möjligheter vi har att påverka, och hur bra liv vi kan leva. Var vi kommer ifrån, om vi är svarta, bruna, vita, medborgare eller ej, om vi är kvinnor, män, ickebinära, transpersoner och mycket annat har också stor materiell betydelse.

Inte heller teknikutvecklingen kan sägas inta en så dominerande roll som den ibland tillskrivs. För att ta ett klassiskt exempel från den industriella revolutionen, så centraliserades textilarbetare i stora fabriker innan centraliserande teknologier utvecklades, som David Dickinson påpekar i boken The Politics of Alternative Technology. Teknikutvecklingen styrde alltså inte de sociala relationerna så tydligt som det ibland framställs i detta klassiska exempel.

Hela det koncept som ibland går under namnet ”historisk materialism” skulle på liknande sätt kunna ifrågasättas, som exempelvis Alan Carter gör i sin bok Marx, a Radical Critique. Men en sådan generell genomgång är ett ämne för en annan dag. Det finns däremot mindre mekanistiska och nyare tappningar av så-kallad historisk materialism, och det kan vara värt att titta närmare på en av dessa.

Autonoma uttolkare har sedan åtminstone slutet av 60-talet förkastat den mekanistiska läsningen genom att istället framställa arbetarklassen som, genom klasskampen, ett aktivt subjekt i historien. Ja, tekniken som vi använder för att producera saker tenderar att utvecklas, men hur den utvecklas och tillämpas påverkas bland annat just av klasskampen. Arbetarklassens subjektiva idéer, kultur och handlingar formar därmed historien, teknikutvecklingen och tillämpningen, samt kapitalismen som helhet – lika mycket som de själva formas av dessa. Kapitalismens utveckling är i denna tolkning alltså delvis ett svar på arbetarklassens organisering, och inte en ensidig och deterministisk process.

Att undvika den klassreduktionistiska fällan skulle kunna beskrivas som ett utökande av denna historiska subjektivitet till andra maktdynamiker och dess subjekt; rasism, patriarkat, staten, människors dominans över naturen. Ingen av dessa maktdynamiker kan reduceras till någon av de andra. De utgör istället en sammanvävd helhet, och de innehåller också alla, inom sin egen dynamik, sina egna drivkrafter för reproduktion, sina egna kämpande subjekt, och sina egna frön för ett potentiellt klassamhälle.

Därför kan vi varken förvänta oss att rasismen skulle försvinna automatiskt i ett klasslöst samhälle, eller att staten helt enkelt skulle ”vittra bort” på egen hand under några som helst omständigheter. Vi behöver organisera mot alla sådana maktdynamiker här och nu, och därför måste frigörelseprocessen vara en kamp mot alla dessa maktdynamiker på en och samma gång. Men det finns ännu viktigare insikter att hämta hem här.

För det första kommer vi inte att kunna förklara samhällsutveckling och hur olika sociala krafter påverkar varandra om vi suddar ut alla dessa kämpande subjekt, drivkrafter och maktdynamiker, och reducerar alltihopa till en fråga om klass eller närmast deterministisk teknikutveckling. Det är som att leta efter en borttappad nyckel under ljuset av en bekvämt belägen gatlampa, istället för där en antagligen har tappat den.

För det andra leder denna typen av klassreduktionism väldigt lätt till att olika kamper instrumentaliseras. På det viset kan även välmenande människor engagera sig i kamper mot rasism, patriarkat eller staten på ett sätt där de kamperna används som verktyg och medel för att nå ett annat mål. Det leder föga förvånande ofta till förbittring bland de subjekt som på så sätt känner sig utnyttjade och objektifierade.

Det leder ofta också till taktiker och metoder som helt enkelt är dåliga. Det räcker inte att bekämpa exempelvis rasism på klassbasis, en behöver så att säga också bedriva klasskamp på antirasistisk basis. Ironiskt nog kan klassreduktionism också leda till att själva klasskampen instrumentaliseras. Utan en bred hänsyn till alla de samverkande sociala krafterna och maktdynamikerna kan även genuina försök att bedriva klasskamp istället sluta som verktyg för att uppnå makt över människor – något som bland annat leninismen och bolsjevikerna är ett skräckexempel på.

Och till sist, den kanske viktigaste poängen. Jag tror att våra frihetliga politiska aspirationer är dömda att misslyckas om de inte grundar sig i en slags etik byggd på empati, solidaritet, och ömsesidig hjälp. Den främsta anledningen till att bekämpa rasism, sexism, staten eller kapitalismen är för att alla dessa maktdynamiker orsakar människor och ibland andra levande kännande varelser stort lidande – det är först och främst ett självändamål.

Huruvida vi kallar detta perspektiv materialistiskt, intersektionellt, både och, eller något annat är inte så viktigt, men det är värt att nämna att intersektionell analys ofta felaktigt kritiseras för att den skulle vara en slags ”förtrycksolympiad”, en tävling i vem som kan stapla flest förtryck på varandra, och att den som har flest ”vinner”. Men det här är en komplett misstolkning, eftersom intersektionalitet inte lägger tonvikt på kvantitet utan kvalitet – på det faktum att de olika skärningspunkterna för olika maktdynamiker producerar olika resultat och därför kräver specifik teori och praktik.

Det pratas också ibland om att intersektionell analys nedprioriterar klassanalys och på så sätt jobbar utifrån ett ytligt liberalt ramverk där ”klassism”, det vill säga fördomar baserade på klasstillhörighet, anses vara det stora problemet, och att alla former av förtryck helt enkelt ses som spegelbilder av olika identiteter. Men så behöver inte alls vara fallet, då en istället kan uppvärdera andra maktdynamiker till samma nivå som klassanalysen, och se dem alla som en del av ett större nätverk av sociala hierarkier som producerar olika utfall vid olika tillfällen, platser och skärningspunkter. Identiteter är alltid en faktor i politisk organisering, och problemen uppstår först när det förra misstas för det senare.

Att på det här sättet redan från början lägga krokben för klassreduktionismen tror jag dels ger oss verktyg för att på ett bättre sätt analysera vår omvärld, och kan samtidigt fungera som ett vaccin mot konservativa, nationalistiska eller rasistiska tendenser, var de än kommer ifrån.

Inlägget Klassreduktionism dök först upp på anarkism.info.

I en diskussionstråd rörande frågan om vad som skulle vara en bra översättning för det engelska begreppet community organizing föreslogs orden gemenskapsbefrämjande grannskapsorganisering. En vitsig själ kommenterade att den som använder det begreppet antagligen är en snut. En annan kamrat länkade till en viktig kritik av Community organizing. I denna förespråkar Ray Valentine en strategi baserad på fackföreningarnas förmåga att hindra produktion genom strejk och andra verktyg. Valentine baserar tanken t.ex. på hyresstrejker som varit ett effektivt verktyg i kampen mot gentrifiering.

Anarkism.info beskriver anarkism som historisk rörelse baserad på en kombination av politisk filosofi och olika praktiker baserade på denna. I pamfletten Vad är anarkism nämns direkt aktion, prefiguration, ömsesidig hjälp och självorganisering. Inom motståndsaktivism, så som den Valentine beskriver är alla dessa praktiker användbara, men motstånd är bara ett ben som en anarkistisk rörelse kan tänkas vila. Motstånd är en viktig aspekt av aktivism och organisering, men en kombination av olika typer av engagemang, sinsemellan sammanlänkade kan skapa en mer levande och mer kapabel rörelse. Ett förslag är att använda tre kategorier eller ben.

• Motstånd
• Motkultur
• Institutioner för att lösa vardagsproblem genom inbördes hjälp

I viss mån är alla dessa lika viktiga. Vart och ett av dem kommer därför att kännas som den absolut viktigaste av dem vars engagemang vilar mest på ett av benen. Om en tänker sig att alla ben är lika viktiga är det lättare att hitta inspirerande och tydliga exempel på Motstånd och Motkultur än på aktiviteter för inbördes hjälp och det saknas bryggor och överlappning mellan de olika benen.

Det finns många artister som använder sig av ett anarkistiskt eller socialistiskt patos i sin konst, teater och musik kan exempelvis fundera på hur de kan bidra till att stärka det politiska motståndet på gatan, eller byggandet av institutioner för inbördes hjälp.

De flesta anarkister som menar allvar med att förverkliga sina politiska ideal är aktiva i någon form av politisk aktivism och det finns många initiativ och rörelser där det åtminstone finns en anarkistisk komponent eller anarkister som främjar ett anarkistiskt förhållningssätt. Däremot är det svårare att hitta konkreta exempel på institutioner som löser vardagsproblem.

Institution är ett krångligt begrepp, stater och myndigheter är formella institutioner, men en förankrad sedvänja eller förhållningssätt är också en typ av institutioner. Dessa kan kallas informella. Anarkismen har varit en utgångspunkt för en principfast kritik mot både formella och institutioner så som exempelvis Emma Goldmans äktenskapskritik (också en institution). Därför kan det vara svårt att förstå vad en anarkistisk institution skulle vara. Men det finns förtydligande och inspirerande exempel. Krossade fönsterrutor på Starbucks, svarta blocks-taktik skulle kunna beskrivas som informella anarkistiska institutioner.

Sociala center, info-shops och DIY-scener skulle kunna beskrivas som formella anarkistiska institutioner, men också vissa av de institutioner nobelpristagaren och nationalekonomen Elinor Ostrom beskriver i Governing the Commons. Här handlar det om självorganiserad förvaltning av allmänningar.

Idén om tre likvärdiga ben för anarkistisk organisering, 1) Motstånd, 2) Motkultur, 3) Institutioner, leder till frågan om varför det inte finns fler anarkistiska institutioner om vi faktiskt tror att ett samhälle byggt på frivilligt samarbete och inbördes hjälp är ett möjligt alternativ till samhällen byggda på tvång.

Arbetande och arbetsvägrande människor har oavsett identitet några gemensamma problem. Mat, boende, kläder, trygghet, med mera. Att lösa dessa problem genom inbördes hjälp, självorganisering och direkt aktion är kanske inte lika spännande eller (inledningsvis) lika rebelliskt som att praktisera motstånd eller motkultur. Men det är precis lika viktigt. En annan fördel med att prioritera detta ben lika högt som de andra två är att personer som inte själva kan eller vågar ställa sig på barrikaderna, är konstnärliga eller har artistisk talang kan bidra till att bygga institutioner. Indirekt kan det engagemanget bidra till att skapa en infrastruktur som möjliggör ett mer slagkraftigt motstånd och skapar arenor för att praktisera motkultur. På så sätt finns en koppling mellan de olika benen.

Institutionsbyggande kan vara en aktivitet som passar personer som känner att de t.ex. annars är för gamla eller inte har ork att delta i spektakulära aktioner. Det kan i sin tur bidra till att skapa en kontinuitet mellan generationerna och ett historiskt minne. Risken för att uppfinna hjulet på nytt minskar också när generationsklyftorna överbyggs (Minns att dessa är en illusion skapade av kapitalet för att lättare marknadsföra produkter till olika demografier). En bredare och mer inkluderande anarkistisk rörelse blir också mer kapabel att prefigurera och förverkliga visionen om en värld där alla är fria.

Inlägget Revolutionsfrämjande institutionsbyggande dök först upp på anarkism.info.